Othello vädrade lätt i luften. Näsborrarna vidgades en aning då han noterade att hennes doft, Blues doft, försvunnit mer och mer mellan rosornas parfymerande, kväljande starka doft. Han var redan långt borta, och snart skulle varje spår av att han någonsin varit i kontakt med den späda honan vara bortsuddade från ytan av Numoori. Vinden var i färd att föra med sig doftfragmenten av henne isvargen fortfarande bar i sin päls, snart skulle han inte lukta som henne mer. Snart skulle han inte kunna förnimma doften, inte minnas den udda känslan då han betraktade henne genom ett midnattsmörkt dunkel. Hennes tunna kropp, ständigt darrande som om hon alltid frös. Ja, en dag skulle han glömma henne, för vad han hade gjort henne från första början hade inte varit kärlek. Nej, nej, aldrig så. Kärlek var en känsla han inte längre kunde känna, för den hade dött tillsammans med Cardinel. 
Det hade varit någonting annat, inte alls som när hans forna partner bönat och bett i veckor om valpar. Han hade gjort det för hennes skull, ni hade det var någonting annat. Det hade varit ett visst intresse för den märkliga albinotiken Blue. Inget stort intresse, bara en viss glimt av nyfikenhet över henne. Sedan doften. Det var den, ja. Doften, var det, som drivit honom. Den hade snärjt hans sinnen och blockerat hans bättre vetande efter begäret, ett plötsligt, instinktivt begär han inte begrep sig på. Instinkterna hade snabbt tagit över. Ändå, skämdes han inte. 
Othellos intresse hade växt till en viss tillgivenhet. Inte kärlek, aldrig kärlek, men ett visst intresse fortfarande. Han hade velat skydda henne från omvärlden, stärka hennes sinne. Det hade funnits tid. Men hon var allt för vek i själen, för att han skulle ha kunnat göra någonting åt vad hans instinkter tvingat honom till. Nej, han skämdes inte. Hon skulle klara sig. Annars var hon ändå för svag för att överleva.
Det var med lugna kliv, som om inget någonsin berört honom i ryggen, som hanvargen fortsatte framåt. Han brydde sig inte längre. Hon var inte hans ansvar att sköta.

[Öppet för en spelare!]

Morgonluften var tjock av rosorna berusande doft. Det var i och för sig inget häpnadsväckande då det gällde själva rosornas skog. Men nattens regn friskade upp dofterna på ett sätt som bara regn kunde. 
     Eldarinnan hade under de senaste veckorna vandrat emellan Ötamon och rosskogen. Det var två platser hon trivdes på, om än det lockade att undersöka vad som gömde sig bortom gränserna. Men det var snart vinter. Det var näst intill oundvikligt att lägga märke till - trädens löv falnade, kylan blev ytterst påtaglig, dagarna blev kortare och ren generellt mörkare. Det hade varit mycket att ta in, men de var relativt lätta kännetecken. Som sagt var de omöjliga att missa.

Bland en dunge av knotiga träd hade Alassëa satt sig ner. Det hade varit en viloplats för henne ett flertal gånger då hon i mellan varven gått djupare in i Itrozo. Det var perfekt då fanns ett litet vattenhål där. Det lockade dit många bytesdjur, som gjorde det lätt för henne att jaga - speciellt med hennes osynlighetsförmåga. Nu hade det dock regnat mycket de senaste dagarna, och det mindre vattenhålet hade på så sätt svämmat över en bit. Försiktigt tog sig den vita honan fram, det plaskade tyst under hennes tassar när marken var betydligt övervattnad närmare vattenkällan. Lätt böjde hon sig ner för att dricka lite.

Hennes sinne var stilla expanderat, något frånvarande men fortfarande vaksam över vad som rörde sig i området. Det mesta var bara fåglar och gnagare, inget som var speciellt intressant. Det var inte förrän ett större, kraftigare sinne kom inom radie för henne att känna av det, som det skärptes till. Öronen spetsade sig på hennes hjässa, om än hon inte kunde höra främlingen.
     Det var en varg, en hane. Alassëa kunde känna olika känslor, men bara vagt och inget tydligt nog så hon kunde säga vilket humör främlingen var på. Men det låg i en Eldars natur att vara nyfiken, och trots att hon inte saknade sällskap så lämnade varginnan ett lätt avtryck i dess sinne som gav den riktlinjer som ledde främlingen emot henne. Det kändes oftast bara som en vag instinkt, eller som att någon kallt - om hannen valde att fullfölja det eller inte var inte i hennes makt.

Othello var ingen varg som var hispig till naturen, men det kom sig automatiskt att han ryckte till då han förnam någonting. I huvudet, som en lätt beröring av någonting. Som om det ryckt i en nerv, mitt i huvudet. En sorts mental bild framkallades, och det tog några sekunder innan han begrep intrycken. Dock inte helt. Nosen trycktes återigen upp i luften, och noterade efter några sekunders sållande doften av varghona.
Var hon en telepatiker? Och varför hade hon isåfall gjort sig.. Hörd? Var hon sällskapssjuk? Tanken var en aning skrattretande enligt hans vridna sinne, men månvargskorsningen förmådde sig inte till att dra på mungiporna utan harklade sig bara stelt och fortsatte framåt igen. Hon var i hans väg. Han tänkte inte avvika från sin utplanade riktning, inte ens för att undvika ett möte. Om inte annat kanske han skulle kunna få några hintar om vad som fanns bortom rosornas skog.
Det dröjde fem minuter, som blev till tio. Doften stärktes från knappt märkbar till stark, som en störtflod av doftfragment i luften. Mer och mer insåg Othello att han skulle tvingas möta henne - och det dröjde inte länge innan en blek gestalt skymtade mellan träden.

Alassëa lade sig ner tillrätta. Molnen var blekt gråa ovan de fläckvis kala träden. Eldarinnan ägnade några sekunder för att syna himlavalvets matta yta. Hennes telepatiska krafter höll fortfarande koll på främlingen. När den var nära, reste sig tiken upp och placerade sig i en sittande ställning. De nötbruna ögonen fäste sig på en svartvit gestalt som snart uppenbarade sig mellan de brokiga trädpelarna. 
     "Var hälsad." sade hon med sin melodiösa röst. Som vanligt var anletet stelt, med ett par mjuka, vänliga ögon.

Utan att vidare bry sig om den vita gestalten som allt mer började synas mellan träden fortsatte han framåt. Klev över en torkande rosenkvist, där taggarna fortfarande fanns kvar, plöjde genom ett risigt buskage som hösten ännu inte tycktes ha påverkat. Benen rörde sig i automatiskt takt, ett steg i taget, förde honom långsamt framåt tills han helt enkelt passerat honan, bara fåtal meter ifrån henne utan att orka bry sig. Det var inte förrän han hörde hennes röst, som månvargskorsningen stannade upp och vände den kallt stålgrå blicken mot henne. Var hälsad, hade hon sagt. 
Blicken dröjde sig kvar vid den främmande honan, skärskådade hennes vinthundslika kropp. Hon var ett par decimeter lägre än honom i manken, men hennes strikt rätade hållning var en viss kompensation för det. Öronen var spetsiga, ögonen bärnstensfärgade i gult. Pälsen vit och tät. Kort. Hon var ointressant, i hans ögon. Othello var en av de få som inte kunde lägga märke till den utomjorda auran eldartiken bar, för han var inte drömsk till tänket. Han var praktisk.
"Så.. trevligt", sade han kallt och tog ett halvt steg mot främlingen. "Artighet. Så.. Fint."


[Othello, inse, du skräms]

Auran kring främlingen var kal. Där fanns inga tydliga känslor eller tankar att känna av. Alassëa betraktade honom förundrat när han oberört passerade henne. Det var inte förrän hon tilltalat honom som han vände blicken åt henne.
     "Så.. trevligt. Artighet. Så.. Fint." Alassëa såg på honom med det släta uttrycket hon alltid hade. Återigen, han var blank i tankar, likgiltig. 
     "Ni uppskattar inte artighet?" frågade hon och vinklade lätt på huvudet. De nötbruna ögonen granskade den svartvita. Det slog honom att hans exteriör var lika färglös och matt som hans sinne - åtminstone det hon kunde se av det.

Ett kort grymtande lämnade honom, i takt med att blicken föreföll mer och mer uttråkad gentemot den högresta varginnan. Hennes röst tedde sig irriterande i öronen, då han med en sista blick på henne började vända om. Där fanns inget att hämta, annat än en onödig konversation. Så pass intressant var hon inte, så att han fick lust att stanna och småprata.
"Vad spelar det för roll i slutändan?" 
Rösten var torr och lika kylig som luften var, då han sedan skrockade kort och försvann in skuggorna mellan Itrozos mörka stammar, där rimfrosten klädde både bark och torkande rosor.

[haha xD avslutar här om du inte vill tillägga något.]