De stod invid vattenfallet. Han var tvungen att tala högt för att höras. Hon stod framför honom med tårar i ögonen. Bakom henne skymtade han en av de valpar som var hans mening i livet. Han såg henne djupt i ögonen, utan ett en enda känsla röjdes i hans anlete.
"I have to go. I have to leave you and there is noting you can do about it."
Hennes ansikte var desperat. Han fnös åt det.
Hon vek undan med blicken och han kände hur det hettade till inom honom.
"Look in my eyes."
Sa han och rösten var hård.
"Cant you see, you are killing me!"
Orden blev till ett ryt.
"Have you ever thought that i might want this, ha?"
Pupillen i hans brinnande orangea ögon var liten och stint fäst vid henne.
"What if i wanted to fight, if i begged for it the rest of my life. Would you still ask me to stay. Would you still prevent me from going, stand in my way?"
När han förklarat det för henne, att han skulle ge sig av, hade han varit lugn och kärleksfull. Han hade sagt att han älskade henne, men att detta var för det bästa. Hon hade vägrat ta in det. Hon hade vägrat lyssna och vägrat låta honom gå. Bett honom ångra sig. Det hade gjort honom kall och hård, som distanserad från henne och från sina egna känslor.
"I've tried to be the one you want me to be, but thats not who I am. I am a killer, Aisu. And I dont belong here."
Han började gå förbi henne. Hon gjorde en ansats till att hoppa åt sidan för att hindra honom men med en hotfull knyckning på nacken fick han henne att tveka.
"You are just an obstacle in my way. It's over."

När han försvann in mot Kwazatriiskogens skuggor vände han sig om och viskade.
"I am finished with you."

--



Det hade tagit tid men nu var han äntligen här.
Det var natt när han vandrade in på Devils revir. Snart kunde han skymta ögon som lös överallt i mörkret runtom honom. Han fortsatte bara gå rakt mot revirets kärna och ögonen följde honom, viskandes, väsande. Tills dess att ett stort gult ögonpar uppenbarade sig framför honom, genomborrade honom.
Plötsligt lös öknen upp av eld och runt om sig fann han hela sin forna familj. Han var omringad och framför honom reste sig den vita ledaren stor och mäktig. Fiero bugade sig lätt och mötte sedan hanens blick.
Han skulle just börja tala när han vaknade.
Mjukt smekte han Aisus nacke med nosen med det nu sedan länge inlärda talet fortfarande ekande i huvudet. Han hade drömt samma dröm så många nätter nu så att han skulle kunna återge varenda detalj utav den utan svårighet. Med en gäspning reste han på sig, sträckte sig och buffade så smått till Aisu innan han gick ut. Så att hon skulle vakna till och märka att han var borta. Så att hon skulle gå ut och leta rätt på honom. De behövde prata.
Han gick iväg från fallet och upp mot klipporna som var början av Raukakedjan. Hade lärt sig av drömmen att vattenfallet var en dålig plats för samtal. Med lugn i blicken slog han sig ner på en sten och väntade in sin kärlek. Bara en liten bekymrad rynka mellan de två ögonbrynen kunde röja hur han verkligen kände inom sig. Oron hade ett fast grepp om hela hans kropp.


[Privat roll med Aisu <3]

Hon hade sovit lätt under natten, vaknat av minsta lilla ljud. Just därför vaknade hon direkt när Fiero rörde vid henne. Yrvaket lyfte hon på huvudet och såg hans skepnad röra sig bortåt. En bekymrad rynka föddes på hennes panna och hon reste långsamt på sig. Hon såg kort på valparna som fortfarande sov och beslöt sig sedan för att låta dem sova. Istället gick hon med långsamma steg efter Fiero. Hon kunde inte låta bli att känna en uns av fundersamhet när han rörde sig mot Raukakekedjan, och det fundersamma inom henne övergick nästan till misstänksamhet. Sedan försvann han ur hennes synfält, och benen på henne började nu röra sig snabbare för att komma ikapp och finna honom. 
Han uppenbarades framför henne och ett brett leende spred sig på hennes läppar. Lugnet han utstrålade gjorde minst sagt inverkan på henne som kände hur hon med ens blev avslappnad. Hon lade dock märke till  hur han inte var helt bekymmerslös, tvärtom, det var något som inte kändes rätt. 
Hon gick fram till honom men stannade nedanför där han satt. Hon satte sig ner och placerade sitt huvud på hans tassar. Hon gav honom ett varmt leende. Oron gnagde litet i henne, men hon valde att lita på hans lugn.

När hon kom ikapp honom, bara minuter efter att han satt sig, kunde han inte låta bli att le. Det var som att varje gång hon var utanför hans synfält så hann han glömma hur vacker hon var, för hon var så vacker så det var helt bortom denna jord. Hennes nos snuddade vid hans ben då hon lutade huvudet mot hans tassar och det gick en våg av värme igenom honom. Det var helt otroligt att han kunde vara nykär fortfarande efter år tillsammans, men det var han.
Han ville böja sig ner och slicka henne på kinden, sitta där och hålla om henne hela natten, men han hindrade sig. Skulle inte göra det här svårare än vad det redan var. Det var något med hennes närvaro som fick honom att känna det som att allt skulle bli okej, som att bara de var med varandra så skulle den här natten ta slut och allt skulle vara bra när gryningen var här.
En svag röst i hans bakhuvud talade om för honom att det var bullshit.
Han ville inte lyssna på den, men vad hade han för alternativ? Han hade gått igenom scenariot tusentals gånger i huvudet, lyckades aldrig lista ut hur det skulle sluta. Hur hon skulle reagera. Det var bara att ta reda på det.

Huvudet var helt tomt, han försökte samla tankarna, försökte minnas hur han tänkt sig inleda samtalet men hittade ingenting. Det tjöt lätt i öronen och han kände hur andningen ökade på, pulsen blev snabbare, oron vred sig i bröstet. 
Frestelsen blev för stor och han sträckte sig ner mot henne, lät sin nos vidröra hennes och sedan löpa upp längs hennes nosrygg. Avslutade rörelsen i en lätt kyss på hennes panna. Så fort han rörde henne, kände hennes svarta päls kittla honom, så blev han fullkomligt lugnt. Och tankarna klarnade. Även om önskan att förbli tyst, att bara sitta kvar såhär, också blev starkare.
"Älskling.."
Började han med nosen fortfarande vilande på hennes panna.
"Vi måste prata om en del grejer."
Fortsatte han sedan och drog nästan reflexmässigt sig undan henne. Lät framtassarna vara stilla så att hon fortfarande kunde luta sig mot dem om hon ville, men lyfte huvudet och vek undan med blicken.
"Jag har redan pratat med Iwaku och allt är klart.." Han hörde knappt sin egen röst över blodets brusande i öronen ".. Det är dags att Draugai ger sig av från den här platsen.."
Med ett djupt andetag tvingade han ner ångesten i bröstet.

"Och jag skall inte följa med."

Hans beröring fick en värme att sprida sig genom hela kroppen och hon kom på sig själv med att dra efter andan. Ibland kunde hon bli förvånad hur han fortfarande kunde ha den effekten på henne, och nog kunde hon många gånger känna att hon hade en liknande effekt på honom. 
När han tog till orda lyssnade hon, utan att riktgt förstå vad han ville komma med sina ord. Hon var medveten om att Draugais tid vid Byoomi började leda mot sitt slut. Men sättet han sa det fick en oro att bubbla upp inom henne och hon hade en känsla av att hon inte skulle gilla vart denna konversationen skulle leda. 
När han vände bort blicken kände Aisu hur det tryckte bakom ögonlocken. 
"...och jag skall inte följa med"
Orden han yttrade fick henne att stänga ögonen och med våld hålla dem stängda. Hon misstänkte att tårarna skulle komma så fort hon öppnade dem igen. Därför höll hon dem stängda även när hon lyfte huvudet och backade några steg från honom. Huvudet blev tungt och hon lät det sjunka ner framför sig. När hon slutligen öppnade ögonen var de grumliga av tårar. Blicken var vänd ner i marken, hon förmådde sig inte lyfta på huvudet och se på honom. Hon kände en förtvivlan växa fram inom sig och någonstans inom henne kunde hon höra ett skadeglatt skratt brista ut.
När hon slutligen vände blicken mot Fiero igen hade tårarna ännu inte börjat rinna. Hon höll sig samlad, höll tårarna inne även om blicken nu var disig för henne. Hon tog ett djupt andetag.
"Varför?" frågan kom i en ansträngd utandning.

Fiero pressade samman sina käkar. Hårt hårt och såg på sitt livs kärlek. Han hatade det här, ville inte såra henne. Skämdes för alla löften han gett. Alla drömmar som han nu raserade. Kanske inte för gott men.. Han kunde inte kräva av henne att hon väntade. Han kunde inte lova att han skulle komma tillbaka. Även om det var planen. Officiellt. 
Djupt andades han in och försökte behålla lugnet. Kände sig patetisk som själv blev upprörd över sina ord, sitt beslut. Det var Aisu som hade rätten att vara ledsen, inte han, inte han som haft makten att ändra det här. Men kanske stod det utom honom nu. Någonstans kände han att tärningen redan var kastad.
"Det blir bäst så."
Sa han kort. Även han tvungen att tala i utandningarna för att känslorna inte skulle övermanna honom. Han kände ett hat växa mot sig själv. För att han gjorde såhär. För att han inte kunde hålla känslorna i styr och ge henne det förklaring hon förtjänade.
Lugnt och sakligt. Så som han resonerat med Iwaku. På något vis gick det inte att vara lika iskallt beräknande i Aisus närhet. Hon hade den effekten på honom, på gott och ont. Han bet sig hårt i underläppen för att försöka få klarhet mitt i känslostormen. Lyckades inget vidare. Fick inte fram fler ord utan såg bara på hennes med sorgsna ögon.
Han visste att han hade rätt, det var bäst så.

Den förtvivlan som Aisu hade börjat ana i kroppen växte sig allt större. Sorgen i hans ögon gick inte att ta miste på, hela hans kropp sade henne att detta inte var något han ville göra. Men lik förbaskat skulle det tydligen göras. 
Vid hans förklaring slöt hon ögonen igen och skakade bestämt på huvudet. 
"Nej", sade hon bestämt. Hon öppnade ögonen och såg åter på honom. Andades in, samlade sig.  "Du har ingen rätt att ge mig det svaret. Säger du att du ska ge dig av vill jag veta varför", i hennes ögon fanns ren och skär förtvivlan. "Jag kommer inte hindra dig från att göra det du känner är bäst...", hon kände hur rösten var på väg att brista för henne. "...men jag nöjer mig inte med det svaret, Fiero, det vägrar jag göra!" hon hade svårt att greppa det. Vad skulle hon göra utom honom? Han var något av det dyrbaraste hon hade, en del i det som hon värdesatte högst i världen. 
Fan. 
Hon önskade att hon kunde vakna upp. Och det nu, tack.

[Stämningsfullt: https://www.youtube.com/watch?v=KE3f1mVzVv4]

Han drog ett djupt andetag. "Aisu" Sa han, nästan bedjande. Det följdes av en lång tystnad. Med en stor bekymmersrynka i pannan synade han sina tassar, där hans livs kärlek nyss vilat sin haka.
"Aisu.. du känner inte mig..."
Han uttalade orden med sorg i rösten. Inte som ett hån eller ett sätt att sätta sig över henne, utan som ett kort, sorgset konstaterande. Han hade bestämt sig nu.

"Jag våldtog en tik."
Fortsatte han sedan fort innan hon skulle hinna protestera.
"Det var efter att jag träffat dig, när mam.. När Ascar just dött. Jag strök runt på numoorislätten och jag träffade en tik i löp och jag våldtog henne."
Han såg in i hennes klara ögon, livrädd för vilka känslor han skulle finna där.
"Jag våldtog henne och sen sökte jag upp henne ett halvår senare. Hon var en mager och sliten hona, Mei hette hon, som på något vis tagit sig in i TBB. Jag tog mig in på deras revir och jag hittade tre små valpar. En utav dem såg exakt ut som min far, så jag visste att det var rätt. Och sen dödade jag dem."
Ett sammanbitet andetag.
"En Devils har inte rätt till valpar utan ledarens tillåtelse, och aldrig utanför flocken. Så jag dödade dem och sen tog jag kropparna och dränkte dem så ingen skulle få veta."
Han suckade och såg ner på sina tassar. Käkarna arbetade febrilt när han pressade tänderna emot varandra. Drog in ett djupt andetag och såg upp på sin kärlek, djupt i hennes ögon.

"Din syster Miracle."
Sa han sedan, och det värkte i bröstet på honom.
"Jag var ute och hade roligt med Halloween, minns du henne? Det var innan Devils och TDN hamnade i fejd. Vi var fler men jag minns bara henne. Hon var en helt underbar hona, ond och rutten rakt igenom."
Den unga Fiero hade nog haft en konstig kombination utav idoldyrkan och förälskelse i den vrenhonan. Inte för att han haft en chans, hon var rädd om sitt blod, han var en blandras.
"Vi träffade Miracle på deras - er - del av slätten, vi jagade henne in i Kaiwood och vi misshandlade henne. Vi turades om och vi slängde henne mellan oss som en leksak. Hon försökte fly och vi lät henne löpa bara för att jaga ner henne igen. Tillslut stupade hon invid ett träd. Vi hade kunnat döda henne där men vi ville vara grymmare."
Under hela tiden som han berättade släppte han inte Aisus blick.
"Hon trodde att hon skulle dö. Hon darrade som ett asplöv när jag närmade mig."
Han fann ingen glädje i minnet, det var tydligt.

"Jag kissade på henne, i hennes ansikte och nos. Sen lämnade vi henne där."

Åter: tystnad.

"Jag vill lämna er Aisu. Jag drömmer om det varje natt"
Smärtan i bröstet var så skarp nu så han knappt kunde andes. Han fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna men hans ansikte var fortfarande en kall stenmask.
"Jag drömmer att jag lämnar dig, valparna, alla. Att jag ger mig av tillbaka till Devils och låter dem avgöra mitt öde. Om de skonar mig skall jag tjäna dem tills jag stupar. Och annars får jag iallafall dö värdigt i Nevadas käftar."
Det var något desperat i tonen i hans röst.
"Men nu går inte det heller, det kommer aldrig hända, för Nevada är död Aisu! Han är död."
Desperationen hos honom var tydlig och han svängde med huvudet fram och tillbaka medan han talade, som om han resonerade med sig själv under tiden.
"Jag är skyldig den hanen så mycket, hela mitt liv. Han tog in mig i flocken trotts att jag borde dödats. Han tränade mig och litade på mig och lärde mig. Han gav mig ett djupt förtroende och jag svek det.. Han är död och det sista jag gjorde mot honom var att svika honom och skada hans familj."
Andningen blev snabb, tung, panikartad.
"Han är död och Ascar är död och FrostCut är död och Sarabi kanske är död och Kyoko och mina systrar hatar mig!"
Han skakade, om det var av sorg eller ilska visste han knappt själv, men hela han skälvde där han stod.

"Det här har varit så lätt för er, för dig. Du har din kärlek och hela din familj som vi fortfarande är i allians med, du har dina valpar och din bror. Jag har lämnat allt som någonsin betytt något för mig och gått emot allt jag någonsin lärt mig och jag vet inte om jag ångrar mig men det är för sent nu oavsett."

Orden var hårdare än han tänkt sig, han ville inte såra sin kärlek men insåg själv att det inte fanns någon återvändo nu. Han hade valt väg och gått för långt för att kunna vända. Bollen låg i hennes hörna. Hon avgjorde vad som hände härnäst, med honom, henne, dem som ett vi. Skulle de ens finnas kvar efter den här natten?

"Nevada är död och med honom löftet om vapenvila och vår enda säkerhet. Jag har skadat en syster, de kommer komma efter mig Aisu. Ni måste ge er av och jag måste gå någon annan stans."
Han drog in ett djupt andetag mellan sammapressade tandrader. Försökte samla sig.
"Jag vet hur de tänker. Jag vet vad de kommer göra med valparna, med dig, och nu vet du också det. Jag kan inte låta det hända."
Kanske var det bra att han varit så hård. Att han berättat allt. Om hon hatade honom skulle det kanske vara lättare för henne att ta det enda nyktra beslutet och lämna honom.

Hur mycket han än försökte kunde han inte hoppas på det.

Han älskade henne mer än livet själv.

Men han kunde inte säga det.


Han förblev tyst.

Hennes första reaktion var att ryta till honom att sluta skämta. Hon hade bett om den verkliga anledningen, inte något halvkasst, elakt skämt som endast han såg som lustigt. Men inom sig visste hon att så inte var fallet. Detta var varken ett skämt eller en mardröm. Detta hände, det var på riktigt.

Hon backade några steg.

Hon öppnade munnen för att säga till honom att sluta prata.
Någon började skrika inom henne. Skrek för full hals att han skulle vara tyst. Skrek åt honom att ta tillbaka det han sagt, att han skulle hålla käft. Någon gallskrek, av förtvivlan, sorg, ilska. Aisu insåg att det var hon själv, men inte ett ljud undslapp hennes läppar. Hon bad i sitt inre att han skulle sluta prata, men hon fick inte ut ett ljud.

Hon älskade honom, han var hennes liv, den hon ville ha bredvid sig när hon avslutade sina dagar. Han var den som oavsett tidpunkt kunde få ett leende att sprida ut sig på hennes  läppar. Fan, han behövde inte ens vara där hos henne, blotta tanken på honom fick henne att le. Hans röst fick henne att bli varm och hans beröring gjorde platsen och stunden till himmelriket på jorden. Han var hennes liv.

Murarna föll. Skyddet hon försökte sätta upp mot hans ord raserades innan hon ens hunnit bygga det halvvägs. Det föll likt trädet i en storm. Tårarna rann längs kinderna. Det fanns inget stopp. Hon förblev tyst. Lyssnade, grät. Hon gjorde inte ens en ansats till att hålla tillbaka tårarna.
Vad fanns det för mening?

Hon backade ytterligare några steg. Ökade mellanrummet mellan dem. Mellan henne och den hon älskade, den som hon hade trott älskade henne tillbaka.

Hon visste var han kom ifrån. Hon visste hans bakgrund, mörkret i hans själ. Men någonstans hade hon trott att allt skulle vara bra när han levde med henne. Att hans mörker sakta skulle skingras med hjälp av hennes kärlek till honom. Och när valparna föddes hade hon faktiskt trott att det mörkret var helt borta. Allt hade ju blivit bra, allting hade ju kunnat bli bra. Han hade alla medel i världen för att bli lycklig, varför valde han att kasta bort allt? Varför valde han att göra på detta sättet?

Hon vände bort blicken, ville inte se på honom.

Hon tvingades dock till att åter se på honom när hon hörde namnet på någon hon höll kär. Hennes kropp skälvde när hon lyssnade till hans ord. När hon i detalj fick höra vad han gjort mot den då unga tiken skrek hon högt rakt ut. Ett öronbedövande, gällt skrik som skar i hennes egna öron. Det var det förtvivlade skriket från en varg som fick sitt hjärta spetsat. Bildligt som bokstavligt talat.
Benen på henne darrade och hon kände sig svimfärdig. All hennes styrka gick enbart till att hålla sig på benen. Hon tvingade sig själv att se honom i ögonen, även fast hon inte ville.

Han äcklade henne.

Hon lyssnade färdigt, med en växande förtvivlan i bröstet. När han talat klart stod hon först bara och stirrade på honom. Med tårarna rinnande och med en kropp som darrade okontrollerbart. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon skulle göra. Hon ställde sig själv frågan om hon fortfarande älskade honom. Kunde man älska någon som gjort så här? Var det ens möjlig?
Hon slöt ögonen, och innan hon kunde hindra det hade tankarna flugit iväg. Till en till när de båda var oskyldiga, till en tid som de aldrig fick tillbaka. En tid då de var unga och oförstörda, innan de insett problemet med deras vänskap, med deras kärlek. Tiden när de tumlat runt och lekt i gräset i Numoorislätten. Det var tiden då allting var så enkelt.

Varför lät hon sig vilseledas av honom?
Hon önskade att hon aldrig träffat honom. Då hade detta aldrig hänt.
Hur skulle hon kunna se på sina barn? Hur skulle hon kunna se på dem utan att känna sorg, ilska, skam? Hur skulle hon kunna se dem växa upp utan att oroa sig för mörkret som skulle kunna omfamna även dem?

Hon var beredd att dö för honom. Hon hade kunnat offra sitt liv för hans skull. Efter valparna var han den som hon värdesatte högst av allt på denna jord.

Hon öppnade munnen, fumlade med orden. Harklade sig, hostade till då gråten stockade sig i halsen.

"Du om någon vet att jag inte heller har haft det så lätt... så förs-", hon fick svårt att andas. Förtvivlan växte till panik. Hon kände sig febrig, träden tycktes röra sig närmre henne och skulle de komma närmre skulle hon tryckas sönder mellan dem. Huvudet snurrade och allt hon hade i sitt synfält, förutom Fiero, blev suddigt och världen tycktes snurra något ofattbart. Hon andades in. Sedan ut. In. Ut. In. Ut. Om och om igen. Hon märkte med ens att hon hyperventilerade. Hon tog ett djupt andetag och kroppen skälvde våldsamt till när hon gjorde det. Efter det kunde hon andas någorlunda normalt igen. Men paniken låg där, redo att gripa tag igen.

"Du är död för mig", viskade hon och vände bort blicken.

"Jag vill aldrig mer se dig." Tårarna slutade rinna på henne och hon kände hur tomheten inom henne bredde ut sig. Tryckte undan både sorgen och kärleken, ersattes med både hat och likgiltighet. De nya känslorna flätades samman inom henne.

När hon vände blicken mot honom igen hade hennes ögon smalnats av och gråten helt upphört. Från ögonen, längs kinderna, syntes de våta streck längs vilka tårarna färdats. Ögonen var blanka, dimmiga.
"Sanna mina ord", rösten var inte längre förtvivlad, nu var den aningen mer samlad, även om hon var på gränsen till panik. "Jag vill aldrig mer se dig", hon talade mellan sammanbitna tänder med ett hat som växte mer för varje ord hon uttalade. "Du är ett monster, och jag svär på allt som är heligt i denna värld att du är död om du kommer i närheten av mina barn. Jag ska personligen separera ditt huvud från kroppen om du gör det ", hon höjde huvudet och kände hur hatet dansade omkring inom henne. Hon skulle antagligen alltid älska honom, det var ju trots allt Fiero. Men för stunden var kärlek ett ord utom grepphåll.

Hon backade ytterligare några steg, men höll kvar blicken på honom. Hon förmådde sig inte att vika undan, inte längre. Tårarna var slut, i alla fall för stunden.

Hon öppnade munnen igen och sa till sist:
"Vänd dig om, försvinn, och kom aldrig tillbaka"

Hennes reaktion borde kanske varit väntad, men han stod chockad när den slog emot honom med sin fulla kraft. Med öronen slickade bakåt längs med nacken stod han tyst o lyssnade till hennes arga, sårade ord. Det gjorde ont vad hon sa, orden skar i hans bröst. Men någonstans var det väl ändå den här reaktionen han försökt locka fram? Ett uppbrott där hon skulle vara utom fara, om så på bekostad av allt som var honom kärt. Men så var det något som fick honom att haja till. Hennes ord fick honom att skaka.
"Men Aisu.. Det är mina barn också."
Sa han med en darrande stämma. En enorm rädlsa omfamnade honom, han kunde inte förlora valparna. Dem var det enda han hade utan Aisu.
Någonstans kunde man tycka att han skulle tänkt på det tidigare.

"Det här är inga nya brott."
Sa han i en häftig utandning, försökte hålla undan gråten när det långsamt gick upp för honom allt som han höll på att förlora. Eller, som han redan hade förlorat.
"Jag.. Jag är samma som jag var för tre timmar sen när jag berättade en godnattsaga för dem."
Försökte han, bedjande.
Det hettade till inom honom av rädlsa och skam. Han sökte hennes blick, plötsligt hård.
"Jag är den samma som jag alltid varit Aisu. Det är inte mitt fel att du höjt upp mig på en piedestal, försökt göra mig till något jag inte är!"
Han fnös.
"Du har försökt fixa mig, rädda mig men det går inte, för det finns inget att fixa. Jag är inte trasig, det här är den jag är!" ... "Den jag alltid varit och den du förälskat dig i. Inget i världen kan ändra det men du får inte, du KAN INTE ta ifrån mig valparna!"

Den dova rösten blev allt högljuddare och tillslut så skrek han ut orden. Spottade dem i hennes ansikte. Blicken veck av och han såg åter ner i marken. Förbannade sig själv. Insåg att det omöjligen skulle kunna göra det bättre, hjälpa hans fall.
"Mina valpar"
Viskade han sorgset och den första tåren rann ensam ner för hans högra kind. Han pressade ihop käkarna och höll andan. Försökte lugna sig, försökte tränga tillbaka känslorna. Ögonen svämmade över av tårar och han började hulka. Darrade av sorg.
Så såg han upp i sin kärleks ansikte genom tårarna. Svansen var sänkt mellan benen och hela ansiktet förvrängt i en desperat min då han uttalade orden.

"Låt mig iallafall säga hejdå..."

Något svart drog förbi i hennes blick när hon hörde hans ord. Men det var bara för en kort sekund och ögonblicket senare kunde hon känna tårarna bränna på nytt. Känslorna virvlade runt inom henne likt ett häftigt oväder och hon fick först inte ordning på alla de ord hon ville få ur sig. Hon ville inte stå där och bara spy galla över honom, även om det mer eller mindre var den typen av orden hon hade i munnen.
"Försök inte!" hon knyckte på nacken och öronen ryckte häftigt till. Rörelser som Aisu inte ens var medveten om. "Du kan inte på fullaste allvar lägga skulden på mig? Det är till och med under din värdighet Fiero, och du har då inte mycket av den kvar. Detta var information du hade kunnat komma med tidigare! Innan vi bestämde oss för att spendera våra liv tillsammans, innan jag valde att dela mitt liv med dig, innan du valde att dela ditt med mig. Innan vi fick valpar! Du kan inte skuldbelägga mig för att jag velat se bortom ditt mörker, för min vilja att se det goda hos dig", hon bara hävde ur sig orden, utan att lägga mycket tanke bakom exakt vad hon sa. "Det du gjort kunde lika gärna ha skett igår"
Tårarna började rinna igen. Jäkla tårar. Jäkla gråt.
"Att detta är något som hände för längesedan gör ondare, hur kan du inte fatta det?!" hon höjde rösten. "Detta är information du kunde delgett mig tidigare, så hade detta gått smidigare!"
Hon bet ihop och insåg för sent att tungan låg vackert placerad mellan tänderna. Smaken av metall fyllde munnen men hon svalde det bara. Härdade ut.
"Att vara förälder är något man förtjänar att vara, Fiero, och du har precis visat att du inte förtjänar det. Ge dig inte in i detta, acceptera det jag säger. Jag säger det igen, du kommer inte i närheten av dem - någonsin igen. Du har förlorat rätten till att vara en fader", nu såg hon att även han grät, men det fanns inget medlidande hos Aisu. Det medlidandet var förlorat, liksom alla andra positiva, betydelsefulla känslor hon haft för honom. "Men visst, vi kan gå tillsammans till Levi och Phaba och berätta för dem vad du gjort. Hur du våldtagit en tik. Hur gammal var hon? Som oss, med hela livet framför sig? Du kan även berätta för dem hur du misshandlat någon som varit som en syster för mig, hur du behandlat henne som en trasdocka. Visst, berätta för dem hur du behandlade henne värre än hur du behandlar din mat. Glöm inte att förklara för dem att detta faktiskt inte hände igår, utan att du har gått med denna handling i bagaget länge. Klarar du av att berätta det för dem? Berätta för dem om liven du totalt förstört och hur du gått tillväga för att göra det?"
Hon backade några steg och knyckte med huvudet i en 'kom då' gest. "Kom igen, vi går tillbaka så får deras kära fader berätta varför han ska lämna dem", orden var hårda och hon fick anstränga sig för att inte se rött fullständigt.
Nej, han hade ingenting kvar att göra varken hos henne eller valparna. Det spelade ingen roll vad han sa, han hade förlorat rätten att vara fader, och den rätten skulle aldrig någonsin falla tillbaka hos honom. I alla fall inte när det gällde hennes familj. Han var inte längre en del av den, så enkelt var det. Han hade bränt ner sina broar till grunden, och materialet som behövdes för att bygga upp dem fanns inte.
Hon skakade sorgset på huvudet.
"Nej, Fiero. Du är inte en del av flocken, du är inte en del av familjen. Inte längre. Gör du en sådan handling få du ta konsekvenserna, svårare än så är det inte."

Allt medan den unga honan skrek på honom så spred det sig ett lugn i hans kropp. Det bredde ut sig och stillade gråten, saktade ner pulsen och lugnade andhämtningen. La sig som ett filter mellan honom och de upprörda känslorna.
Det var som att han betraktade scenen utanför sig själv, som en stilla betraktare på andra sidan en glasruta. Det kunde inte beröra honom.
Men när hon uttalade valparnas namn så krossades glaset. Levi. Elphie... Hans visa lilla Elphie. Orden som Aisu kastade på honom träffade hårt. Någonstans så visste han att hon hade rätt. Han hade aldrig förtjänat det här. Berätta för dem vad du gjort. Han såg stint ner i marken, det lät så mycket hårdare när orden kom från hennes mun. Handlingarna va så fula, han önskade aldrig att Aisu skulle behöva uttala dem. Mördat deras syskon fyllde han ljudlöst i när hon tog en paus för att andas.
Han kunde inte sluta darra. Hon sa det så kallt, så konstaterande. Det var inte längre bara blint raseri. Hon hade beslutat sig för att han inte längre fick plats hos dem. Att han skulle lämna dem.

Han var inte en del av flocken.

Han var inte en del av familjen.

Han var inte välkommen.

Han fick stå sitt kast och ta konsekvenserna. Svårare än så var det inte.

Han kände lugnet komma över honom igen, det erbjöd andrum, sinnet klarnade.
Han skulle lämna dem.

Som förstummad av sin egen insikt stod han och såg på honan han älskade. Hon var i fullkomligt upplösningstillstånd.
Han ville säga att han älskade henne. Att han alltid skulle älska henne. Berätta hur vacker hon var, hur mycket hon betydde för honom, att han aldrig skulle glömma henne. Men lite stolthet hade han faktiskt kvar. Och han förstod att det inte var värdigt och att det oavsett vad var för sent. 
Det fanns inget han kunde göra mer. Inget han kunde göra förutom att vända om och gå. 
Lämna sin kärlek. Sina barn. Sin bästa vän. Sin flock. Lämna den framtid de byggt upp tillsammans. Lämna allt och ge sig av. Ensam.
En del av honom ville slåss. Slåss för sin sak. Slåss för att få krama sina barn en sista gång. För att få ta dem med sig. Men bara han tänkte på det blev han helt matt i kroppen. Han kunde inte slåss mot henne. Långsamt lät han istället det kalla, likgiltiga lugnet omfamna person efter person i hans minne, lät det äta upp känslorna tills det att alla var borta.

Han hade ingenting kvar här.

Inte ett ord.

Han vände sig om och gick.

Han gjorde inte ett ljud ifrån sig. Han bara stod där och tog emot allt hon sa. Han visste antagligen hur rätt hon hade, att hennes ord hade tyngd och en sanning. Hon var tacksam över att han inte sade emot henne, att han inte in i det sista insisterade på att få träffa valparna, för Aisu ville inte släppa honom i närheten av dem. De små var hennes ögonstenar och nu var de det enda hon levde för. Det som gav hennes liv mening. Fiero var inte längre en del av den bilden. Hon bävade dock inför att berätta för Levi och Phaba att han var borta - och att han inte skulle komma tillbaka. Vad skulle hon säga? Hur skulle hon säga det? 
Hennes förtvivlan i bröstet dansade runt och när Fiero vände sig om och började gå tog hon ett djupt andetag. Hon såg efter hans gestalt och kände i sitt inre hur ytterligare en gråtattack var på väg. Hon höll andan för att den inte skulle få utrymme att brista ut. 

Allting som de byggt upp var nu borta. Livet de skapat tillsammans låg i spillror. Alla framtidsdrömmar hon haft låg i skärvor kring henne. 
Han skulle alltid ha en speciell plats i hennes hjärta, men han var numera inget mer än ett minne. Och även om hon älskade honom
(Kan man älska någon som gjort på detta sättet?) 
(Nej. Men å andra sidan: vad vet jag om kärlek?)
så förbannade hon honom och önskade tyst för sig själv att Chaibos inom en snar framtid skulle vara herre över honom. 

Hon vände sig om och började gå tillbaka till lyan och valparna. 

Och hon gav upp honom.