Klädda i dagg efter ett tidigare skyfall hängde grenar tunga över vargakroppen som kurade intill en knotig stam. Rawna låg likt ett knyte med benen tätt dragna intill kroppen och nosen begravd i sin egen päls. Kontrollerad av den slummer han befann sig i, rörde sig tassarna då och då. Innanför de slutna ögonlocken jagade han något. En vit liten varelse som med obeskrivlig snabbhet rörde sig över marken. Gång på gång försökte han gripa den över ryggen, endast för att smälla ihop käkarna med ingenting annat än luft mellan dem. Det var inte förrän solens strålar träffade hans ansikte som ögonlocken sakta vaknade till liv. 

Bländad av ljuset försökte Rawna urskilja sin omgivning med sömndruckna ögon. Vid sidan om den fläckige kroppen syntes tillplattat gräs som vittnade om att ännu en varelse haft sin sovplats under trädet. ”Gida?” gäspade han stort och såg sig desorienterat omkring. Den mörke syntes inte till någonstans. 

Efter att upprepade gånger ha sträckt på sig och skakat fukten ur pälsen steg Rawna fram mellan pilträdets grenar som hängde tunga över marken. ”Gida?” upprepade han ännu en gång medan blicken sökte av området utan framgång. Med ett djupt andetag slöt han ögonen. Till en början kunde han inte urskilja något av alla de oljud som nådde hans så känsliga öron. Det ena överröstade det andra i ett öronbedövande brus. En liten rynka bildades i den fläckiges pannan ju mer han försökte koncentrera sig. Mellan djupa andetag blev det allt eftersom lättare att sortera och stänga ute lätena. Fåglarnas morgonsång tynade sakta bort likväl som vindens sus mellan trädkronorna. Ett rytmiskt, men avlägset dunkande växte sig starkare. Hjärtslag. 

Sakta öppnade Rawna ögonen. Trots att han själv inte riktigt förstod hur, hade han lärt sig känna igen sin följeslagares hjärtslag, så väl som hans steg och andetag. Det var inte Gida han hörde, utan någon annan. Vem och vad var det? Om det var en varg eller någon annan varelse kunde hans hörsel inte avgöra. Det taktfasta dunkandet antydde dock att det var en varelse av större sort. Han hummade undrande samtidigt som han försökte avläsa i vilken riktning djuret befann sig. När Rawna tyckte sig vara säker började han i en lunkande gång röra sig mot ljudet.

Han hade legat ute i dugget. Vätan och kylan verkade göra honom gott, på det viset det inte gjorde någon annan gammal varg gott. Istället för knakande leder blev han smidig och kunder resa sig ur en god natts sömn utan besvär eller illavarslande ljud.
Den bländande vita hanen sträckte på sig, grävde ner dem bleka klorna i marken och lyfte en aning på svansen. Han gäspade stort och drog sig framåt så att han kunde sträcka på bakbenen. Med ett djupt andetag frös han dem små kära vattenkristallerna i hans päls och ruskade sedan på sig så att isdropparna flög åt alla håll och kanter.
Med långa, flytande steg rörde han sig framåt. Sällskapet hos någon var ingenting han för tillfället sökte. Det han faktiskt sökte var en vattenkälla för att släcka morgontörsten. Han borde göra det till en vana att somna i närheten av vattendrag så att han skulle slippa ge sig ut på vattenjakt så fort han vaknade.

Det svaga ljudet av vatten nådde det stora örat och han log lojt för sig själv. Vattnet kom snart inom synhåll och han tillbringade några minuter vid vattnet innan han åter började röra på sig.

Det dröjde ett tag, men sedan kom en förnimmelse över honom och han vred på huvudet. En brun varg kom emot honom. Stegen stannade upp och den vita såg med ett vänligt uttryck i ansiktet på främlingen när denne närmade sig.
"Var hälsad!" sa han när det kändes som om det var ett lagom avstånd mellan dem för att börja tala. Han insåg att främlingen var mindre än honom, rätt mycket faktiskt. Dessutom var främlingen fläckig på ett ytterst besynnerligt sätt.

De breda tassarna blev genomblöta av vätan i gräset som åstadkom svepande läten när det dansade i de svaga vindarna. Den fuktiga atmosfären gav platsen en frisk doft och bland trädkronorna ljöd fåglars sång. Öronen vinklades upprepade gånger åt sidorna och bakåt för att registrera alla de ljud de kunde fånga upp samtidigt som han trippade fram i riktning mot den okände varelsen. Än hade Rawna inte släppt Gida ur sitt medvetande. Han letade ständigt efter honom med hörseln men allting överröstades av den andra varelsen vars steg, andetag och hjärtslag växte sig starkare ju närmare han kom.

Bland de silverbeklädda träden tornade slutligen en onekligen stor varelse upp sig. Bländande vit med besynnerliga benutväxter bakom de överdimensionerade öronen. Aldrig hade Rawna sett en liknande varelse. Nästan frusen i steget såg han perplext mot den andre. Alla tankar på vart Gida kunde vara var obefintliga. Som bortblåsta. Osäker på vad det var för en han stött på, stod han avvaktande kvar, halvt gömd bakom en grov trädstam. Med en blyg nyfikenhet i sitt anlete såg han upp mot den andre, som log välkomnande mot honom. "G-god morgon!" svarade Rawna med ett prövande leende efter att den andre talat. "Vad ... Vem är ni?" stammade han fram, oförmögen att hejda sin nyfikenhet.

"God morgon!" svarade han och ett lågt kluckande skratt lämnade honom när främlingen verkade ha svårt för att bestämma sig vad han skulle fråga.
"Mitt namn är El'the Immiker och jag är blott en varg." svarade han leende.
Han bestämde sig för att ta ett steg mot främlingen och satte sig sedan ner.
"Och vem kan ni tänkas vara?" frågade han och lade det behornade huvudet på sned.
Främlingens täckning gjorde honom mycket nyfiken. Den påminde om en hjort eller ett rådjur. Immiker tyckte att det var mycket fint, han hade alltid varit lite avundsjuk på vargar som bar jordens färger, speciellt när han var yngre och hade varit lättretlig bortom förståelse.
Den otroligt långa svansen slog mot marken med en dov duns och han fortsatte att le mot främlingen, ögonen halvt slutna som om han precis vaknat, vilket inte var helt osant.

Övertygad av främlingens stämma och vänliga uppsyn tog Rawna ett par steg närmare. Den vites skratt smittade av sig och Rawna vaggade slappt med svansen från sida till sida. Var detta en varg? Den fläckige vädrade diskret i luften med samma nyfikenhet som innan. Men vad för slags varg? Storleken och hornutväxterna var någonting han aldrig stött på hos vargar tidigare. Som liten hade han fått lära sig om olika raser, men det blev ändå svårt att greppa de stora skillnaderna när han väl stod inför dem. Detta kanske var en av de där vrenerna med en förbannelse? Rawna hade aldrig mött en vren och visste inte riktigt hur de såg ut. Han hade endast fått det berättat för sig. Vissa av dem bar tydligen en förbannelse i form av horn. Namnet på dessa hade han glömt. Kanske var denne högresta en sådan?

Den andre delgav honom sitt namn, så väl som ställde honom en fråga, och Rawna slog sig ned i det daggtäckta gräset. På grund av den ännu okändes enorma storlek blev han tvungen att höja huvudet för att kunna möta dennes blick. "El'the Immiker." upprepade ungvargen och såg frågande på den andre för att försäkra sig om att han uppfattat och uttalat namnet rätt. Vargaläpparna sträcktes i ett leende när den store nickade bekräftande. "Jag är Rawna.” Det fanns inget mer att säga. Han var en simpel varg så vitt han visste. Inga benutväxter eller lysande mönster prydde hans kropp, inte heller besatt han några krafter likt de flesta andra verkade göra. Leendet växte och blicken var fylld av värme trots de bleka irisarna. Det fanns ingen saknad eller vemod i hans blick, han klarade sig bra så som han var.

[PPade Immiker lite, om det inte är okej ändrar jag! c:]

Den gamle flinade. Så underhållande det var att nästan alla han mötte upprepade hans namn, allt för att se så att denne kunde uttala det korrekt. Huvudet höjdes och sänktes i en uppskattande nickning medan flinet låg kvar på hans läppar.
Trots sin uppenbara ålder behöll han sällan ett ålderdomligt ansiktsuttryck, det passade inte den unga själen inom honom.
"Trevligt att råkas, Rawna." sa han och sänkte långsamt huvudet i en bugande gest. Det var ett intressant singel namn den andre bar och Immiker såg nyfiket på de fläckar som prydde främlingens huvud.
"Får man fråga vad ni kan tänkas göra på ett så vackert ställe som detta?" frågade han och såg in i de bleka ögonen. Leendet solade sig fortfarande i glansen från hans tänder när han såg på främlingen. Det var alltid så spännande att  träffa nya vargar, speciellt när dem bar på ett utseende som man inte såg varje dag. Nu var ju Numoori ett så mångkulturellt och varierande land att man sällan mötte två liknande vargar, men vissa hade ju trots allt mer intressanta utseenden än andra.

Den korta svansen svepte svagt sida till sida i gräset och vargaleendet tycktes aldrig försvinna. "Vi är på genomresa, jag och Gida. Detta är första gången jag besöker Silverpile." Med ens kom han ihåg sin följeslagare, som han fortfarande inte kunde höra något av. Rawna hade totalt glömt av att det var honom han letat efter innan han stött ihop med främlingen. "Ni har möjligtvis inte sett honom? Gida menar jag." Han skakade lätt på huvudet åt sig själv. Att han var virrig var det få som missade, men han var medveten om det själv.

Den fläckige tungan slank ut mellan mungiporna och fuktade nosen några gånger. "Han är som mig, fast mörk med varma nyanser över rygg och i ansikte." Mer specifik än så kunde Rawna inte bli, även om han själv ansåg att han inte gjorde sin vän rättvisa. Gida hade vad många skulle kalla för ett alldagligt utseende. Han ägde varken benutväxter eller var av enorm storlek.
"... och väldigt sur." tillade Rawna skämtsamt och skrattade gott för sig själv. Påståendet var förvisso sant, men det var det som gjorde Gida till den han var.

Han skulle till att svara när Rawna öppnade munnen igen. Nyfiket såg han på den mindre då denne beskrev sin vän. Det var kanske inte en så exakt beskrivning, men när man hade en referens så som Rawna själv kunde det ju funka. Trots detta kunde Immiker inte påminna sig om att han träffat någon sådan varg i detta område.
När han såg Rawnas skratt kunde han inte låta bli att skratta med den fläckiga och svansen rörde om i gräset bakom honom. Så skakade han på huvudet och såg, fortfarande med ett litet leende i mungiporna på främlingen.
”Jag måste tyvärr göra dig besviken, för jag har inte sett någon Gida i närheten.” sa han och lade huvudet på sned ”Men jag är övertygad om att du kommer finna honom, vänner hittar man alltid.” huvudet återtog sin ursprungliga position och den mörka blicken svepte kvickt över silverskogen.
”Men ni valde ett utmärkt ställe att gå på genomresa igenom, Silverpile är makalöst vackert.” sa han och log mot den fläckiga främlingen som tappat bort sin vän. Silverpile var inte tillräckligt tätbevuxet eller stort för att man skulle tappa bort en vän för alltid, dessutom kunde man höra ett yl från ena sidan av Silverpile till den andra, så han hade full tilltro till att Rawna skulle hitta sin Gida.

"Det är okej." skrockade Rawna. "Jag hittar nog honom." instämde han efter att den andra talat. Gida var kanske och jagade, även om Rawna fann det konstigt att den äldre vargen inte ville ha hans hjälp. Rawna var en duktig jägare, mycket tack vare sin förstärkta hörsel. Det var en gåva och kraft han själv inte reflekterade över, och enligt honom själv var han kraftlös. Chansen fanns också att Gida beslutat sig för att ströva omkring i skogen för sig själv medan Rawna sov. Han behövde sin ensamhet ibland, vilket Rawna respekterade.
   Det asymmetriskt befläckade huvudet nickade. Silverpile var absolut en vacker plats. Vackrare än de flesta platser enligt många skulle han tro. Han hade sett lång ifrån allt och kanske skulle han komma till att ändra uppfattning efter sin resa, men själv föredrog han ännu Kaiwoods skogar. Det var någonting med enkelheten hos skogen som han fann väldigt vackert och rogivande. "Ni har rätt." Det fanns ingen anledning att gå in djupare på det. Det El'the Immiker sade höll han själv med om.
   "Säg mig El'the Immiker, hur mycket har ni sett av världen?" Ögonen lyste av undran och ävertyrslusta. Den store framför honom gav intrycket av en som både sett och upplevt mycket. Det vore idioti att inte försöka dra nytta av det. "Jag vill se allt om jag kan, men jag tänkte ändå om ..." orden dog ut och ett litet leende dök upp. "... om det är någonting jag verkligen inte får missa."

"Åhhåhå." skrockade den gamle och log de äventyrstörstande ögonen "Jag skulle nog säga att jag nästan sett för mycket. Själv kommer jag nämligen inte från Numoori, och det är inte fören på senare år jag kommit hit." Han funderade ett tag och såg tankfull ut "Du borde absolut inte missa Ötamon, det ligger västerut härifrån." Den askgrå nosen gestikulerade mot väster "Det är en fantastisk skog, och inte för att avslöja allt för mycket, men det finns väldigt speciella blommor där." Ett illmarigt grin bytte ut leendet och han blinkade mot Rawna.
Ötamon var utan tvekan det vackraste stället i Numoori, även om han uppskattade Silverpile och Höstskogen. Det fanns ingenting som kunde mäta sig med de uråldriga stammarna och månblommorna. Mystiken mellan stammarna och alla hemligheter som kan gömma sig där. Och alla sagor.
Sagorna fick honom nästan att glömma mötet. Det fanns någonting fantastiskt över sagor som fick honom att glömma allt annat. Under sömnlösa nätter kunde han berätta sagor för sig själv, i brist på andra att berätta dem för.
"I öst finns några väldigt vackra skogar också, och stränderna bör man också ta sig en titt på." avslutade han med ett leende.

El'the Immiker skrockade varmt, nästan upprymt. Den yngre vargen fnissade till. Det lät lustigt samtidigt som det upplyftande skrattet fyllde honom med nyfikenhet över vad den andres nästa ord skulle bli.
  Rawna ville inte avbryta gamlingen utan studerade honom under tystnad och nickade svagt medan han talade. Den vite ingav en känsla av trygghet och respekt. Beundrad av faktumet tittade Rawna forskade på honom. Hur gammal kunde han vara? Åldern verkade inte ha satt några djupa spår vad Rawna kunde se. Hanen verkade livskraftig. Bekväm.
   Han ställde sig upp och den korta svansen vaggade svagt bakom honom. "Ni har verkligen varit överallt?" frågade han med fascination i rösten. Numoori var stort. Hur stort visste han inte, men det kändes verkligen som en bedrift att ha rört sig över så stora områden. Han kunde inte låta bli att undra vad som mer fanns där ute. Han ville se allt om han kunde.
   Drömskt såg han ut över pilträden som gnistrade i silver. "Det är en dröm jag hoppas kunna uppfylla." 

[Derpppppp ....]

Immiker skrockade och gjorde en medgivande nickning.
"Det är i alla fall vad jag försökt göra." sa han och log mot ynglingen "Jag skulle nog inte våga mig på att säga att jag sett allt då allt är väldigt mycket, men jag har sett mycket i alla fall." Den yngres blick hade vandrat och Immiker följde den över silverpilarna. Ett varmt leende fångade hans läppar när han såg på den lugna skogen och hörde vinden i träden.
"Ge det tid, har man bara tillräckligt med tid så kan man vandra vart som." sa han och såg tillbaka på den fläckiga.
Han andades djupt och såg åter ut över pilarna. Det kliades lite i tassarna och han önskade röra på sig, men ville samtidigt inte lämna det trevliga sällskapet Rawna utgjorde.

”Ni har nog rätt.” viskade Rawna, för stunden försjunken i tankar. När han riktade tillbaka blicken mot den vite såg han hur denne såg ut över skogen, vilket fick honom att själv göra likadant.
   En kort stund av tystnad passerade, en sällsam sådan. ”Vart ska ni härnäst?” frågade han försiktigt och sneglade på den högreste. Rawna gillade inte att vara så nyfiken som han faktiskt var, men hoppades att El’the Immiker inte skulle ta illa upp. ”Inte för att ni behöver svara om ni inte vill.” sade han med ett ursäktande skratt. ”Jag är bara … nyfiken. Lite för nyfiken tycker Gida.”

Den mörka blicken betraktade den fläckiga när han frågade vart den äldre var på väg. Ett lågt skrockande undslapp honom när den yngre ursäktade sig.
"Jag tror jag är på väg tillbaka till Ötamon." sa han med ett leende "Men min väg är inte bestämd. Nyfikenhet är en dygd och man bör inte skämmas över någonting som faller en så naturligt." han skrockade lågt och reste sig makligt upp. Långsamt blinkade han mot den yngre och log ännu en gång.
"Men jag känner att min resa bör fortsätta nu. Jag önskar dig lycka med att finna din vän och tillönskar dig lycka i jakten." sa han och började gå från konversationen. Det var lite sorgligt att lämna en så trevlig konversation, men kliet i tassarna fick honom att fortsätta gå.