[Ursäktar för att det här kommer lite sent, men jag behövde reda ut lite saker först (:]

Blair hade sedan sammandrabbningen mot Devils skaffat sig en ny ovana. Det var till synes omöjligt för honom att inte tankfullt dra sin sträva tunga mot det färska såret sandvargen orsakat honom. Såret var ganska djupt, och gick på sidan av nosen ner över läppen och över hela hakan. Det var ren tur att inte den äldre hanens tänder lyckats komma igenom hela läppen och repa fakargens egna tänder och tandkött.

Det kändes tryggt att åter vandra längs revirets gränser och patrullera. Det var vardagligt och oftast tryggt, inte nytt och farligt som striden mot en långt mycket äldre och erfarnare hane än han själv. Fiendeflocken hade dragit vidare, och han visste att ingen av dem dröjde sig kvar. Det hindrade dock inte andra från att komma. Som vanligt hade han sett till att dölja sin doft så mycket det gick. Små vindstrålar lämnade ständigt honom för att förvarna om de träffade på någon. Det var lite ansträngande, men bara lite. Han hade vant sig vid det här laget. Det som förut givit honom huvudvärk hade han nu tränat på så att det bara orsakade ett lätt tryck vid tinningarna.

När en utsänd vind blåste honom i ansiktet med en främlings doft suckade Blair lågt. Han drog tungan över såret som helt säkert skulle komma att bli ett ärr, och styrde stegen mot nykomlingen. Han hoppades att det bara skulle vara någon förvillad vandrare som han enkelt kunde köra iväg. Helst ville han bara tillbaka till lyorna och umgås med Ophelia igen. Han saknade hennes sällskap. Fakargen hade inte sett sin vän alls efter kriget. Det gnagde i honom. Hade hon rymt? Hjärtat tvivlade på det. Han var väl ändå värd så pass mycket för henne att hon sa adjö? Men tänk om hon hade rymt hem igen? Hem, till sin mor och bror. Honan kanske var lycklig just nu. Han skakade av sig tankarna och fokuserade på främlingen en bit bort.

Genom ett par buskage bar det innan han kunde se henne. Eldfärgad man och svart fäll, och med brinnande ögon. Om det inte varit för att hanen tvivlade på att Midnight och Shady hade en syster hade han trott att hon varit släkt med ledarna.
”Främling.” Blair harklade sig lite när han märkte att rösten inte riktigt bar hela ordet, vilket var föga förvånande med tanke på att det var första gången han sa något på länge. När han talade igen var rösten åter stark. ”Du har trätt in på vårt revir.” Att det var med några meter sa han inte – det spelade ingen roll. Hon skulle ut. De kunde prata om hon ville, men här fick hon inte vara. Tålmodigt vilade han blicken på hennes slanka skepnad.

[P till Lirio ~]

Hennes steg var nästan ljudlösa. Lirio var vänstertassad (vänsterhänt) vilket betydde att hon tog alltid vänstertassad först när hon gick. Även när hon travade tog hon alltid vänstertass först. Dagen hade varit lång för henne, mycket äventyr och hon skulle ta en plats o sova. Helst skulle det vara ett träd, då hon trivdes där och ingen kunde "ta" henne. Det var fördelen med lång klor, kunna klättra uppför höga träd och sedan gömma sig för fiender, oftast var det någon som försökte skrämma henne, ibland lyckades de, ibland inte. Det var 50% chans på att lyckas skrämma iväg kargen.

Hennes slanka kropp gungade itakt med hennes steg. Hon började trivas vid Kawazatriskogen, det var en vacker plats. Med mycket liv, det gillade tiken.
Lite längre fram var det någon som talade till henne, nosen drogs ner i marken för att känna om det var någon inärheten eller om hon bara inbildade sig. Och rätt som det var så var det någon som var inärheten, hade hon trampat in på ett revir igen? Ack, att hon alltid ska ha en sådan otur! Svansen var inte dominant eller inklämd mellan benen utan den var i "normalläge".
"Vem talar?", sa hon kort och såg sig omkring för att se var främlingen var någonstans.

Sedan kunde hon se främlingen, en fakarg. Lirio tyckte dessa individer var rätt fräcka, vingarna var awsome, enligt tiken.
"Jag ursäktar mig om jag råkade trampa mig in på ert revir, herrn. Jag ska genast ge mig av om ni inte vill ha mig inärheten.", sa hon med respekt och stannade upp. Hon väntade in "tillåtelse" om hon fick gå närmare främlingen eller inte. Vem vet, kanske gömmer det dig fler vargar som skulle gå till anfall mot henne?..

En fråga, riktade mot honom ställdes, men Blair ignorerade den för tillfället när hon följde upp med en ursäkt. Att hon hade respekt för honom tack vare orden han yttrade gjorde honom stolt. Stolt över vem han var och vilka han tillhörde. De - Occultos - var tillräckligt många nu för att kunna kallas en flock, och de växte i antal för varje varg som Midnight värvade eller Shady kidnappade - det sistnämnda var dock något han inte tyckte om.
Fakargen svarade henne.
"Om vi går iväg en lite bit, så kan vi talas vid lite närmare." Det var en inbjudan till en konversation, men samtidigt ett effektivt sätt att flytta på henne.

Blair tog smidigt några steg närmare henne, men stannade inte vid hennes sida, utan fortsatte förbi. Det kändes troligt att hon skulle följa med. Han skulle då inte stannat kvar om han varit i tikens ställe.
När han passerat revirets gräns och gått en bit bort stannade han till och vände sig om mot henne.
"Jag är Blair.", presenterade han sig smidigt och studerade henne med de gröna ögonen. "Och du är?"

Hennes nos fångade upp väldigt starka dofter, det varen heldel dofter vilket betydde att det fanns en flock inärheten av där hon var, det bästa var att flytta på sig, innan hon skulle bli mat.

Hanen talade till henne och bjöd in henne till en konversation, och den tackade Lirio gärna ja till, hon följde med hanen. Det verkade som att han skulle hjälpa henne? Vid det här laget så skulle väl man kalla på ledaren ifall de fanns inkräktare? Men... Han verkade hjälpa henne? Eller han kanske bara spelade ett spratt....?

Lirio följde med tacksamt efter hanen. När hanen stannade upp travade hon mot honom och satte sig några cm bort ifrån honom, det verkade vara som att reviret tog slut här eftersom Lirio kunde inte snappa upp några fler dofter än hennes egna & hanens.
"Hejsan Blair, mitt namn är Lirio. Som sagt ber så mycket om ursäkt för intrång in i ert revir, är nämligen nyss bosatt här, så jag känner inte till detta stället så mycket.", sade hon och studerade fakargens häftiga vingar. Dom var stora(?) och bara allmänt fräcka!
"Förlåt jag måste bara påpeka att jag tycker dina vingar är jätte coola!", sa hon lite uppspelt och viftade på svansen lekfullt.

Honan, Lirio, var bra på att prata. Hon lyckades ursäkta sig två gånger, hälsa på honom och presentera sig i bara två meddelanden. Hennes sätt fick Blair nästan att le smått. Hennes blick sökte sig till hans vingar, och när han tänkte efter så var det inte första gången. Fakargen var inte förvånad över att hon fann hans vingar fascinerande - kanske hade hon aldrig sett en bevingad varg förut?
Som om Lirio läst hans tankar - eller tvärtom - berömde hon hans vingar.
"Tack", svarade han, nu med ett litet leende på de svarta läpparna. Snabbt svepte han med blicken över hennes mörka kropp för att hitta något att berömma i gengäld. Eftersom hon inte hade några coola extra ben eller något speciellt mer än manen - och att ha en man var inte så häftigt längre för hanen, inte efter en lång tid med Midnight och Shady - så valde han att berömma det första han lagt märke till hos henne. "Du är väldigt trevlig. Är du det mot alla eller är du bara på gott humör?" Blair la huvudet på sned och log snett mot henne. Han fällde ut vingarna så gott det gick, inte bara för att han ville ge henne en chans att se dem bättre, utan även för att han tyckte bättre om att ha dem utfällda.

Den gröna blicken vägrade stanna, utan svepte ständigt fram och tillbaka över platsen de befann sig på. Blair väntade sig inget speciellt; det var mest rastlöshet som drev honom till att se sig om.
Hans öron ryckte lätt till när ett välbekant, klafsande ljud nådde honom. Ett svagt flin fladdrade förbi i hans ansikte innan det försvann för att ersättas av ett förväntansfullt uttryck. Om det var vad han trodde - visste - så var det något man inte såg varje dag. Blair var spänd på Lirios reaktion, mest för att han själv blivit så rädd. Han hade i och för sig varit en mesig valp då, men om man aldrig sett något liknande var den naturliga reaktionen skräck.

Planlöst sprang han runt i skogen. Han hade haft en plan innan. Han skulle följa efter Bläären när han såg honom lämna reviret som han fortfarande inte fick beträda - han beträdde det, men träffade ingen, troligtvis inte många som ville följa lukten av ruttet kött och lera. Många tänkte nog inget speciellt om just en sådan lukt. Som max, ett kadaver i lera. Inte en vandrande lerboll med bitar av gammalt och ruttet kött flytandes runt i hans leriga kropp. Hans egna organ var helt okej. Förvånansvärt så. Hur de överlever under den tiden som han började vandra var svårt att förstå. Men för de som mötte honom var troligtvis det inte det första som de bekymrade sig med. Den större lerklumpen till varg förstod självfallet inte varför andra reagerade som de gjorde när de mötte honom. Han var en Kelitzon, var hans sort verkligen så ovanliga? Andra reagerade mycket bättre när de träffade en Bläär, eller en annan Leyrinn och han hade ju faktiskt aldrig träffat en annan Kelitzon innan. Så kanske var han ovanlig, och därför reagerade andra som de reagerade? Hans något avancerade tankegång försvann fort när han kom till ett fullt stopp och stack ner huvudet mot marken för att kolla in en ovanlig sten, men fann den senare att vara väldigt normal.
Han hade på senare tid lärt sig om igen att använda luktsinnet till sin fördel och därmed lärt sig lukten som tillhörde den speciella Bläär han följde så lojalt. Bläären var rolig, trevlig och lärde honom nya saker. Ibland kom han till och med med stenar och pinnar. Men framför allt hade han.. Kelitzon kunde inte riktigt beskriva vad han tyckte om dem, men de var helt klart de bästa Bläär-sakerna som han sett någon Bläär ha på sidan av sin kropp. Han själv försökte skapa ett par Bläär-saker han också, men han var en Kelitzon så det gick inte jättebra. En Kelitzon ska tydligen inte ha bläär-saker hade han räknat ut till slut.
Han travade på i en så hög takt han kunde, vilket ändå var relativt långsamt och han kunde höra rösten av Bläären och tänkte precis ropa ut i sin hemska röst när han i sin leriga ögonvrå såg synen av något hemskt och extremt läskigt. Han kunde fortfarande inte beskriva det med ord. Men han ökade till en relativt långsam - men ändå snabbare trav och hoppade ut mot Bläär med tänderna som syntes då leran drogs upp lite av farten och han skyndade sig att huka sig bakom Bläären.
"Blääär! Farlygt!"

(Han försöker så vackert säga farligt <3 .. Försökte stava det som det typ låter när han uttalar det XD )

Lirio viftade med den tjocka kattliknande svansen.
"Jag är trevlig mot alla! Tycker det är spännande & roligt och träffa nya individer!", sade hon lugnt och log lite.

Något prasslade i buskarna, Lirio ställde sig upp och öronen vinklades mot ljudet. Prasslet fick sätta igång hennes instinkter. Precis som en katt, lekstund...
Kroppen las ner, ögonen & öronen var fokuserade. Rumpan vickades lite grann.. Ett......Två........Tre! och hon sköts som en pil mot buskarna. Men hoppade snabbt ut igen när hon såg något som var väldigt läskigt i hennes ögon. Snabbt klättrade hon uppför ett träd och satte sig där och visade tänderna. Hennes puls var väldigt snabb då hon hade aldrig blivit såhär rädd innan på väldigt många år. Hon flosande tungt av chock men lugnade snart ner sig.
Hon hade aldrig sett en sådan individ innan, hon kunde inte riktigt säga vad det var som hon såg. Den hade mycket lera och lite små "krusiduller" runtom leran. Men frågan var: vad betydde Bläähr?

Lirio sköt iväg som en pil mot buskarna, men flög bakåt när Blairs vän dundrade igenom buskaget med blottade tänder, som snabbt doldes när leran åkte på plats igen. Lervargen lyckades forma otydliga ord, två stycken. Det första var hans eget namn, och det andra var.. farligt? Det enda levande i närheten förutom vargarna och lerklumpen var den lilla fjärilen kom lugnt fladdrande emot dem. Efter att ha kastat en snabb blick runt sig kunde han konstatera att det inte fanns något annat som skulle kunna skrämt lervargen. Han suckade och sände en lätt vindpust mot den lilla insekten, vilket fick den att tumla runt, men hamnade sedan på rätt håll igen och började fladdra iväg åt motsatta hållet.

"Var inte rädd", svarade han, men det var oklart om han menade det till Lirio eller Kelitzon. Förmodligen båda två. "Han kommer inte att skada dig." Denna gång var talet riktat till kargen uppe i trädet. Den vackra, gröna blicken vändes mot Kelitzon.
"Kelitzon, det här är Lirio. Lirio, lerklumpen framför dig är Kelitzon." Han presenterade de båda med något likgiltig röst, men betonade namnen för att den minst intelligenta i sällskapet skulle förstå.

När den läskiga, magiska saken bytte håll - Enligt Kelitzon på grund utav att han lyckades gömma sig så väl bakom Bläären så den magiska flygande saken lyckades tappa bort honom - studsade han lite lätt fram och tittade glatt på Bläären när denne talade. Hans klumpiga svans slog från sida till sida och skvätte lite lera här och där. Ramlade det tillräckligt nära så drog sig leran långsamt tillbaka mot honom som om han var en mittpunkt i lerans gravitation.

"Bläär! Bläär!" Svarade han glatt när den andre talade och hans lera drogs upp tills lite av hans käke var synlig för att sedan snabbt återvända till att täcka hela käken. Han trippade runt Bläären med väldigt tydlig överskotts energi. Tills denne nämnde Kelitzon. Han stannade framför Bläären, spänd på vad som skulle hända. Hans blick sökte sig runt. Den stora lerklumpen förstod att något speciellt var på gång. Och det bästa sättet att ta reda på vad som var igång var att helt planlöst titta sig runt omkring tills blicken fastnade på något. Hans blick fastnade fort på något som intresserade hans hjärna och han attackerade snabbt pinnen som låg framför Bläären för att stolt visa upp den för Bläär precis som om det var det Blair hade menat hela tiden att han skulle göra.

Blicken stirrades på den mycket annorlunda individen. Hela kroppen skakade av chock för hon var verkligen inte beredd på att något skulle skrämma henne så bra som den konstiga varelsen gjorde. Pulsen var fortfarande hög men skulle snart lugna ner sig.

Så fort Blair talade till henne att det var en... lerklump började hon genast fundera på hur en lerklump kunde tala? Lerklumpen sa massa olika konstiga saker, men Lirio förstod inte riktigt. 
Hon hoppade nerför trädet smidigt och tyst. Sedan stod hon där, fortfarande lika fundersam på den konstiga individen.
"Är du säker på att varelsen inte kommer göra illa mig?", frågade hon Blair osäkert och la bak öronen osäkert.
Kroppen var inte lika "högt" som förut, nu hade Lirio sänkt kroppen an aning för hon kände sig osäker. Hon visste inte riktigt om hon kunde lita på Blair, eftersom hon visste knappt vem han var. Hon visste inte riktigt vad hon skulle lita på, om hon skulle lita på sig själv eller Blair. För tänk om det var så, att varelsen så kallad "lerklump" skulle göra illa henne...?

Lirio tog sig ned från sitt träd, men det var tydligt att hon inte var bekvämt i sällskapet. Mycket riktigt frågade hon snart om han var säker på att hon inte skulle komma till skada.
Blair slickade sig fundersamt över sin läpp. Om rollerna varit ombytta hade han inte litat på henne, så han klandrade henne inte för att hon tvivlade. Och hur kunde Blair egentligen vara så säker på att Kelitzon inte skulle göra henne något?
Därför att lervargen var hans. Han hade fått ordning på varelsen, gjort det till ett verktyg han kunde använda, men Blair hade också sett till så att Kelitzon var mest mottaglig för är han talade med lerklumpen. Fakargen tog inga risker.
Samtidigt hade Kleten nästan blivit som en vän för Blair. Något i hans barnsliga sätt att prata och leka med pinnar fick honom att känna sig muntrare. Tillsammans skulle de klättra och bli något.
Han stod fortfarande och funderade när Kelitzon attackerade hans tassar. Utan att ens rycka till sänkte han blicken till pinnen lervargen plockat upp för att visa honom. Nåväl, de var på väg att börja klättra.
"Fint, Kelitzon.", sa han lågt. Det slog honom att han inte svarat Lirio. Den gröna blicken svepte från henne till lervargen.
"Såvida du inte stjäl hans skatter så.", sa han och nickade menande mot pinnen i den tredje partens käft.

Det tog en stund innan den stora lerklumpen faktiskt vände bort huvudet från Bläären. Det var först när den andre kommentera det som han försiktigt lade ner pinnen och började uppmärksamma sig på annat. Han tittade runt sig samt sprang ett halvt varv runt Bläären innan han såg den andre individen och tvärnitade. Hans leende växte sig stort, tillräckligt för att åter visa benet för en liten stund innan han utbrast.
"Bläär!" Han tog en kort paus medan han med upp puffad bröstkorg och högt huvud trippade mot den andre och utbrast. "Leyrinn! Leyrinn!" Han gick så nära han själv vågade innan han försökte andas in dennes doft genom den öppna nu munnen då hans nos inte fungerade likt den en gång gjort. Denna Leyrinn luktade inte som den förra Leyrinnen han träffat vad han kunde minnas och han mindes den andre Leyrinnen doft ganska bra. Han vände bort huvudet från henne och tittade på Bläären med huvudet på snedden och ett förvirrat uttryck i ansiktet i väntan på att Bläären skulle lösa allt och svansen slutade oroligt att vagga som den annars så oftast gjorde. Var det något fel med denna Leyrinnen? Skulle Leyrinnen inte vara här kanske. Det kanske var därför den luktade så konstigt.

Ett suck gjorde hon, men det var en "mod" suck. Hon skulle ta sällskap av dessa två helt "ofarliga" varelser. Lirio försökte lita på Blair så gott som hon kunde, han verkade ju inte så farlig? 
Blicken vändes mot lerklumpen kallad Kelitzon. Hon hade inget annat val än att försöka och inte bli rädd för honom. Han betedde sig som en liten hund valp? 
Hennes kropp började skaka, inte vilken skakning som helst utan... lekdags... Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta vägen, men...
Sakta men säkert började hon studsa runt och skälla lekfullt. Hon tyckte att lerklumpen hade det så roligt och när han gav henne ett smeknamn (Leyrinn) blev hon genast glad.
Tassarna drog henne mot ett träs och hon klättrade upp samtidigt som hennes svans var krok formad. Hon hade aldrig haft så kul, inte på länge iallafall.
"Kelitzon! Kom och ta mig!", ropade hon ifrån trädet och sprang run så trädet började skaka och massor av löv samt små grenar lossnade.

(Hon vet inte om att "Leyrinn" inte är hennes smeknamn)

Kelitzon lyckades se så förvirrad ut som leran tillät, och lockade fram ett leende på de mörka läpparna. Tydligen luktade inte Lirio som han förväntat sig - antagligen luktade hon inte som den första varg han mött, Leyrinn.
"Lirio.", rättade han och pekade med tassen på henne. "Lirio. Kelitzon. Blair." För varje namn flyttade han tassen.
Kargens lust att leka förvånade honom något, men inget han visade. Väl medveten om att det inte var han som inbjöds till leken satte han sig lugnt ner på marken.
"Kelitzon.", sa han tyst för att inte Lirio skulle höra. "Ta henne." Blair var nyfiken på om Kelitzon skulle reagera på det nya kommandot, men tyckte att det var ett bra tillfälle att testa. Tiken skuttade runt uppe i trädet, och om lervargen skulle förstå skulle det vara en intressant sak att se hur han löste problemet.

Nu hade Bläären gjort bort sig lite. Det hette inte Leejro utan Leyrinn. Men han hade redan försökt säga det till Bläären en gång innan så han kunde väl låta Bläären tro detta resonerade han för sig själv. Alla kunde inte vara en sån naturbegåvning som han  ansåg sig själv vara på namn och uttal.
Den andre hade klättrat upp ovanför honom. Yttrat ord som han inte riktigt kunde placera. När en pinne träffade honom så kände han tekniskt sett ingen smärta men han reagerade direkt med att flytta sig undan från den fallande pinnen som istället för att falla mot marken fastnade i leran och långsamt förflyttade sig neråt tack vare tyngdkraften. Han tittade sig förvånat runt innan han blängde på pinnen som långsamt åkte ner för hans ben.
Hans blick vandrade från pinnen till Blair när han hörde Kelitzon. Det var ingen annan Kelitzon runtomkring så det var nog han som skulle reagera. De leriga spetsarna på toppen av hans huvud spetsades så mycket som han förmådde dem till mot Blair. Denna gång var det Blair som sa det Leyrinnen sagt. Leran formade sig till ett så förvånat uttryck som det kunde forma medan hans hjärna arbetade så hårt den kunde för att förstå. När han väl förstod vad det kanske skulle menas så var det likt ett ljus tändes och han vände snabbt blicken mot Leyrinnen uppe i trädet för att sedan vända tillbaka den till Bläären. Lerklumparna till öron vände sig bakåt. Försvann nästan i hans kropp och hans lera på ansiktet kunde nästan tyckas bubbla då han vände huvudet mot Leyrinnen i trädet för att sedan dra bak leran från ansiktet kort och med ord som i den hastiga överflödet av lera runt halspartiet endast lät som ett vrål försökte han säga åt den andre att lämna trädet. Leran var endast sekunder borta från hans skelett men det var ändå ett skrämmande utseende. När leran drogs tillbaka över hans ansikte viftade han lätt på svansen bakom sig och skvätte lera åter igen runt sig medan han tittade på Bläären för att se om han gjorde rätt.

[DERP-POWERS ACTIVATED!]

Jag sätter det här som avslutat. Om intresse finns för att fortsätta gör jag det gärna, men tillsvidare;

Avslutat!