Den medelstora svarta hanen går med försiktiga steg i den dimmiga skogen, han sveper lite med svansen och försöker se något i dimmorna, hans ögon är violetta precis som hans fars ögon som ej levde längre, under hans ögon löpte stora gråa prickar och på det vänstra benet löpte en lila måntatutering. Han klipper lite med öronen och lyssnar, men han kunde inte höra något,eller jo, det var vindens spöklika tjut han kunde höra då och då.

Det går kalla kårar längst han ryggrad, nej det här stället gjorde själ för sitt namn för träden är verkligen döda, svarta förvridna stammar och så dimman gjorde det extra.
han slickar sig om nosen och går vidare, han hoppades att han inte skulle stöta på någon som har onda avsikter eller något ännu värre. Visst är han modig och så men att slåss mot någon som är död eller i andeform är ju väldigt svårt, dessutom i den här tjocka dimman så kunde ju vem som helst komma i ett bakhåll.

Han går vidare, med alla sinnen öppna och mycket vaksam.

Han stannar upp när han hör en röst framför sig och han höjer blicken och ser en rödbrun tik framför sig. Han drog lite på munnen och den långa svarta luggen faller ner mjukt över hans violetta ögon. - Det kan man säga ja. han klipper lätt med öronen och betraktar tiken.

Han undrande vad hon gjorde här själv, det är ett rätt kusligt ställe oh han själv skulle inte vilja vara här själv. Så på ett sätt är det ju bra att han stötte på henne. - Borde vi inte presentera oss min vän? hans violetta ögon möter henens blick och han har ett retsamt leende på läpparna. - Jag är Deimos, och ditt namn är?
Han sveper lätt med svansen och ser ut över den dimmtäckta områden och han undrande om solen och månen ljus syntes här, månen kanske men det skulle skapa ännu mer kuslig stämning.

Han följer henne med blicken, han undrande varför hon granskade honom? Såg han konstig ut? Fast många hade kanske inte sett månvargar förut? Han drog retsamt på ena mungipan - ser du något intressant? han lägger huvudet på sned så den långa mörka luggen faller ner mjukt över hans ögon och ansikte.

Han klipper lite med öronen och slickar sig om nosen. Han gillade inte detta område, vad som helst kunde luras i dimman och det gick kalla kårar längst hans ryggrad, som om något kusligt skulle dyka upp näst som helst. När hon presenterar sig som Amy så ler han vänligt mot henne och böjer på huvudet i respektfull nickning till henne - Trevligt att träffa dig Amy. Så vad gör du här ute själv i detta område?

Amy brast i skratt åt hans fråga. 
"Allt här som inte innebär träd och mögel är intressant för mig, Deimos."
Hon sjönk långsamt ner i sittande ställning med ett tillbakahållet leende i sina mjuka anletsdrag. Lyckades inte vidare bra. Varför hon ens tyckte situationen var så ofantligt roande var för att Deimos uppenbarligen var helt i fel miljö. Hon kunde nästan känna obehaget som strömmade i hans ådror.

"Jag bor här." Svarade varghonan sedan kort. "Det är trivsamt." Varginnan kastade sedan en tveksam blick bort mot en multnande trädstam.
Ett kort skratt lämnade henne.
"Okej, kanske inte trivsamt i den bemärkelsen. Men jag gillar det. Trots allt.. Kylan stör mig ju inte." Men en lätt knyck på svansen uppenbarade sig en eldslåga ovanför spetsen av den. Ett menande ögonkast på den främmande hanen och klotet av eld försvann som om någon blåst ut den likt ett ljus.

"Men jag är inte det intressanta. Det intressanta är vad DU gör här. Det är inget trevligt ställe för utomstående, min främmande vän från platsen jag förmodligen inte känner till.."

Han drog på munnen, kul att han kunde roa henne för han var helt vilse i detta område. Något som han inte tyckte om att vara, och månen var inte på himlen heller så den kunde inte hjälpa honom heller. - Kul att jag kan roa dig Amy säger han med ett retsamt flin på läpparna trots att skrattet bubblar inom också. Hon hade en smittande skratt, det måste han medge.

men när hon säger att hon bor här så fastnar skrattet i halsen på honom vilket får honom att frusta till och harkla sig. Hans violetta ögon möter hennes gula blick och han har en förvånad uttryck. Bodde hon här själv? men blev det inte ensamt för henne ibland? tankarna mal inom honom men han ruskar på huvudet. Fast det finns ju dem som trivdes i ensamhet och han hade inget emot dem och hon förklarade själv att hon trivdes här.

han ser eldslågan på hennes ena tass och han nickar, han var van att se elden då en i flocken bemästrade den samt han mindes den fruktansvärda skogsbranden. Elden har både positivt och negativa sidor. - Så du är en eldmästare? hans blick är nyfiken och han undrar hur mycket hon kan göra med sin kraft. - Har du någon mer kraft förutom elden?

han skrattade till och skskar smått på huvudet, ja vad gjorde han här egentligen? det är nästan som han inte vet om det själv - Jadu, det är knappt som jag vet själv vad jag gör här säger han med en road glimt i sina ögon.

Deimos verkade uppriktigt road, ett mjukt flin fanns hela tiden på hans läppar. Amy kom på sig själv med att trivas i hans sällskap.
Märkligt. Det var sannerligen inte likt henne.
Förtjust över upptäckten log hon och svepte svansen runt framtassarna likt en katt, lyssnade på vad han sade.
"Jag är lättroad. Speciellt när det gäller främmande, bortvillade dårar som du."
En retsam ton letade sig in i rösten då hon betraktade hans leende gestalt. Den mörkt färgade hanen verkade förvånad då det sjönk in att hon faktiskt bodde här. Hans skratt avbröts genast, och de violetta ögonen vilade förbryllat på henne.
"Jag kan läsa ansikten rätt bra, Deimos - jag bor faktiskt här. Ensam. Det stör mig aldrig."
Deimos verkade tillfreds med svaret, för han koncentrerade sig istället på eldslågan som flammat till i luften. Nästan fascinerad över faktumen att hon kunde styra elden, åtmistnone avslöjade hans röst det mesta.

"Så du är en eldmästare? Har du någon mer kraft förutom elden?"
Amy skakade på huvudet, sedan hejdade hon sig och höjde sitt ena (det som kunde vara om hon haft) ögonbryn.
"Jo, fast det beror på hur man ser på det. Jag kan läsa omgivningen. Till exempel fick jag reda på att du var här innan jag ens kände doften av dig. Jag vet att det står ett rådjur och dricker en halvmil doft - och som du känner, ligger vinden åt fel håll för att.. Du, skulle kunna känna det."
Frågande lade hon huvudet på sne, ignorerade påståendet att han inte ens visste vad han gjorde där.

"Har du några förmågor?"

han skrattade till och böjde roat på huvudet. - Tja jag är alltid villig att roa söta flickor som du. hans violetta ögon hade en retsam charmig glimt i sig och han slickade sig om nosen. - är jag så lätt att läsa av? då måste jag ha en väldigt dålig poker face? han log retsamt mot henne och skakade på huvudet åt sig själv så den svarta luggen dansar.

han blir nyfiken när han berättar om hennes andra kraft, att läsa av omgivningen. han hade stött på någon varg som hade den kraften förut så det är verkligen intressant för honom. Han blir imponerad att hon kan veta att det står ett rådjur och dricker en halvmil bort. Han viftar smått på svansen och ler - Vilka krafter du har Amy, jag är imponerad. Själv hade hade bara en kraft och det är månen men det är inget fel på det tycker han. han ler ett smått charmigt leende mot henne - Min kraft är månen så jag hör månens röst när den är framme. Vilket gör även att min tatuering på benet glöder också.

Amy bara skrockade lågt åt vad han sade. Road.
"Du är extremt enkel." Det var sant, hans känslor sken igenom hans svarta päls likt solen tränger genom molnen. Hennes svans rykte till i en tillfredsställd gest, hon märkte mer och mer hur hon trivdes i den jämnåriga hanens sällskap. De var i sanning rätt lika varandra - båda var aldrig långt ifrån skrattet.

"Vilka krafter du har Amy, jag är imponerad." 
Tiken flinade av berömmet och vred nyfiket fram öronen när hanen talade om sina. Månkrafter! Alltså var han en månvarg. Intressant. Hon hade alltid varit fascinerad över månen och solen - och där tillkommande, dess krafter, även fast solen alltid varit hennes favorit. Elden den liknade var tilldragande för henne
"Mina krafter är mindre intressanta än dina. Eldbändning har många - månvargar är mer sällsynta än så."
Blicken var uppspelt, och glödde av intensivitet.
"Jag har alltid velat se måntatueringar i månsken. Jag hörde om dem som valp, och har alltid  undrat över hur de kan.. Lysa." Vargtiken undrade ifall det varit rätt benämning, "lysa". Glöda, kanske var mer passande för fenomenet.
"Kan du visa mig, ikväll?" Visserligen var det mitt på dagen - men hon ville mer än gärna tillbringa lite tid med Deimos. Han var intressant. Och dessutom - det var ett tag sedan hon haft sällskap i den mörka skogen.

Han flinar roat och ser på henne - verkligen? han tar ett steg närmare henne med en nyfiken retsamt glimt i hans ögon. Han trivdes i hennes sällskap, de liknade varandra då de båda hade skrattet nära och de kunde retas med varandra utan att de tog illa vid sig.
Han sveper med svansen och klipper lite med öronen.

Han ser förvånat på henne när hon verkade intresserad av hans krafter. han har aldrig funderat på hur måntatueringarna lyser. han hade dock sina funderingar att det berodde på månens energi. Han log mot henne - jag själv tror att det beror på månens energi. och det gör så jag får snabbare reflexer. dock är jag svagare under dagen. Han skrattade till och nickade - ja det kan jag göra om månen vill visa sig så att säga. han drog på munnen.

Amy funderade över hans teori. Jo, det sades ju att månen var upphov till det mesta månvargarna lyckades med. Det var fascinerande. Å andra sidan borde det ju vara lika fascinerande att hon kunde framkalla eld ur tomma intet, men vanan vid hennes kraft var så stor att hon inte tyckte det var något märkvärdigt alls.

"Ja, det kan jag göra, om månen vill visa sig då att säga", svarade den svartpälsade hanen tillslut. 
Amy höjde vad som skulle kunna varit ett ögonbryn utan att besvara hans leende.
"Det gör den inte. Inte här i skogen, iallafall, dimman häröver är för tät... Men det finns en öppen plats inte allt för långt bort. Vi kan bege oss dit." 
Svansen vevade till bakom henne och entusiasmen lös ur de gyllengula ögonen.
"Det skulle vara trevligt med lite sällskap som omväxling.."

Han lägger huvudet på sned och ler snett mot henne, Helst hade han velat vara på ett annat ställe där han kunde se sig omkring men även se himlen. Men han beundrade de som kunde se genom dimman eller var helt blinda och ändå kunde se med hjälp av sina krafter.

han möter hennes blick och klipper med öronen - det låter trevligt, om du står ut med mitt sällskap ett tag till. Han ler retsamt mot henne och tar ett steg emot henne och sveper lite med svansen - Damerna först säger han och gör en gest med huvudet att hon skall visa vägen.

"Det ska jag nog klara av", flinade hon och tassade förbi honom.
"Damerna först", instämde hon sedan retsamt och fortsatte fram med de rödbruna tassarna stadigt trummande mot marken. Hon kände skogen väl, och visste exakt vart marken var sank eller ojämn. Om Deimos gjorde visste hon inte, men för att försäkra sig om saken vände hon bak huvudet. Jodå.
Det skulle än dröja ett bra tag tills de kom fram, och tills dess, var Amy helt nöjd med att färdas i tystnad.

Han granskar henne när hon går förbi och klipper lite med öronen och ler en aning för sig själv och han går efter henne men håller sig nära henne för att inte komma bort i dimman. han ser sig omkring, inte för det är mycket att se just nu men man kunde ju kanske se någonting ibland? Han funderade om han skulle säga något men det kanske var bäst att gå i tystnad, hon kanske
gillade tystnaden och han ville inte vara till besvär.

Deimos höll jämna steg, men en bit bakom henne. Den rödbruna tiken kontrollerade omgivningen med jämna mellanrum, sökande med blicken. Nog för att hon var van vid döda skogen, men det var inte han. Om de råkade stöta på något otrevligt var det inte säkert att det skulle kunna hanteras.

De färdades en halvtimme i tystnad, Deimos verkade lite tillfreds med den som hon. Trots det slickade hon sig sedan om nosen och särade lätt på käkarna.
"Så.. Vart kommer du ifrån?"

han fortsätter att gå tyst bakom henne, han hörde landets olika ljud och ibland hoppade han till för ljud som var för honom helt okänd, men Amy verkade helt lugn och det gjorde honom lugn. han spetsar öronen när han hörde Amy tala igen och han ser på henne och klipper med öronen - jag är född och uppvuxen i lövskogen där min flock höll till innan skogsbranden och vi flyttade till Nordanskogen. han är dock glad att en stor del av lövskogen har klarat sig.  hans blick ser nyfiken på henne - vart kommer du ifrån själv Amy?

[Avslutar, då Amy är död]