Han slog upp ögonen, blottade de två intensiva gråa och lät blicken vandra ut över omgivningen samtidigt som tungan varsamt fuktade de svarta läpparna. Ett av det första ting som slog mot hans medvetande efter hans uppvaknande var närvaron av ett sinne i hans närhet. Malphas gäspade kraftigt, ruskade på huvudet och reste sig slött upp från det ställe som han brukat som viloplats för några timmar. Sinnet tillhörde inte någon av alla de bytesdjur som hade sin boning i skogen utan någon med förmågan till större och fler tankar. Någon som med all förmodan kunde förmedla sig via talet, på ett eller annat språk.

Hanen sträcker ut frambenen mot den grönklädda marken och spretar med fingrarna. Visserligen tillhörde skogen en flock men Malphas var så långt utanför deras revir att han taktiskt uteslöt möjligheten om att det var någon flockvarg som kommit för att störa och schasa iväg honom - för just av den anledning hade han medvetet hållit sig borta från deras revir, då han sökt att få återhämta den energi han förlorat under de senaste dagarnas äventyr. En underlig resa hade det varit med ett oväntat sällskap. Ett, som han för ovanlighetens skull, inte kände sig agiterad över.

Valpen stod fortfarande stilla. De stora öronen stod ostadigt på hans huvud när han försökte urskilja något ur den puttriga fågelsången. Det var omöjligt, det tycktes komma från alla vinklar och håll. Den unge grimaserade onöjt åt kvittrandet. Med slappa, något fumliga steg rörde sig Wulfric fram över den grästäckta marken. Åh, så tråkigt allting var!

Lite tid hann passera innan han kände en främmande, men likaså bekant doft. Den lille stannade upp och rynkade på nosen frenetiskt. Varför kände han igen den, men samtidigt inte? Wulfric tryckte ner nosen längs marken och började intensivt spåra. Han tappade greppet om tiden innan han plötsligt stannade upp. Längs några snårig buskar och klena träd så stod en stor varg. Svansen började vifta och han tog några lekfulla språng fram.

"Hej!" gläfste han medans han närmade sig den större. Han var brun, men hade liksom en grå man på något vis, och massor av stenar i ansiktet. Wulfric vred lite oförstående på huvudet när han granskade hanen, innan han slog sig ner platt på bakdelen.
"Jag är Wulfric! Vem är du? Och varför har du massa stenar i ansiktet?" Han tog knappt andrum emellan orden. Han var ju så konstig, och intressant! Han kunde inte hålla sig från att fråga. Tanken om att främlingen kanske var fientlig hade inte ens existerat.

Sinnet närmade sig och med det följde snart också den lukt som tillhörde vargen.
Malphas satt sig stilla ner med sin blick vilandes över den yngre individen som uppenbarade sig från utrymmet mellan några gängliga träd. Valpen verkade uppspelt, dess svans slängdes med stor entusiasm från sida till sida och de blåa ögonen speglade en klar nyfikenhet i det valpformade anletet.

Hej!
Han svarade inte.
Jag är Wulfric! Vem är du? Och varför har du massa stenar i ansiktet?
Stenar? Hanen fnös ljudligt och vred bort ansiktet i en tyst protest mot valpens oförstånd.
"Malphas." Sa han sedan tvärt och reste sig upp. Han hade inget intresse av att stanna kvar på platsen och med all säkerhet bli utfrågad av detta energiknippe till snorvalp.
Med ens styr han kroppen till ett närliggande buskage och höjer bakbenet till luften för att kunna urinera mot platsen.
"Det är metall, inte stenar." Snäste han ifrån och vred på halsen för att kunna snegla mot valpen i sin vridna kroppshållning.

Trots att den äldre hanen, Malphas, tydligt visade sitt bristande intresse för honom, så höll sig inte valpen tillbaka. När hanen förflyttade sig bort emot några buskar, studsade genast Wulfric ikapp utrymmet emellan dem som expanderats. Med ivriga ögon såg han på den större.

"Metall?" sade han frågande, och tippade lite på huvudet så öronen hängde sladdrigt på hans huvud. "Vad är det? Föddes du med det? Varför får man sånt?" Meningen avslutades med att han drog in ett djupt andetag. Nyfikenheten gjorde att han glömde bort att andas emellan frågorna. Svansen dunkade fortfarande entusiastiskt bakom honom, och regelbundet växlade han vilken riktning han lutade huvudet på, medan hans otåligt inväntande svar.

"Metall är metall." Sa han kort. I ärlighetens namn visste han förmodligen inte mycket mer om ämnet än vad den lilla valpen framför honom gjorde. Det är hårt, bär en fin lyster och finns att finna runt om i bergsområden. Själv hade han funnit sin metall på en vandring över Blodbergen, djupt inbäddad i en massiv bergsvägg. Han hade återvänt till platsen i flera dagars tid under sitt försök att separera metallen från sitt fängelse i stenmassan. Det hade varit fruktansvärt mödosamt, men värt varenda gnutta av energi som han hade förbrukat under dagarna.
Metallen han bar i sitt anlete satt han stor stolthet till.
"Man får den inte bara rakt upp och ner." När han var färdig med att urinera så stödde han bakbenet mot marken igen och spände sin blick något extra i valpen. "En varg förtjänar den." Direkt efter att han avslutat sin mening så började han att oförsiktigt krafsa i marken med bakbenen över platsen han urinerat på. Han ville sprida sin doft i så stor utsträckning som möjligt, vart han än var för tillfället.
"Detsamma gäller kraften att kunna kontrollera metall." Ett fult flin la sig över hans mörka läppar när fokusen vandrade tillbaka till valpens runda skepnad och med några bestämda steg ställde han sig en halv svanslängd framför honom.
"Varför är du så nedrans nyfiken?" Och utan att ge valpen någon vidare betänketid för ett svar så daskade Malphas lojt till honom i sidan med sin tass.

[PP! Du får säga till om det inte är okej så ändrar jag det (:]

Wulfric vred huvudet från sida till sida i takt med hannens ord. Metall är metall... Malphas hade inte direkt hjälpt honom att få en tydligare bild av stenarna i hans ansikte, men åtminstone hade han förstått att de inte var där från födseln - utan att han fått dem.

Den unge hade precis satt sig ner, när den brunpälsade daskade till honom med tassen. Oförberett hamnade han på sidan, utan några större smärtor. Ett bubblande skratt lämnade den tvåfärgade, innan han reste sig upp igen.
"Ska vi leka va!" sade han uppmanande, och böjde sig ner på armbågarna med bakdelen fortfarande ståendes. Wulfric hade missförstått hela situationen, och sett det som en lekinvit. Svansen vevade uppspelt som den högsta punkten i hans kroppsställning.

Under tystnad såg han på valpen då den kvickt tog sig upp på tassarna igen.
Malphas var inte särskilt imponerad av det lilla pälshögen. "Leka", sa han kort och snävt. "Varför skulle jag vilja det?" Den ljusrosa tungan slank ut mellan läpparna för att fukta nosen, och likt gången innan så drog han till valpen i sidan med sin ena labb. Denna gång något hårdare än tidigare.
Ett flin som blottade den övre tandraden placerade sig lägligt i hans anlete samtidigt som han kvävde ett dovt skratt när valpen tumlade runt framför honom.

[Passar på att PP:a igen, så säg till om det inte uppskattas så ändrar jag på direkten (:]

Trots att valpen kunde se hur den äldre återigen riktade ett slag emot honom, så hann han inte reagera. Till skillnad från gången innan, var kraften i slaget hårdare. Den unges - vars balans inte var speciellt bra i vilket fall som helst - ostadiga position gjorde att han föll till sidan och snurrade ett varv. Något omtöcknat hävde han sig upp på benen igen, och ruskade på sig. Ett missnöjt uttryck tog form i hans anlete.
     "Aj!" utbrast han. Om än det inte gjort allt för ont, hade det inte varit behagligt. "Du behöver ju inte vara så elak..." muttrade han, och satte sig bestämt ner. Öronen hängde slokande på hans huvud, och svansen låg slappt bakom honom. Det bleka ansiktet hade ett surt uttryck medan han blängde upp på den store hannen.

"Äh, klaga inte." Den brune lät flinet avta och tillät i dess ställe en kraftig gäspning att passera, och efter en stunds väntan fortsatte han. "Om så varit fallet så hade du kissat ner dig på stället", konstaterade han övertygande för sig själv med en retsam och samtidigt nonchalant ton. Inte för att Malphas brydde sig om valpen hade kommit till skada av hans handling. Fluffhuvudet hade ju själv valt att närma sig honom, då fick han också ta konsekvenserna av det.

Den äldre hanen suckade ljudligt när han mötte den sura minen från valpen. "Skärp dig annars åker du på en omgång till." Nej, Malphas var inget vidare på att hantera situationer som involverade valpar. Inte alls.
Han knäckte barskt på nacken och ruskade på huvudet, slängde en kort sträng blick mot det runda ynglet innan han satte kroppen i rörelse. Bort från platsen.

Wulfric satt lydigt kvar på platsen. Högt fnös han åt den store, brunes ord. 
     "Ingen vill väl vara med en surmört eller!" sade han och reste sig upp. Lätt ruskade han på sig, som för att tuffa till sig. Valpen bar huvudet löjligt högt, innan han vände sig bort från honom och tog några höga steg emot hållet han kommit ifrån.
    "Bara så du vet! Så finns det jätteroliga saker att göra om man inte är så himla tråkig. Du kanske borde tänka på det. För du är mega tråkig!" sade han, och tog några steg bortåt igen. Nä, han Malphas hade visat sig vara en tråkmås med stenar i ansiktet. Wulfric var övertygad om att det var stenar, trots att den andre tydligt uttryckt att det varit metall. Metall - vad var det ens för något? Kanske något tråkmåsar fick. 

Fort skyndade han sig bort från den större. Något rädd över att han kanske skulle få en ytterligare tass i sidan, eller kanske något ännu värre. 

[ Du kan få avsluta i nästa inlägg om du vill, annars så ser jag detta som avslutat nu. ♥ ]