Naberius vandrade över vad som en gång varit en bytesdjursstig. Trots att skogen var sargad och bränd, så fanns fortfarande några av bytesdjuren kvar. De väntade, förmodligen, väntade på grönskan som skulle slå till när tiden var inne.
Med tiden blev fallna, döda träd till näring; och med tiden blev en död plats något alltför levande.
Än låg dock askan, tung på marken; tassavstrycken slingrade sig bakom honom likt en svans. 

När ett yl klöv tystnaden stannade den randiga hannen. Han tvekade, för främlingar skyggade normal från hans skugga och tycktes instinktiv sky hans närvaro. 
Ibland undrade han om det var någon idé med det hela. Om det någongång skulle ändras.
Det var en ilska som började gro i bröstet när han slogs av tanken. En känsla som fick pälsen i nacken att bara precis resas, och mungiporna att pressas ihop till något som inte var ett leende. 
Alla hatade honom. Även de som sade motsatsen. 
Även de som aldrig förut träffat honom. 
Hannen stod stilla på sina sargade och ärrade tassar. Exakt vad han väntade på visste han inte.

(Tvångs avslutat)