[Reserverad för Aiko. Älskar flummtiteln, haha!]

I reviret hade nu vintern kommit ordentligt, och ännu var det många snöfyllda dagar som skulle komma att passera. Men just denna dag var en vacker sådan. Även om himlen var molntäckt så var ljuset klart och snön gnistrande vit. Och inte heller var det särskilt kallt,, utan luften höll sig i en behaglig temperatur som gjorde att det var en lämplig dag att utforska världen och allt den hade att erbjuda.
En ensam fågel sjöng, en av de tappra som vågade stanna över vintern. Fyllde den annars tysta skogen med gälla skrin då och då. Men i övrigt var tystnaden total, förutom vargflocken som hade sitt hem i Ötamon.

Aosora hade lekt för sig själv en bit bort från resten av flocken. Hon kunde fortfarande höra dem bortom träden, skymta dem då och då bakom de höga snödrivorna som blåst upp mot trädstammarna.
Hon reste sig upp från sin liggande ställning och skakade av sig snön som hade fastnat i pälsen då hon rullat runt i den. Fnös, flinade för sig själv. Även om hon kanske inte gillade att leka med de andra så vidare mycket så var hon ändå en valp. Hon var barnslig och gillade att rulla runt i snön och skutta omkring. Det skulle ännu dröja några år innan hon skulle bli av med de tendenserna.

Snön hade kommit till deras hem och täckte varenda skråma av den gröna naturen. Hon var inget stort fan alls av snön,allt var kallt och när det töade på pälsen blev hon bara blött.Värmen gillade hon inte heller så mycket men det beror mest på hennes päls som drar till sig värmen.Hon gillar våren och hösten allra mest för det är lagom varmt,det regnar inte så himla mycket och all natur är i en fin färg.

Flocken hade hon gått ifrån för en liten stund sen för att få lite egen tid och utforska lite mer av Ötamon. Men tack vare hennes kol svarta och gift gröna päls syntes hon en hel del i den kristal vita snön. Vem som helst kunde se henne och kunde göra vara ett hot mot henne men hon grävde sig fram genom snödrivorna.Ingen tanke om att vara tyst,försiktig eller lätt på tassarna för att inte göra några tydliga spår efter sig.

Hon hade äntligen knölat sig ut ur snödrivan som aldrig tog slut.
Skakade av sig snön som hade bildat små snö klumpar i pälsen lite här och där.Hon såg ut som en blött katt om inte värre.Det var inte lönt att försöka göra sig torr för det skulle ta mindre än en sekund innan hon blev blött igen.
Istället tittade hon sig omkring och försökte lista ut var hon var någonstans,trädstammar sträckte sig mot himlen och de få löv som var kvar hände på sin lila sköra stjälk som när som helst skulle gå av.
Allt la under ett vit tjockt vit täcke.Öronen klippte till när en lite fågel flög förbi och sjöng till.

Obeslutsam stod Aosora nu stilla bland träden. Hennes fantasi hade lugnat sig och snödrivorna var inte längre ett enda stort lekland. Det var bara snö, trots allt. Och hon funderade vad hon skulle hitta på härnäst. Blicken var riktad emot platsen där hon visste att flocken höll till, där de andra tjoade och skuttade omkring. Där de vuxna vakade över de små. Skulle hon kanske återvända.
Neeej...
Hon ruskade på huvudet och vände sedan blicken mot träden. Vad skulle hon göra bland de andra? Nej, nog lockade skogen och eventuella äventyr mer på henne, och hon började röra sig framåt mellan trädstammarna. Och mycket snart stötte hon på ett spår av fyra, små vargtassar som ledde bort från flocken. Doften av systern slog emot henne, och hon flinade. Vad gjorde den lilla odågan nu då?
Aosora var yngst i skaran, och det syntes på henne. Hon var inte jätteliten, men mindre i jämförelse med de andra. Men det bekom henne inte, för hon ansåg att hon var mycket tuffare än dem också. Och det var trots allt det som gjorde att man överlevde.
Utan att tveka följde hon systerns spår, och mycket snart kunde hon se en mörk gestalt i den vita snön.
"Vad gör du här ute?" Rösten var på gränsen till befallande, men samtidigt retsamt barnslig.

Tiden hade gått och tystnaden hade tagit över,fåglarna hade flugit till varmare ställen ocj lämnta vintern åt oss som inte kan ta sig så långt.Det var precis som om de hånade henne,hon ville också upptäcka värden med sina ögon, få hitta på med på odåga och hjälpa till lite här och där för de som behöver en liten extra knuff.
Men det skulle ta tid innan hon kunde vandra ut på egna äventyr,men hon hade gjort en liten plan i huvudet över var hon skulle gå först.Det hade blivit om en liten karta i hennes huvud,en liten å här och en kulle där och en när trampad stig där som delade på sig.Ja allt hade hon tänkt på men nu var det bara tiden som skulle gå fortare så hon kunde gå sin lila karta.

Hon hade märkt av någon rörelse i bakgrunden men orkade inte ta reda på vem det var,dumt av henne för man ska ju inte vända ryggen till för en främling.Men magkänslan sa att det var någon som kände mycket väll och hon hoppades på att det var någon från flocken.

"Vad gör du här ute" hör hon en röst fråga och hon känner igen sin syster direkt.Hon orkade inte med Aosora för tillfället men hon kunde inte bara gå sin väg.Hon vände lite på huvudet och tittade på sin yngre syster, Aosora var den minsta av syskonen men betade sig som om hon var äldst,störst och bäst.
"Jag orkar inte med flocken längre så jag bestämde mig för att hitta på något annat för mig själv,hur så?" 
"Vad gör du själv här ute själv,jag trodde att du var med Akira?"

Aosora kan höra en klar irritation i systerns röst när denne talar till henne, och det får henne att le. Hon gillar attityden som systern visar, det roar henne att veta att Aiko hellre hade varit ensam än fått sällskap av henne. För det är då så det verkar. Och det är också kul att få se att systern kan visa lite attityd, verkligen. Kanske de inte är så olika, trots allt?
"Jag visste inte att jag och Akira satt ihop," ger hon retsamt som svar till den mörka valpen. "Upplysningsvis, kära syster, så kan jag göra saker på egen hand. Jag behöver inte alltid dras med Akira."
Men visst förstod Aosora varför de andra vanligtvis antog att hon höll ihop med brodern. Vanligtvis var det ju så. Hon och Akira hade en koppling till varandra, det fanns en samhörighet som kändes större mellan dem än med de andra syskonen. Och hon visste att han var lika medveten om det som hon var. De trivdes helt enkelt i varandras sällskap, även om det mesta var en tävling mellan dem.
Men det betydde såklart inte att hon inte kunde vara utan honom. Nej, många gånger var han så irriterande att hon önskade att hon aldrig mer skulle behöva träffa honom.
"Jag gör samma sak som dig, mer eller mindre. Söker något annat än flocken, men så var ju du här ute också..."
Hon flinade retsamt.

Hon blev bara mer irriterad när systern log mot henne och det visste Aosora mycket väll. Hon tog några steg fram för att få jämvikt på benen för de vänstra frambenet hade domnat bort i snöns kyla.
"Kan du klara dig själv Aosora? det visste jag inte,har du meddelat det till Akira" hon flinade mot sin yngre syster och försökte hålla sig för skratt.Hon själv kunde vara elak ibland och då kunde det bli lite väll för elak men det var inget hon tänkte på.

Hon förstod inte varför Akira och Aosora alltid var tillsammans kunde det inte vara med oss andra eller var de för perfekta för de? Hon stirrade på sin syster och undrade vad egentligen som kunde skilja de åt så mycket att hennes bror och syster inte ville vara med deras syskon.Men det var deras liv så ville de hänga varandra i svansarna så fick dem väll göra det.

Gör samma ska som henne det fick henne att rysa i kroppen,hon hatade inte sin syster men hon tyckte inte ihäller om Aosora.
"Ja och så var jag här ute för mig själv och då tänkte du att jag kan gå till min syster och se om jag kan flina åt henne" hon flinade ännu mer åt sin syster men inombords blev hon arg.Hennes temperament var inte den bästa.Hon blev lätt arg och temperamentet steg som kokande vatten.Men hon hade lärt sig att hålla den under skinnet och ta ut ilskan på ett träd eller så när hon var ensam.

Aosora hade aldrig direkt gillat någon av sina syskon, förutom Akira då som faktiskt kunde ha sina ljusare stunder. De övriga hade endast varit, precis Aiko nu var, simpla tidsfördriv som hon kunde ignorera när hon hade något bättre för sig.
Hon flinade då systern bet tillbaka med en hånande röst. Det var roande hur denna kämparglöd verkade finnas inom dem alla. Även om Aosora inte såg de andra som jämna med henne, hon låg så långt framför dem, så roade det henne att alla de andra syskonen även dem verkade ha en vilja att lyckas och ett smått uppnosig attityd. Kanske någon av dem skulle ta sig längre i livet än vad hon skulle lyckas med? Det var svårt att säga om det fanns en möjlighet till det. Tiden fick lov att utvisa den saken.
"Låt oss inte dröja vårat samtal kvar vid kära Akira, har inte mor talat om för dig att det är oartigt att tala om de som inte är närvarande?"
Det roade flinet i hennes ansikte blev aningen bredare medan hon satte sig ned på den vita marken. Svansen lade sig till rätta över framtassarna och hon sträckte på halsen så att hon fick en smått uppblåst hållning. Hon ville visa att hon trodde att hon var bättre än de andra, det fanns ingen anledning att dölja en sådan sak.
"åh, Aiko..." Rösten var tillgjort dramatisk när Aosora talade och hon skrattade kort innan hon fortsatte. "Det är ju nästan så du läser mina tankar..."
Ja, sanningen var att Aosora inte hade sett någon anledning att hålla sig borta från systern då det alltid var roligt att reta andra. Men hon hade inte vandrat iväg från flocken med den avsikten, så i hennes öron var det som Aiko sade felaktigt.

[sorry för segt svar, men har varit off och haft mycket annat ;o]

Hon ignorerade Aosoras flin och lätt systerns ord flyga för bi med vinden. Hon orkade inte med Aosora när hon var på det här visset,kaxig och trodde att hon var bättre än oss andra. Aosora jämför nog inte Akira på samma vis men det skulle inte heller förvåna mig om det var så,de satt säkert och diskuterade om vem som var bäst. Hon kunde inte förstå hur Aosora och Akira kunde vara så olika från oss andra,vi alla är ju syskon med varandra men ändå så känns det mer som om de två kommer från en annan familj.
Hon vände blicken till omgivningen som omringade de bägge två,snart skulle värmen bli starkare och allt skulle komma till liv.Nya liv och nya äventyr för dem alla,hon blev glad av tanken och utan att tänka åt sig så drog mungiporna till ett leende.

Aosora väntade på ett svar under tystnad, men inget kom. Istället verkade systern fördjupa sig i sina egna tankar, och därmed ignorera Aosora. Smått ogillandes rynkades nosen i den unga honans ansikte, och snabbt tänkte hon ut något att säga för att åter vinna systerns uppmärksamhet.
"Sååå... Vad tänker du på?"
Ett retsamt leende syntes åter på hennes läppar då hon än en gång väntade på ett svar. Denna gång borde hon få ett, tyckte hon. Annars skulle hon väl få ta till någon annan metod.

[Segt svar, och kort D: ledsen, men har feber och är helt slut i huvudet..]

Hon kom på att Aosora stod bara några meter och väntade på ett svar från henne, hon kom tillbaka till verkligheten och tittade tröttsamt på sin syster."Inget speciellt,hade tänkt leta upp något ställe att sola på eller sova på,du kan följa med om du vill" hon såg snett på sin syster med ett lurigt flin på läpparna.
Hon visste att systern skulle flina tillbaka och säga nej men hon skulle faktiskt inte ha något emot sällskap.

Aosora stod stilla och väntade på ett svar från sin syster. Och mycket riktigt, det kom ett svar. Och hennes första instinkt var att glatt tacka ja och vandra iväg bort mellan träden tillsammans med Aiko. Men sedan hindrade hon sig, för hon insåg att det kanske inte skulle bli lika trevligt som det lät. Hon såg det luriga leendet på Aikos läppar, och plötsligt var hon inte ens säker på om systern talade sanning. Allt kanske bara var en lögn, en listig plan för att lura in Aosora i något som hon inte ville vara med om.
Hon besvarade systerns leende med ett eget och skakade sedan lätt på huvudet.
"Hur frestande ditt förslag än låter kan jag inte tacka ja, syster. Jag har alldeles för mycket att göra för att kunna ligga och sola just idag." Hon hade inte vidare mycket annat för sig, ifall sanningen skulle fram. Men hon var helt enkelt inte säker på vad det kunde leda till ifall hon valde att följa med Aiko, så denna gång stod hon över det alternativet. "Men gärna en annan gång."
Svansen svepte bakom henne då hon tog några steg bort från systern, såg sig sedan omkring efter något annat att roa sig med. Ja, det var en strålande dag - något måste det finnas att göra.

[Tänkte vi kunde börja avsluta, för har många rollspel jag vill hinna med, många vargar Aosora måste träffa. Men de ska såklart ses i framtiden igen :'D]

Hon sluta flina mot systern och vänder sig sedan om,kanske var hon lite för elak mot Aosora? hon ville bara låta systern känna på sin egen medicin.Hon hatade när systern flinade åt henne och nu gav hon igen men den elaka rollen passade henne det minsta.
"Det var inte meningen att lurade dig syster,ville bara se om du svarade på frågan.Men det skulle faktiskt vara trevligt med lite sällskap"Hon hade nog sumpat sin chans och systerns var redan på väg bort från henne.Hon bestämde sig för att gå på andra hållet och utforska på egen hand.

AVSLUTAD