Dimman sökt efter ett nytt byt som skulle kunna passa i stolek till dins skadade herre. Försiktig smekt dimman det röda träden som kom i den väg. Dimman börja bli desperat. Snart kan den inte sträcka sig mera. Men ännu hade den inte hittat ett djur som dins herre skulle kunna fälla. Sakta börja den dra sig tillbaka. 

Taher höjd huvudet ett aning och var väldigt försiktig med att inte göra något som skulle förvärra smärtan i benet. Vad skulle han göra nu när han inte kund lura hittet ett lämpligt byt? Undrade han för sig själv. Hans blick sneglade mot det förre detta byten som låg vide hans högra framtass. Det var inte mycket kvar av dem men lite kött fanns kvar på benen. Det ryckt svagt i nosen när han drog in doft av det ruttnade köttet. Han sträckt försiktigt på sin hals för att nå dem. Hans tänder snuddade ett revben men han lyckades inte få tag på det. Han blottade lätt tänderna med en svag morrande. Han var så trött på att bara ligga här och var oduglig. Hur länge hade han ligget här? en vecka eller tre veckor eller längre? Han hade slutat bry sig att räkna efter fem dagar. Med en suck la han huvudet tillrätta mellan benen. Det här kanske var ödet? Det kanske var mening att han skulle dö här? Han slött ögonen och gjord dimman tjockare runt sig. Han struntade i hungern som klöst i hans mage och börja invänta döden. Det kanske var bäst om han dog?

Solen hade nästan gått ner när han kände en väldigt svag närvaro som närmade honom. Det var knappt som han kände den men nått var det. Han vrid tafatt på huvudet mot riktningen som han kände närvaron. Om han hade tur så kanske skulle det av sluta hans lidande. Om han hade ännu mer tur så kanske skulle han träffa sin familj när han dog. Trots smärtan fick tanken honom att le.

Det var med lätta, långa och fjädrande steg hon färdades under de brandfärgade löven. Det var ganska skönt att komma ut ur den kvava skogen, ta ledigt från plikterna, utan att riktigt göra det, eftersom hon var på väg genom höstskogen för att hämta upp en medlem, eller iallafall prata med den. Taher. Mid hade sagt något om att han skulle vara här någonstans, och faktum var att han ännu inte anslutit sig till dem på Reviret, vilket nu resulterat i att hon skulle se om något hänt som gjort att han dröjde.

Inte lång tid gick fören hon kände doften av honom och skuggorna viskade, de var något oroliga, och hon förstod varför i och med doften av blod. Bekymrat rynkade hon på pannan och ökade stegen från den lättsamma traven till en snabb galopp. Vad kan ha hänt? Snart omgavs hon av dimma(?) och hon saktade ner igen, trots att hon skulle kunna gå igenom den med slutna ögon. "Taher?" Den mörka men Lena rösten ropade ut namnet. Han borde vara i närheten för dimmor i höstskogen var verkligen inte vanligt, klimatet var för varmt, och hans doft skvallrade också om hans närhet.

Skuggorna väste och hon tittade åt det håll de påstod att han låg, och hon fick syn på honom. "Taher" rösten var både lättad och orolig. Hon närmade sig honom och kände genast doften av det dålig köttet. Varför jagade han inte bara nytt? Hur skadad var han egentligen? Hon rynkade nosen åt doften. "Du ser risig ut" Tonen var skämtsam, dolde väl det oroliga. Taher var den närmsta vän hon haft på länge. Väldigt länge. Att se han må dåligt, ja det var udda. Han hade ju trots allt överlevt ett slagsmål med en björn. Fast det hade ju hennes bror också gjort, kanske borde hon se honom annorlunda då? Men nej, han gjorde henne fortfarande besviken ibland. Men nu, han hade ju trots allt värvat två medlemmar till flocken. Så han steg, högre för var bra sak han gjorde, och att få med Taher, det hade varit ett smart drag.

Hon log åt hans svar. Hon uppskattade att även han försökte skämta bort oron, det hjälpte litet. "Jag är det" sade hon lika retsamt och började inspektera honom närmre, han var mager, och hon antog att det ruttna köttet hade något med det att göra. Hon antog att han var väldigt skadad ifall han ens tillät sig gnaga på gammalt kött, från så små djur att det var skrattretande. Kanske borde hon jaga åt honom? Hon kunde inte ha medlemmar som gick och dog av svält medan de andra levde och hade det bra i skuggornas dunkel.

Hans fråga väckte henne ur sina funderingar och hon lät sin blick möta hans. "Du" svarade hon lätt. Det var sant, det var han som gjort att hon kommit hit. Annars hade hon stannat och tränat valpen mer. "Vad är det som hänt?" hon hade fortfarande inte kommit fram till vad det var som var fel på honom, förutom att han var mager då.
[derp]

Han kund inte låta bli att titta misstänksamt på honan. Hon hade kommit för honom. Så hon skulle ändå döda honom. Varför annars skull hon har kommit ända hit? Men dock skrämd inte döden honom. Han skulle nästan välkomma döden som en befriare. Men ett löfte han hade lovat sin syster ekade i hans sinne. Han hade lovat att han inte skulle dö. Men dock lovade han även att han inte skulle lämna henne. Men det löftet har han brutit för längesen. Så vad skulle det göra om han bröt ett annan löfte?

En rysning av obehag for igenom honom. Ja, vad har hänt...? Han svald lågt. Han kunde inte säga till Shady att en liten valp hade lyckas fått honom i den här situationen. Det var för pinsamt för att säga och var skulle han säga? "Jo, det är så här Shady att det regnar valpar från himlen." Han ruskade på huvudet lite svagt för att samla tankarna. Det där kunde han inte säga. Han harklade sig lite. "Jag minns inte riktigt... Men jag har skadat högra bakbenet." Sa han med en matt röst. Sakta vrid han huvudet mot bakbenet. Det hade blivet bättre men ännu villa han inte riskera att testa benet. Han vill inte ligga här mera än nödvändig för övermod. Hans blick gick sakta tillbaka till honan.

Den intensiva blicken, i samma färger som lavan och magman som flöt under jorden och även i samma rörelser som den, studerade hanen noga, lika så gjorde skuggorna, virvlande letade de efter en förändring hos hanen, något som kunde indikera på hur hon skulle bete sig för att hjälpa honom. Hans misstänksamma blick studerade henne minst lika mycket. Hur han ens kunde vara misstänksam förstod hon inte. Hon stod fortfarande i skuld till honom. Men sedan bröts den misstänksamma masken av något annat, skam? Trots att hon var nyfiken så frågade hon inte mer efter det att han svarat. Ville han inte säga så behövde han inte, och hon tänkte inte bråka på honom nu, speciellt inte i det tillstånd han befann sig i. "Så, hur länge sedan var det du jagade Taher?" Hon sneglade mot det stinkande köttet igen. Det kan inte ha varit nyligen.

[Förlåt för kort, segt och derp <'3]

Han följde med honans blick till köttet. "Tyvärr, har jag ingen aning." Sa han med en känslolös röst. Hans blick åter vände till honan. Han undrade en aning vad hon tänkt. Vad tänkt hon göra? Och när tänkt hon göra det? 

Han kände hur en svagt löst av att resa sig upp smög på honom. Men han visst att det skulle bara sluta med katastrof. Dock tyckt han inte om att vissa sig så svagt mot en främling. Eller kanske Shady var inte en främling men han viss intet vad annars hon skulle vara. En bekant? Eller var hon en vän? Han rös till ofri villigt vid tanken. För att vara en vän måsta han leta på henne. Han var inte säker om han gjord det. Sen hade han alltid hört hur hans mor hade berättat om sina vänner i hennes gamla flock som hade jagat bort henne, hans syskon och honom. Men hans mamma hade alltid försvarat dem och sagt att ledaren hade tvingat dem att gör det de gjord. När han hade varit en valp hade han tror henne, men med tiden så börja han tvivla. Sedan hade han inga egna erfarenhet om vänner. Det ända han visst var att vänner var ingen man kunde leta på 100% på. Det kund när som helst vända ryggen åt den. Men familjen kunde man leta på.

Hans tankar åter vände till honan. Efter har strövat bort lite grann. Han själv hade inte märkt det. Troligtvis berodde det på mat bristen. Han gjord ett tamt försökt att le skämtsamt mot honan. "Inte för jag direkt haft något annat än att hålla koll på tiden." Han himlade lätt med ögonen. Ja, vad han egentligt gjort under dem lilla perioden han hade varit här. Gjort tappra försök att jaga och sovit. Det var de ända som han hade gjort.

Hon såg ogillande på den mycket större hanen, vad kunde egentligen hänt? "Vänta här" Hon sade inte mer, log inte ens åt hans skämt. Han verkade inte vilja ha henne där. Osäkerheten i hans tonfall, och att han var s reserverad. Eller så kanske han ogillade att inte kunna röra på sig? Hon visste inte, hon var ingen telepat. De långa fjädrande stegen förde henne snabbt genom skogens dolda stigar. Nosen var sänkt mot marken och sökte doft spår, efter vilket djur som helst för att vara ärlig. En fågels arom nådde henne. Om hon hade tur så kanske hon skulle kunna fånga det kvicka djuret. Hon stannade upp, försökte lokalisera djuret med doftsinnet och skuggornas eviga väsanden. Sällan var det tyst i hennes huvud, nästan aldrig någon ro. men det var något hon, genom år av samma väsande röster, vant sig vid och ibland, eller ja oftast, var de hjälpsamma, som nu när de redan lokaliserat djuret.
Hon satte åter benen i rörelse mot den medelstora, markbundna, fågeln. Hennes steg var nästintill ljudlösa, något hon tränat på med Midnight länge, när hon sakta närmade sig det hon ämnade att ta som byte. Fågeln såg saftig ut, gödd på skogens tillgångar och skulle passa bra som ett mål åt Taher, som hon inte kunde tro var annat än utsvulten.
Tungan smet ut för att fukta nosen och sedan dras över de smala mörka läpparna. Lite till sedan var hon tvungen att göra sitt drag. Snabbt, och dold, flög hon fram emot det inte ont anande djuret. Förvirringen i dess ögon då den kände tänder kring sin hals, trots att den inte såg någon, förbyttes snabbt till vild panik, som inte heller varade länge. Käkarna kramade om halsen till dess att ett knak, som indikerade på att nacken bröts, kunde höras. Nöjt lät hon skuggornas grepp släppa henne och hon började åter röra sig mot den stora gråa hanen hon nyss lämnat.

Fågel släpptes framför hanens ben och hon satte sig ned. "ät" Tonfallet indikerade på att det inte var något att diskutera, Taher behövde näring och hon hade försett honom med det, som en betalning för det han gjort för henne tidigare.
[Sorry för segt svar strössel

(Gör inget c:)

Han såg hur honan tittade ogillande på honom innan hon vände sig om med ord vänta här. "Ja, vad annars kan jag göra?" Mumlade han mer eller mindre för sig själv medan hon försvann. Hans blick följd honan tills han inte kund se henne mera. Sedan la han sitt huvud mellan framtassarna. Vad betydde blicken som Shady gav honom? Betydde det att hon lämnade honom eller vad? 

Efter ett tag hörd han hur tass steg närmade sig. Han öppnade ögonen för att se hur en död fågel landade framför honom. Han höjd blicken en aning för att se den mörka honan som sätt framför honom. Hon hade kommet tillbaka. Han kände sig chockade. Men snabbt bliv chocken bort glömd när doften av fågeln träffa hans nos med full kraft. Han hörd avlägset hur Shady beordrade honom att äta. Det behövde hon inte säga mera än en gång. Han släng i sig fågeln som han inte hade ätit på flera år. 

Efter han lyckas slita av det sista köttstycket på fågeln så vänd han blicken mot honan. "Tackar." Sa han med svagt nyans av uppskattning i tonfallet. Han slicka av lite blod från munnen. Han kände hur hans tankar börja bli klarare än det var innan. "Så..." Sa han lite tveksamt och drog ut på ordet. "...vi till samma flock nu." Han väntade nyfiket på honans reaktion. Visst hon att det tillhör samma flock eller inte. Och i så fall vilken rang hade hon?

Hon granskade lugnt hanen då han slängde i sig maten, han behövde den verkligen. "Nästan" svarade hon roat. De tillhörde samma flock, jah, men de var långt ifrån på samma nivå. "Du tillhör Min flock" Hon log. Nu då? Nu när hon visste att Taher hade ett skadat ben, och såg för jävlig ut, hur skulle hon då få med honom till Kawazatri? "Taher, tro du att du kan följa med mig till Djungeln om jag hjälper dig?" De var tvungna att samla alla, ha det första flockmötet till exempel. Förklara vart de står och den hårda träning som låg framför dem. Ja de hade mycket att göra.
[Koortis]

Han höjd ena ögonbrynet. "Men vilket ära då att alfa honan jagade åt mig då." Skämtade han för att dölja förvåningen. Han hade trott att Midnight var den enda ledare i flocken. 

"Jag kanske klara av att gå på egen hand, om du lyckas hjälpa mig att resa upp." Han vänd blicken och tittade tveksamt på benet. Han hade låtit benet villat i ett par veckor nu. Det bord i alla fall klarat av gå om han inte lutade hela sin tyngd på den. Men att resa sig var svårare. Då måsta han mera eller mindre luta sin vikt på den. Han vänd tillbaka sin mörkgröna blicken mot honan.

Hon log åt hans skämt, även om det inte dolde förvåningen som han antagligen hoppats på. Men vad hade han varit förvånad över, trodde han verkligen att Shady skulle låta styra Henne? När det var Hon som lärt honom? Hon ville skratta rakt ut. "Vad bra, men det är nog ganska svårt ändå" Hon synade den nästan dubbelt så stora hanen, hur skulle hon få upp honom på alla fyra? Skuggorna väste, och hon fick en idé. Det var något hon precis börjat träna på och inget hon bemästrade helt, men det funkade, ibland. "Var lugn" uppmanade hon innan skuggorna lämnade marken, inte bara hennes egna, utan även träden lånade ut sina egna. De tog form, blev fysiska, och började försöka trycka upp hanen underifrån, få honom att resa sig. Hon rynkade koncentrerat på nosen och fortsatte trycka kraften på gränsen, hon måste lyckas med detta nu.

Han tittade fundersamt på honan. Vad då var lugn? Sedan kände han hur något börja smeka under hans mage. Han spände sig en aning med hade Shadys ord i bakhuvud. Så det var de hon menade att vara lugn. Han senkt blicken till marken. Blicken följde efter skuggornas rörelse och sedan hur det lämnade marken. Han rynkade på ögonbrynen knappt synbart. Varför hade han inte kommet på denna ide tidigare. Bit för bit så lämnade han marken. Smärtan i benet gjord sig påminde men det var ingen smärta som han inte kunde klara av. Han trängde undan smärtan och börja istället hjälpa Shady att lufta upp honom från marken med sin egna skugga. 

Han vinglade svagt till när han börja stå på eget hand. Men han var väldigt försiktig med att inte lägga någon tung på det skadade benet. Han gick några vinglade steg till honan. Det var inte det lättaste. Han hade inte gått på väldigt lång tid och sedan hade ett skadat ben. Så han var mera än en gång nära på att ramla om kulle.

Han sänkt ner sitt huvud och tittade på honan. "Så vilket håll ska vi gå åt?" Frågade han och höjd huvudet och tittade omkring sig.

Det var ansträngande och svårt för henne att hålla skuggorna i fysisk form. Hon kunde nästa känna hur energin rann av henne, men hon var envis, och skulle absolut inte visa sig svag inför en medlem av Hennes flock, speciellt inte Taher. Trycket på skuggorna lättade lite och hon insåg snabbt att även Taher hjälpte till, men hon slappnade ändå inte av fören hanen stod upp. Hon andades snabbt genom nosen, för att inte behöva flämta. 

Den flammande blicken vilade på Taher då han vinglandes tog sig mot henne. Skulle han verkligen orka hela vägen till Kawazatri? "Mot bergen och sedan ner till Kawazatri" svarade hon men en lugn stämma, när hon väl fått andningen under kontroll. Visste hannen ens vart Kawazatri låg?

Hans mörkgröna blick stanna åt det håll han trodde bergen låg. För det var väl det håll han kom ifrån? Eller inte? Han skakade lätt på huvudet för att samla tankarna. Han hade under sin skadade tid tappat sin orientering på var någonstans han befann sig. Han drog in luft i nosen för släppa ut en irriterad utandning. Han brukar aldrig gå så här långt ner i landet för värmen skull. Så han kände inte till så mycket här omkring.
 

Han vred svagt huvudet. Han sneglade på Shady i väntan till att honan ska börja gå åt något håll. 

Hon granksade tahes ansikte och det gick ganska snart upp för henne att han inte verkade vet var han ska gå. Hon nickade, nästan omärkligt, för sig själv och började gå mot bergen, det var inte en så lång vandrig, men sedan skulle man följa dem till Kawazatri också. Vilket inte borde vara allt för svårt för Taher, speciellt om hon skulle behöva tillbaka till flocken tidigare. "Hitåt" sade hon lätt när hon gick och nickade åt rätt riktning.

||VÄLDIGT KORT O.o Avslutas kanske? finns int mycket mer att göra?||

Han vinglade efter honan med tunga steg. Undre hur det skull bli med att ha en flock? Att sluta att var ensam. Han tyckt det skulle bli intressant att se vilka mera som skulle vara med i flocken än han, Shady och Midnight.

(Avslutat)