Mörka, höga moln rörde sig långsamt över himlen. De kastade stora skuggor över landskapet. Regnet föll från dem i stora, täta droppar. Det studsade mot marken, skvätte upp lera och grus. Gulnat gräs vek sig för dropparna och för den stötvis passerande vinden. Han satt stilla under det krokiga trädet med ena skuldran lutad mot stammen. Vattnet rann över hans ansikte, droppade från nosen och hakan. Pälsen hängde tung om hans lätta kropp. Svansen låg tryckt nära hans höft. Blicken studerade landskapet. Han kisade i ett försök att undvika att få regndroppar i ögonen. Han inbillade sig att trädet gav något slags skydd, trots att han egentligen var medveten om att det lilla regn växten fångade inte skyddade honom det minsta. Särskilt inte när vinden gång på gång kastade regnet mot honom från sidan. Han hade inte börjat frysa än, men visste att det skulle komma. Han behövde söka upp något slags skydd. Blicken sökte sig från landskapet och upp mot trädets vindpinade krona. Ett skydd som hjälpte. Stundom lugnade sig det häftiga regnandet till ett lättare duggregn när en öppning bland de mörka molnen passerade. I öppningen såg han stjärnorna, och månskäran kastade ett blekt sken. Så snart den visade sig kände han en lätt strimma av lugn. Tecknet över hans kropp glödde med ett gyllene ljus, och när månens sken föll på det tycktes det en aning klarare.
     Han sänkte hakan och slöt ögonen, lyssnade till regnet smatter och vindens stötvisa sus. Trädet knarrade och knäppte. Att det över huvud taget stod kvar efter områdets alla stormar var något han förundrades över. Dess krokiga stam var böjd, lutade efter vinden i en vinkel som fick det att se ut som om det hade stannat upp mitt i ett fall. Alla grenarna sträckte sig åt samma håll, nästan parallella med marken.
     Han reste sig upp och ruskade kraftig på kroppen så snart regnet åter lugnade sig till ett duggande. Det var menlöst att försöka bli torr i det här vädret, men han kunde åtminstone bli av med lite av vattnet. Hoppades han. Han hade inte börjat frysa än. När månen åter visade sig mellan de långsamma molnen lämnade han trädet. Han satte av över det böljande landskapet, med låga kullar och breda sänkor, i en taktfast trav. Här och var stack en buske eller ännu ett förkrympt, vindpinat träd upp. De kastade bleka skuggor när han passerade och skenet från hans tecken färgade dem gyllene. De dansande skuggorna som bildades av hans rörelser var något han vant sig vid. En rörlig ljuskälla skapade alltid rörliga skuggor. Han tänkte inte på dem längre.
     Trots att det hårda regnet för tillfället bytts mot mjuka, små droppar så var hans päls snart lika blöt som tidigare. Duggregnet var nästan bättre på att tränga sig in i pälsen och krypa honom inpå skinnet. När han började huttra stannade han upp för att ruska på sig på nytt. Den olivfärgade blicken sökte i det urblekta området efter tecken på skydd. Men där fanns inte mycket att se.

Det tunga regnet smattrade mot hans huvud medan han långsamt och stelt gick framåt. Hans stela rörelser berodde mestadels på de utstickande benbitarna som växte från hans revben och ryggrad och var inget han kunde eller ville göra något åt. Visst, det har ivägen ganska ofta men det var så hans kropp var och han var ganska nöjd med den. Han kunde leva med det. Han stannade till och ruskade på sig, det hjälpte inte något men det kändes bättre efter att han skakat på sig även om pälsen fylldes lika snabbt av vatten igen. Han fortsatte att långsamt gå framåt. Inte för att söka skydd för regnet. Han hade ignorerat det ett tag innan och det skulle inte hjälpa att finna skydd då han redan var genomblöt. Han ville bara undvika rösterna som han visste skulle komma tillbaka snart. De var alltid där i hans huvud, rösterna från hans föräldrar. De hemsökte honom varje dag - ibland fick han en paus från dem men annars kändes det ungefär som om de långsamt slet sönder hans sinne bit för bit.
Det tunga regnet övergick till ett mjukt regn istället och hans blick rörde sig upp mot himmelen. Molnen särade lite på sig och han beundrade månens ljus lite. Hans syn var suddig - inte för att han var trött, han var van vid lite sömn. Nej, hans ögon hade varit lite sämre sedan han föddes. Men för honom var det naturligt och han hade trots allt levt med det sedan han kunde se.
"Regnet har lättat ser jag..." Han kunde höra rösten så tydligt i sitt huvud, sin moders röst. Han vände öronen bakåt längst nacken och stängde ögonen hårt medan han sade med en något rädd röst och ledsam röst:
"Försvinn.. Du har inget här att göra.." Hans sätt att tala var lite lätt ansträngd för att låta 'ren' med de stora befarna som stack ut i hans mungipor. Han ryggade lätt till när ännu en röst dök upp i hans huvud. Mycket mer maskulin och mycket mer ilsken. "Talar man med sin moder på det sättet?!" Hans faders röst var stark och ingav direkt respekt. Sten satte sig ner på marken innan han åter talade:
"Ni finns inte, ni lever inte, ni är bara skuldkänslor inne i mitt huvud. Försvinn. Ni är inte riktiga" Han försökte få bort dem, rösterna hade förföljt honom så länge. Och det var inte bara föräldrarnas röster han hörde. Många gånger kunde han nästan svära på att han hörde en tredje röst där inne i huvudet. Han satt och fortsatte att tyst kantra meningarna som inte hjälpte då det faktiskt inte var hans skuldkänslor eller hans inbillning.

Han fortsatte framåt i sitt taktfasta tempo. Svansen hängde lågt och avslappnat bakom honom. Nacken var sänkt under mankhöjd och öronen låg vända bakåt i ett försök att slippa få vatten i dem. Men de reste sig gång på gång över huvudet i alla fall. Blicken fortsatte att pendla över området. Det breda tecknet över hans kropp fortsatte att mjukt glöda med sitt gyllene ljus och sprida korta skuggor i det närmsta området runtom honom där det träffade växter och markens ojämnheter. Efter en stunds travande tyckte han sig skymta en mörk form i regnet längre fram. Han kunde inte helt avgöra vad det var. Var det en främling? Var denne på väg mot honom eller bort från honom? Om det var en främling. Han höjde nacken i ett försök att se bättre. Skenet från hans rygg och ben fick skuggorna i regnet att verka mörkare för honom än vad det var.
    Ett högt, nyfiket skall lämnade månvargen. Han längde på stegen för att komma närmare skepnaden. Kanske var det en varg. Kanske visste den var det fanns skydd från regnet. Kanske var det någon att prata med. Svansen började gunga bakom honom.

Hans öron klippte då och då till då han tycktes höra något speciellt högt ljud. Han behövde något att koncentrera sig på, någon att fånga hans intresse och hålla det kvar. Rädda honom från smärtan som orsakats av sina tankar. Men nej, inget ljud var någonsin vad han trodde. Ändå när han hörde det där speciella ljudet och hans öron klippte till mot det så ville han tro att det var det trots att rösterna skrek på honom att han inbillade det. Hans suddiga syn rörde sig hoppfullt över området tills de stannade på något ljus. Han kunde endast se det lilla ljuset genom regnet. Och ibland tycktes han se en lätt kontur också. Han lyfte lite försiktigt på huvudet och drog öronen lätt framåt.
"Den kanske vill döda dig? Har du tänkt på det? Det kan vara ett monster. Jag har hört att björnarns söker efter beniga vargar att tugga på." Han hade inte tänkt på det. Nog för att björnar lät overkligt. Han hade aldrig träffat en Björn. Bara hört om dem och stt man ska akta sig för dem, de var tydligen läskiga varelser och hade en försmak för vargar. Men den andra kanske skulle vara mordisk och försöka ta hans liv. Svansen som tittare hängt med en lätt svängning rörde sig nu undergivet och rädd mellan hans bakben samtidigt som han backade lätt. Han kunde höra ett lätt skrockande skratt i huvudet. Det var en läskig känsla när han hörde rösterna, då de inte hade något som de utgick från. De hade ingen kropp, eller mun som talade. Det var bara där. "Sådär ja! Lita inte på någon! Han kan vara farlig, mordisk vet du! Han kanske vet vad du gjorde och försöker få tag i dig för det!" Han drog bak öronen tills de tycktes ligga platta mot den blöta pälsen. Allt var sant. Han kunde inte lita på den andre. Den andre försökte till och med närma sig honom. Han tog ett par backande steg ifrån den andre. Han ville först möta den andre, få något annat att tänka på. Men argumenten som rösten av hans fader tog till lät väldigt bra när han hörde dem rakt i sitt huvud.

Han såg inte den andres reaktion genom regnet. Att det var något varglikt antog han automatiskt, och när han inte fick svar på sitt skall ökade han stegen till korta, lätta språng. Tungan hängde utanför munnen och slickade gång på gång om nosen när regnvattnet rann över den. När han kommit ytterligare lite närmare gav han ifrån sig ett nytt, glatt skall. Trots att regnet slog in i hans öron ställdes de upp på huvudet. Efter ett par språng bytte han tillbaks till en rask, taktfast trav.
     "Hallååå!", ropade han med hög röst i ett försök att höras över regnets smatter, säker på att anledningen till att den andre inte svarat hade varit för att han inte hört honom.

Han försökte se den andra genom regnet, svansen var fortfarande mellan bakbenen i en rädd position. Men samtidigt lämnade han inte platsen. Kanske ville han bara att det skulle vara någon annan än vad rösterna sa åt honom. Eller så önskade han att det skulle vara en björn som han hört rykten om som skulle ta honom från livet han levde. Hans öron klippte till igen vid ett nytt ljud, de riktades framåt och slogs då och då bakåt när lite vatten lyckades hitta sig in i örat och störa honom. Han tog ett svagt steg bakåt, men fortsatte att lyssna efter ljud. När ett mycket närmare hallå kunde höras hoppade han till lite och kisade med ögonen genom regnet. Svansen slog lite trots att den fortfarande var i samma position. Det var en annan varg, och han kunde höra att rösten inte endast fanns i hans hjärna. Den var inte så instängd, det kom fram emellan regnet.
"Ha.. hallåå?" Svarade han med en rätt hög röst, han ansträngde sig för att låta vad han trodde var normalt med det stora betarna i munnen. Han satte ner en tass som blivit lämnade hängandes i luften av överraskningen. "Ve.. Vem är där?" 

Ju närmare han kom, desto tydligare blev främlingens skepnad i regnet. Än var Ghadam inte nära nog för att måntecknens sken skulle landa på den andre. Det var en kraftig varelse, med höga... taggar som stack ut ur kroppen. Taggar var inte rätt ord, men han kunde inte riktigt avgöra vad det var än. När främlingen svarade saktade Ghadam in ytterligare och log brett.
     "Jag är Ghadam", svarade han glatt, med tydlig röst. "Vem är du?"

Ghadam.
Det lät som en trevlig varg. Kanske att den andre var trevlig. Han böjde sig ner lite när den andre närmade sig. Relativt omedveten om sin undergivna gest och han tog en stund på sig, tänkte igenom hur han skulle säga sitt namn på det mest.. Normala sättet.
"Shten." Svarade han med ansträngningen tydlig i rösten. Han försökte se genom regnet efter en reaktion från den andre som talade om för honom att han lyckats med sitt uttal eller inte. Han vågade ta fram svansen lite även om den fortfarande hängde undergivet mellan hans bakben. och tippen av svansen vickade lite nästan frågande.
"Kom ner på marken, ser du inte att han är precis som alla andra.." Rösten lät som en av hans egna tankar.. Men inte med hans uttal eller ton. Den lät irriterad, störd av något. Kanske av mötet, eller det faktum att Sten nu var för upptagen med att se det vackra ljuset som strålade nära honom från vargen. För hans lite sämre ögon såg det nästan ut som en god varelse stod framför honom, strålande vacker med ett vackert, varmt ljus. Kunde detta vara en av de änglarna han vagt kommer ihåg hans syster talade om?

[Försökte stava det som att hans betar ger honom problem med S-liknande ljud då de tar upp den del av munnen ~]

Ghadam stannade framför främlingen när han kommit nära, och den andre presenterade sig med ansträngd röst.
     "Shten? Schteen.... Sten? Heter du Sten?" Ghadam skrattade till. Hans leende breddades en aning och svansen fortsatte sitt glada pendlande. "Sten är ett roligt namn. Jag hade velat heta sten. Då kunde min bror ha hetat Pinne." Han roades av tanken. Nästa gång han mötte Numph så borde han kalla honom Pinnen. Eller Alin, henne kunde han kalla Gräs.
     Ghadam ruskade på sig i ett försök att bli av med åtminstone en del av regnet som rann över hans kropp. Inte för att det hjälpte i längden, hans fäll var snart lika blöt som innan, men han inbillade sig att det hjälpte. När han rörde på sig så dansade måntecknens gyllene sken runtom honom.
     "Trivs du i regnet Sten? Vet du om det finns någonstans här där det inte regnar, ett skydd kanske?" Han flackade med blicken över området innan han åter såg på främlingen. Den kraftiga skepnaden var spännande, och de underliga taggarna och betarna bildade många frågor hos månvargen. Vad var den här Sten för något egentligen?

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i snart 8 månader så tänker jag nu se det som avslutat. Om du vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]