Ett avlägset vrål. Högt, maktfullt som krävde respekt. Det var den kraftfulla ökenvinden som gjorde sig påmind. Iyzebel stod blickstilla och lyssnade till det magnifika men skrämmande ljudet. Som lät som tusen vargars yl på en och samma gång. Leende. Tiken såg med förundran som naturfenomenet drog fram med sin väldiga kraft - helt utan hänsyn för vad den begravde. Jo, hon log. Men endast för att hon själv var utom fara. Åtminstone för stunden.
Silverblänkande och atletisk kropp utgjorde vargens yttre. Där hon stod på en höjd mitt i öknen kunde hon nästan misstas med något gudaktig. Men denna varginna var allt annat än något gudaktigt. Det var tveksamt om hon ens skulle få en kraft som alla andra vargar i hela Numoori säkert hade.

Vinden hördes knappt längre. Stundtals kunde man höra ett svagt yl från den, men den skulle nog inte korsa Iyzes väg denna dag. De blodröda ögonen kunde vilas från att speja ett tag. Men öknen var nyckfull, och ibland verkar den nästan ondskefull. Kanske var detta landskap glömt av Gudarna?


[Till Kian c:]

Han hade vandrat in i öknen. Han var väl nyfiken på om öknen var varmare än savannen. För heter det öken borde det väl vara väldigt varmt? Tungan hänger utanför munnen som är öppen men han andas inte på något sätt onormalt eller ansträngt eller på annat sött visa att värmen stör honom. För han är ändå van vid värme. Det är kyla han har svårare för. De långa öronen står spetsade framåt och ser nästan ut att vara påväg att tippa ner över pannan på honom. Huvudet hålls under manken och hanen passar fram. Han har en väldigt speciell gångstil. En manvargs gångstil. Tassarna sjunker ner i sanden och det som irriterar honom mest är väl att sanden kittlar och skaver mellan tårna.
Vinden är stark och ylar ut sin makt. Här är det verkligen naturen som styr. De långa öronen dras bak mot nacken när vinden kommer mot honom och han kisar med ögonen. Fnyser lätt för att så sand ur nosen. Efter att ha vandrat en bit stannar han upp och ruskar på hela kroppen. Det är otroligt hur mycket sand som har fastnat i pälsen sen han klev över gränsen till öknen. Han fnyser till än en gång. Det kittlar i nosen. Tungan fukta nosen. Det var ändå tur att han drack när han senast hade chansen.

Snart stannar han upp. För den isblå blicken har fått syn på något. En silverskimrande gestalt på en höjd längre bort. Gestalten känns igen. De långa öronen spetsas på huvudet som höjs. Sedan gläfser han till. Högt och tydligt. Det är ett säreget ljud. För han låter inte riktigt som andra vargar.