~Aktuellt~
- Zoran vandrar runt i Numoori, i ett evigt sökande. Han planerar att leta överallt, ända till han hittar sin syster.
- Han befinner sig nu i Höstskogen, men rör sig västerut.
- Värmen i Numoori tär på honom, han klarar inte av det.

~Personlighet~
Han såg sin mamma och sina bröder dödas. Han såg sin halv-syster fly, i tron att han aldrig skulle återse henne. Han blev en fånge, utnyttjad för sina krafter. Men trots det höll han fast vid det goda i livet, och han är han en varm och vänlig hane. Han backar från konflikter, men om det behövs kan han försvara sig själv. Han är ansvarsfull, och han trivs inte med att vara ensam. Flockliv är något han ständigt söker - känslan av att behöva någon och vara behövd är tilltalande för denna stabila hane.

~Relationer~
Mer kommer senare~ ^u^

Tsubasa, halvsyster: Jag vet att du är vid liv, någonstans... Och jag kommer hitta dig, det är ett löfte syrran.
Chiela, mor: Du var en underbar mor. Du lever för alltid vidare i mitt hjärta.
Lumen, bror: Varför var du tvungen att försvinna? Hålet du lämnade kommer aldrig att slutas.
Chander, bror: Ingen kan ersätta dig, min bror... Jag saknar dig mer än du kan ana.
Orion, far: Jag kände dig knappt, men du kom ändå för att hjälpa. Jag hoppas jag kan bli en ledare som du.

~Bakgrund~
Zoran växte upp utanför Numoori, i en vacker dal. Hans mamma var en renrasig månvarg, vid namn Chiela, som gjort denna plats till sitt hem. Hans pappa var däremot en isvarg, som levde med sin flock högre upp på berget på de snöiga topparna. Denna hane heter Orion, och var på den tiden beta i flocken. Det var troligt att han en dag skulle ta över ledarrollen... Men han hade en hemlighet. Han var kär i en hona som inte var isvarg. Det skulle aldrig accepteras att han blandade sina "rena" gener med någon annan ras. Så när dagen kom och Chiela fick sina tre valpar sa han farväl till henne, för att skydda valparna. Chiela uppfostrade sina söner på egen hand.

Flera år passerade, och valparna växte fort. Redan tidigt såg Chiela hur olika de var: Chander, den äldste, var lugn och beskyddande. Lumen, nästa att födas, var lekfull och positiv. Och Zoran, den sista valpen, född i gryningen... Han var precis som sin far. En godhjärtad, osjälvisk hane. Hon älskade sina valpar djupt och lämnade dem aldrig länge.
...Men så en dag, fem år efter att hennes söner fötts, försvann hon. I tre dagar var hon borta, bara för att sen återvända som om inget hade hänt. Och hon återvände inte ensam - hon hade en ny kull valpar med sig. Chiela hade blivit förförd av en okänd varg, trollbunden av hans hypnotiska krafter... Endast tanken på hennes ensamma valpar gjorde henne stark nog att fly. Hon flydde för att de behövde henne, bara en lite stund till.

Efter en tid föddes Chielas nästa kull, något som tärde på henne. Hon födde sex valpar - alla dödfödda. Det var endast den sjunde och sista som överlevde, en tik hon döpte till Tsubasa. Denna ensamma valp föddes med en mutation som funnits i Chielas flock - valpen var en blå månvarg. Hennes söner avgudade alla den yngre systern, och då Orion fick höra om hennes existens accepterade han henne genast. Han förlät Chiela, och såg Tsubasa som sin egen.

Glädjen över en större familj varade tyvärr inte länge. Tsubasa var endast åtta år gammal när den lilla flocken blev anfallen. Mörka vargar kom för att döda den lilla tiken, då de inte ville att några blå månvargar skulle leva vidare och vara i vägen för deras planer. Chiela dödades när hon försvarade sina små, och både Chander och Lumen följde i hennes fotspår. Zoran lyckades i en sista kraftansträngning avleda anfallarnas uppmärksamhet - han gav Tsubasa möjligheten att fly, och såg henne försvinna i säkerhet.

Zoran trodde att han skulle dö, han hade försonats med tanken. Men de mörka vargarna hoppades att Tsubasa skulle återvända för sin bror. han blev förd tillbaka och var en fånge i denna flock under många år. Han visste att et flyktförsök skulle bli straffat med döden. Så istället försökte han klara sig. Han blev utsedd till flockens barnvakt - något han är otroligt tacksam över. Valparna blev en av hans källor till ljus under denna mörka tid. Men det som höll honom vid liv, det som gjorde att han kämpade, var tanken på att han hade räddar Tsubasa. Att hon levde någonstans, i frihet.

Åren passerade i denna flock... Fram tills Zoran var 22 år gammal. Det var då hans fars flock hittade honom. Orion var nu flockens alfa och han ledde sina flocksyskon till anfall. De räddade Zoran år fångenskapen och återvände till det berg de kallade "hem." Zoran levde i frid i den dal han vuxit upp, men tankar på Tsubasa plågade honom. Slutligen kunde han inte längre stanna kvar. Han bad Orion om ursäkt, och berättade att han skulle söka efter sin syster. Det smärtade Orion att förlora sin son än en gång, men trots det var han förstående. Zoran levde ensam - han var en hybrid och skulle inte bli accepterad i flocken, även som alfans son. Orion förstod att Zoran behövde en familj att dela livet med och önskade honom lycka till. Zoran lovade ändå att återvända då han funnit Tsubasa - men detta berg skulle aldrig mer vara "hem" för honom. Han vandrade iväg söderut...

Nu befinner sig Zoran i Numoori. Han söker desperat efter den skinande vita gestalt han saknat under så lång tid. Hans livsmål är att finna sin syster, inget annat betyder lika mycket. Men han har ett annat mål, någonting han försöker hålla tillbaka... Han vill finna en flock. En flock som accepterar honom och bryr sig om honom, precis så som han vill bry sig om andra. Zoran vill hitta en familj. Han vill återigen agera barnvakt. Att ignorera denna önskan gör inte att den försvinner... Han kommer alltid längta efter den dag han kan leva i en flock, tillsammans med en partner och helt egna små valpar.~