Solen höll sakta på att avsluta sin bana och himlen färgades i en vacker rosaröd och orange färg. De få fluffiga moln som vandrade över den brinnande himlen tog en glödande ton och den svaga bris som svepte över slätten fick de bruna gräset att svaja som vågor på en sjö. Även om en det var en vacker skymning så kändes det hur temperaturen började falla och natten skulle bli kall.

Den vita vargen med de blå tecken och violetta ögonen travade med snabba smidiga steg och nästan ljudlöst fram över de bruna torra gräset. Hon hade hört många rykten och historier om flocken Qu som skulle hålla till här på slätten men ännu hade hon inte stött på någon flock, bara svaga gamla dofter som talade om en flock en gång i tiden. Hon såg plötsligt en stor flat sten och då hon hon fram tog hon ett smidigt hopp upp på den för att ställa sig där och känna den kalla vinden rufsa om hennes päls och hon njöt av friheten hon kände på denna slätt. En bit bort på slätten såg hon en grupp rådjur som stod och beta, en av djuren hade ögonen på henne och gjorde hon minsta ansats att gå mot dem skulle de fly men Yuki stod bara och betraktade dem och njöt av lugnet och friden hon kände i just detta ögonblick.

(Pax till Zaron)

Ögonen som i vanliga fall tycktes glöda brann i den sjunkande solens ljus. Med lediga steg rörde sig Zaron över slätten. Efter att han lämnat Döda Skogen kunde han hålla en lugnare takt. Inte för att han direkt skyndat sig igenom skogen, men han var stor nog att kunna erkänna att han hade tagit längre steg än vad han brukade.
Vinden som smekte hans kropp var kylig och vittnade om en kall natt. Men det var inte det som fått hans öron att uppmärksamt vridas framåt. Doften av en främmande tik hade följt med brisen. Stegen saktade för ett kort ögonblick in innan de fortsatte i samma takt som tidigare.

Längre bort kunde han nu se henne. Vit päls som färgades orange av himmelen, ståendes på en sten. En smäcker liten sak. Säkert ett gråblod som så många andra i landet. Egentligen spelade det honom inte någon roll vad det var för blod hon bar på: hon var inte av intresse ändå.
Då han närmade sig vände hon huvudet och såg på honom. Hans röda mötte hennes violetta.
    "God kväll." sade han och nickade lätt i en hälsning, men stannade inte upp.
Han tog blicken från henne och såg istället rakt framför sig igen.

Hennes violetta blick föll på den svarta vargen som kom gående över slätten. Då han hälsade på henne så log hon vänligt. "God kväll" Sade hon med sin mjuka lugna stämma. Den unga tiken betraktade den främmande vargen en kort stund innan hennes blick åter gled ut över slätten. "Vacker kväll" Sade hon både till hanen och till sig själv innan den violetta blicken föll på hanen igen. "Mitt namn är Yuki" Hon frågade inte efter hanens namn. Något hade hon lärt sig och det var att ville en varg presentera sig skulle de göra det oavsett om hon frågade eller inte.

Vinden smekte hennes via mjuka päls och hon njöt av dess mjuka smekning och hon drog in den friska kyliga luften i lungorna. Hennes väsen ville springa med vinden men hon behärskade sig. åter föll blicken på rådjuren som rört sig lite längre bort från de båda vargarna men de verkade inte så intresserad av vargarna då de nu inte utgjorde något hot.

Stegen saktade in och han blundade, ett visst mått av irritation i hans ansikte. Han såg till att släta ut ansiktet innan han vände sig om med ett halvhjärtat leende på läpparna. Följde den vita tikens blick ut över slätten. Vacker kväll. Skulle hon prata om vädret? Om hon nu ändå skulle stanna honom hade hon väl kunnat prata om någonting intressant i alla fall. Han hummade endast ett svar på hennes påstående.
    ”Zaron.” svarade han kort när hon presenterade sig. “Ute på promenad?”
Egentligen var han inte så himla intresserad, men det var ju inte som att han var ouppfostrad. Bara för att hon var av en lägre ras innebar det inte att man nödvändigtvis behövde vara otrevlig när någon inlett en konversation med honom.

Yuki såg ganska på en gång att han inte blev direkt glad över att hon talade till honom. Hon uppfattade dock hans namn och nickade som för att bekräfta att hon hört det.

Sedan då han frågade om hon var ute på promenad log hon lite smått. Promenad och promenad. Hon vandrade i princip hela tiden så man kunde ju säga att hon alltid var ute på promenad. "På sätt och vis, jag är en vandrare så är väl alltid ute på promenad" Hon hade en vänligt tonfall på rösten men kände lite att ville han skulle hon inte håla kvar honom.

En vandrare. Det verkade finnas ett överflöd av sådana i landet. Vargar som saknade tillhörighet och inte visste var de skulle bli av. Han hade aldrig sett meningen med det. Visst kunde han ta sig en tur i landet, men han visste var han hörde hemma. Inget planlöst vandrande för honom inte!
    "Och hur fungerar det för dig?"
Hon trodde inte hon själv skulle veta svaret, men man visste ju aldrig. Hon kanske skulle överraska.