Haren hoppade glatt mellan de stora trädstammarna och tuggade ivrigt i sig en grönsilver grässtrå. Hans stora öron stod rätt upp på huvudet och de svarta ögonen såg vakna och vaksamma. Då och då stannade han till och nosade i vädret men direkt efter började han åter äta av det saftiga sensommargräset. Haren har hunnit bli fet till hösten men det var ingen anledning till att missbedömma den som långsam och osmidig. Haren skulle dö idag, men den visste det ännu inte. Han hade mycket väl kunnat lyssna på sin magkänsla som tyst sa åt honom att finna skydd men det gjorde han inte. Bland de trådar av möjligheter och öden som skulle kunnat drabba honom idag fanns en liten tråd som skulle leda till döden. Och den tråden har långsamt börjat färgas röd av blod.

Välskyddad bakom sin osynlighet har Zey-So börjat smyga sig fram till sitt byte. Hennes styrka och erfarenhet har ökat och kraftfältet gömde nu inte bara henne men döljde även hennes doft. Harens sinnen var skarpare än hennes, han ryckte till när Zey-So tog ett steg och lyssnade ivrigt. Karginnan stelnade till innan hon lät kroppen sträcka ut sig i en smidig språng och landade med framtassarna över harens rygg och nacke. Hon kände mer än hon hörde hur harens elastiska ryggrad bröts under hennes tyngd. Jakten var färdig, haren död. Glatt lät hon kraftfältet tunnas ut och en smidig kattliknande kropp med honungsfärgad fläckig päls syntes bland de stora trädstammarna.

Skönheten var slående. Det var tidig morgon och solen hade precis vaknat och börjat kasta sina gyllene strålar över den stilla platsen. Trädkronorna och gräset fullkomligt gnistrade. Siluetten av en mörk, närmare bestämt kolsvart varghane bröt tystnaden med sina lätta steg är han nästan skred längst med pilträden. Stegen var nästintill ljudlösa, men ej helt obemärkta. Vargen besatt nämligen en kroppens lätthet vilket gjorde att trots sin väl tilltagna mankhöjd var kroppen smidig och stegen lika så. Den glasklara mörkblåa blicken med de blodröda stänken betraktade sin omgivning. Av de platser han hittills besökt här i Numoori var detta platsen han kände en slags samhörighet med. Den påminde honom om hans hemtrakter. Han kände sig lugn här.
   Varghanens steg övergick nu till att bli helt ljudlösa. Han hade uppmärksammat en varelse längre bort bland träden och stannat upp. Med behärskad nyfikenhet studerade han henne. En sval vindpust svepte förbi och grep tag i hans halvlånga och täta päls. Han märkte det knappt. Det var ingen hemlighet att han fascinerades av andra levande varelser av annan art/ras än han själv. Detta skulle kanske komma till att bli hans första möte med någon av de alla individer som befanns sig i detta främmande land. Men hade hon uppmärksammat varghanen eller hade hennes sinnen, precis som hans, varit på annat håll? Han var inte säker och han ville inte överraska henne. Varghanen började gå närmare i hopp om att ge sig till känna. Inte avvaktade, inte hotfullt. Bara med lugna steg. Dock inte allt för nära. Han höll sig på behörigt avstånd. Att väcka misstankar var ingenting han ville göra.

Hon hörde hans steg när han kom närmare och hennes kroppshållning som förut var triumferande ändrades till neutralt/dominerande. Hon kände inget hot än men ville inte heller visa sig svag och lättskrämd. De stora gula ögonen med den typiska kattpupillen granskade en svart som natten storvuxen hane. Zey-So stod med haren liggandes mellan sina framben. Raggen var smått rest men ansiktsuttrycket var lugnt och självsäkert.

"Good morning, stranger.."

Zey-So hade en mjuk, spinnande röst som verkade hela tiden insinuera något. Man kunde aldrig vara säker vilken känsla låg bakom rösten, den var alltid mystisk och gåtfull precis som hon själv var. Den smidiga kroppen gjorde en nästintill osynlig gest och den graciösa honan har nu satt sig ner med den långa fluffiga svansen virat runt benen och dolt haren bakom.

Varghanen närmade sig med lugna steg och ett högburet huvud. Trots sin mörka pälsbeklädnad och högresta siluett gav han sällan andra kalla kårar. Mildheten hos en vacker moder och stoltheten hos en krigare speglades i de flesta av hans drag. För vissa var han trollbindande, för andra inte. Men få kunde förneka det mystiska men lugnande sken han tycktes utstråla.
   Han stannade upp, ett par meter ifrån. Han uppmärksammade inte hennes bytedjur mer än att konstatera att det fanns. Det hade aldrig varit hans avsikts att stjäla någonting från någon annan. När varginnan tilltalade honom mötte hans blick hennes för en kort stund innan ett svagt leende spred sig över de svarta läpparna.
"Mara tulië, god morgon, varg." sade han och nickade kort mot henne. Rösten var melodiös; mogen och djup med en seriös klang.

Zey-So granskade främlingen ingående, noterade hans harmoniska kroppsbyggnad och den vackra klangen hans röst hade.

'Han är vacker..' erkände hon för sig själv och log ett konstigt, lite sorgligt, lite skämtsamt leende.

"Ni är inte härifrån hör jag.."

Zey-So's var inte precis en skönhet, hennes kropp är stark och vältränad, kattlikt graciöst men utsmyckad med många ärr som tydde på de många strider och slagsmål hon blev tvungen att genomgå och vinna. Hennes ansikte var inte längre ungdomligt oaktsam och oskuldsfull, kanske var det bara hennes ögon, gyllenegula med honungsfärgade fläckar det enda hon behöll från sin ungdomliga skönhet.

Zey-So la huvudet på sne medans hon såg på hannen framför sig. Hon visste mycket väl att det inte fanns någon flock här hon kunnat störa, så denna varg var en vandrare.

Varghanen lät blicken föras till sin omgivning för en kort stund; begrundade de silverlika träden. Han log. Blicken blev frånvarande för att snabbt komma tillbaka till nuet. De midnattsblåa ögonen med de framträdande riktades tillbaka mot främlingen framför honom. Med samma leende på läpparna tog varghanen till orda. "Är det verkligen så uppenbart?" Han klippte med ena örat med en blick nu lika uppmärksam och nyfiken som tidigare. Innan främlingen hann svara fortsatte han: "Med alla de levande varelser och arter här omkring, hur kan ni vara så säker?"
   Med nyfiken blick studerade han henne. Hon var likt ingen annan varelse han skådat tidigare. Faktum var att det verkade vara genomgående för detta land. Det tycktes finnas en mångfald av arter här, en mångfald och variation som hans egna hemtrakter saknade. Eller var hans egna hem endast allt för välbekant för honom? Hennes drag var kattlika men ändå så kunde han se vargen i henne. Det fascinerade honom. Han hyste, som tidigare nämnt, en stor nyfikenhet och sympati för andra levande ting. Detta var inget undantag.

Zey-So log lätt åt hans ord och ryckte på axlarna innan hon skakade på huvudet.

"Nej. Men jag har alltid haft god intuition. Jag såg er och förstod att ni måste vara en främling här. Har jag rätt?"

Hon klippte med ena tofsprydda örat och hennes nyckfulla ansikte pryddes av ett finurligt leende.

Hon satt fortfarande ner och den långa svansen täckte för bytet mellan hennes framtassar. Den gula blicken var riktad mot främlingen och släppte inte honom ens för sekunden. det verkade som om hon försökte se allt djupare in i honom som om bara hans kropp inte var intressant utan det var själen hon ville till.

"Främling, nykomling, utböling ... kalla mig vad ni behagar. Men ni har rätt, marken under mina tassar är lika främmande för mig som jag är för den." Varghanen tittade ner mot sina väl välvda tassar som omgavs att det silverlika gräset. Solens strålar värmde hans rygg. "Men jag tror nog att vi snart kan börja betrakta oss som bekanta."
   Ett leende spred sig över hans ansikte. Han blickade upp igen mot honan, märkte intensiteten i hennes kattliknande blick och förstod att hon försökte ta del av vad som fanns inom honom. Varghanen satte sig ner utan att släppa blicken från henne.
   "Ni kanske har hört talas om att en vargs historia sägs kunna avläsas utifrån dess ögon?". Han gjorde en kort paus. Blicken blev intensivare. "Nå, vad ser ni?"
   Än visste han inte ifall främlingen framför honom skulle anta hans inbjudan, en inbjudan till att begrunda hans själ. Det skulle endast vara i ett fåtal sekunder, mer behövdes inte. Kanske skulle detta stilla hennes nyfikenhet ... eller endast blåsa mer liv i den.

Zey-So's höjde på hakan så att hon nu granskade hannen under halvöppna ögonlock. Ett fundersamt hummande lämnade hennes strupe och hon snabbt öppnade de gyllene ögonen när hon svarade.

"Jag ser en varg som redan från unga år haft en relativt hög rang. Inte ledande men inte heller vanlig soldat. Möjligtvis major eller fänrik, men det var förut i tiden då du numer saknar flock och hem och är på vandring. Antagligen har något hänt under en mission som fick er att lämna flocken.."

Hon reste sig upp med en enda graciös rörelse och haren som låg förut väldold under hennes fluffiga svans var borta. Hon passade på att lägga osynlighetsfältet på den.

"Ingen familjefar.."
Hon log ett flirtande lekfullt leende innan hon fortsatte.

"Men ni har eller har haft någon i ert liv. Så..vad får jag för poäng?"

Zey-So spände åter den intensiva blicken på hannen.

Intensiteten mellan deras blickar avtog. Varghanen satt tyst kvar för en kort stund innan han reste sig igen. Han var smått förvånad. Vanligtvis brukade de som blickade in i någon annans själ reagera starkare. Han mindes själv när han för första gången fick stirra in i själen på stammens högste man. Han var ung då, endast en yngling. En våg av illamående hade sköljt över honom och hjärtat hade klappat hårt och snabbt i hans bröst. Med åren så lärde sig dock kroppen hantera adrenalinet och energin. Men stammens högste man var stark och vis som få. Varghanen var svag i sinne och kropp efter alla omständigheter. Det spelande förmodligen in på avsaknaden av reaktion eller så var honan endast ytterst duktig på att dölja det.  
   "Jag må säga, ni är ytterst konkret i era svar ..." började varghanen. Konkret och klarspråk var inte någonting varghanens släkte var nämnvärt kända för att vara. De var ofta väldigt abstrakta och diffusa i sin talan, talade ofta i gåtor som sinsemellan dem var glasklara men som för andra varelser ibland kunde upplevas som svårtolkade. "... men jag tror bestämt att poängsättningen av er prestation får vänta till ett annat tillfälle." avslutade varghanen. Han log kort innan hans ansikte återtog det seriösa uttryck det medfött hade.
   Hur varghanen skulle förhålla sig till det den, för honom, ännu namnlösa främlingen delgett honom visste han ej än. Mycket av det honan nämnt, var för honom okänt. Han tog inte in det. Innan han ens hann reflektera över vad hon sagt så hade orden tynat bort i intet. Hans sinne hade förträngt varje ord. Varghanen var inte redo än, redo att möta sina förlorade minnen och sorgen som skulle komma med dem.

Zey-So ryckte på axlarna. Hon vickade lätt med öronen innan hon fnös och sträckte på sig. Benen knakade till men karginnan såg nöjd ut. Kroppen var stark och frisk, inte en enda muskel i kroppen värkte eller var osmidig.

"Vart är du påväg främling? Jag antar att du vill hitta dig en flock?"

Hennes gula kattögon granskade hannen innan hon reste sig upp på bakbenen med framtassarna lutade mot ett silverfärgad träd och med utdragen njutning lät klorna begravas i barken. Knakande, raspande ljud uppstod när de svarta sylvassa klorna rev djupa sår i trädens stamm.

Varghanen granskade främlingen framför honom för ett ögonblick innan han lugnt började gå längst med de träd som befann sig närmast de två. Han fortsatte gå medan hon tilltalade honom. De mörkblåa ögonen med de blodröda stänken blickade upp mot de silverlika trädkronorna. "Jag är rädd för att min väg i detta land ej är bestämd än. Men sökandet av en flock känns överflödig, ty jag är endast en främling på visit."
   Han vände sig om mot honan och tog ett par steg mot henne innan han stannade upp. "Och på tal om främling så tror jag bestämt att vi ej presenterat oss ännu. Ni får ursäkta min framfusighet, men vad må ert namn vara?"

Zey-So lyssnade på honom halvt vänt från honom. Hennes ena öra var dock hela tiden riktad på hannen utan att släppa fokusen på honom. När han undrade hennes namn stannade hon upp i att slipa klorna och släppte taget om barken och hoppade ner med framkroppen på marken innan hon vände sig om och log lätt.

"Zey-So"

svarade hon enkelt och hennes blick riktades mot platsen hon lämnade sin hare på. Den var fortfarande osynlig men hon mindes väl vart den var. Det var bäst att gömma den någonstans noterade hon innan hennes blick åter låg på främlingen.

"Trevligt att träffas, Zey-So." sade varghanen och nickade kort mot henne. Den långa men tjocka svansen svepte sakta bakom honom. Han smakade på namnet tyst för sig själv, lade det på minnet. I samma stund som han gjorde det insåg han att han inte tycktes komma igång några andra namn överhuvudtaget, annat än sin faders och moders. Det var konstigt, vid närmare eftertanke så var de flesta av de han tidigare känt nu endast skuggor. Han kunde inte ens komma ihåg sin ledares namn.
   Varghanen skakade lätt på huvudet som för att bli kvitt sina funderingar. Hans blick mötte hennes och ett svagt leende kunde skymtas på de svarta läpparna "Jag antar att det är dags för mig att också ge mitt namn till känna". Han gjorde en kort paus. "Mitt namn är Erathor af Séragon, son av Fëanor."
Varghanen bugade sig lätt inför främlingen som han nu börjat stifta bekantskap med. "Men ni kan kalla mig Séragon, kort och gott."

Zey-So lyssnade på hannen med intresse, det var alltid nyttigt och intressant att prata med främlingar som var utanför Numoori.

"Det var ett väldigt långt namn du har.."

Hennes honungsfärgade ögon blev en aning retsamma.

"Jag tror tyvärr att jag inte kommer komma ihåg allt. Serge..Jag vill kalla dig Serge, det är kort och maskulint, ett bra namn för en vandrare. Du har inget emot det hoppas jag?"

Zey-So log ett litet retsamt leende.

[sorry, kort]

Solen hade nu vaknat upp ordentligt och spred sina gyllene strålar över platsen. Det fick pilträden och det silverlika gräset att gnistra mer än någonsin tidigare. Detta var utan tvekan en vacker plats. Längre bort hade även fåglarna vaknat till liv och man kunde höra avlägsna kvitter här och var. Det var likt ljuv musik för varghanens,  Erathor af Séragons, öron.
   Detta är mig en stöddig hona, tänkte Séragon och log smått för sig själv. Hans blick smalnade något men ett ironiskt leende spred sig över hans läppar. Han tog ett steg närmare honan. "Jag tror bestämt ni försöker göra narr av mig. Är det verkligen så man välkomnar en främling?" Han skrattade till innan han lade sig ner i det svala gräset och lät blicken vila på honan framför sig.

Zey-So följde hans rörelser med blicken . Han la sig ner i marken framför henne. Den fläckade honan funderade på hans ord innan hon hoppade över honom samtidigt som hon lät osynlighetsfältet lägga sig på henne för att nästan genast släppa när hon landade på andra sidan av hannen.

"Om du tror att alla här är artiga och vänliga, Serge, kommer du ha det svårt här.."

Hennes jamande, spinnande ton var retsam men även något allvarlig.

"Ta mitt råd, acceptera ditt namn och hoppas inte på något större. Det är Numoori."

Hon försvann framför hans ögon. Man hade kunnat tro att främlingen upplösts i tomma intet, men hennes närvaro gick ej att missa. Den kunde man nästan ta på. Rätt som det var så grep den tidigare så stilla luften tag i hans päls när hon seglade över honom. Hennes doft slog emot honom. Han rörde inte en min, inte heller vände han sig om för att lägga ögonen på honan igen. Nej, blicken var fortfarande riktad framåt. Lika målinriktad och säker som den alltid var, åtminstone vad den alltid gav sken av att vara. Det var någonting annat som fångat hans intresse och för en kort stund föll honan bakom honom i oskärpa. Omgivningen. Den var verkligen vacker. Solens nyvakna och mjuka ljus klädde det silverlika landskapet väl, fick det att gnistra i både silver och guld. Det var därför han gillade morgnarna så mycket. Inte bara för solens mjuka och behagliga sken men också den så friska, nästan krispiga luften. Då och då svepte lätta vindar in, grep tag i trädkronorna och fick lövverken att dansa. Nej, ingen kunde förneka att detta var en vacker plats. En plats som påminde honom om Isiloth, hans hem.
   Hans tankar avbröts. Främlingen tilltalade honom. Hon fick återigen hans fulla uppmärksamhet, även fast han inte lade ögonen på henne. Kanske fanns det en ironi i hennes talan, han var inte säker. Men han förstod det inte. Förstod inte syftet med hennes ord. Vart ville hon komma? Hennes nästintill plötsliga förändring i tonfall fick honom att bli något vaksam. Fräckheten irriterade honom. Men lugnet lämnade honom aldrig. Han blickade ner på sina tassar för en kort stund innan de djupa ögonen tog fäste på den trollbindande naturen framför sig igen.
   "Acceptera mitt namn?" Orden var tydliga och talades med en lugn men lätt kylig stämma. Det uppstod en kort paus. Han tog sin tid. Vältalig, som alltid. "Ni måste ta mig för en dåre, främling." Ögonen smalnade något och hans läppar kantades av ett subtilt flin.

[Sorry för segt och tråkigt svar. Har extremt mycket att stå i just nu så rollspelandet får bli lite lidande tills vidare. Svarar när jag har tid och ork! :)]

Zey-So ryckte på axlarna.

"Jag tänker iallafall inte ens försöka lägga ditt onödigt långa namn på minnet. Här uppskattas korta, klara namn, Serge."

Hon gäspade lätt, känslan av att hon har befunnit sig alldeles för lång tid på samma plats irriterade henne. Hennes tankar vandrade till sin dotter, ungen hon lämnade välgömd i skogen vid floden. Så klart var hon säker på att allt var bra med henne. Zey-So kunde känna av Lee's plats klart och tydligt. Hade hon därimot dött så skulle den känslan försvinna. Sedan funderade hon på Jenova, lilla drakarginnan hon så hastigt adopterade och tog med sig från Kaiwood. Henne skulle hon också leta reda på för att ta med sig hem.

Detta var uppenbarligen ingen varginna som uppskattade han närvaro. Hon gav åtminstone inte sken av det med sina respektlösa uttalanden. Erathor behövde inte ens studera främlingen för att dra den slutsatsen. Han kände det. Tankarna började vandra vilket var ett tydligt tecken på att behovet av att stanna i hennes sällskap inte längre fanns. Han hade bekantat sig mer än tillräckligt. Trots att tid var allting han hade så kunde han spendera den bättre. Med de tankarna i huvudet så reste sig Erathor upp, fortfarande bortvänd från främlingen bakom honom. Han ruskade lätt på sig för att bli kvitt eventuella grässtrån som fastnat i den svarta pälsen. Blicken var riktad framåt och han drog en sista gång in den friska luften i sina lungor innan han vände huvudet mot den kattlika vargen. Han log kort och lät deras blickar mötas för en sista gång. "Jag lämnar er nu ty min närvaro är ej önskad. Låt oss hoppas att vårt nästa möte slutar bättre, Zey-So." Rösten var uppriktig och lika mörk som alltid. Och med de orden började Erathor vandra bortåt, i södergående riktning, och lämnade varginnan bakom sig.

[Åh, så tråkigt och dåligt inlägg. Jag lider av extrem brist på fantasi just nu. Så länge du inte har någonting roligt på lager som skulle kunna liva upp detta så kanske det är bäst att avsluta rollet efter att du svarat? c:]

Zey-So riktade det ena guldringprydda örat mot hannen innan hon vände huvudet mot honom och mötte hans leende med ett eget roat flin.

"Ha det så bra, Serge. Må Gudarna hjälpa dig att överleva åtminstone tills vintern."

Med dessa ord lät hon osynligheten lägga sig över henne och hon med ett lätt rörelse grep tag i den bortglömda haren och försvann in i djupet av skogen med tysta, knappt hörbara fotsteg.

[AVSLUTAD]