Allt förmedlade en känsla av vintrig ålder, som om inget hade förändrats under de barrtäckta grenarna på tusen år och aldrig skulle göra det heller; själva tiden tycktes fallit i en sömn den aldrig skulle vakna ur. Trädstammarna - bruna pelare som sträckte sig högt upp i det välvda taket av grönt -var över 200 fot höga, högre än något träd Blue någonsin skådat.

I det gröna dunklet mellan de grova trädstammarna växte bara mossa, lavar, snövita blommor och enstaka låga buskar. Den glesa undervegetationen gjorde att man kunde se långa sträckor emellan de knotiga trädpelarna och vandra obehindrat under det spräckliga taket. Oftast var grenverket så tätt, att det var omöjligt att avgöra vilken riktning solen gick upp och gick ner.

En blek ljusstråle genomborrade de smaragdgröna grenarna över henne och målade hennes kropp med flytande guld, bländande ljust mot den dunkla bakgrunden. Varghyndan spatserade fram genom halvdunklet, förundrad över den vackra vegetationen. Skogen vibrerade av fylla färger; allt var frodigt och friskt och rent.

På en bädd av mossa stannade den vitpälsade varghonan. Hennes skära trubbiga nos darrade lätt; luften var fylld med den söta blomdoften från de vita, vackra plantorna. Blue drog ett berusande andetag. Ötamon var sannerligen ett landskap fyllt med mystik. När man tog sina först steg under dess herravälde kändes det som man passerade en hinna, in i dess magi.

De blå glödande ögon följde de dansande löven med precision. Det var lätt att bli hänförd av skogens fägring. Som valp hade hon hört om vargar som vandrat sig vilse och aldrig setts till. Vandrade de fortfarande under det gröna trädtaket?

Den smäckra, näpna kroppen stod väl upprättad. Den taniga kroppen bars på ett par långa bräckliga ben, tillföljd av en tjock och luden svans; den knycktes fram och tillbaka längs hennes bakben. Det proportionerliga, vackra ansiktet pryddes av ett par azurblåa opaler till ögon, och fint urskurna öron. I solljuset skimrade  varghonans päls som finaste silvertråd, varje strå tycktes brinna. Magin från skogen verkade till synes smittat av sig på den fagra gestalten. Men aldrig skulle de nå djupt nog, för att rena hennes sinne; det var för evigt befläckat av sorg och minnen.

Djupa andetag fick hennes gestalt att vibrera. Varghonan tycktes anstränga sig så hårt för att ta in så mycket av luften hon bara kunde, hennes tankar önskade att skönheten av Ötamon kunde färga av sig på henne. Önsketänkande - det var något som nästan blivit en verklighet för henne. Hennes liv var så tomt att allt hon kunde göra var att drömma. Tankar som var becksvarta svallade över som en våg en stormig natt.

Mörkret skingrade sig, för en bit bort stod en hanne - lika mörk som hennes tankar. Det kändes som hennes demoner spelade med hennes sinne. De skapade något så mörkt, så främmande, som påminde henne om saker hon inte ens vågade tala vid, med prakt som gjorde att hon inte kunde låta bli att känna sig betagen. Det var som hennes insida hade börjat brinna. Han såg så ståtlig ut, så magnifik. Blue var något fängslad - så fängslad för att ångesten skulle bryta ut. Öronen klippte intresserat. 

" Jag är Blue. " Inte ens en hälsning. Var det fel? Hennes kristallblåa ögon kämpade för att inte stirra allt för länge. Blicken flackade emellan några trädstammar bakom hans mörka gestalt, och hans förtjusande skepnad. Generad över attraktionen, kände hon hur blodet brusade lite i henne. Men ansiktet höll en tom, något stel min.

Mara aurë? Blue klippte lite nyfiket på öronen. Det var uppenbarligen en hälsningsfras, men på ett främmande språk. Svansen vaggade lite kortvarigt fram och tillbaka. Varginnan kunde inte låta bli att känna sig en aning obekväm i hans närvaro, det var som att han glödde av högfärdighet och storhet, något som Blue aldrig haft. Hon kände sig nästan underlägsen i hans närvaro, som om hon bar på ett värde mycket mindre än hans.

Frestelsen tog över, hon kunde inte undgå från att fråga den uppenbara frågan.
" Vad är det för språk du talar? " Kanske var det framfusigt, nästan lite oartigt men Blue kunde inte neka den fascination över varghannen. Han glödde i det guldiga ljuset och det grönskande dunklet. Några viskningar i hennes bakhuvud påminde om hennes paranoia, men för stunden verkade den vara bort, och allt hon kunde känna var en lättnad. Varghannen hade lyckats fria hennes sinne från lidandet hon i stort sett alltid hade med sig, och tacksamheten var överväldigande.

Bilden av den mörkpälsade hannen i kontrast emot smaragddunklet var präglas på hennes näthinnor. Det var en magisk scen i hennes allt för mörka, bittra liv. Varghanen hade ett lugnande, stillsamt sätt att bemöta henne, vilket färgade av sig på henne. Istället för att vara uppe i varv, paranoid och ständigt nervös, så lyckades hon hålla sig på benen utan att behöva kämpa. 

Eldarin? Blue försökte bearbeta ordet han just sagt, men det var nytt för henne, aldrig hade hon hört det förut. Vilket fick henne att bli mer nyfiken på den främmande hannen, som tagit sig friheten att komma henne närmre - visst var det fortfarande ett sunt mellanrum emellan de två, vilket gladde henne lite, hon visste inte hur mycket närmare den större varghannen kunde komma henne utan att hon skulle bli paralyserad av skräck.

Erathor af Séragon. Varginnan bollade med det lite i huvudet, försökte få det att låta lika bra som han fått det att låta. Hopplöst. Ett vagt, nästan omärkbart leende skymtade på hans läppar, och genast speglade det tillbaka sig på henne. Vad var det med honom som fick hennes nerver att hålla sig i schack? Ett svalt, osäkert varggrin syntes nu på hennes ljusa läppar.

" Séragon, får jag fråga vart ni kommer ifrån? Med sådant speciellt namn, och ett språk jag aldrig hört, ni måste ha ett spännande förfluten. " Blue försökte låta lika vis och artig som varghannen kändes för henne. Förgäves, det lät bara något darrigt och osäkert. Men förhoppningsvis så förbi såg vargen, Erathor af Séragon, det.

Blicken höll sig stadig om honom, omfamnade hans mörka gestalt. Något med honom fick henne att se på honom som om han hörde hemma här, i Ötamon. Sättet han talade, hans kroppsspråk, något med honom fick henne att se på honom som han också var fast i en vintrig ålder. 

Isilóth. Det hade hon aldrig hört förut, faktum var nog, att hon aldrig hört talas om något annat land än Numoori. Var det vackert? Var det fridfullt? Tankar om en bättre plats, ett bättre liv rörde om det i huvudet på henne. 

Ett snett, kanske bekymrat leende trädde plötsligt fram på hennes anlete, när han sade: Jag är nog inte så medryckande som ni tror. Varken jag eller mitt förflutna. Det kändes dock som att han hade fel, men hon skulle inte be honom dela med sig av något han tydligen inte ville, eller något han inte ansåg nämnvärt.

" Jag förstår. " I och med orden, så nickade hon lätt. Leendet höll sig kvar, även om det verkade vibrera lite då och då, även om hon inte tänkte på det, så var paranoian ständigt på henne.

Varginnan svalde hårt. Hur det var med henne? Inget nämnvärt. Inte ens en tanke var värd att ägna åt det hon hade varit med om. Hon kände sig hjärtlös & kall som inte ville minnas sina egna söner & döttrar, eller ens sin make - men det gjorde för ont. Det hade gått för länge för att det skulle vara hälsosamt att sörja dem, det kunde hon inte. De sade att tiden läkte allt, men tiden tycktes bara trötta ut henne.

" Inget speciellt här heller. " Log hon, alldeles för entonigt för att man skulle tro på lögnen. Men hon hoppades att han inte skulle ifrågasätta henne, på samma sätt som hon inte ifrågasatt honom. Hon hoppades den tystlåtna respekten var likgiltig.

Hon suckade, lite som att hon kändes besvärad av frågan, plågad. 
" Faktum är att jag kommer härifrån. " En blick kastades upp över det välvda, gröna taket. Ötamon var hennes hem, även om det likaväl blivit hennes fiende, en skog av skönhet & smärta, så var det hennes hem. Kanske borde hon känna sig mer hemmastadd, men det kändes inte riktigt som om hade någonstans att vända sig till alls nu för tiden. Det fejkade, känslolösa leendet höll sig kvar på läpparna, försökte få allt att se bra ut & som om hon inte var hemsökt av tankar, paranoia & ständiga nervsammanbrott. 

Varginnan försökte andas normalt när minnen spelades upp. Minnen hon så länge försökt begrava, minnen som inte borde kännas så färska, minnen som inte borde röra henne på samma sätt längre. Men hur kunde man vänja sig vid en sådan smärta? Det kunde man inte. Men till Serágons ljuva stämma, verkade det dämpas lite.

Af Skuggskog, Isilóth - på något vis kändes det viktigt att hon lade det på minnet. Det låg något över honom, så var så fängslande, & hon ville bara veta vad han dolde. Han kändes full av hemligheter, full av spännande historier om sitt förra hem, skulle hon någonsin få veta? Blue andades ut. Minnen hade bleknat i intresset av den midnattsblåa gestalten.

" 342 år sedan. " 
Vad skulle det betyda? Var han så gammal? Vad var han? Inbillade hon sig själv? Nervositeten bröt sig genast fram under fasaden av lugn. Blicken flackade emellan gestalten & träden omkring sig, som om hon skulle fly. Leendet hade varit så inbjudande, men... En tanke slog igen - varför skulle hon tro att hans intentioner var onda, baserat på hans ålder? Han måste ha tappat alla han älskat, flera gånger om, som henne. Detta skulle vara en chans för de att relatera till varandra. Även om nervositeten satt kvar, dämpades den kraftigt.

" Du måste ha varit med om förkrossande förluster, av många älskade. " Rösten var medlidsam, empatisk. Blicken i hennes ögon visade smärta riktad emot honom, men även sig själv. Det gjorde ont att tänka på, att förlora de man älskat, flera gånger om. Det var som om någon högg henne i bröstkorgen, bara tanken av det. 

Kanske var det fel av henne, & alldeles för personligt att försöka hitta samband i hans smärta. Men smärta var det enda hon känt, på väldigt länge. Det fanns inget annat hon kunde känna samband till. 

Blue svalde hårt tills hans ord. Det kändes som om någon slet ut hennes hjärta ur bröstkorgen. Var det allt? Förblev verkligen världen levande? Det kändes tungt att tänka på det på sättet Erathor just förklarat. Blue hade inte varit någon utan sin familj. De var dem hon värderat högst. Världen & allt annat hade aldrig haft någon betydelse för henne. 

Trots att det värkte i kroppen av hans ord, så lyssnade hon noga. Denna varghane, Erathor af Séragon, var 342 år gammal, det skulle bara vara dumdristigt att inte försöka ta lärdom av honom. Så många han måste förlorat, så många han älskat & mist, Blue hade aldrig klarat av det - hon klarade knappt av detta. Han var stark. Hon var svag.

" Har jag grävt min egen grav, Séragon? " Frågan var nästan lite frånvarande, den var likaväl ämnad åt honom som åt henne själv. Hade hon det? Hade hon grävt sin egen grav? 
" Jag har låtit denna sorg " hon drog ett darrande andetag "äta mig insidan ut." Det var länge sedan hon talat om den, även om den alltid funnits på hennes sinne.
" Har jag, fördärvat mig själv? " Aldrig hade hon tänkt på det så. Det kändes känslokallt att tänka som Erathor, men att leva sitt liv, att överleva, var det värt att offra sig för något som ändå aldrig skulle komma tillbaka? Blue svalde hårt. Det var inte deras fel att hon hade gått som en levande död, det var hennes. Erathor hade just vänt upp & ner på den värld hon levt i de senaste åren. Han hade på något vis väckt henne ur en dvala. 

De iskalla blåa äldelstenarna till ögon granskade Séragons gestalt med ömkan. Trots att han talade om det utan skävlande röst, eller ens den minsta ton i rösten som skulle avslöja sorg, så visste Blue. Det spelade nog ingen roll hur länge sedan det hände, smärtan kändes alltid så färsk, så levande. De kunde gå vidare, fortsätta leva sitt liv - vad det nu än innebar - men aldrig skulle de bli fri. Inte sant?

Aldrig hade hon känt sig så öppen, så sårbar, inför någon. Det var skrämmande, men så skönt. Den ständiga ångesten hon levt med i 4 års tid, hade nu låtit henne vila - för stunden - tack vare Erathor af Séragon. Hans 364 levnadsår hade fått henne att se på honom på ett annat sätt. Blue kände sig nog lika utsliten, sårad & utmattad som en 364 åring borde ha gjort. Men Séragon såg lika levande ut, lika fördärvande vacker, som någon i hennes tid. 

" Jag beklagar. " Rösten darrade inte, skälvde inte eller bar någon slags ton som pep i rädsla. Den var ren, fullkomligt fri från oro, & för första gången kunde höra den lena rösten på riktigt. Blue betraktade varghanens välplanerade rörelser. 

Blue lät sina ögon möta hans intensiva blick, innan den föll handlöst ner i marken framför henne. Ett djupt andetag signalerade om den tunga innebörden av det hon nu skulle komma att säga.
" För 4 år sedan förlorade jag allt jag hade att älska. Efter så många år av misär, så hade jag äntligen något som gjorde mig lycklig. " Återigen drog hon efter andan, försökte lugna ner hjärtat som slog ohälsosamt hårt i hennes taniga bröstkorg.

Blicken sökte sig emot hans igen. Det kändes som om någon annan hade tagit över hennes kropp, när det i själva verket var den personen hon begravt tillsammans med sin familj. 
" Jag har varit så inställd på att jag borde dött med dem. Att jag låtit mig själv tro det. " Hennes ord kanske inte var lika välvalda som hans, men känslorna i rösten var mycket genuina. Séragon hade fått henne att tänka till - något hon aldrig känt sig redo att göra. 
" Tack, Erathor af Séragon. " Andningen var tung, & fick hennes röst att låta en aning mörkare. " Du har fått mig att inse att man aldrig är redo att gå vidare, men det betyder inte att man inte måsta göra det ändå. " Ett genuint, något snett, leende krökte sig på hennes vargaläppar.

Tänk vilken vändning allt hade tagit. Från två allt för främmande vargar, till 2 stycken som delade deras förflutna & dess sorger. Séragon hade gett henne en läxa för livet, värt livet, det skulle hon aldrig kunna återgälda, men hon skulle alltid hålla hans namn i sinnet.
" Jag kommer aldrig kunna återgälda det du gett mig idag. " Rösten var något sorgsen, & hon kollade ner i marken framför hennes knotiga tassar. Hon önskade att hon kunde ge tillbaka det han gett till henne - men hur skulle hon kunna ge tillbaka ett liv til honom? För det var trots allt det han gjort nu. Han hade gett henne en chans till att börja om, att sörja när de dagarna kommer, men för att sedan vakna upp & fortsätta med livet. Hon var honom evigt tacksam.

Blicken sökte sig upp i hans anlete, & naglade sig fast där. den sökte efter något som kunde avslöja vad denne tänkte. Men varginnan kunde inte se några känslor glida förbi det lugna, men allvarliga ansiktsuttrycket. Leendet som hanen ibland gav ifrån sig, kändes malplacerat, det var som hans ansikte var gjort för att vara slätt & tomt. 

Vad skulle hon säga? Séragon ville inte ta emot hennes tacksamhet, inte heller äran. Men det fanns en förståelse för honom, även om hon inte kunde läsa hans tankar. Blue hade nästan kastat sitt liv i hans armar, sagt att det var hans förtjänst att hon skulle överleva & att hon skulle klara sig igenom detta, men vem kunde garantera att härifrån & in i framtiden skulle gå uppåt? Plötsligt kände hon sig en aning generad framför honom, som om hon hade gjort fel.

" Jag menade inte... " Började hon, innan rösten dog ut. Ett ljudligt, djupt andetag hördes, innan blicken vek bort från hans. Fäste sig på suddiga konturer långt borta i skogens dunkel. 
" Jag ville inte.. " Återigen bröts rösten upp av något. Blue hade tappat bort sig, rösten ville inte bära. Öronen sköt sig tillbaka i den vita, skimrande pälsen på hennes halsrygg.
" Det var inte mening att lägga all skuld på dig. Jag antar att jag aldrig trott jag haft modet nog att gå vidare, men du lyckades väcka det, antar jag.. " Rösten var fortfarande en aning svag, dämpad, som om mossan sög åt sig allt ljud. Blicken flackade lite försiktigt sin väg upp i hans anlete igen. Från paranoid, till sorgsen, till modig, till generad. Hennes personlighet verkade gå igenom flera olika stadier, & hon kunde inte riktigt kontrollera det. 

[ WEIRD ]

[ Förlåt för det alldeles för sega svaret och min inaktivitet. ;_; Dock känns det som att detta rollspel börjar ta sig mot ett avslut, eller? :3 ]

Ett uppskattande leendet trädde sig över hennes rosa läppar. Det virvlade en tornado av känslor inom henne, okontrollerbara. Varginnan hade länge varit tom, så allting hon nu tillåtit sig känna fick det att bränna i henne, som om hela hennes själ antänts. Det var skrämmande men samtidigt väldigt behagligt. 

Varghanen var sannerligen speciell, inte bara för hans otroliga ålder eller för visheten - kanske var det bara för henne han känts en aning magisk; hans mörka fäll i den smaragdgröna skogen, de midnattsblåa ögonen med stänk av rött. Inte bara utseendet hade väckt något i henne, kanske var det för att hon såg någon annan i honom. Någon hon inte ville nämna vid namn. Någon hon älskade, och hade älskat, mer än livet det själv. 

Varginnan svalde hårt, försökte dölja alla känslor som svallade sekundvis förbi. Orden han talade fick virvlarna att öka hastighet. Det var sanning det han sade, och det kanske var det som fick det att kännas. Det var uppenbart att hon såg mer i Séragon än vad han visat, eller kanske mer än vad han egentligen var. Det sårade lite att ramla tillbaka till verkligheten och inse att hur bra än denna stund med honom hade varit, även om den förmodligen förändrat hennes liv till något bättre, så skulle även den ta slut. Som allt annat i hennes liv.

Svansen piskade lite, och ett blygsamt leende trädde fram i hennes anlete. 
" Det har varit ett nöje att möta er, Erathor af Séragon. " De klarblåa ögonen sökte sig in i hans. Försökte förmedla den känsla hon kände, även om detta var något omöjligt.

" Jag hoppas verkligen vi möts igen. " Sade hon, med en stark ton som verkligen sprudlade av genuinitet; för det hoppades hon verkligen, att de skulle träffas i framtiden, när hon hade växt till den person hon egentligen varit.