Det här var hans hem, hans skog.
Här hade han vuxit upp tillsammans med syskonen. Delat framtidsvisioner, drömmar och känslor. Men dom dagarna var förbi, alla hade det förändrats och vuxit upp. De var inte längre de oskylda valpar som de en gång i tiden varit.
Tvärtom, nu var det allt utom oskyldiga.

Hannen blickade upp mot skogens eldfärgade tak. Hans sinne uppmanade honom om ett ljus så stark, att han aldrig träffat på dess like tidigare. Det riktigt sken för hans inre, med samma styrka som när man blickar direkt in i solens hjärta. Så starkt att han nästan kände sig bländad. Malphas fnös irriterat och riktade öronen framåt i riktning mot den främmande varginnans position.
Vem det än nu var, så skulle han se till att ta hand om den okända tiken - på ett eller annat sätt.
Malphas blickade framåt och satte av i ett lätt trav med kammen på hans huvud gungandes med i rörelserna, oförmögen till något annat.

Den brune hannen möts av ett stort stenblock i sin väg, men det bryr honom inte. Han skjuter ifrån med de kraftiga bakbenen och drar in de främre en aning mot bringan, samtidigt som han lyfter dem.
I nästa sekund står den kraftiga hannen på stenens topp. De breda tassarna ger honom extra bra balans och grepp över stenens grå och kalla yta. Men solens starka morgonstrålar slår ner mot hans ögon och kropp och försämrar hans seende avsevärt.
Han vet dock att tiken ligger där framme.
Medvetet står han nu blottad för hennes blick. Förhoppningsvis så fattar hon vad hans närvaro betyder.
Hans blick ligger över tiken, trots det att han har svårt att urskilja hennes skepnad i ljuset. Han säger inget, utan står bara tyst i den högrest ställning som han håller med svansen svajande bakom honom.


[Åh, vilken sötnöt ^_^]

Vargen sänker sin breda nacke för att komma undan solens bländande strålar. Det som möter hans blick får hannen att lägga huvudet åt sidan, undrandes. Vad för ras tillhörde denna tik? Hennes utseende gjorde honom inte klok, varginnan måste vara ett gråblod med stor blandning.
Hannen fnyser, men inte av irritation. Söker fäste i tikens blick med sin egen och spänner ögonen i henne. Oväntat nog så finns det knappt något spår av illvilja i hans blick. Han studerar tikens hela varelse, från topp till tå. Varje detalj.
Svallande lockar i eldens alla kulörer. Stora glansiga ögon och två par sett av horn.
Malphas fuktar sin nos. Tiken framför honom bar ett vilt och fagert utseende.

En vag men varnande morrning lämnar hans strupe när han tar sig ner från stenblocket i ett smidigt och välplacerat hopp, utan att han släpper sin blick om tiken en endaste gång. De grå ögonen med den smala strimma av rött som omfamnar hans pupiller betraktar hennes varje andetag och rörelse i tystnad.
Med säkra steg styr han åt tikens riktning. Huvudet hålls högt och svansen svajar lätt i dess styva position. Det är med en dominant kroppshållning som han ställer sig framför den mindre tiken. Nästintill obehagligt nära. Så pass nära att hans andetag får några av lockarna i tikens panna att förflytta sig av hans utandningar.
Malphas vädrar i luften och drar in tikens doft i ett djupt andetag, innan han åter fäster sin svårlästa blick i hennes.

"Vem är du?" Rösten är hård och krävande, han vill ha svar, men man kunde ändå uppfatta en viss nyfikenhet hos honom. Ja, tikens utseende gjorde honom nyfiken, men också det ljus som hon bar inom sig väckte hans intresse.

[Gehihi <':]

Sraosha.
"Du är inte härifrån." Konstaterade han med en lugn ton i sin mörka dova röst, samtidigt som han synade den mindre honan med sitt vaga flin som spelade på hans läppar. Hon var mindre än honom men fortfarande betydligt större än någon av hans båda systrar, hög i manken och utifrån hans egna antagande så döljde de eldfärgade lockarna en delikat men ändå kraftfull kroppshydda.
Han fuktade de becksvarta läpparna och förblev stillastående i sin dominanta position.  

"Jag är Malphas." Sade han efter en kort stunds tystnad och lät åter fästa sin blick i hennes. Den arroganta tonen spelade tydligt i hans röst och den silvergrå blicken hårdnade en aning.
Trots det att honan var vad Malphas själv skulle klassa som attraktiv, så hade hon gjorde intrång på hans område. Självklart kunde han inte låta henne slippa undan med något dylikt, men först  ville han mätta den nyfikenhet som väckts inom honom över honans hela varelse.  
"Vad har fört dig till Höstskogen... Sraosha?" Malphas smakade på hennes namn. Det var ett underligt ett men det vägde ändå bra på tungan. Ett namn som fick honom att associera henne till de kalla norr. Kunde det vara ett riktigt antagande? Troligtvis. Visserligen kunde han enkelt tagit reda på all information han velat ha om henne med hjälp av sin telepati, men ett enkelt samtal via den kroppsliga rösten visade sig oftast vara ett bättre tidsfördriv.
Den brune hannen hade inte rört sig en millimeter och behöll sitt smala avstånd till Sraosha.
   
[Haha. Fisen är ett litet pervo 8D]

Du är inte härifrån.

Hon skakade på huvudet, lockarna som prydde hennes hjässa dansade till av rörelsen. Hon var i underläge, med den större hanen alldeles nära - nästan obehagligt nära. Inte ens när hon sträckte på sig en smula nådde hon högre än honom.
"Nej, jag föddes i Bergen." svarade hon. Hennes nordliga brytning var inte svår att förstå, men hon r-ade en aning. Det var inte bara hennes utseende, utan även hennes dialekt som skvallrade om hennes härkomst - men det hade väl hanen, denne Malphas, redan räknat ut.

Vad har fört dig till Höstskogen... Sraosha?

Höstskogen, alltså. Hon ryckte på axlarna. Egentligen hade hon ingen aning själv - hon kände inte ens till namnet på denna plats förrän nu. Kanske bodde Malphas här. Kanske hade han sin lya i närheten. Eller så var han bara en förbipasserande, precis som hon, trots att det sista alternativet inte kändes särskilt trovärdigt. Hon blåste ut luft genom nosen efter att ha dragit in hans doft ännu en gång, hans bruna päls dansade till. Hon kände sig inträngd, utan privat utrymme.
"Mina tassar. Jag är bara på genomresa." svarade hon ärligt, höll sig ifrån att muttra fram svaret. Om han inte backade snart skulle hon bli tvungen att putta bort honom.


[Pervo-fisen xD <3]

Så. Hon var född i bergen. I norr. Precis som Malphas själv förmodat.
Den rosa tungan fuktade åter de mörka läpparna och något i hannes blick tycktes lätta. Det kalla, hårda - mjuknade något och blev en aning varmare.
Det kalla stålet hos Malphas stod framför ett ljus han aldrig tidigare mött. Ett ljus som han aldrig trott sig skulle möta.
Det var underlig känsla som pyrde inom honom. Höll han på att bli tokig?
Han harklade sig hastigt och lät blicken skifta från honans gröna blick, ner mot den fuktiga marken under dem och åter mot honans grönskande ögon. Han tog ett steg tillbaka men behöll sin dominanta ställning. Inte av förstånd till att Sraosha kanske kände sig inträngd där hon stod, utan för att han var bekymrad. Ja, bekymrad över den känsla som honan väckt inom honom.       
"Jaha." Muttrade han fram och vände irriterat bort blicken.
Han kunde inte tillåta detta. Nej, han var inte sån här.  

Ville han något mer?

Svansen börjar sakta rycka fram och tillbaka, och snart piskar den oberäkneligt bakom honom.
För första gången i sitt liv så vet han inte säkert hur han ska reagera eller handla. Hur han ska hantera denna... hona.
Fortfarande höll han blicken borta från henne. Tyst stod han med endast ljudet från sin svans som sveper genom luften och de tunga andetagen som söker sig ner i den djupa bröstkorgen och ut genom den korpsvarta nosen.
Han funderar kort.
"Ja." Rösten är iskall. "Jag tänker ge dig två val."Han svänger runt i en hastig rörelse som får den styva kammen på hans hjässa att häftigt svaja till, men trots att han försöker hålla sin mask upp så känner han hur den pirrande känslan i hans bröst vaknat till liv igen. Det var hon.
Hon fick honom att bli svag.

[Detta roll är här med; AVSLUTAT.]