Det hade kanske varit smartare att gå runt. Men den tanken var för sent påkommen när de båda Devilsmedlemmarna passerade ovädrets mitt. Azazel höll ett öga åt Zayevs håll när denne kom upp längs hans sida. Leendet i det breda, lejonlika ansiktet hade falnat och ersatts med en av tydlig beslutsamhet. Det skulle snart vara över. Träden på deras sidor, inte särskilt nära, men absolut inte för långt bort, höjde sig omkring dem likt pelare mot den av regnet suddiga världen. Dropparna slungades mot marken så tätt att dagen tycktes lika dunkel som natten. Solens frånvaro, då den gömde sig bakom de tunga skyarna, bidrog till landskapets mörker.

Azazel sade inte mer. Det fanns inte så mycket att säga, och den blå skulle garanterat inte ha hört någonting av det han sade över regnet oavsett. Istället rörde han sig i raskt tempo framåt. Fast besluten om att komma undan regnet och åskan så snart som möjligt. Blicken sökte i området, men litet stod att se med vattnet som rann i ögonen. Han vände av åt väst, travade förbi fler träd och saktade in för att söka efter fler passager innan hastigheten åter ökade. De olika hastigheterna till trots fanns det ingen känsla av brådska eller stress hos fakargen. Han tog ovädret med relativ ro och lät blixtarna fräsa i skyn utan hans uppmärksamhet. De var färre nu. Mycket färre och längre bort. Regnet skulle nog lätta snart.

De hade passerat ovädret.

[Oh, jag antar att du känner kreativiteten i det jag skrivit, eller hur Kapten? ;D ]

Zayev följde utan att protestera den väg Azazel valde. Varje gång blixten och den högljudda smällen kom försökte han gång på gång trycka öronen närmare huvudet. Han ökade stegen till trav och saktade in till skritt beroende på vilken hastighet Azazel höll. Snart kunde den blå märka att åskan inte kom lika ofta, likaså var smällarna dovare än tidigare. Det verkade som om de lämnade ovädret bakom sig.

Efter ytterligare en bits färd uppförde regnet successivt och snart var det lämnat bakom dem. Zayevs päls hängde tung utav vatten. Han ruskade lätt på sig för att bli av med det värsta, men lyckades inte vidare bra. Han vände blicken mot Azazel.
"Verkar som om vi lyckades ta oss igenom ovädret utan skador." sade han med en lättad ton.
Att han egentligen talade framför allt med sig själv framgick aldrig för Zayev själv.


[Som om jag har så mycket kreativitet över XD]

[Vettuvad Kapten? Jag kommer inte på mer... ska vi avsluta? XD]

[Det tycker jag xD DETTA ROLL ÄR NU JÄTTEAVSLUTAT *bestämmer i sin glansiga Kaptenighet*]