Leviathans hade roat sig hela dagen med att jaga efter harar, råttor och andra smådjur som korsade hans väg. Några få gånger hade han varit lyckosam och fått tag i ett byte, men de flesta gånger hade han misslyckats. Men det va de där lyckade gångerna som han kom ihåg, och han var barnsligt stolt över fångsten. Han hade burit alla tre (!) bytena till en liten grop vid en sten. Där i låg nu en hare och två möss. Han satte sig ner vid gropen och såg stolt på sin fångst.
Han vände på huvudet och såg bort mot Alexia som låg och halvsov i gräset.
"KOLLA LEXI!" tjöt han förtjust. Den lilla varghonan ryckte till och kollade förvånat upp. Sedan förvandlades ansiktet till ett irriterat grin.
"Tyst med dig, valp!" röt hon.
Men Leviathan lyssnade inte på henne utan fortsatte lika glatt; "Jag har fångat byten! Kom och kolla!"
Han såg hur Alexia reste sig upp och gick fram till honom. Leviathan log med hela ansiktet medan honan kollade ner i gropen.
"Grattis, valp. Jag är förbluffad. Du är verkligen en jägare. Iwaku hade blivit stolt."
Leviathan hörde inte den tydliga sarkasmen i hennes röst. Han var så stolt över den lyckade dagen.
Alexia bara fnös åt honom och vandrade sedan iväg. Och Leviathan var helt ensam igen.
Han lade sig ner vid sin grop och placerade varsamt huvudet på sina tassar. Han kunde inte låta bli att undra var alla andra höll hus, men å andra sidan så hade han inget emot att spendera dagen lite ensam.
Han funderade på om det kanske var dags att se sig lite om utanför revirets gränser. Men mor skulle väl flippa ur ifall hon fick reda på det.

[Öppet]

Med lite klumpiga skutt tog sig Elphaba upp ur sjön. Hon hade jagat fiskarna, men passat sig noga för att inte komma för långt ut. Hon kunde fortfarande inte simma, och efter att ha hört att hon borde ge upp på det vågade hon inte fråga om någon annan kunde lära henne. Hon var allt för rädd för att höra att hon inte dög och borde ge upp på det ännu en gång.

Den mörka valpen skakade av så mycket vatten hon kunde ur pälsen. Även om hon hade haft roligt med fiskarna ville hon leka med någon som inte försvann utom räckhåll hela tiden. De gula ögonen såg sig omkring.
"Levi!" ropade hon sedan.
Han försvann inte utom räckhåll! Och ville inte han heller leka skulle han få leta upp någon som ville. Kanske kunde hon öva på att brottas! Hon behövde det då hon inte var så stark ännu.

I trav rörde hon sig i området. Var kunde han vara? Hennes trasiga nos ryckte när hon sökte hans doft.
"Levi!" provade hon igen.
Någonstans var han ju tvungen att vara.

[7 månader senare kommer det ett svar! 8D XD *derp*]

Någonstans kunde han höra sitt namn. Han såg ner på den lilla illern som såg tillbaka upp på honom. Levi tippade huvudet på sned.
~ Va de du?
Frihet tittade oförstående upp på honom och skakade på huvudet.
Då kunde han höra sitt namn klart och tydligt. Inte i huvudet, som när han kommunicerade med Frihet, utan klart och tydligt.
"PHABA!" ropade han rakt ut, utan att riktigt veta var han hade sin syster. "PHABA! PHABA! PHABA! PHABA!" Levi började springa, snubblade över en sten och landade med huvudet före rakt ner i gräset. Frihet ilade fram och ställde sig på bakbenen vid honom. Även om hon inte sa någonting så kunde Levi se att hon var road av händelsen. Han gav ifrån sig en uppgiven suck och började spotta ut jord och gräs ur munnen samtidigt som han reste sig upp igen.

Rösten av hennes bror nådde Elphabas öron. Hennes svans viftade glatt bakom henne och ett stor leende prydde hennes ansikte.
"Levi!" utropade hon när hon fick syn på honom.
Bredvid honom studsade illern han hittat. Hon var lite avundsjuk på honom för att han hittat Frihet. Och för att han hade modet att lämna Byoomi.

När brodern stod på nosen stannade hon abrupt upp. För ett kort ögonblick stirrade hon på honom innan hon brast ut i skratt. Hon travade fram till honom medan han spottade och fräste.
"Gick det bra?"
Hon fnissade åt honom. Klant-bror.

Han spottade och fräste. Kvickt kom han upp på fötter och gav sin syster ett leende som sträckte sig över hela ansiktet. Gräs hade fastnat mellan tänderna och stack ut ur munnen mot alla möjliga håll och kanter.
"Det gick jättebra!" skrattade han roat.
Han började sedan studsa upp och ner på stället.
"Har du sett Alexia? Hon ville inte se vad jag hade fångat...", han fick ett ledset uttryck i ansiktet. Sedan sken han upp. "Vill du se Fabla?! Kom och se vad jag har fångat!" han vände helt om för att rusa iväg, endast för att snubbla över sina egna ben. Han landade i gräset än en gång, men reste sig kvickt upp.
"Hoppsan", fnissade han och såg roat på Elphaba.

Svansen viftade bakom henne medan brodern talade. Han hade fångat någonting! Hon sken upp nästan lika mycket som Levi.
"Ja!" utbrast hon.
Det var klart att hon ville! Hon sprang efter sin bror som for iväg likt en kanonkula, endast för att återigen snubbla på sina egna tassar. Hon brast ut i skratt.
"Du är en sån klant." skrattade hon.