[Jaa, ett öppet roll för vem som vill gå med... Ser helst att det blir MAX två spelare som går med, så att vi är tre sammanlagt med mig, för annars brukar det bli så himla rörigt ;p eheheh... Men ja, först till kvarn! 8D]

Vad den unga hanen åter gjorde på slätten var en fråga som han ställde sig själv, men utan att finna något svar. Detta var Qu's marker. Marker som tillhörde flocken som sade vara hem åt en varg som han inte ville ha någonting att göra med.
Hans fad...
Ungvargen stannade upp, satte bestämt tassarna i backen och ruskade på huvudet med en irriterad min.
Damon. Inte hans fader. Han hade ingen sådan.
De blåa pupillösa ögonen lyftes från marken och ansiktsuttrycket blev aningen mjukare. Som om han lugnade sig medan han granskade slätten som låg framför honom underifrån den ljusa luggen.
Vad gjorde han egentligen här?
Dumma fråga. Nästan så att den förföljde honom, hånade honom för att han inte hade något svar på den. Men han tänkte inte låta den vinna. Han skulle finna ett svar, förr eller senare. Det var nog endast en tidsfråga. Just det, han behövde bara tid för att fundera över det hela.
Återigen började tassarna att röra på sig när den brune åter rörde sig framåt. En fågel passerade över honom, han kastade en blick på den. Såg fjäderskruden som glänste vackert i den klara dagssolen. Det kändes lockande att göra den sällskap i det blå, men han valde att hålla tassarna på marken.
Dessutom skulle han bara skrämma iväg fågeln ifall han bytte skepnad till en örn.
Istället följde han den med blicken medan han vandrade och lyssnade till de ljuva tonerna den sjöng för honom.
Drömde sig bort i sin egen värld.

Den stora randiga fakargen hade låtit vindarna föra honom över himlen. Det var en härlig dag för en flygtur. Saturn älskar att flyga. Det känns så bra att se ner på världen och känna vinden leka med päls och fjädrar. De dubbla stjärtfjädrarna ger honom en fördel med då han kan manövrera fortare över himlen. Kan göra gira svängar och enkelt förfölja de minste kvickare fåglarna.

Men denna dag jaga han inga småfåglar. Han låter endast vindarna föra honom dit de vill. Den gyllene blicken sänks ner mot marken långt under honom. Numoorislätten sträcker ut sig där nere. Saturn vill minnas att Numoorislätten är revir för Qu. En flock som Devils ser som sin fiende. En flock som de just nu inte vill hamna i krig nu. Det skulle inte gynna någon.

Men se sig omkring där nere borde inte vara förbjudet. Öronen på tigerns huvud ligger vilande mot nacken. Det är inte så skönt att ha vindens vinande i öronen hela tiden. De stora falkvingarna fälls in mot kroppen och den stora fakargen störtar handlöst mot marken. När det bara är en bit kvar innan nedslag fälls vingarna ut igen och vinden fångar upp hanen så att han landar mjukt i gräset.

Hans landning är ljudlös. Trots att man borde förvänta sig en rejäl duns. Men fakargen har jorden och energierna på sin sida. Han använder de båda krafterna gemensamt för att kroppen och framför allt benen inte ska ta någon skada då han brukar vara rätt vild i sina landningar.

Fakargen höjer huvudet. Reser sig i hela sin storlek och ter sig med en värdighet och hög hållning. Stram men lugn. Förödande lugn. Den gyllene blicken sveper över slätten. Han känner av en främmande energi i närheten och jorden avslöjar även för honom vart främlingen befinner sig. Saturn spetsar öronen och börja därefter att vandra åt det håll främlingen befinner sig.

Han hade hunnit vandra en bit när han fick syn på rörelsen i ögonvrån. Huvudet vreds åt det hållet, och det var med en fascinerad blick han stannade upp. Där borta kunde han se hur en bevingad varelse landade på slätten för att sedan börja vandra åt hans håll.
Var det en varg?
Det såg ut som det, men ändå inte. Fast det var omljligt att avgöra på detta avstånd, så han beslutade sig att gå närmare.
Den andra verkade dessutom intresserad av honom, så vad hade han att förlora på det.
Men nätta steg började så ungvargen att vandra ännu en gång. Men nu var hans inte försjunken i tankar utan hade all fokus på främlingen som kom gående emot honom.

Fågeln hade vikit av från hans sida, svävat bort mot ett träd för att ansluta sig till några andra av sitt slag för att sjuna tillsammans med dem. För Kaiito gjorde det ingenting, ifall han ville lyssna till deras sång skulle han få många fler chanser.
Nu var han bara intresserad av den andra varelsen.
Inom sig kände han en svag lättnad över att inte behöva tänka på Damon något mera. Eller alla de saker han hade sagt och gjort. Efter mötet med den vargen hade den brune varit förvirrad och osäker på vad han skulle tycka och tro. Och att en annan varg nu verkade korsa hans väg så att han kunde fokusera på något annat kändes bra.
Han behövde skingra tankarna.
Det var aldrig bra att haka upp sig på något, ägna allt för mycket tid åt sina egna tankar var inte bra. Hans mor hade sagt det.
Man kunde tappa greppet om verkligheten.

[Sorry för kort, men noll fantasi D;]

Vingarna ligger mjukt vikta mot kroppen och det är med fasta och bestämda steg hanen vandrar fram mot främlingen. Även det en hane av dofterna att döma. Saturn stannar snart upp låter främlingen gå den sista biten. Tydligen hade de båda fått ett visst intresse för den andre. Saturn kan inte säga att han är nyfiken. Men nog finns det alltid ett visst intresse att stöta på främlingar.

Främlingen är något mindre än honom själv. Saturn är byggd som ett kattdjur. Hans tassar är stora och breda. Ger honom ett otroligt grepp på de flesta underlag. Hans kraft hjälper honom en hel del oxå. Svansen sveper till bakom honom. Det frasar lätt i fjädervippan som pryder svansspetsen. Öronen står spetsade på huvudet. Han har ett kyligt och likgiltigt uttryck i ansiktet. Liksom alltid när han stöter på främlingar. Han har ett förödande lugn vilande över sig. Ett lugn som kan få gåshuden att resa sig på vem som helst. Det är inte ofta denna hane brusar upp sig. Och när han gör det är det ändå med samma lugn.

Han ser på den bruna främlingen. Studerar dennes yttre och även energierna. Sedan nickar han lätt till hälsning.
"Goddag". Säger han med kylig, likgiltig och lugn stämma. En behaglig röst att lyssna på. Men samtidigt är det kanske inte så smart att lockas in i falsk säkerhet.

Ännu en energi i närheten. Fakargen vrider på huvudet. Den gyllene blicken faller på ännu en främmande varg. En tik denna gång. Öronen klipper till på huvudet. Sedan vänder han uppmärksamheten mot den första främlingen igen.

[Okej, vi kör i ordningen Kaiito, Nameless och Saturn ;ppp]

Kaiito granskade den andre när denne kom emot honom, och stannade själv när han hörde hälsningen. Det var en melodisk stämma, en röst som man nog skulle kunna lyssna på ett bra tag utan att lessna.
Kanske lite likt hans egna röst.
- Goddag, bevingade.
Hälsade han tillbaka samtidigt som han granskade den andres kattlika kropp. Det var nog det som hade gjort att han hade tvivlat på att det var en varg, de kattlika dragen samt vingarna. Men nu var det helt klart, nog var det en varg som stod framför honom. Inget annat.
Det var egentligen ganska förunderligt, att de kunde se så olika ut men ändå tillhöra samma släkte.
Kaiito själv var liten och lätt, hade varken vingar eller kattlika drag. Och ändå var han på något sätt mer eller mindre släkt med vargen framför honom.
Fascinerande.

När den andre vände blicken följde Kaiito med i rörelsen och såg även han åt det hållet. Och till sin förvåning fick han syn på ännu en varg, brun likt honom själv.
Hur hade den andre vetat att den var där?
Mest troligt så hade väl den kattlike någon kraft som hjäpte honom att upptäcka andra varelser innan de andra sinnena kunde göra det. Kaiito själv hade bara sina sinnen att förlita sig på, syn, doft, hörsel, smak och känsel. Men han klarade sig bra med det.
Så egentligen var väl vissa förmågor överskattade.

Hon kollade upp en aning och fick syn på dem båda, hon log för sig själv, men ingen kyligt leende.
Tvärtom så var det ett vänligt, milt litet leende som prydde hennes svarta läppar.
Hon stannade några meter ifrån, några steg till borde inte skada tänkte hon och gick ömt fram en bit till.
Hon särade på sina läppar lie smått och hon hällsade i en blyg, öm och mild stämma.

- O-ohayo..
Hällsade Nameless på hennes språk och gjorde en slags bugning emot dem två hanarna.
det var viktigt att visa respekt där hon kom ifrån, och hennes föräldrar hadde varit stränga med uppfostringen.
men även fasst de varit stränga, så gjorde hon fortfarande misstag.

Hennes röda ögon fastnade på den kattlikes kropp, hon kollade på hans vingar, dem var mycket vackra enligt henne.
Sedan lät hon blicken lungt glida över till den brune, hon granskade honnom med en mild blick.
Hon hadde alldrig sätt en varg med blåa ögon förr, bara svarta tomma och själlösa ögon.
hennes far hadde haft starkt gröna ögon och hennes mor hadde haft röda som henne själv.

Hon kollade på honnom i bara några sekunder men han endå se så mycket utav ögonen, hon vände bort huvudet lite blygt.
Hon väntade på svar, sedan var det bara att fråga vart i hela friden hon befann sig.



[Sorry för kort inlägg D; ]

Saturn ignorerar tiken. Han låter den gyllene blicken svepa över slätten en stund innan den sveper tillbaka till den bruna mindre hanen. Öronen klipper åter till på hans huvud. Främlingen har blå ögon. Blå. Saturn försöker ignorera det faktumet. Men på sistone har han börjat tycka att blå ögon är väldigt vackra.
Han sveper rastlöst till med svansen så att det frasar mjukt i fjädervippan när vinden får tag i fjädrarna. Men Saturn ser inte rastlös ut. Han ser bara lugn ut. Med en svepande rörelse sätter hans sig ner. Svansen placeras på marken bakom honom. Vingarna vilar mjukt mot hans sidor.
Han ger tiken en kort blick när denne öppnar munnen. Tiken verkar inte känna sig riktigt säker i denna situation. Sådana veka energier tycker inte Saturn om. Han ser på den blåögde igen.
"Fin dag för en promenad på slätten, främling". Säger han med ett oläsligt kort leende som strax därefter försvinner igen. Öronen står fortfarande spetsade på huvudet. Saturn ter sig inte fientligt eller drygt på något sätt.
Han är bara lugn.

[Är Nameless räv eller ha vindens kraft? Reglerna om språken har blivit lite hårdare här på nya sidan. Tips är att läsa igenom språk-sidan]

Hon kände sig i dåligt sällskap med den bevingade, mer respekt ifrån denna varginna skulle kissen inte få.
Hon vände istället huvudet till Den andra lite mer treligare hanen, som tycktes ställa en fråga till henne.
Håller du inte med? hadde han frågat, hon kollar lite fundersamt på honnom, dem verkade inte tala japanska, men hennes svenska var extremt dålig.
hon valde att undgå det språket så hon svarade.
-Sorry for my strange language, but i can't talk or understand swedish.
Svarade hon en aning högre en första gången hon hällsade.
Rösten var fortfarande mjuk och mild, hennes öra klippte till och en lätt vindpust smekte hennes päls.
Vädret här var mer en underbart.
-So.. Whats your name stranger?
Frågade hon sedan den brune hanen, om kissen tänkte ignorera henne, gjorde hon detsamma.
Men, den bevingades namn var hon inte heller så intresserad utav, man uppför sig bara inte så.
Hon suckade lätt, att bara ignorera varandra kanske var riktigt chysst, men så som andra behandlar henne bahandlar hon dem likadant tillbaks.
Så var det bara, punkt slut.


(Diablo kan tala japanska, det var någonting jag bestämde redan innan denna regel uppstod. till och med före innan den gammla numoori sidan uppdaterades en gång. Hans mors syster hette Takano, som är Nameless mamma. Så jaa det ligger i släkten. Men jag pratar med en admin nu och om den sanna historien inte går an så är det bara att säga att Diablo lärt denne språket igenom hennes 20 år är i numoori)

Saturn var inte intresserad av tikens veka energi. Det är det som är saken. Saturn lyssnar mycket på energier. Och har en individ ingen energi han finner intressant så visar han inget direkt intresse för individen. Men han vet även att energier är nyckfulla. De kan ändras bara så där. Men så länge de inte intresserar honom så visar han litet intresse.

Han kastar dock en kort blick på tiken när denne talar. Hon talar inte samma språk. Det första ord hon yttrat hade han inte förstått. Och det hade sänkt hans intresse rätt mycket det med. Men sedan talar hon på engelska. Det är mer förståeligt i alla fall då Saturn talar både svenska och engelska, men hon är fortfarande inte intressant.

Saturn ruskar på huvudet. Luggen lägger sig snabbt till rätta på vänster sida av hans ansikte och han ser på den bruna hanen igen. Tiken hade frågat om dennes namn så då sitter Saturn tyst kvar och väntar på att den brune ska presentera sig. Men det finns ju dem som inte gillar att presentera sig först. Eller bara hålla tyst av ren tjurskallighet. Eller helt enkelt använder sig av smeknamn.

[Kolla med en Admin för att vara säker. Det är nya regler med språken och följer man inte dem kan man bli utslängd från Numoori. Bara en varning]

-kaiito..
Upprepade hon en gång för sig själv innan hon nickade kort.
Hennes blick vandrar över till den bevingande, hon sneglar alltså.
Hon känner sig mer självsäker och stabil, mycket glad.
Dessa två hanar verkar inte vara elaka bästar, som vissa andra hon mött.

Honans svans vajade bakom henne den röda stadiga blicken vilade lungt på omgivningen framför henne.
Vinden lekte med hennes päls, svalkade av den njutningsfullt.
Hennes lick var mild, men inget leende prydde hennes svarta läppar, den skära tungan vandrade över hennes överläpp, fuktade nosen och in igen.
Eftersom att ingen sa någonting så suckade hon till en aning.
-Pleasure to meet you kaiito.
Svarade hon, eftersom att hon intehadde något namn så kunde hon inte pressentera sig själv.
Hon skämdes inte för det, ett namn vara bara någonting som man hadde..
inget viktigt egentligen, enligt henne.


(IT)

Den mindre hanen presenterar sig som Kaiito. Saturn upprepar namnet några gånger i sitt huvud. Men det är inget namn han har hört förut och kan därmed inte placera. Tiken verkar inte vilja presentera sig själv. Lite ohyfsat att först fråga om någon annans namn och sedan inte presentera sig själv. Det får Saturn att tycka ännu mindre om tiken. Nej, hon är ingen som hamnar på hans gilla-lista. Han sneglar på henne. Hans blick är full av samma kyla och likgiltighet som alltid. Fortfarande lugn och oläslig ser han på Kaiito igen.
"My name is Saturn". Säger han på det språk som tiken förstår. Sedan ser han på henne. Vänder hela ansiktet mot henne som för att riktigt ge henne en hint att även hon borde presentera sig. Det är ren artighet och sunt förnuft. Men om tiken inte fattar det kanske hon saknar båda. Saturn orkar inte bry sig. Om tiken ändå trots detta inte presentera sig så tänker han inte lägga ner mer tid på henne utan tala med Kaiito på svenska.

Blickeb stannade vid tiken då denna talade och Kaiito nickade svagt. Ifall detta var ett trevligt möte eller inte vad han inte säker på, om nu den andre ville tro det var han inte den som tänkte hindra henne.
Däremot blev han aningen frustrerad över att hon inte talade om sitt namn. Hon frågade efter hans, men sade aldrig sitt eget. Vad berodde det på? Hade hon inte fått lära sig regler om vett och etikett, att man faktiskt brukade presentera sig själv också?
I vilket fall som helst så fick det honom att rynka nosen en aning, fundera över vad tiken egentligen var för en sorts varg.
Hans mor hade alltid sagt att artighet var en mycket viktig faktor, och han hade alltid levt efter hennes ord. Därför kunde han inte riktigt uppskatta andra vargars sällskap när de inte gjorde samma som han. Leale hade lärt honom hur han skulle vara, artig. Vad hade de andra haft för föräldrar som inte hade lärt dem detta?
Det kändes bara konstigt.

Blicken svepte bort till den kattlike då denne talade, och öronen vinklades en aning för att uppfatta orden.
Saturn...
Så det var den kattlikes namn. På något sätt verkade det passa honom, men riktigt varför hade Kaiito ingen aning om. Det bara var så.
Han nickade emot den kattlike, som för att visa att han hade hört den andres ord.
- Pleasure...
Sedan vändes blicken åter emot den lilla honan och han granskade henne med sina blåa, pupillösa ögon. Funderade ifall hon hade någon anledning till att inte säga sitt namn. Men han kunde alltid fråga.
- And your name..?
Svårare än så var det inte. Nu var det bara att vänta och se ifall han fick något svar.

Saturn nickar åt Kaiito. Men då tiken börjar tala kan han inte låta bli att fnysa lätt. En smart varg hade väl ändå gett sig själv ett passande namn. Ett namn man trivs med. För honom låter det bara som rena dårskapet att inte välja sig ett namn.

"Why don't you choose a name of your on?" Frågar han henne med sin kyliga, likgiltiga och lugna stämma. Han förstår inte varför hon inte gjort det. Det är bara för knäppt.

[Kort. -.-]

Inget namn...
Kaiito funderade på det. Hur det måste kännas, hur det måste vara. Och kom fram till att det nog inte var så enkelt som vissa kanske trodde att det var. För ett namn blev trots allt med tiden en del av ens identitet, och att sakna en del av sig själv kunde inte vara lätt.
Han granskade den lilla honan, funderade över hur hon måste känna sig ifall det nu var så.
Sedan gled blicken över till den kattlike hanen och han granskade denne med en fundersam min. Varför var denne så negativ och kylig emot honan utan namn? Det var en sak han också undrade över, för inte ens en dåre skulle undgå att märka att det var just vad denne hane var emot den andra. Kylig och avvisande.
Mot Kaiito verkade den kattlike inte vara sådan, så varför just honan?
Han funderade, men sade ingenting. Vissa saker var det bättre att hålla tyst om, helt enkelt.

- I wonder that too... Why haven't you given youself an own name?
Han såg åter på tiken då han började tala och det var med en vänligare röst än var den kattlike hade. Men fortfarande var den inte varm, men det var inte han heller. Kaiito skulle aldrig bli varm, föravigt bära kylans krafter inom sig.
Sin fars krafter.
Eller, rättare sagt, vargen som inte längre hade någon plats i hans liv. De hade mötts en gång och efter det mötet hade Kaiito beslutat att han inte längre hade någon far. Modern var nog godhjärtad och varm för att fylla en plats som båda föräldrarna. Han ville inte ha något med Damon att göra.

[Förlåt för extremt segt svar, men Numoori har dampat en massa]

Nameless kllade på den bevingade hanen, hon suckade.
enligt henne var han jobbig, irriterande och messt av allt så saknade han respekt.
Han var udda helt enkelt.

Honans blick vandrade övaer till Kaiito när han talade med en något vänligare stämma.
Denne hane var intresannt på ett eller annat sätt, "To be honest, i had never think'd abaout that before"
hennes röst var fortfarande mild, hon vela egentligen bara gå därifrån för att slippa den bevingandes oartighet.
Om han skulle bete sig sådär så skulle det inte vara många som skulle ge honnom respekt, inte alls.

Honan satte sig ned och lät sin svans lägga sig kring hennes tassar, och hon kunde inte undvika att fråga.
"You act strange, why just to me? i have dont done something wrong.. i just wanna be nice, and this happend.. cant you just try to be friendly?"
hennes blick såg menande ut på den bevingade, om hon hadde gjort fel med att försöka vara trevlig så var denne varg helt bortom flötet.
Hon ruskade på huvudet, hon kunde inte placera detta riktigt.
varför vara butter och sur när man istället kunde visa lite hyfs och betee sig någorlunda trevligt?
Ush nej, honan visade inget tecken på att hon vela någonting illa, det var bara hennes tankar som skötta det messta.

Respekt är någon man måste förtjäna. Och det är inte bara något man slänger runt till allt och alla. Om alla hade blivit behandlad som Saturn så skulle de förstå varför han beter sig som han gör. Men det gör det inte. Det är aldrig någon som förstår.
Sen så finns det individer som man faktiskt kan känna visst intresse för från början. I alla fall en viss nyfikenhet. Och det var det Saturn kände för den unga hanen. Men tiken kände han inget intresse alls för. Men det var som vanligt.

Han fnyser bara mot tikens frågor. Varför han inte är vänligt? Tiken känner honom inte alls. Därför har hon yttrat sina ord. Svansen piskar lätt irriterat till bakom honom och det frasar mjukt i fjädervippan.
"This is me being friendly". Säger han och ger tiken en genomträngande blick. Saturn har en naturlig dominant hållning. Han är inte den som säckar ihop och trots att han har blivit behandlad som han blivit så har inte det knäckt honom. För han har rest murarna runt sig och detta är vad han blivit. Nog finns det andra sidor av honom. Men vilken sida som är rätt har sedan länge gått förlorad.

Saturn är som han är. Eller i alla fall är som han blivit. Det är ett försvar. Han är inte löjligt vänlig som han en gång var. Det är bara en varg som har sett sidor av honom som han alltid gömmer långt in. Och det är inte många vargar som förtjänar hans respekt. Några stycken har han genast känt respekt för. Andra har brutalt förtjänat den. Som Kyoko. Saturn skulle aldrig sätta sig upp mot den tiken. Storlek är inte allt.

Men att ge andra respekt från första stund har bara hänt en gång. Saturn beter sig lätt fientlig mot alla tills, om han finner ett intresse, har lärt känna individen. Väcker de inget intresse hos honom så ser han ingen mening med att slösa tid alls på det hela. Så han stannar endast kvar i det här mötet för att han finner Kaiito intressant. Tiken kanske han få honom att finna ett visst intresse för henne oxå. Men det kommer krävas mycket för det.

[Sorry för segt svar. Har inte orkat med alla mina karaktärer de senaste veckorna. Har haft lite mycket här hemma. Och nästa vecka kommer jag inte vara hemma. :P Men ska se till att alla mina karaktärer få uppmärksamhet. ^^]

Kaiito granskade de två vargarna, och konversationen verkade nu ha flyttat sig till bestå av meningsutbyten mellan dem. Han ansåg att han inte hade något särskilt att inflika i deras utbyte av ord så han stod endast tyct och lyssnade, alltjämt men den misstänksamma blicken flackandes mellan dem båda.
Honan verkade en aning försiktig, inte direkt rädd men osäker. En sak som fick Kaiito att fundera över vad hon hade varit med om i livet. Enligt han så kunde inte en varg bara vara sådan utan anledning, de var inte skapade för att vara försiktiga eller skygga. De var skapade för annat, Gudarna skulle aldrig göra sina enga kreationer till sådana svaga individer. Nej, så det måste vara något som hade hänt henne, han var dock inte säker på att han ville veta vad det kunde vara.
Den kattlike var däremot annorlunda. Kylig och obrydd, rent ut sagt till och med elak. Och detta var väl ett mer vanligt beteende när det kom till en varg, men fortfarande så var det aningen underligt. För denne verkade inte vara så emot Kaiito, vilket fick den bruna hanen att fundera över om han hade något som tiken saknade.

Och det var dessa tankar som korsade Kaiitos huvud allt medan han stod där och studerade dem, lyssnade till deras konversation. Långa och uppriktiga meningar från honan, korta och kyliga från den kattlike.
Själv lade han sig inte i, hade ingenting att säga. Tänkte istället se vad som hände härnäst.

[Kort, men fantasibrist D;]

[Oj. Sorry att jag inte svarat på så länge. Nu har jag tyvärr tappat suget för det här rollet. Så Saturn drar sig ur. Men ni kan fortsätta om ni vill.]

[inte jag heller, jag vart alldrig nöjjd med Kiras inlägg. Hon framstod endå som någon yrig höna eller vad man nu ska säga. jag suger på att rolla hon-vargs karaktärer. vill helst inte fortsätta..]

[Då har det aldrig hänt! ;ppp]