Den lilla svarta valpen skuttar runt utanför lyan och jagar ett flyende flygande kryp. Valpen är trött och hungrig och känner sig väldigt väldigt ensam. Hon försöker hålla sina tankar ifrån mor. För tänker hon på mor kommer tårarna. Hon förstår inte varför mor inte har kommit tillbaka ännu. Så hon håller sina tankar sysselsatta och skuttar efter krypet och morrar busigt.

Men snart tappar hon bort krypet och ser sig besviket omkring. Hon sättet sig ner. Snyftar till och lägger sig sedan ner. Solen skiner in mellan trädens lövverk. Valpen rullar runt på rygg och börjar rulla och stryka sig mot underlaget och morrar busigt igen. Hon blir snabbt uttråkad och sätter sig upp. Ruskar på hela kroppen och skuttar sedan bort några steg. Hon är hungrig. Hon går fram till lyans öppning. Där det växer lite längre gräs och börjar tugga på stråna.

[PAX TILL CHI]

Den rätt stora svartröda hanen gick med säkra steg i Kaiwood. Han var hemma igen. Minnena av denna skog kom sakta tillbaka även om hans minnen av denna skog var få. Bakom honom gick hans dotter. Han hade ofta med sig den gråsvarta valpen. Han ville stärka de band han hade till henne.

Snart fångade hans känsliga nog upp doften av en annan varg i skogen. Doften avslöjade även att denna varg inte var vuxen ännu utan snarare en valp. Hans röda ögon smalnade och han började röra sig åt de hållet. "Aku kom" Sade han skarpt till valpen som hade tappat fokusen på sin far.

Snart var han nära och kunde höra de vaga ljuden av en varelse som rörde sig. Doften var starkare och han gjorde ett kort tecken till Aku att stanna. Valpen lydde omedelbart och stannade medan Chi gick närmare och hans blodröda blick föll på en svart valp. Han reste raggen lite smått så hela han såg ännu större ut. "Du befinner dig på en farlig plats valp" Sade han med en dov kall stämma.

Hon står där och tuggar tankfullt och hoppas att hungern ska lägga sig. I alla fall för ett tag. Plötligt får hon en känsla av att något... eller någon befinner sig i närheten. Det är en underlig känsla. Valpen spottar ut grässtrået som hon har i munnen och vänder sig om. Hon får syn på den stora hanen. Öronen på den lilla valpens huvud lägger sig mot nacken och hon ser buttert på främlingen.
"Nää!" Utbrister hon.
"De hä ä mitt hem!" Hon håller en rest hållning men då hon är en liten valp så ser det inte så imponerande ut.
Den blodröda blicken hålls fäst på främlingen. Denne känns väldigt lik den där udda hanen. Shiva. Ska den här främlingen med försöka få henne att lämna sin lya.
"Den hä delen av Kaiwood tillhöj mamma!" Säger hon och försöker hålla uppe den lilla tuffhet hon har. Men hon är trött och hungrig. Och väldigt rädd. Hur kan hon inte vara rädd? Hon är en liten ensam valp och mor har inte kommit tillbaka på länge.

Chi betraktade den svarta valpen och mötte de blodröda ögonen. En ilning gick igenom honom då han mötte dess blick. Han lade huvudet på sned och granskade henne ingående. "Så vem är din mor och vart är hon?" Han såg sig omkring. Han kunde känna en gammal doft av en tik. en doft han kände igen men han ville veta säkert innan han drog några slutsatser.

Han vände sig om. "Aku kom" innan han såg tillbaka på den svarta valpen igen. Snart dök den gråsvarta valpen upp bakom honom och hennes violetta blick föll på den svarta valpen. Hennes kroppshållning stelnade till och hon sneglade på sin far men visste bättre än att ifrågasätta honom eller tala innan hon blev tilltalad.

Mor är borta. Mor kommer förmodligen inte tillbaka. Hon övergav sin valp. Eller så dök något upp som gjorde att hon inte kan komma hem riktigt ännu. Hon mötet hanens röda blick. Något inom henne viskar. Säger att det är något med denna främling som... Hon vet inte vad. Något är det. Och det är som att något inom henne försöker sträcka ut sig mot honom. Öronen på valpens huvud spetsas men lägger sig mot nacken igen. En strimma rök sipprar ut mellan hennes svarta läppar när hon öppnar munnen. Det förvånar och skrämmer henne inte längre. Hon börjar vänja sig vid hettan som går i vågor inom henne.
"Zey-so. Hon ä snajt tijjbaka". Säger hon och tänker att främlingen kanske inte kommer göra något om han tror att mor kan finnas i närheten. Valpen må vara liten och dum. Men mor hann lära henne mycket innan hon försvann.
Hon får syn på den andra valpen som dyker upp bakom hanen. Lätt tippar hon huvudet på sne, svansen sveper några gånger från sida till sida och betraktar denne innan hon låter deb blodröda blicken svepa tillbaka till hanen.

Då hon sade sin mors namn så nickade han. Så det var som han trodde. "Din mor valde ingen bra plats för sin lya valp. Detta är en farlig skog och du är ensam." Han kunde avgöra på den gamla doften att valpens mor inte varit här på ett tag och antingen hade hon övergivit valpen eller så levde hon inte längre. Han såg på Aku och sedan på den svarta valpen igen. "Vad är ditt namn?"

Chi funderade på hur han skulle göra. Skulle han göra som valpens mor och lämna henne här eller skulle han ta sitt ansvar? Han visste att han troligen hade fler valpar i en annan del av Numoori i ungefär samma ålder som dessa två. Aku något äldre än denna valp.

Tungan smiter ut mellan valpens läppar när hanen talar. Säger att hon är ensam. Hon tycker inte om att vara ensam. Men hon tycker inte om främlingar som påpekar det.
"Denna del av Kaiwood tillhöj mojs flock". Säger hon och blicken sveper lätt till den andra valpen igen. Den lilla svarta har aldrig mött någon annan valp förut. Hon har inga syskon och hon är fortfarande för liten för att introduseras i flocken. Mor har alltid varit allt sällskap hon haft. Och hon älskar det. Men hon har aldrig haft någon lekkamrat i sin egen ålder.

Hanen frågar om hennes namn. Den blodröda blicken glider tillbaka till honom.
"Ja hetej Nagini". Säger hon efter att ha varit tyst en stund.
"Vem äj du?" Hon ser misstänksamt på hanen. Inom henne sveper det där okända omkring. Det som talar till henne. Det som nu är det enda sällskap hon har. Det som försöker sträcka ut sig mot hanen. Det som vill känna på honom. Det rycker lätt i valpens tassar. De små vassa klorna åker in och ut. Pupillerna smalnar av till och från och hon stirrar misstänksamt på hanen.

[Nagini har eld och inte mörker som krafter. :3 Det inre mörkret kan ge folk obehagskänslor och hon kan känna av andras mörker och sådant där. :3]

Chi betraktade valpen och skakade på huvudet. "Tyvärr Nagini men det finns bara en flock i Kaiwood och det är den flock jag är med i." Han betraktade valpen. Han hade anat röken ur hennes mun så han antog att hon ärvt hans eld kraft. De blodröda ögonen betraktade henne med en nu lugnare blick. 


Aku stod bakom sin far och betraktade den andra valpen. Varför var far snäll mot den? Varför tog han inte hand om den så som han gjort med andra vargar? Då tog ahns fader plötsligt till orden igen. 

"Nagini hur länge sedan är det du åt något ordentligt?" Han tänkte att han kunde jaga åt de båda valparna. Nagini var ju ändå hans dotter.

Många tankar har irrat runt i valpens huvud. Mot kanske gick tillbaka till flocken och vandrade iväg med den. Om hon övergav valpen åt sitt öde eller om det är något valpen behöver lära utav det eller... Valpen vägrar tänka att mor kanske är död. Det är omöjligt. Men hon förstår inte varför mor skulle överge henne. Tröttnade hon?
Men valpen har själv inte känt dofterna av andra vargar. Inte som haft något i närheten av mors doft. Fanns det någon flock från första början? Men mor sa...

Valpen rycks ur sina tankar när hanen talar till henne igen. Frågar hur länge sedan det var hon åt något. Om man bortser från de ätliga växter och sådant som mor lätt henne är okej att tugga på så har hon inte ätit något ordentligt sedan mor senast återvände med ett byta. Och det har varit flera ljus och mörker sedan dess.
"Moj skujje komma tillbaka med fjukost. Moj kommej allti tijjbaka me fjukost". Hon försöker hålla tillbaka tårarna som svider i ögonen. Valpen är envis och tjurskallig av sig. Hon har mycket av sin mor i sig.

Chi betraktade valpen. Kanske visste hon inte hur länge sedan det var hennes mor försvann. Han suckade kort. Shiva skulle inte gilla om han om med denna valpen till flocken. Det var en utstående tik som var mor till den och visst han skulle kanske fortfarande kunna vända valpen så den också blev honom lojal men den skulle lika gärna kunna vända sig emot honom.

"Aku stanna här med Nagini så ska jag orda någon mat... Han vände den blodröda blicken mot den andra tikvalpen och han sade sedan med en dov stämma "Och inga dumheter nu. Var snäll med henne" Han vände sedan bara om och gick tillbaka ut i den dimmiga skogen, lämnade de två valparna kvar bakom sig.

Aku hörde sin fars order och gav en svag nick som bekräftelse men då han sedan sade åt henne att vara snäll höjde hon blicken och såg frågande på honom men han hade redan vänt henne ryggen och var på väg in i dimman igen. 

Den lilla valpen var förvirrad. Givetvis skulle hon lyda sin far men vad menade han med att vara snäll med denna främling? Hur var man snäll? Många tankar rörde sig i hennes huvud och hon såg sedan med de violetta ögonen på den svarta valpen. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra nu så hon satte sig helt enkelt ner och bara tittade tyst på valpen framför sig. Hon hade visserligen haft syskon och hade fortfarande en bror men de hade aldrig haft en normal uppväxt och lekt så som valpar brukar göra utan deras tid tillsammans var träning för att utveckla både kropp och sinne, härda dem inför kommande strider och vid dessa träningar så var de aldrig försiktiga med varandra, dom fick inte vara snälla och de båda kämpade för att vara bäst och för att få sin fars godkännande. Att bli hans favorit.

Hon ser undrande efter hanen när han försvinner. Hon blir lämnad där med den främmande valpen. Den blodröda blicken fäster sig på den främmande valpen. Som sagt så har Nagini aldrig mött någon annan valp tidigare. Hon står kvar där hon står. Hon vill gärna veta mer om den andre. Och det där mörka inom henne verkar vilja sträcka ut sig mot den främmande valpen med. Det verkar hända ofta senaste tiden. Först med den där dummingen Shiva. Sen den rödsvarta hanen som just lämnat dem. Och så den här valpen. Vad det beror på är något som hon inte förstår över huvud taget. Pupillen smalnar av och hon tar ett steg närmare den främmande valpen. Öronen ligger fortfarande mot nacken men hon är nyfiken. Hon är misstänksam och försiktig. Samtidigt känner hon sig lite stöddig just eftersom det här är hennes mark.
"Vem äj du?" Frågar hon med sin ljusa valpröst. Nagini har blivit tillsagd många gånger att hon ska hålla sig borta från hanar. Av anledning hon fortfarande inte förstår. Förutom att de verkar dumma. Denna valp är dock en tik liksom hon själv. Tikar är annorlunda.
Alla lekar med mor har varit träning. Även om Nagini är liten så satte mor höga krav på henne. Samtidigt som mor var väldigt god. Nagini är enda valpen så kravet på henne har varit större än om hon hade syskon. Trots sin unga ålder är Nagini redan medveten om eldkraften hon bär på. För det krävdes av henne. Att valpen ofta skuttar omkring och jagar småkryp såg mor alltid som dumheter. Men vid de tillfällena tränar valpen på egen hand. Lär känna sin kropp och sina färdigheter. Lär känna sina begränsningar och sina möjligheter. Hon kan redan klättra i träd. Om än inte med samma finess som mor. Nagini är ju bara en valp.

Akuma såg på den svart vapen med de blodröda ögonen och ett visst obehag kände hon inför denna främmande valp. "Akuma" Svarade hon kort då den andra frågade vem hon var. Hon undrade så varför far hade bett henne stanna med denna främmande valp och vart han tog vägen. Att umgås med främmande valpar var svårt för Aku då hon inte visste hur hon skulle göra annat än att slåss.

Hennes violetta ögon vändes bort från den främmande valpen och hon såg efter sin far som försvunnit in i dimman. Hon drog en djup suck och såg åter på den svarta valpen. "Varför stannar du om din mamma är borta?" Frågade hon med en sått ointresserad röst.

"Akuma?" Valpen uttalar den andres namn och tippar huvudet på sne. Den långa svansen börjar sakta vagga från sida till sida bakom henne. I långa följsamma rörelser.
"Ja hetej Nagini". Presenterar hon sig själv och ena örat spetsas framåt. Nyfikenheten är not trots allt starkare än misstänksamheten. För hon är ju en valp. Och det ligger i hennes natur.
"Mamma kan komma tijjbaka. Och gö hon det äj ja häj". Svarar hon. Även om mor inte kommer tillbaka är valpen lojal mot mor. Hon lyssnar på mor. Och mor sa att hon skulle stanna här.
"De häj äj mitt hem". Lägger hon till. Den här gläntan och lyan är hennes att försvara. Detta är hennes plats. Hela hennes värld. Hon vet inget annat. Hon vet bara att det finns mer skog runt omkring. Men vad som finns bortom det existerar inte.

Akuma såg på valpen. Varför var hon så lojal mot sin mor? Vad hade denna moder gjort för att förtjäna samma lojalitet som Akuma kände mot sin far?

"Din mamma kommer inte" Sade Akuma bara för att hon hade den erfarenheten av en mor som bara försvann.

Chi kom tillbaka då han hörde Akmas ord. I munnen bar han en liten hare som han släppte ner rätt bakom Akuma. "Det räcker nu Akuma" sade han med en kall hård stämma. Han vände sig sedan mot Nagini och med en snabb rörelse snappade han upp haren och kastade fram den till Naging. "Ät nu så du orkar vänta på din mor" Chi backade sedan undan. Han skulle tala med Nagini då det passade sig men denna gången var inte rätt tidpunkt.

Nagini hade redan börjat inse det själv. För mor hade inte kommit tillbaka som hon brukade. Mor kom alltid tillbaka. Så något måste ha hänt som gjort att hon inte kunde komma tillbaka. Eller inte ville. Men valpen ville inte höra det från en främling. Öronen stryker sig mot nacken och hon räcker ut tungan åt Akuma. Elaking. Tänker hon i sitt stilla sinne men säger inget högt.

Så kommer den stora hanen tillbaka och tillrättavisar Akuma. Nagini själv kan inte låta bli att sjunka ihop lite. Hon gör sig liten inför hans kalla hårda stämma. Men så kastar han fram en död hare åt henne. Öronen reser sig framåt på valpens huvud och hon ser undrande upp på honom. Ät bu så du orkar vänta på din mor, säger han. Svansen börjar vifta lätt bakom valpen.
"Tack jättemycket". Säger hon och kan inte låta bli att le. Så tar hon ett steg mot haren, sänker huvudet och nosar först på den. Sen kan hon inte hålla sig tillbaka för hon är SÅ hungrig. Hon hugger in och river och biter i harens skinn och kött. Svansen viftar vilt bakom henne och svart rök letar sig ut utåt nosen på henne.