Barakiel tittade ner på sin spegelbild i vattnet och slog hårt till vattnets yta. Han morrade åt några fåglar i ett av träden nära honom men återgick snabbt till att irrterat svänga med svansen och visa tänderna trots att ingen var nära honom. Bara av att se sin enda svans fick hans irritation att blomma ut ännu mer. Han hade inte allt för länge sedan förlorat ett slagsmål, mot en hona. Han fnös när han åter igen tänkte på sin förlust. Hon hade haft tur, han hade varit hungrig och trött. Barakiel vandra i en liten cirkel. Han kunde känna hur all ilska i kroppen bubblade. Hade han bara varit en Kitsune som sin bror så hade han varit mycket starkare. Eller ja, det var vad han trodde. Varför var han tvungen att vara så kraftlös? Barakiel tog en sista titt i vattnets spegel, granskade de gröna markeringarna på den röda pälsen. Han fnös åter igen och började vandra, denna gången inte i en cirkel utan bort från vattnet. Barakiel andades, han hade alltid haft problem med sin ilska, han hade inte spärren som satte en gräns för hans ilska och ibland kunde han släppa helt och bara gå på ren ilska, attackera utan någon plan - detta slutade dock oftast i att han själv blev skadad av sig själv. Kanske berodde hans ilska på att han alltid känt sig speciell, men inte på något bra sätt.

Han skakade till på huvudet för att sedan koncentrera sin blick på horisonten dit han var påväg. Han skulle göra vad som helst för makten, slåss mot vem som helst. Döda hur många det än skulle behövas. Men för tillfället skulle det räcka med någon att ta ut sin ilska på. Han suckade lätt innan han fortsatte att långsamt vandra frammåt.

[it suuucks i know ;-; Är väldigt dålig på start inlägg >.< Gomenasai]

Solen hade ännu inte hunnit ta sig till sin högsta plats på himlen, men att säga att morgonen fortfarande höll ett stadigt grepp om landet var inte riktigt rätt. Förmiddag, kanske var ordet som de flesta skulle använda för att beskriva denna tid på dygnet. Inte morgon, men heller inte den ljusaste tiden under dagen. Vad man än valde att kalla det skulle väl knappast någon komma fram och påstå att man hade fel. Det var inte natt iallafall. Inte kväll heller. Att äga den informationen var väl ändå det viktigaste?
Ett lågt, glädjelöst skratt undslapp den stora honan där hon i lugn takt vandrade fram över slättens stilla marker. Tiden på dygnet rörde henne inte i ryggen. Det kunde vara midnatt vad henne beträffade, så länge hon var medveten om vars hon befann sig och åt vilket håll reviret låg.
Hur lång tid hade det gått nu? Exakta antalet dagar som hon varit borta från revirets marker var hon inte medveten om, men ännu kändes det inte som att hon dragit ut på tiden alltför mycket. Trots allt, varje medlem hade givits ett uppdrag, och hon tvivlade på att de alla skulle lyckas avklara dem på alltför kort tid. Dessutom, om det nu var någon som ansåg sig vara i behov av en ny uppgift snarast så skulle hon med säkerhet ha hört av deras skall. Världen utanför reviret var så annorlunda, men hon hade inte väntat sig någonting annat. Hela hennes liv hade hon befunnit sig i lavaöknen, tränat och utvecklats i hettan och den ständiga faran från lava som rann i marken och med jämna mellanrum pumpades ut ur den enorma vulkanen som reste sig i öknens mitt. Ja, hon hade utvecklats till den ultimata krigaren. Varje steg hon tog, varje andetag som fyllde hennes lungor med luft, varje ljud som uppstod i hennes närhet, hon var medveten om varje rörelse hennes kropp gjorde och uppfattade varje darrande andetag som hennes omgivning tog. För henne var det en självklarhet att hålla omvärlden under uppsikt. För andra var det inte lika självklart. Heh... Svaga kräk som trodde att världen hade någonting mer att erbjuda än prövningar och död. Det var naiva varelser som dessa, som envist höll fast vid tanken att det fanns någon som helst godhet i denne värld, som behövde utrotas. För att lämna plats åt de starkare, åt överlevarna.

En hög fnysning undslapp henne, och den långa, svarta svansen snärtade till bakom henne likt en piska. Där hon satte tassarna lämnade de långa klorna märken efter sig i marken, och så fort hon kom i närheten av de fåglar som vågat sätta sig att vila i något av de träd som reste sig ute på slätten så slog de alla ut med vingarna och såg till att snabbt ge sig av. Ja, hon var en skrämmande syn. Trots det rena kargblodet som rann i hennes ådror så hade hon inte ärvt den smäckra, nätta kroppsbyggnaden som var typisk för just en Karg. Selva var högra i manken, med en kraftig kropp som endast bestod av sega muskler. Varje rörelse hon gjorde avslöjade hur musklerna arbetade under skinnet på henne, talade också om för omgivningen att hon inte ägde kargens karaktäristiska snabbhet. Men hon ägde någonting bättre. Hon ägde den råa styrkan som lät henne bemöta fiender i närkamp. En styrka som hon tränat upp under alla sina år, slagits till marken och rest sig igen för att idag besitta en muskulös och tung kropp. Men att bedöma henne som en långsam varelse var ett farligt felsteg. Trots den kraftiga kroppsbyggnaden så ägde hon kargens smidiga rörelser, och om än hon var långt ifrån lika snabb som sina syskon så var hon inte långsam.
Ja, en mördarmaskin kanske vissa skulle kalla henne. Och det bara att döma av hennes utseende. För den som visste vilka krafter hon besatt, och det vrickade sinne som dolde sig innanför hennes pannben, var hon ett monster som ingen någonsin skulle närma sig av egen fri vilja. Men det såklart, hennes familj hade inte haft något val. Och se hur det gick för dem...
Ett lätt flin smög sig över de svarta läpparna, men i samma stund som vinden som strök över slätten vidrörde hennes nos tonade det bort och hon stannade upp. Hon var tydligen inte lika ensam ute på slätten som hon först hade trott. En annan varg befann sig i närheten, och av doften att döma rörde de sig åt samma håll. Hon uppskattade aldrig andra vargars sällskap. Men tackade å andra sidan aldrig nej till ett tillfälle att få underhålla sig själv. De giftgröna pupillerna smalnade av i de orangea irisarnas mitt, innan hon spetsade öronen på nytt och fortsatte sin färd framåt. Vem denne andre varg än var, så skulle hon snart få reda på det.

Barakiel rörde sig långsamt upp norr. Han hade hört några titsigare prata om en missbildad, färgstark varg och även om det var allt han hört så kunde han inte tänka på många mer än hans bror. Han rös till och blev lite gladera, att tortera sin bror var värt att vandra långa vägar. Han log ett hemskt obetryggande leende som reflekterade vad han tänkte på ganska bra. Han kunde fortfarande komma ihåg den första gången han känt den bubblande glada känslan av att känna makten och se hur han lyckade ta ner sin bror, även om den gången så hade han överraskat Mephisto ganska bra och tagit övertaget medan hans bror försökte förstå vad som hände. När han väl förstod det hade Barakiel försvunnit, sprungit iväg för att hantera vad som just hänt.

Barakiel stannade hans öron vred sig men kunde inte höra något mer än det normala ljuden. Han sökte snabbt runt bakom sig, men bestämde snabbt att det var vanlig paranoia. Han hade ändå ett mål i sikte och att stanna fördröjde tiden för målet att uppfyllas, pch ökade långsamt chansen att målet rörde sig och att han skulle tappa ännu mer av sitt vunna spår. Han gick några steg fram men stannade sedan igen. Känslan var mer än bara den vanliga paranoian. Han tittade åter sökandes bakom sig för att försöka finna vad som var där någonstans.

Vinden avslöjade att hon för varje steg kom en liten bit närmare vem än den andre vargen var som vandrade samma slätt som henne. Nyfikenhet hade aldrig varit någonting som drivit henne utanför revirets gränser i sina unga år, heller hade det inte fått ta överhanden den dag hon beslutat att undersöka vad som fanns utanför den värld som inte tillhörde flocken. Inte heller var det nyfikenhet som i denna stund drev henne framåt, vädrande i luften efter en okänd doft som ledde henne ytterligare en bit bort från revirets gränser.
Vad var det då, om inte nyfikenhet eller en iver, som drev henne? För den som studerade hennes kontrastrika blick kunde man lätt likna den vid samma blick ett rovdjur på jakt kastade över sin omgivning i sökandet efter ett byte... Men om man valde att gå djupare, uppmärksamt studera den glans som låg i ögonens yttersta kant, kunde man få för sig att det var någonting specifikt hon sökte. Kanske var hon bara ute efter att möta ännu ett obekant ansikte, trots allt hade hon inte många kontakter utanför flocken ännu. Eller så var det sökandet efter en värdig motståndare som drev de sega musklerna hennes skinn att arbeta för att flytta den kraftiga kroppen framåt steg för steg. Men vad som är värt att upprepa är att denna honas sinne inte är att lita på. Vad kroppen visar och minnet tänker är två helt skilda saker. En vänlig blick kan dölja en stark törst efter blod, och en sansad kroppshållning kan egentligen betyda att hon endast söker efter motståndarens svagaste kroppsdel att sätta tänderna i.

Ytterligare en fågel bredde ut vingarna och kastade sig ut från grenen där den suttit när hon passerade. I ögonvrån såg hon hur de små vingarna kämpade för att lyfta den lilla varelser högre i luften, och hon visste alltför väl att hon aldrig skulle kunna närma sig en annan varg obemärkt om hon fortsatte att oroa sin omgivning så som hon gjorde nu.
De svarta öronen spetsades, svansen höjdes ytterligare en bit ifrån marken, och den lugna takten hon hittills hållit övergick till en lätt trav. Blicken var vaken och uppmärksam, kroppsspråket talade för att hon endast var en ungvarg ute på äventyr och de lätta steg som nu förde henne framåt gjorde att hon tog sig fram nästan ljudlöst. Hon hade personligen ingenting emot att visa omgivningen en lite lekfullare sida av sig själv, frågan var bara om det var för att hon faktiskt hade en lekfull sida att visa upp eller om syftet var att låta omvärlden vaggas in i falsk trygghet så att hon kunde överraska med att hugga tag i första levande varelse som kom i hennes närhet.
Till sist kunde hon skymta den andre vargen, en hane, en bit framför sig. Hon saktade av, och stannade upp medan blicken stadigt vilade på den andra vargen som rörde sig en bra bit ifrån henne. Nej, hon hade aldrig varit den vänliga valpen i kullen. Heller hade hon aldrig funnit något nöje i att försöka finna nya bekantskaper någon annanstans än inom flocken. Inte mycket hade förändrats. Men kanske att hon skulle kunna utnyttja situationen till det bättre trots allt..? En lätt fnysning undslapp henne och hon höll tillbaka ett kort skratt innan hon åter i lugn takt började röra sig emot hanen. Vare sig han var medveten om hennes närvaro eller ej brydde hon sig inte om. Om han inte redan visste om att hon var där skulle han snart göra det.
När det bara var någon meter kvar mellan dem stannade hon upp framför honom. Kroppshållningen talade för att hon var av hög rang, ja, faktum var att hon var alfa. Blicken som vilade på hanen var lugn, nästan varm, och ett vänlig leende smög sig över de svarta läpparna innan hon särade på käkarna för att tala.
"Jag trodde inte jag skulle få nöjet att träffa någon ute på slätten denna dag. Tänk så fel jag kunde ha."
Rösten var lika mörk som alltid, nästan för mörk för att kunna tillhöra en hona. Det var ett arv från modern, som alltid haft en mörkare stämma än man kunde förvänta sig av en hona. Dock så var det knappast det mörka tonen man lyssnade till när hon talade, då varje ord som lämnade hennes tunga dröp av hån och sarkasm. Glimten i hennes ögon talade för att hon njöt av situationen, men lugnet som låg över henne gjorde det svårt att veta hur man skulle tolka hennes så kallade hälsning.

När han hörde en annan vargs mörka stämma kunde han inte hindra ett arg ansiktsuttryck medan han vände sig om. Han hade inte velat att bli stoppad, detta skulle hålla tillbaka hans jakt efter hans bror. Men när han såg att vargen som pratat och stoppat honom var en hona blev han först förvånand då dennes röst var så mörk, han kom på sig själv med ett lätt förvånat uttryck. Och log ett lätt leende.
"Och jag trodde aldrig det skulle vara en hona som skulle stoppa mig här. Tänk så fel jag hade." Hans röst lät inte det minsta intresserade och man fick leta rätt mycket för att hitta någon trevlighet i hans röst, om det ens fanns där.

En tik.. Han har inte på länge haft respekt för honor och än så länge har han inte accepterat att någon hona varit starkare än honom själv, trots alla honor som än så länge slagit ner honom. Någon gång var det fel på marken eller så var han egentligen för hungrig för att slåss. Alltid en ursäkt. Barakiel tittade på honan hans ögon reflekterade hans tankar ä. De röda ögonen undersökte honan medan svans piskade till då och då. Han märkte att honan stod med en hållning som talade om hög rank, som en alfa. Han höll tillbaka en fnysning. Men bortförklarade det för sig själv som att vissa flockar kanske finner det kanske bra att ha en hona som ledare.

Kanske berodde hans beteende på det faktum att han redan var lite lätt arg, kanske på grund av att för varje minut han stod här med tiken kunde hans bror gå iväg längre ifrån honom. Barakiels ena bakfot ryckte till, något som barakiel själv inte tycktes märka utan fortsatte att genomsöka honan framför honom. Det var något konstigt med honan framför honom, men djupt inne i hans hjärna vägrade han att erkänna att det kanske var honans styrka han kände.

[goush.. He really is too stupid for his own good xD undrar om selva kan ändra hans bild av honor? :3]

[ mwhaha, kanske hon kan ;3 eller så biter hon huvudet av honom om han muckar för mycket.. 8D' jk jk! eller.. tja... det skulle kunna hända.... ]

Det arga ansiktsuttrycket som mötte henne när hanen vände sig om fick det att rycka lätt i den ena av hennes svarta mungipor. Dock så förvandlades ilskan i hanens ögon till förvåning, som snabbt övergick till en vänlighet som inte speglades i hans blick. Denna lilla parad av känslor som hanen visade upp inom loppet av några få sekunder fick det att knycka till i ett av de svarta öronen, och om man studerade henne riktigt noga så kunde man ana ett nöjt flin i hörnen av hennes mungipor. Och hon gjorde absolut inget försök att hålla tillbaka det breda flin som sprack upp på hennes läppar i samma stund som hanens ord nådde hennes öron. Detta var alltså en hane som uppfostrats i en värld där respekt inte existerade... Heh. Bara tanken på att han verkade förnärmad av att hon inte var av samma kön som honom fick det att rycka i hennes övre läpp, som om hon innerst inne önskade blotta tänderna och slita ut den skarpa tunga han bar.
Trots det, så valde hon att istället sänka huvudet en aning och tippa det på sned. Blicken granskade hanen med iver och nyfikenhet, som om hon aldrig mött någonting liknande förut, och den långa, svarta kargsvansen svepte till bakom henne som om hon var beredd att närsomhelst hoppa åt sidan för att lekfullt undvika ett möjligt utfall från hanens sida. All stolthet, all värdighet, i hennes hållning och kroppsspråk var som bortblåst. Kvar fanns endast en lekfull hona, med ett sinne som skulle kunnat tillhöra en valp. Det fanns dock inga garantier på att hennes beteende speglade vad som egentligen pågick innanför hennes pannben. Trots allt, för den som valde att titta djupt in i de giftgröna pupillerna och se bakom glansen av nyfikenhet, dolde sig en skugga i utkanten av hennes blick som gav en svag aning om den psykiska instabilitet som var denna honas sinne.

"Av din förvåning att döma antar jag att ditt intresse endast kretsar kring andra hanar." Det var inte en fråga, utan snarare ett konstaterande. Tonen i hennes röst hade gått från hånfull till utmanande, och nyfikenheten i hennes blick var utbytt till illvilja. Anledningen till att hon ens yttrat ett svar till hans uttalande var endast för att provocera, och såklart utmana honom att säga emot henne.
"Det gör såklart inte mig någonting," huvudet höjdes åter igen och knycktes åt sidan så att man kunde höra ett lätt klick i hennes nacke. "-man ska inte döma andra beroende på läggning."
Flinet på hennes läppar breddades till ett grin, och hon hade återtagit den stolta hållningen hon visat upp när hanen först lagt blicken på henne. Hela hennes kroppsspråk utmanade hanen att våga motsätta sig henne, och den kontrastrika blicken hade smalnat av medan de giftgröna pupillerna var så breda att den orangea irisen inte var mer än ett tunt sträck som skiljde pupillen från ögonvitan. Ett lågt skratt undslapp henne, och hon tippade huvudet lite åt sidan för att invänta hanens nästa reaktion.
Gudarna måste verkligen le mot henne, annars skulle hon aldrig haft lyckan att stöta på en hane som denna. Detta kunde bli ytterst intressant...

[ det värsta är väl att det är en av de troliga resultaten x.x he's stupid enough to make that happen >.>]

Barakiel tittade på honan vars hållning som visat makt och styrka tycktes ha blåst bort med vinden och ersatts av något passande en valp. Han fnös tyst irriterat till, men visst.. det passade en hona bättre än att vara högmodig och mäktig i sin hållning.. Dock kändes det som om honan retades med honom. Han hade redan sett den höga hållning hon haft och när den byttes ut mot något så.. Barnsligt. Var det som om hon gjorde det för att hon räknat ut några av hans tankar.
När han hörde honans stämma brydde han sig först inte om vad hon sa, men när hon åter upptog samtalet och fortsatte fick han använda mycket av sin viljestyrka för att inte trilla i den fallgrop hon så tydligt lagt ut. Han samlade sig i någon sekund innan hans uttryck slappnade av från det lätt irriterande ansiktsuttryck han precis haft. Hans ena mungipa ryckte lätt till och han tittade åter på honan med en blick som reflekterade nästan inget, utom en liten gnutta omedveten och motvillig respekt för honans kommentar.

"Nog för att min respekt för honor ligger på det lägsta. Ni är bra på några få saker kan jag erkänna, alla ni är irriterande och vem skulle annars ta hand om oss hanar när vi återvänder från att faktiskt ha gjort nytta." Han smålog lätt, hans blick på honor var knappt mer än att de tog hand om ungarna tills den ålder då de antigen fick lära sig att ta hand om eller jaga och kriga. "-det är inte precis som om ni gör någon nytta mer än att för fram hanarna."
Barakiel tittade på honan. Hans tankar hade väldigt länge varit på denna nivå, även om de kanske var lite mer respektfulla mot honor när han var mindre. Men han ansåg inte att han skulle behöva ge dem respekt. Vad de gjorde var knappt betydelsefullt enligt honom. Dock, nu för tiden omedvetet, ignorerar han mycket av vad han hör och ser honorna göra. Så många gånger har han skrattat när en hona i ilska utmanat honom för att rätta till hans irriterande beteende. Och nästan lika många har han förlorat sina slagsmål och skyllt det på olika saker.

Det breda flinet som prydde hennes svarta läppar tycktes bara bli bredare när hon studerade hur hanen så tydligt försökte tygla irritationen som bubblade upp inom honom. Så här roligt hade hon inte haft sedan hon senast torterat någon av sina bröder. Ja, det vill säga innan hon mördare sin yngsta bror. Att ta hans liv hade inte varit lika tillfredsställande som hon hade trott att det skulle vara, vilket lämnat henne i livet med en besvikelse som bara väntade på att få tas ut på den ännu levande brodern. Det var inte hat som brann i bröstkorgen på henne när det talades om hennes bröder. Endast en vilja att sätta dem på sin plats, och nu även att få slita upp strupen på den mörke broder som ännu var i livet. Men nej, inte hat. Hat tog alldeles för mycket energi och tid. Någonting som hon inte ansåg sig ha råd att slösa på någonting så betydelselöst som familjen.
Det ryckte till lätt i den vänstra mungipan, nästan som att hon inte kunde hålla tillbaka ett skratt, men istället för att fortsätta trakasserierna så blinkade hon bara lugnt emot honom. Det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra, någonting som fick det att se ut som att hon i sinnet befann sig någon helt annanstans än på slätten med denna hane. Men faktum var att hon höll uppsikt över varje rörelse, över varje ljud, som uppstod i hennes närhet. Därför lade hon också märket till den underliga blick han gav henne. Kunde det vara respekt som för ett ögonblick skymtats där? Kanske var denna hane inte ett totalt hopplöst fall trots allt... Men hon hade alldeles för roligt för att orka bry sig om vare sig det gick att ta fram en annan sida hos honom eller ej. Den enda sida hon ville se av denna hane förutom hans lättirriterande yttre var hans inre, utspätt på marken framför henne.

Hanen tog till orda på nytt, och ännu en gång var hans ord äckligt nedlåtande och högfärdiga. Trots det, tog hon det med förvånansvärt lugn. Selva, som vanligtvis agerade innan hon tänkte sig för, valde att inte ge vika för den impulsiva viljan att slita huvudet av hanen och tugga på den förrädiska tunga han bar på medan hon sorterade upp hans inälvor i små högar. Istället sänkte hon hakan en aning, och studerade honom med en blick som inte gav den minsta ledtråd om vad som kunde pågå inuti hennes huvud. Kanske övervägde hon trots allt att bara sätta tänderna i hans strupe och slita ut hans lungor.
Men så fnös hon lätt för sig själv, som om hon inte riktigt ville tro vad hon just hört hanen säga, innan svansen knyckte till bakom henne och hon satte sig ned. Fortfarande behöll hon den stolta hållningen som talade om för omgivningen att hon var en hona av högsta rang, men blicken hon nu studerade hanen med talade för att hon var äcklad av hans sätt och nära inpå förnärmad av att bara befinna sig i hans närhet.
"Och vem av oss två är det nu som är irriterande?" Tonen var nedlåtande, tillrättavisande.
"Du talar som en okunnig valp som inte kan någonting om världen, som bara önskar få uppmärksamhet. Det äcklar mig att jag andas samma luft som dig." Orden var hårda, som knivseggar, men hon talade lugnt och bestämt. Nästan som om hon bara konstaterade hur patetisk och ynklig hanen faktiskt var, som om hon antog att han behövde få det berättat för sig.
"Du är en patetisk och rädd liten hane som endast är i livet för att din moder förbarmade sig över den ynkliga lilla sate du var som nyfödd." Ett kort skratt undslapp henne och hon skakade långsamt på huvudet medan hon tillät ett nytt brett flin lägga sig på de svarta läpparna och blotta de långa huggtänderna som dolde sig i hennes käft. "Kanske bör jag tycka synd om dig, men du är en alldeles för patetisk liten varelse för att jag ska förmå mig göra det." Hon lade åter blicken på honom, studerade honom som om han var en tragisk och trasig varelse som inte kunde göra någon nytta här i världen.

[Förlåt för segt svar! Men det är så mycket i skolan nu i slutet av terminen innan man ska ta studenten! Ska försöka bli mer aktiv! C: ]

Honans tillrättavisande ton då hon talade fick honom att rygga lite. Hans öron lade sig osäkert bakåt för någon sekund innan de istället lade sig ilsket, han knäckte lätt till med nacken och svansen piskade ilsket till bakom honom. Denna andre ville irritera honom. Fast det var redan försent för honom att ens komma på det då han redan började bli irriterad, han ville så gärna sätta denna hona på plats. Inte för att han skulle lyckas, i hans lilla hjärna var han så mycket större och mer överlägsen än den hona som stod framför honom. I verkligeheten var det tvärtom. Vad brukar man säga, små hundar skäller mest? Det passar väldigt bra in på Barakiel.

Den där spärren som berättade när man gör något dumdristigt, eller korkat. Den spärren existerade inte hos Barakiel. Han tittade irriterat på honan, argt men ändå doldes det lite respekt i de röda ögonen? Inte vad han själv visste om i alla fall.
"Kanske hade det varit bättre om jag inte fötts in i denna världen.." Han log och skrattade dovt till. ".. Åtminstonde då hade jag inte behövt genom lida detta[b] möte." hans leende försvann och han tittade på honan igen med de röda ögonen. Hennes ord hade inte rört honom i ryggen. Nej. Han brydde sig inte om vad en hona hade att säga om honom. Som om hon kände honom.
"Jag bad dig aldrig om att tycka synd om mig. Och skulle inte be dig även om det skulle döda mig." fräste han nästan ut till honan och piskade till med svansen.

Den irritation som så tydligt speglades i hanen fick henne att sträcka på nacken ytterligare en aning. I denna situation var det hon som styrde. Den som höll i trådarna, om så ville uttrycka sig på det sättet. Ännu hade hanen än så länge lyckats hålla sig relativt lugn, och inte gjort några försök att attackera. Men hon var alldeles för säker i sig själv på att om hon endast ryckte lite till i den rätta tråden som skulle få hanen att falla över den tunna linje som höll honom från att få ett vredesutbrott så skulle denna bitska konversation snabbt förvandlas till en blodsspillande strid. Tanken var inte helt fel, enligt henne. Detta var knappast en hane som skulle vara saknad någonstans, hon kunde roa sig med honom och sedan lämna honom utspridd i bitar efter sig när hon lämnade platsen.

Den arga blick som riktades emot henne fick de svarta öronen att knycka till där de stod spetsade ovan hennes huvud, och de kontrastrika ögonen såg nu ut att glänsa av iver och förväntan. Hon vädrade redan blod i luften. Frågan var endast om hanen också gjorde det, och hur länge han var beredd att dra ut på detta innan någon av dem skulle slita skinnet av den andre.
De första orden som undslapp honom fick henne att höja på ögonbrynen, innan läpparna på nytt sprack upp i ett brett grin och hon tippade huvudet lätt åt sidan medan hon studerade honom med en blick som lyste av nyfikenhet. Skulle det vara en förolämpning kanske? Måhända var hennes tidiga slutsats om att hanen låg på samma intelligensnivå som en liten valp inte helt felaktig trots allt. Men hon svarade honom inte. Han fick väl tro att vad han just sagt vunnit honom några poäng, utan att hon skulle ta det ifrån honom. Trots allt så planerade hon att ta mycket mer än bara den goda självkänslan ifrån honom...
"Såja, såja. Ta det lugnt nu. Det börjar nästan göra ont lite i hjärtat av att se dig så upprörd." Hon putade lite med läpparna och talade med en otroligt tillgjord, omsorgsfull ton. Endast för att hon visste att det inte skulle göra annat än irritera hanen ännu mer. Den kommentar han mer eller mindre fräst åt henne hade inte påverkat henne på annat sätt än att hon nu flinade ännu bredare emot honom.
"Dessutom bör du inte säga så respektlösa saker." Ett kuttrande skratt undslapp henne och hon fuktade nosen innan hon åter särade käftarna för att tala... " Speciellt inte när du kan behöva äta upp dina väl utvalda ord." Tonen i rösten hade helt plötsligt sjunkit till den grad att den kunde fått blodet att frysa till is. Blicken som nu borrade sig in i hanens röda ögon var allvarsam, hungrig, och så lik den ett rovdjur har när den studerar sitt byte att omgivningen för en sekund verkade hålla andan.
"Fresta mig inte att ta reda på vad jag kan få dig att göra när du ligger för döden."