Höger. Vänster. Höger. Vänster. Han mumlade tyst orden för sig själv medan han försökte kontrollera endast en vinge åt gången. Det var bra mycket mer komplicerat än han någonsin hade kunnat tro, men han trodde sig ha fått någorlunda kläm på det nu. Hade Blair sett honom hade han säkert inte märkt någon markant skillnad. Men han kunde känna framstegen. Med mer vana, om än uppenbart inte i en naturlig rörelse, vek han in vingarna mot kroppen igen. Den gyllene eftermiddagssolen lyckades på spridda fläckar ta sig ner till den mossbeklädda marken och Abraxas tyckte det påminde om små pölar av guld. Med målmedvetna steg styrde han tassarna mot en av dem.Han mötte solens strålar med sitt ansikte. En nöjd suck lämnade honom när han satte sig ner.

Hur länge han hade fått lov att sitta där kunde han inte avgöra, men det kändes som att han precis satt sig ner, när en främmande doft närmade sig. Tik. Jämngammal. Han sökte bland stammarna och fick snart syn på henne. Hon var enorm! Visst hade han stött på vargar i hennes storlek förut, han hade till och med blivit tränad av en av dem, men det var en lång tid sedan. Han hade förträngt hur stora vissa individer var.

Sedan det intensiva mötet med den mörka hanen som resulterat i en blodsfläckad kamp på liv och död, hade rösterna som alltid ekat innanför det tjocka pannbenet blivit än intensivare, än mer högljudda. Hanens förmåga att sträcka sig in i psyket på andra individer hade hon aldrig trott skulle ha påverkat henne, men å andra sidan hade nog han själv inte kunnat ana att hans sluga knep att försöka knipa åt hennes sinne skulle ge ett sådant bakslag. Den sjukdom som vilade bland hennes tankar, färgade hela den individ som var hon, hade på något sätt mött upp honom i hans försök att tränga sig in, och istället slagit klorna i hans egna sinne. Kaos. Oreda. En oförmåga att skilja sina egna tankar och uttryck från omgivningen åt. Självklart hade han tappat kontrollen helt. Han hade aldrig förr känt av en sådan sjuka i sitt sinne som försökte sluka honom hel. Desperation och panik var endast en naturlig reaktion till det hela. Blandat med den ilska och hotfullhet han visat upp redan innan striden. Det ryckte i mungiporna, och ett flin kröp försiktigt över de svarta läpparna. Till skillnad från henne själv, som levt med denna sjukdom, detta totala kaos, sedan den dagen hon först öppnat ögonen. Om hon var en del av sjukdomen, eller om sjukdomen var en del av henne... det gick inte längre att försöka måla upp en gräns. Hade det funnits den minsta hoppfulla gnista om att kunna göra det förut, så var den nu borta. Ja, hon var van vid rösterna som alltid ekat strax bakom de tankar hon kunde säga var hennes egna. Van vid den storm som alltid rasade i hennes sinne, gjorde det omöjligt att förutse hur en reaktion kunde komma att få konsekvenser sekunden efter att hon gett den. Men det hon genomled i denna stund, var långt mycket mer intensivt än vad hon tidigare upplevt. Som om hanen fällt en vägg som satts upp i psyket på henne i ett desperat försök att ge henne om så bara lite kontroll över sina tankar och idéer. Rösterna skrek, viskade, ekade, mumlade... rev på insidan av hennes skalle till den grad att det tunga huvudet knycktes åt sidan i en vårdlös rörelse, som i ett försök att skaka av sig dem. Få dem att lugna ned sig. Tysta dem. Vadsomhelst.
Såret på hennes käke hade tagit ihop fint, tack vare assistant från hennes blodbändning. Vatten hade fått skölja såret, och hon hade låtit den stora kroppen vila för att andra skador och ömma muskler skulle få en chans att återhämta sig. Det hade gått dygn sedan hon skiljdes åt från den mörka hanen, hur de båda tagit sig ur situationen med livet i behåll fattade hon inte själv, men hon visste inte exakt hur lång tid som gått. Det enda hon visste var att hon var yr, och trött. Otroligt... olidligt... ofantligt... trött.
Doften från en annan varg var tydlig, och om hon ägt förmågan att fokusera blicken skulle hon utan tvekan ha lagt märket till honom redan. Men yrseln tjöt i öronen på henne, det krävdes styrka endast för att hålla ögonen öppna. För stunden var hon inte det minsta medveten om vad som pågick omkring henne.

Ju närmare hon kom desto säkrare blev han på att hon nog hade blivit tappad lite för många gånger som valp. Alternativt kastad. Hon verkade inte ha alla kottar i trädet i alla fall, det var en sak som var säkert. Hennes huvud knyckte nästan onaturligt åt sidan, som om någonting fastnat i örat på henne. Abraxas följde henne med blicken. Hon gick inte i rak linje mot honom, men hon skulle komma nära nog för att han skulle bli obekväm med avståndet. Med en suck lämnade han sin plats i solen och satte sig en bit bort. I tystnad studerade han henne. Nej, hon verkade definitivt inte klar i huvudet.

[långt af ]

[ Kvalitet, not kvantitet~ C': ]

Det ryckte i den mörka nosryggen, som om hon skulle ha önskat morra för att varna omvärlden, eller kanske någonting inuti sig själv?, att inte störa. Men hon förblev tyst. Inte ett ljud undslapp henne. Vilket kanske var märkligt när det rörde sig om ett så pass stort rovdjur. Om än inte en morrning, men tunga andetag för att matcha den tunga stämning som tycktes ligga över henne, eller att tassarna skulle ha slagit ovanligt hårt emot marken, men det var som om hon önskade röra sig fram så diskret som möjligt. Detta trots att det inte var hundra procent säkert på att hon visste exakt vars hon var, eller vart hon var på väg.
Flinet som prytt hennes läppar hade sedan länge försvunnit, istället var nu den övre läppen uppdragen så det skära tandköttet och de massiva hörntänderna var blottade. Allt om honan skrek att hon var redo att göra utfall, redo att attackera den eller det som vågade sig för nära. Men exakt vad det var hon var så varsam mot var det omöjligt att lista ut.
Vi är inte ensamma. Tanken passerade, vad som kändes, framför ögonen på henne i virrvarret av oljud som störde henne på gränsen till att hon nästan inte kunde gå ordentligt. Genast stämde en handfull andra röster in, upprepade det som redan sagts, motsade sig eller spann vidare på det. Tankarna hade redan hunnit nå den punkt då hon var redo att sätta tänderna i den som vågade utmana henne på nytt när hon befann sig i detta stadiet, men på något mirakulöst sätt så klöv hon tankekedjan där och ansträngde sig för att lyfta huvudet och fokusera blicken på vad som fanns framför henne. De intensiva ögonen, med sina giftgröna pupiller, skannade omgivningen som om hon letade efter någonting litet och ytterst svårt att få syn på. Men det krävdes inte mycket för att lägga märket till den andra vargen, en hane, som befann sig inte alls speciellt långt ifrån henne.
Nosen tycktes ha väckts till liv av denna upptäckt, och vädrade i luften för att fånga in hans doft. Lungorna drog i djupa andetag in luften, lät analysen blanda sig med resten av kaoset och intrycken som redan trängdes i huvudet på henne. Den påminde om något. Lukten var bekant. Samtidigt som den inte var det. Luktar som honom. Luktar som markerna vi lämnat. Luktar som flocken...
"Ja, det gör han..." Om hon själv var medveten om att hon samtalade med sig själv eller inte framgick inte. Hon hade stannat upp, och nu vilade hela hennes fokus oavkortat på hanen som befann sig endast några få meter ifrån henne. Tjutandet i huvudet gjorde det svårt att hålla blicken stilla, därför gungades huvudet sakta, i en ytterst svag rörelse, från sida till sida. En ung hane. Samålder med oss? Vänligt utseende.
"Mmmm." Läpparna sprack upp i ett leende, men det fanns ingen vänlighet att finna i den intensiva blicken. Det gick dock inte påstå att illvilja vilade där heller.
"Någon ur The BloodBlooms?"

En grimas kom över hans ansikte när hon vände sitt enorma huvud mot honom. Hon hade talat. Ingenting sammanhängande, men där var ord. Hennes huvud gungade från sida till sida och han kände hur han inte gärna ville vara kvar. Vad det än var hon hade för sjukdom ville han inte bli smittad av den.
    "Någon ur TheBloosBlooms?"
Han höjde på ögonbrynen. Flockens doft verkade sitta hårdare i hans päls än han först trott. Nåja, den skulle försvinna förr eller senare.
    "Det stämmer." svarade han henne kort.
Hon är inte frisk. Ta dig därifrån. En liten röst inom honom manade honom att lämna platsen. Hans egna röst. Han kände ingen rädsla för henne, men ett obehag. En vaksamhet. Hon var inte normal.
    "Känner du någon ur flocken?"
Det var ingen hemlighet att de höll till i Kaiwood, och det var inte möjligt att ingen kände till deras doft. Så hennes gissning kunde vara just det: en gissning. Men fanns det mer bakom ville han veta.

Blicken vek inte en tum för hanen, om än hon verkade ha svårigheter att hålla det tunga huvudet stilla. De giftgröna pupillerna var vidgade, men inte tillräckligt för att dölja de orangea irisarna. Intensiteten när hon studerade honom var tillräckligt för att en yngre varg skulle ha backat, men samtidigt var det någonting som talade för att hon antagligen inte hade lika mycket fokus på honom som man först skulle kunna tro. Blicken var intensiv, utan tvekan, men den verkade samtidigt inte fokuserad på någonting som man kunde se med blotta ögat. Som om någonting bakom hanen, eller kanske någonting inom hennes eget sinne, hade fångat större delen av hennes uppmärksamhet än vad mötet lyckats med hittills.
Men så talade han. Den information som hennes nos delat med sig av visade sig vara korrekt. Inte för att hon hade tvivlat. Dofterna var för lika varandra för att han skulle kunna vara någon som bara råkat passera genom reviret som hon själv besökt tidigare. En ur The BloodBlooms. En vanlig medlem. En liten sådan. Huvudet vinklades aningen åt sidan, innan hon tog några långsamma steg närmare. Den breda nosen vädrade i luften, tog in hanens doft för att se om hon kunde avläsa någonting annat. Men för stunden verkade det vara allt hon kunde avgöra. Vars han hörde hemma.
Hanen talade på nytt. En fråga. Känner du någon ur flocken? Ett snett flin kröp över de svarta läpparna, blottade de vänstra hörntänderna som lyste vita i kontrast till tandköttet. Känner någon. Det gör vi inte. Samtalat med ledaren har vi gjort. Borde vi berätta det? Behöver han veta? Han är en medlem. Kanske är intressant. Kanske inte är intressant alls. I ett försök att överrösta varandra skrek rösterna högre och högre inne i sinnet på henne, tvingade nacken i en onaturlig vridning i ett försök att komma undan. Men så infann sig en sekunds tystnad, och hon högg girigt tag i den utan att tveka. Ögonen, som slutits medan hon försökt få ordning på tankarna, öppnades på nytt och fokuserade på hanen.
"Jag kom hit i jakt på Blossom. Men fann den nya ledaren istället." En besvikelse. Spännande hane. Kanske kan överraska positivt. Kanske kommer stupa tidigt. Exakt vad hon hade för uppfattning om den nuvarande ledaren kunde hon inte riktigt besluta sig om själv, instinkterna sade en sak medan besvikelsen över att inte få träffa den hona som känt hennes egna ledare sade en annan. Men i det tillstånd hon var för stunden var det inte säkert att hon kunde avgöra vare sig hon var törstig eller inte.

Det var med hårt sammanpressade tänder som han lät henne komma närmare. Hon var verkligen enorm. Med vaksamma ögon studerade han den minsta rörelse hon gjorde. Hon var sjuk. Det fanns inget annat sätt han kunde beskriva det på.

Leendet som spred sig på hennes mörka läppar fick honom att spänna musklerna. Huvudet på henne knyckte återigen våldsamt och han tog chansen att backa undan ett par steg från henne. Avstånd var bra. När hon redan såg på honom igen mötte han lugnt hennes blick. Ett lugn som inte reflekterade hans inre, skrikande, röst.
    "Jag kom hit i jakt på Blossom. Men fann den nya ledaren istället."
Blossom. Hans ögonbryn höjdes vid hennes ord. BloodBlossom. Hon sökte hans gammelmormor.
    "BloodBlossom lämnade Kaiwood för Chaibos grottor för länge sedan."
Det kändes som att flockens storhet hade lämnat skogen tillsammans med henne. Och Shiva gjorde ingenting för att återfå den.
    "Och jag behöver återvända till den snarast."
Behövde var nog egentligen att ta i, men han ville komma ifrån den här tiken. Med en sista, vaksam blick på henne tog han ett steg bakåt och vände sig om. Trots att stegen var lugna ville han inget hellre än att lägga så stort avstånd så snabbt som möjligt mellan dem. Förhoppningsvis hade han inte spenderat tillräckligt mycket tid med henne för att bli smittad.

Den kontrastrika blicken var så glansig att hanen kunnat spegla sig i den om han vågat luta sig lite närmare. Men av hela hans kroppsspråk att döma så var det nog det sista han hade i tankarna, att våga sluta avståndet mellan dem ytterligare. Faktum var, att i den bråkdels sekund som det tog för henne att hitta en lucka i kaoset som hotade att spräcka skallbenet på henne, så hann han ta några steg bakåt. Det var smidiga steg, utförda för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Och när han väl mötte den där blicken som ständigt tycktes dra åt sidan i jakt på någonting som inte var där, så visade han upp ett lugn som hon inte skulle säga matchade de spända musklerna under skinnet på honom.
Det var en ful vana, eller kanske var det en vana att finna stolthet i?, att låta blodbändningen sträcka sig utanför hennes egen kropp och läsa av omgivningen och individer som befann sig inom räckhåll. Då hennes sinne för stunden var mer instabilt än vanligtvis så hade hon inte låtit fokusera på så mycket annat än sig själv, men hon kunde inte låta bli att krypa in under huden på hanen för att känna på musklerna och senorna som fanns att finna där. Må så vara att han spelade bra. Men så bra var han inte.
Han talade, ord som inte tillförde information hon inte redan visste om. Den nuvarande ledaren, Shiva, hade redan delat med sig av det. Till hennes egen besvikelse. Inte för att hon för stunden riktigt förstod innebörden i just det ordet. Det var en massa känslor som rörde sig inom henne, blandade sig med rösterna och tankarna och gjorde det svårt att se längre än hennes egen nos, men besvikelse var nog inte en av dem. Måhända att hon velat träffa någon som en gång mött hennes egen ledare, det hade varit intressant att få höra ord från andras munnar om hur den stora, hornprydda honan varit... men då fanns ju det där ordspråket om att inte gråta över spillt blod. Eller hur det nu löd. Det ryckte lite i mungipan på henne när tanken passerade. Blod. Kanske var det det enda som var värt att fälla tårar för.
Nästa ord som undslapp hanen var hon inte uppmärksam på, vilket antagligen betydde att de inte var vidare intressanta. Men den misstänksamhet hon möttes av i hans blick, och rörelserna han visade upp när han drog sig tillbaka, fick läpparna att spricka upp i ett brett grin. Det fanns ingenting att vinna på att fortsätta samtala med denna hane. Han hade ingenting att erbjuda som kunde vara av det minsta värde för henne. Därför sade hon ingenting medan hon studerade hur hans ryggtavla färdades bortåt in mot skogen.
Ett lågt skratt lämnade de sammanbitna käftarna, nästan som ett hest skrockande, och hon valde att själv vända sig om för att fortsätta åt sitt håll. Rösterna skrek, rev och slet fortfarande innanför pannbenet, gjorde henne döv för omvärlden. Men för ett kort ögonblick så var hela honan och alla i hennes sinne eniga om en sak.
"Patetiskt..."


[Avslutat? C: ]