Stenarna reste sig upp mot skyarna som träd. De var mörka, och deras skrovliga yta framstod nästan som bark i den döende solens röda sken.
För att vara vinter, och vara en plats tämligen norrut i förhållande till mycket annat, så täcktes marken bara fläckvis med vit, formbar massa.
Solen blödde, och sjönk nedåt himlens nedre kant, och på sin väg dit färgade himlavalvet rött. Det var en vacker syn. Det var inte alla som kunde se något så alldagligt, och inte ta det för givet.
Med ett djupt andetag, andades hannen in vindens dofter. Frihet, rov att fånga, ett avlägset vattendrag. Vinden var full av mycket att undersöka.
Svarta läppar drogs ihop till ett svagt, med bestämt leende. Det var inte ofta han tillät sig själv blotta så personliga tankar, när när området var fritt från vargars färgade själar och ensamheten hängde i vinden likt en fågels vingslag så fanns utrymme för ett par sekunder av total hängivenhet.
Hängivenhet, åt Gudarnas målade undervärk, åt livet och dess möjligheter, åt den värld som öppnade sig bakom skarpa stenblock.
Sedan var leendet borta, och ansiktet skolat i samma mask som han fått höra att sin fars moder var så känd för.
Ibland önskade han att han fått lära känna henne.
Hannens långa ben bar honom säkert över stenarna. Tassarna var inte breda, men ändå gav de honom ett säkert, vant grepp är de klev på ishala ytor. I tystnaden så brydde sig han inte om hur stegen ekade. Tänkte inte offra säkerhet i stegen för lite extra skydd. Inte när fällen, vit och klar men helt skild från snön, stack ut som en inferno varg bland havsvargar.
I solnedgångens sken, fläckades den vita pälsen röd.


[hbfeahbjmkKtjemeteba paxat åt Pem's Muppmupp >83 ]

De höga, mörka stenarna tycktes ibland kunna resa sig till himmelen. Mephisto gick långsamt framåt, han hade redan varit här många gånger innan och det fanns inte mycket som intresserade honom här längre, de mörka stenarna var vackra på sitt eget sett. Mephisto stannade för att titta mot solen som sjönk nerför himmelen. Blodsfärgen som färgade himmelen kröp sakta över himmlavalet. Hans tre svansar slog irrterat mot varanda. Något störde honom men han kunde inte lista ut vad det var. Hans öron rörde sig snabbt åt alla håll för att lyssna på alla ljud, men då vindens lilla brus var det enda han uppfattade, kändes det meningslöst, men de slutade inte. Han gjorde inte jätte mycket för att sluta röra på dem heller. Han lät det vara.

En kylig bris fick honom att lätt resa ragg, han ville inte ha mer kyla. Ärligt talat hade han nog nästan kunna önska att det för alltid var sommar. Ingen vinter, ingen snö. Han rörde till en klup snö innan han började gå. Nej, han må ha tjock päls men kyla var något han inte trivdes med. Så varför rörde han sig inte söder ut i Numoori? Inte ens han själv visste varför han stannade på denna plats. Men bland de höga, mörka stenarna kände han sig ganska hemma. Och han hoppades på att det belv varmt under sommaren. Annars så skulle han överväga att byta område.

Det var bekant, att vandra över områden med säkra steg och utan mål. Planlöst. Han och hans far hade bara sällan haft ett mål med sina vandringar, och då i de flesta fallen hade det rört sig om en specifik varg eller ett tempel vars position bara var ett rykte.
Stegen över stenblock, färden över ett rödfärgad landskap, ar minst lika planlös som den i hans minnen alltid varit.
Men istället för de bekanta åtta tassars gång, var det bara hans egna fyra som lämnade spår i slingrande mönster.
Små, ensamma tassavtryck, som vid vidare efterforskning skulle kunna ha tillhört en valp.
Tiden gick, och solen sjönk ännu ett snäpp ner. Himlavalvet skuggades av lila, och små, små, vita prickar av glödande ljus kunde skymtas i mörkrets nyfödda kanter.
Mörkret störde honom inte. Det var bara en naturlig process, natten, så lik den föregående men ändå unik med sina enstaka stjärnfall och avbitna måne.
Hannen stannade sedan mitt i steget. Vinden slog emot hans nos med full kraft, och med den kom en tsunami av dofter. Fuktigt gräs, en skog i fjärran, en bekant lukt av något levande vars unika lukt ännu var för vag för att identifiera. Kunde vara en hjort, eller en hare, eller ett annat smådjur som dolde sig bland stenblockens kaos.
Kunde också vara sällskap.
Rosa ögon - själv skulle han kalla dem lila - blinkade. Osäker på om ett potentiellt möte var vad han ville ha ut utav natten.
Ensamhet var så frigörande, speciellt när den kommande natten lovade skönhet och fria tankar.
Stenbumlingarna reste sig omkring honom. Det var en dålig plats han valt att stanna på, omringad av höga block som gav bra skydd åt en varg med onda planer. En fläck av gräs, gulnat och visset efter en period av kyla, var mjuk under tassen. Resten var klädd av snö, det undertill dolt av den vita massan.
Nehexor andades in färsk luft, och ansiktet, trots den likgiltiga masken, lutade mot bekymrad.

Mephisto vände på huvudet. Vinden här kunde färdas långt, åkte den rätt kunde den vända sig och slinga sig runt de höga stenarna och dra med sig dofter långa vägar. Även om de ofta försvann, men i vinden som blåste förbi honom fanns en liten doft som indikerade att det fanns något levande runtom kring stenarna. Han stannade till och stack upp nosen för att känna efter. Det var en svag doft, men doftens ägare var runtom kring. Vart någonstans var dock mycket svårare att fastställa. Han kunde vara långt borta, eller väldigt nära. Han tittade upp på himmelen, dagen hade snart blivit natt. Mörkret lade sig långsamt likt en filt över landskapet och de mörka stenarna blidade långsamt skuggfigurer, som både kunde se roliga ut eller läskiga ut. Man kunde lätt bli paranoid under natten i dessa områden.

Mephisto döljde inte sina tassars ljud utan lät de låta medan han gick fram längst det steniga området. Det var svårt något hållar reda på vart man satte tassarna och man ville inte fastna i en håla. Desutom avslöjade hans päls honom mestandels av tiden, den röda färgen var svår att missa, även i mörkret. Hans gröna ögon sökte runt bland stenarna efter något levande och svansarna följde efter honom i lunga rörelser som för att spara tystnaden som låg i området. Mephisto funderade för en kort sekund om han skulle ta kontakt med vad nu kan vara i närheten, för att se om den ens var nära eller långt bort. Men skakade snabbt bort idén.

Blicken drogs mot klar himmel. Han sneglade frågande på den, som om dess blodfärgade valv bar på svar. Svar som han sökt sedan länge, och svar som inte ens hans fader kunde ge honom.
Kanske gudarna kunde?
Vagt, vagt, kunde en månes kontur avtydas. Den hängde lågt, nästan i jämnhöjd med den långsamt dalande solen.
Nehexor höjde käkarna mot himlavalvet i ett ljust, ovant yl. Tonerna var närmast obefintliga, men avsaknaden på melodi var i sig nästan vackert.
Sången dog ut, och den sjungande bönen till vinden och vattnets son avslutades i djupt ner i halsen.
Natten svepte över landskapet, dränkte allt i mörker.
Vinden som drog in vittnade om att en varg var nära, och att det inte varit en hare eller liknande gnagare.
Sällskap.
Nehexor satt tyst kvar, underligt avslappnad men samtidigt stel hållning. Skulle en främling visa sig längs stenarnas kanter, var denne fri att själv välja om hans likgiltiga ansikte var inbjudande eller ej.

Mephisto stannade till när han hörde ylet. Snabbt fann han den mest troliga riktningen. Han stod tyst med spetsade öron och hörde aldrig något svar. Det betydde antigen att den andra var ensam, utan flock eller bara tillräckligt långt ifrån hans flock. I vilket fall så hade sällskap inte varit allt för dumt. Allt beroende på den andre individen, enligt honom själv var det aldrig han som var problemet när det blev komplicerat men han var alltid först att lämna.
Han lyfte huvudet mot himmelen och gav ett ylande svar. Han lyssnade i några sekunder innan han började gå mot det håll som ylet innan kommit ifrån.

Efter att ha gått en stund utan att ha funnit någon annan. Började han långsamt ge upp. Den andre hade kunnat vandrat iväg eller blivit skrämd av hans egna yl. Han stannade till och lyssnade efter ljud men kunde inget höra mer än det svaga ljudet av vindens sorgliga visslande som då och då hördes mellan stenarna. Hans blick vandrade längst stenarna och fastnade på en skugga vars konturer kunde ses med hjälp av det sista ljuset från himlavalvet. Han gick långsamt närmare mot konturerna som, ju närmare han kom, förvandlades mer till en varg än en skugga mot himmelen.
"Hello." Han stannade och satte sig en bit ifrån den andra, hans svansar lade sig vanligt, beskyddande runt honom medan han väntade på svar.

Allt eftersom himlen svalnade mot blått och månen klarnade i lysande vitt, tänkte Nehexor på de historier som han vuxit upp med. Det fanns många berättelser om hur himlen skapats, och hur snön fått sin färg. Alla var lika trovärdiga, men samtidigt så motsägelsefulla. Han uppskattade att filosofera kring vad han hört sägas, och tänka ut den dolda meningen bakom deras metaforer.
Ylet som kom till svars fick honom att rycka till. Ett svar hade han inte väntat sig, trots det att den steniga slätten knappast var obebodd. Nyfikenhet och en skarp tvekan grodde. Visseligen var sällskap alltid en möjlighet till stordåd, men var det värt risken att offra den stilla natten för den lilla sannolikheten att vargen var svar han fått höra skulle vara intressant nog?
Hannen fnös. Det var få som var värda hans uppmärksamhet.
Istället satt han stilla, och lät Gudarna avgöra skådespelets utgång.
Nattens luft drogs in och silades ut. Dofter registrerades och klassificerades. Ord på språk han lärt sig upprepades i huvudet. Inte för att de var mycket, men han försökte bevara vad som fastnat.
Huvudet vreds åt det håll rösten kommit. Det var Gudarnas dom, alltså.
"Greetings, stranger." svarade hans ljusa stämma. Ännu behövde den tid att mogna och bli djupare. Som sin fars, var röst påminde honom och det avlägsna mumlandet av vatten djupt under isen bland bergens toppar.
Nehexor gjorde ingen ansatts att flytta på sig eller ens röra blicken. Rosa ögon vilade tungt på främlingen, utforskande och bedömande. Annars en mask av sten, utom en glimt av en skeptiskt tanke. Vissa hade kallat honom högfärdig, men Nehexor kallade det psykisk självbevarelsedrift. Varför utsätta sig för tråkiga vargar och deras hjärndödande sällskap, när han med en avstötande attityd kunde sålla bort de mest ointressanta utan någon direkt ansträngning?

Mephisto tittade på den andre. Han erkände att när den andre svarade honom på ett av de två språk han kunde prata bra kände han en lättnad och lite glädje, detta dolde han dock. Det är inte många han mött som pratat annat än Nordspråk, och ärligt talat hade han aldrig direkt haft ett större intresse i Nordspråket medan broderns hans entiustiskt lärt sig språket och pratar det rent medan Mephisto själv inte lärt sig skildnaden på att utala lila och lilla. Och de flesta långre och svårare orden kunde han inte alls, varken utal eller betydelse.

Mephisto granskade honom lätt, den bedömande blicken var han van vid, det faktum att den andra vargen inte visat rädsla eller en tendens till hån var annorlunda. Vanligtvis brukade de håna hans tre svansar. De tre svansara slåg lätt till som om minnen av hånen stört dem. Mephisto avbröt hans undersökande blick och vände den upp mot månen. Han beundrade månen då han kunde. Den påminde honom dels om det öde som hans föräldrar gått men även de historer som berättats om månguden. Oftast samlades många av flocken, alla var självklart inte kitsunes men de alla hörde samman på olika sätt, under månskenet när han var liten och pratade om månguden. Vissa berättade om hur de kunde höra månguden tala vilket alltid fick Mephisto att avundsjukt titta upp till dem medan hans bror Barakiel vanligtvis fnös till vid historiernas slut och gick där ifrån innan det var färdigt.

Mephisto vände snabbt åter blicken mot den andra. Innan han beslutade sig för att tala igen:
"My name is Mephisto. Do you mind if I accompany you this fine evening? It was a long time since the first reaction of someone wasn't hateful. In fact, it was a long time since i actually met anyone who seems to be able of having ha good chat with. It seems that everybody I meet judge me of my appearance and not me myself, and judge me not worthy." Mephisto tittade på hanen väntandes på ett svar en reaktion. Han svansar tryckte lätt mot honom när blåsten ökade lätt.

På det var Nehexor tvungen att dubbelchecka i minnet vad hannen faktiskt sagt. Nära, hade det varit att denna nya främling klassificerats som tråkig, alldaglig, inte-värd-hans-intresse.
Men så öppnade han sin mun på allvar och blotta oändliga möjligheter. Gudarna log, för om något så var det chansen till något nytt som stod honom närmast om hjärtat.
Vissa skulle visserligen säga att han inte hade något hjärta, men vart fanns logiken i det?
"Why would they shun you? Or judge, for that matter?" blicken fick med ens en gnista av liv, tillräckligt att att helt ge den stela fasaden en ny känsla. Det var något med de utstötta. De som ingen annan ville veta av. Underbara mysterium fulla av nya perspektiv som alla andra missade inifrån sin bubbla av normalitet. Han var ärligt nyfiken. Dock kunde vissa ta hans intresse som störande eller förolämpande.
Sen fick hans på de extra svansarna, och där var svaret givet.
"Fascinating" sade han, lutade sig närmre utan att lämna platsen han befann sig på. De svarta ögonen darrade nästan.
Hur många svansar var det? Två? Han såg inte riktigt, men det var fler än en.
Huvudet lade sig självt på sned, utan att han godkänt rörelsen.

Han var ganska glad för den andres reaktion, även om han kanske inte visade detta, den andre hade fortfarande inte visat något hat mot honom och han fann den andre intresserande. Han log lätt till vid den andres fråga. Hade denne inte märkt hans tre ståtliga svansar som rörde sig i rullande rörelser runt varandra innan de åter lade sig till rätta.
"Probably because anything that they wouldn't call normal would brust their bubbel of normality. What they don't understand they either ward of like some sort of monster or laught at like some sort of freak. Never trying to see what lays beyond it. But I guess thats how those who care not for brain but muscles works."

Han kastade åter en snabb blick på månen då han pratat färsig. Den, enligt honom, näst mest perfekta skapelsen han sett. Fascinating. Han vände huvudet mot den andre, lätt överraskad över hur den andre uttryckt sig. Och han log till lite halv stolt.
"There is three of them. And the first one as beautiful as the next one." Sade han stolt efter att den andre lagt huvudet på snedden. Han var stolt över sina svansar, lika stolt över dem likt färgen han bar på sin päls. De talade om de arven han bar och de arven kunde han inte vara mer stolt över. Han bar upp dem med stolthet. "And you've probably already guessed that they're the reason for the biggest judging of my looks. All doe I myself see no wrong in them, as it's the mark of my kind.

[förlåt för sent svar ;~; vet inte varför jag inte svarat här, missade det lite, men om du fortfarande vill så kan vi fortsätta eller avbryta det ^^']

Månens ljus föll mjukt. Istället för det tidigare blödande röda landskapet var nu klipporna Kalla av den stigande månen.
I Nehexors ögon reflekterades den röda hannens fäll. I en intensiv tystnad tog han in allt som sades, sorterade orden och granskade dem utförligt.
"Those who by choice shunned that of interest may mourn their loss as I call for celebration. " sade han, innan vinden ryckte i den vita fällen och reste sig med en grace hans långa ben inte förtjänade.
Lila ögon hölm främlingen hårt, tog in mönster och struktur samtidigt som resliga steg förde honom nära nära tills knappt inget avstånd återstod. Nehexor rörde sig smidigt när han klev kring främlingens kropp, blicken vandrande och granskande.
"You say this is a case of inheritance? I have seen scales and wings, and a wolf who preferred the trees to the ground. Never before though, has there been multiple limbs." Nehexors röst brann, och det var knappt han hann med när munnen gick snabbare än huvudet. Det var inte ofta något var värt att analysera djupare, men han disikerade gärna lämpligt offer när ett presenterade sig självt. Kontrasten till den tidigare likgiltigheten måste ha varit stor.
"And you speak with an accent. Although your numoorian is well eased, you still speak with something else at core. Not Northen tounge or anything else I have heard of. " hannen stannade, ögon granskandes den färg som utsöndrades från allas kroppar. Han ställde inga frågor, dock förväntade han sig svar snabbt.

Hans öron ryckte lätt till när han lyssnade på främlingens svar och han log till när främlingen avslutat sin mening. Hans ögon följe den andre då denne började vandra runt honom. Svansarna piskade till och förflyttade sig när han gick allt för nära men de lade sig inte till rätta utan tycktes vara förberedda på att flytta sig undan den andre om denne skulle komma allt för nära dem igen.

"I'm a Kitsune. Which I am becuase of my multiple tails. And where I came from it's natrual to see other of my kind. Infact, it wouldn't pass a day without seeing atleast one with more than one tail. Some had nine." Han pausade då han tänkte tillbaka lite på sitt hemland utanför detta land. "My own where passed down from my mothers side. And with me and my brother, I was the one to obtain more than one tail." Hans talade med stolthet, han var trots allt väldigt stolt över att få bära de tre svansarna. Hans svansar fortsatte att piska till lite då och då men Mephisto verkade oberörd av deras rörelser. Han lyssnade åter när den andre talade och svansarna slutade direkt att piska till och lade sig runt honom. Han tittade på den andre, inte vara för att hålla koll på honom och funderade lite snabbt innan han åter talade.
"My mother tounge is Japanese. But at young age I was taught to speek in this laungue as it's more spoken than Japanese. But, it seems like my parents information was a bit old considering you're the first one i've meet that speeks in this laungue." Hans ögon följde med den andre även han studerade den andre då han aldrig träffat någon liknande. Det var intressant hur olika alla var som vandrade på samma lilla plats.

Det var mycket information som skulle in i ett litet huvud på samma gång. Nytt språk, ny ras, en evighet av nya saker som bara väntade på att bli funna och lärda.
Nehexor hade inte heller några problem med att lägga saker på minnet. Allt lade sig på plats, färdigsorterat och klart, innan nästa blinkning var över. Skulle han önska, skulle informationen alltid ligga där, enkel och smidig att komma åt.
Ifrån där han stannat upp lutade han sig så nära som balansen tillät honom, och drog in Kitsunens lukt genom nosen.
"You don't smell like anything I encountered before at least" sade han, rösten åter igen aningen likgiltig. Den blev så, när annat låg främre på sinnet.
Blicken drog över främlingen. Till slut fastnade den på hannens svansar, som han bara delvis kunde se där han stod.
"Northern and Numoorian are the established spoken tongues as far as I am concerned. Rarely, if ever, have I heard of other practices. Some Cazari, yes, and the Lawarian tongue is not unheard of, even if unusual." förklarade hannen med skimrande vit päls. En av Nehexors passioner var språk, men det var bara två han talade fullt ut. De andra kunde han små delar utav, fraser och böner, enstaka inpräntade meningar.
Ett stelt, om ärligt, leende bröt upp hannens ansikte. Många skulle inte gilla karaktären av grinet, att ett sådant kallt ansikte ens kunde forma ett leende kanske var i sig en skrämmande tanke.
"I would not object to learn about your culture" sade han, och åter igen talade han utan frågor med förväntningar på svar. Eller snarare, ett erbjudande förklätt till ett påstående, där svaret var av sådan art där det bara fanns ett rätt. Nehexor ställde inte frågor, i alla fall inga som var kopplade till en tvångsmässig känsla att upplevas artig.

Han tittade förvånat på den andre då denne talade hon hans doft. Nog för att doften från hans moder för alltid skulle följa honom - inget han misstyckte om - så skulle han nog ha dragit med sig en del lukter från de platser han besökt. Han var något förvånad då han själv inte kände någon ovanlig lukt runt sig själv. Ärligt talar fann han den andre att ha en doft han själv inte kände till. Men han lät det mer eller mindre passera. Och lyssnade istället då den andre började tala om de språk som talades här och de vanliga språken. Det var rätt många språk som talades är trots att han endast stött på ett enda mer än de han redan kan under sin vistelse i landet. Han skulle nog ha lärt sig mer om språken om hans föräldrar överlevt. Hans bror skulle nog även han vara med dem i sådana fall. Hans tankar försvann då den andre åter tog till orda och han besvarade den andres något stela och säkerligen för många skrämmande leende även om han själv inte dömde då han vet hur det kan kännas att bli dömd.

"And I would not object to teach you about my culture, or kind for that matter. I'm very proud of all of it and don't mind sharing what I know." Hans ansikte mjuknade och han talade igen efter en liten paus. "But my language probably is to hard to learn in one night. And I myself probably haven't mastered it fully yet." Hans blick vändes mot himmelen och den allt mer stigande månen. Den näst vackraste skapelsen skulle betraktas och den vackraste skulle uppvaktas enligt honom och han skulle återvända för att fullfölja det.

Nehexor fann sin plats sittandes medan hannen talade. Med en utsträckt ryggrad svepte ögonen åter över de fascinerande färgerna av fler-svansarens fäll.
"Those things that take time are what I most desire to learn." sade han när hannen talat färdigt, och drog ett andetag för låta orden ta sin plats i den viskande vinden.
"It would be an honor of mine; to be a pupil of yours, to learn of your customs and, most importantly, your languish." rösten var högtidlig, men som om vindens melodi läste poesi med hans tunga som pensel till ordens grund, så var det en gungande vikt som pendlade melodiöst.
Som helhet var det många som uppfattade blott Nehexors arroganta sida. Främlingar såg hans hållning, hans ögon, hörde hans ord och sedan var resten irrelevant i sammanhanget. Dock, medan arrogansen mycket väl fanns integrerat i närvaron, missade många hur han ibland lät små gester och blickar tala för den vördnad han ibland upplevde. Uttryckligen så var han enbart en elev i läran, men ändock så var det få han mötte som enligt hans mått förtjänade respekten de krävde.
"Nothing worthwhile is taught overnight. Let us begin now, this hour, and when we part leave a promise to meet again." trots det att hans tunga band inga frågor, fanns där en tillfrågan om medgivande. Även om de på en natt inte hann långt, så kunde de när tiden låg dem båda i lovart träffas där de bestämt i ett tidigare ögonblick.

[mycket dialog, men whut nott, nehexor är underbart att skriva xD]