Då han trätt in på Eriinaris område förberedde han sig på kyla värre än han redan känt, men till sin förvåning fanns här värme sprutandes upp ur marken på vissa ställen. Han hade inte vandrat fruktansvärt länge inne i området och hade redan stött på några stycken. Han var facinerad av dessa som vanligt. Han var ganska lätt facinerad. Han ville lära sig och då hans moder gott bort och hans broder försvunnit hade han vandrat ensam utan sällskap. Det vore konstigt att veta allt specielt om man inte visstas överallt. Han höll sin facinering på insidan och gav gejsrar en blick när han passerade någon. Han hade hört om dessa men inte sett några och de var vackrare än han hört om dem. Men han stannade inte länge vid någon utan fortsatte att vandra mot bergen. Efter en stund stannade han till. Ånga flöt långsamt upp ur ett hål i marken, hans nyfikenhet fick honom att gå fram till vattenångan och då upptäcka att det var ett hål fullt med varmt vatten. Han tog sin högra tass och petade lätt i vattnet. Han kände hur värmen omfamnade hans tass och han drog snabbt upp den igen. Hettan var mer än han kunde klara. Nästan dödligt varm, han var säker på att om han hoppade i så skulle han koka upp inom loppet av en halvtimme.

Mephisto gav en snabb irriterad blick mot vattnets oskyliga yta och fortsatte sin vandring uppåt. Han saktade dock snart av och satte sig för att titta på den stjärnprydda natthimmlen. Han hade färdats långt, han funderade lite på om han skulle vänta lite innan han fortsatte sin vandring. Vila upp sig lite under natten. Hans tankar avbröts av en massa krashande från snön på marken bakom honom och han vände på huvudet. Bakom honom gick en flock massiva bisonoxar förbi. En av dem fick syn på Mephistos röda pälsfärg och varnade genast flocken för något fientligt, även om det var en bra bit emellan. En av de största bisonoxarna ställde sig emellan Mephisto och flocken som att säga att där gick gränsen, kom han närmare så skulle de anfalla. Detta fick Mephisto av ren instinkt att vända sig mot bisonoxen och dovt morra medan hans tre svansar slog irriterat i luften.

Hon låg på rygg med de långa vrenbenen i vädret och skådade stjärnorna där ovan. Slog då och då till med de rosa tassarna mot de små lysande prickarna, som för att försöka nå dem, röra runt bland dem. Hon log svagt och belåtet, hade hittat lite rester av en hare som en räv eller rovfågel måste lämnat efter sig och var för första gången på allt för lång tid faktiskt inte akut hungrig. En kylig vind drog över stäppen som låg täckt med ett tunt lager pudersnö. Fascinerat såg hon hur gulnade grässtrån vajade fram och tillbaka där de stack upp ur de vita täcket. Kylan kittlade i hennes fläckiga nos och hon fnös till, skrattade sedan åt den härliga känslan som följde. Den ena stora tassen gnuggades över ansiktet för att bli av med den kliande känslan vilken dröjt sig kvar runt hennes himmelsblå ögon.
Alcmeme var på bra humör denna natt, hon var tillfreds med tillvaron. Äntligen hade hon tagit sig ut ur den förrädiska skogen och inte ens ensamheten i mörkret kunde skrämma henne. Inte än iallafall, medan valpfällen höll kylan ute och stjärnorna så fridfullt blinkade ner mot henne. Som om de vakade över henne.
En sak hade hon märkt sen hon blivit övergiven, himlen lämnade henne aldrig - den fanns alltid där ovan henne. Den var en trygghet. Till och med då marken under henne byttes ut mot vatten, till och med då fanns skyarna beskyddande där ovan.

Så började den kalla klimatet plötsligt ha sin inverkan på henne, det kalla kröp in mellan pälsstråna och bet sig fast i hennes skinn. Hon for upp, något sade henne att detta var sättet att bli varmare på. Samma röst som sagt åt henne att följa den bittersöta doft som lett henne till den lilla kadavret och samma röst som rådit henne att vila en stund för att spara på den lilla energi hon fått i sig. Det var ofta en vettig röst och hon hade börjat lita på den. Ännu hade hon inte identifierat dess källa men hon hade sin små misstankar.
Det var nog himlen som talade med henne, och eftersom hennes bakhuvud ständigt var vänd mot den så var det där som skyns väldiga röst tog sig in och gjorde sig hörd. Det verkade som den mest rimliga och logiska förklaringen och det skulle också förklara röstens vishet. För himlen måst ju vara oändligt vis - tänkte hon och kände sig riktigt silofofiskt eller vad det nu hette - för om man såg den överallt så måste den ju också se allt...

"Flersvans biter ett stycke större än björnar kan tugga."
Blicken hade blivit immig och den lilla kroppen hade frusit till mitt i hennes funderingar. Ett pip lämnade henne då huvudvärken slog till med blixtrande kraft. Denna gång hjälpte det varken att gnugga sina ögon med tassarna eller att fixera blicken och andas djupt. Världen svajade lite i kanterna då hon såg sig om, upptäckte fascinerande ångmoln som dansade framåt. Dessutom var hon hungrig igen. Typiskt!
Norrut~ Viskade rösten i hennes bakhuvud, hon hade inte den blekaste om vad detta innebar men satte likväl tassarna i rörelse. Kylan hade börjat hugga i hennes stora tassar och att stå stilla verkade plötsligt outhärdligt. Kanske att hon skulle kunna finna något att sysselsätta sinnet med för att blockera hungern, eller helst av allt: fler glömda rester.


[Felåt för att det är så dåligt och stakigt, men detta är en helt ny karris, kommer förhoppningsvis in i henne snart och då flyter nog inläggen på mer. Försök ha överseende tills vidare <3 Älskar redan lilla MeppMupp förresten :3]

Bisonoxen stampade ilsket med ett ben i marken och gjorde små utfall för att skrämma iväg Mephisto. Mephisto stod och morrade dovt, han visste inte varför men han var arg på detta stora djur och han kunde inte hjälpa att morra. Hans vett var dock kvar, han visste att han inte skulle kunna vinna. Och det visste bisonoxarna också då resten stod och tittade roat på rävvargen som stod och piskade ilsket med de tre svansarna. Han kunde känna magen kurra lätt, han var lite hungrig. Inte konstigt, han hade trots allt inte ätit något på länge. Han hade satsat på att gå så långt som möjligt och försökt fånga något på vägen, men han hade inte lyckats. Mephisto fnäste till mot Bisonoxarna och gick därifrån. Nån dag skulle han ta ner en av dem, vinna över en av dem bara för att han ville. Det var hans karaktär. Han hade fått sin stolthet, som han inte gillade att någon ens kom nära, ner tramat av ett par djur, bytes djur! Även om han ville vända om, springa dit och kasta sig efter oxens hals så visste han att han aldrig skulle kunna ta sig där ifrån levande, han skulle bli ner trampad.

Mephisto gick iväg från flocken, sökandes efter föda. Hans öron rörde sig vid minsta prassel bara för att upptäcka att det antigen var vinden som rörde de frustna grästråna eller lite vatten som pyste up en bra bit ifrån. Men, där var ett annat ljud.. Små tassar. Han öron arbetade för att lokalisera ljudet och snabbt visste han att ljudet kom på hans vänstra sida, han la sig genast ner för att gömma sig och sökte bland snön efter djuret. Aa. Där mitt framför honom satt en hare fridfullt och åt på en liten tuva gulnat gräs. Mephisto försökte genast tänka ut en plan. Han skulle kunna byta skepnad, men dock var formerna han kontrollerade för tillfället en massiv fågel och han själv med en svans. Det kändes inte som om någon av dem skulle kunna förbättra hans chanser. Han skulle satsa allt på ett kort och smyga fram till haren för att sedan överraska den.

Mephisto kröp långsamt närmare haren, den hade fullt upp med att äta gräset den hittat och brydde sig inte om det låga prasslandet. Mephisto stannade till, om han sett rätt och om man kunde lita på gejsrarna så skulle den några meter framför haren snart.. Där. Vattnet sprutade snabbt upp i luften och haren lyfte på huvudet förvånad över ljudet som kom när vattnet lämnade hålan. Den vände sig om för att förvirrad och rädd springa därifrån men hann inte långt då Mephistos tänder borrade sig in i harens päls. Haren skrek högt av panik, och Mephisto gav den snabbt nådastöten. En sista ryckning från haren och plötsligt föll den livlös i hans grepp.

[Om du har överseende så har jag överseende, call it fair-trade ;3
MeppMupp = Mephisto? xD Kawaii~<3]

Med en valps ännu inte helt invanda rörelser tog hon sig framåt. Tassarna lyftes och flyttades i en lite ojämn takt och uppmärksamheten lurades ofta bort från hennes destination, vilken hon själv inte riktigt visste vilken den var. Men den där rösten som så ofta språkade med henne hade nu fått för sig att hon gjorde bäst i att röra sig norrut, även om hon själv var helt omedveten om att det håll som kändes som bäst att gå emot var just norr. Långt där borta i fjärran skymtade bergen, men de var så avlägsna och insvepte i dimmor och låga moln att hon inte riktigt kunde avgöra att det var just berg. Inte för att en klar sikt hade gjort avgörandet något enklare, Alcmeme hade helt enkelt noll erfarenhet av det väldiga där framme. Hade hennes mage inte kurrat så förfärligt så hade kanske nyfikenhet väckts inom henne, men nu var hon fullt upptagen med att spana efter mat. Något ätbart. Vadsomhelst.
Den rosa nosen som kantades av mörka pigment vädrade i luften just som en vind svepte förbi henne. Den dansade i hennes stripiga päls och om hon inte varit så distraherade hade den varit ett glädjeämne nog att skratta åt. Fast nog skrattade valpen, ett kraftlöst men upprymt skatt, men inte berodde det på den kittlande vindbyn inte. Nej utan vad den först med sig, den både bittra och söta doften av hare. Död sådan. Färsk. Den prickiga tungan löpte över läpparna och saliv började produceras i hennes käft då hon snabbt började följa vinden. Visste att det var önsketänkande att en död hare bara skulle ligga och vänta på henne men hoppades ändå. Bad inom sig till himlen och stjärnorna och månen.
Efter några minuters snabb, hoppfylld färd skymtade hon något litet och rött vid kanten av sitt synfält.
En gejser exploderade bara några meter bredvid henne och en stor pelare av kokande hett vatten sköts upp mot skyn. Hon gnydde till, skrämd halvt till döds, och stirrade förundrat på kaskaderna av vatten som nu föll till marken och där stänkte åt alla tänkbara håll. Några droppar träffade henne i ansiktet och hon blinkade förvånat. De brände inte men var varmt nog för att ändå räknas som obehagligt – fast det kanske det alltid är att intet ont anande bli anfallen av bångstyriga vattenmassor?
Efter några sekunderas återhämtning, det lilla flickebarnet hade blivit helt ställd och var tvungen att storögt betrakta hålet där vattnet lurat, så drog hennes kurrande mage henne tillbaka till verkligheten. Blicken sökte åter efter den röda och lokaliserade snabbt inte bara honom och hans tre svansar, utan även den nyligen dräpta haren i hans käftar. Åååh så hon ville ha den. Det dröp om hennes mun då hon lagt ögonen på den, öronen vinklades lätt bakåt och svansen sänktes in mellan hennes darrande bakben. Hela situationen gjorde henne mycket osäker men hungern drev på henne. Framåt, framåt till dess att hon bara var några meter ifrån den andre. Där hade hon i alla fall vett att stanna, om så bara för en stund, och –helt omedvetet förstås- ge den andre sin största, mest bedjande blåögda blick någonsin.

”Hej.”
Mumlade hon tyst och blicken sänktes plötsligt, studerade blygt marken mellan dem.
Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig i situationer som denna…


[Tihi, tycker om hur mitt lilla smeknamn meppmupp verkligen fastnat direkt xD Och förlåt för att det tagit sådan tid för mig att svara, verkligen inte haft den minsta idé om vad jag vill ska hända ^^'' Blidde dessutom ett hemskt dåligt inlägg när jag väl kom till skott, hoppas nästa blir lite bättre och snabbare, sårri <3]

Mephisto gick glatt, letandes efter en bra plats att njuta av haren som låg begravd mellan hans käkar. Hans mage kurrade, väntades på köttet som snart skulle släcka lite av hans hunger. Han gick långsamt fram över snön utan att märka att nära var en annan individ som längtade efter haren han fångat nästan lika mycket som han själv, om än lite mer.

Han ryggade lätt till och tappade nästan haren i munnen när det oväntade ljudet av en annan individ hördes. Han var inte beredd på att möta en annan varg och även om han iallafall visste att han kunde möta någon så hade haren i hans mun tagit verkligheten ifrån honom. Han tittade med stora ögon på den ganska stora vita ungvargen framför honom. Instinktivt bet han hårdare om haren men när han undersökte valpen lättade han lätt på bettet och lade sin hunger åt sidan.
Mephisto tittade på den andre, fortfarande lätt förvånad, innan han helt vände sig om och satte sig för att visa att han inte ville illa eller slåss. Han släppte ner haren lugnt och fint på marken framför sig och ignorerade hungern som sa åt honom att sticka där ifrån och äta hela haren själv.

"Hello little one, where are you're parents?" Sade han och log lätt för att sedan komma på sig själv med att prata ett annat språk än vad valpen själv börjat prata med. "Eerh.. I mean.. Hej, lila.. Valp.." Började han försiktigt, han tittade efter reaktioner. Mephisto hade aldrig lärt sig Nordspråk helt. Han hade blivit lärd Japanska från födsel och senare, innan hans familjs flytt, lärt sig Nimorian. "Er du ensam?" Han tittade på valpen med huvudet på sne och välmenande ögon.

[han säger lila men menar ofc lilla ^^
It the cutes nickename ever xD och MeppMupp själv skulle starkt ogilla det p.g.a hur sött det låter X3 makes me wanna use it more haha :3
Förlåt för sent svar, knapp haft någon vaken fritid denna månaden men nu bor hästen min i lidköping istället so got loads of time now •^^•]

Nu var det mycket som hände på samma gång. Hanen sa saker och gjorde saker i en enda röra. Och det var så mycket konstigt, hennes lilla svältande valphjärna hängde inte riktigt med, speciellt inte då huvudvärken fortfarande inte släppt sitt grepp om henne. Hon blinkade förvånat och såg på den andre med en min som bara kan beskriva på ett vis, hon såg ut som ett stort frågetecken. Munnen lite öppet, ögonen uppspärrande och stirrandes på den andra, öronen som var spetsade gled långsamt ut åt sidorna. Hon såg helt enkelt djupt förvånad och förvirrad ut, med en liten tveksam underton.
Ensam. Det var iallafall ett ord hon hört förr. Trodde hon. Andra hade sagt det om henne, kanske var det hon. Hej hade hon också känt igen mitt i röran och ordet fick svansen att vifta bakom henne.
Hon kunde inte låtabli att snegla mot haren innan hon svarade.
"Hej..."
Rösten lät obeskrivligt liten och valpig. Hon hade mycket få ord i sitt ordförråd, det var egentligen i stort sett tomt, så att konversera var inte riktigt hennes grej. Så lät hon hanens många svansar uppta den uppmärksamhet de förtjänade. Hon log brett och fnissade till, såg bak emot sin ensamma svans som viftade fram och tillbaka och sedan åter på hanens imponerande bukett av svansar.
"Tresvans."
Sa hon imponerat och beslöt sig för att detta måste vara främlingens namn.


[Ja jag är också seg. Mars har varit en otroligt kaosig månad för mig men svarar så fort jag har tid och ork :)]

Mephisto tittade på valpen framför honom medans denna sa de få ord som denna tycktes kunna få fram. Tresvans, han såg lite förvånat på valpen men smålog till lätt och gav ifrån sig ett lätt roat skratt. Nog hade han blivit kallad de mesta, inklusive smeknamn med tresvans inblandat. Men detta var nog första gången - även om det var en liten valp som sade det - någon inte menat illa när de använt ordet tresvans, och han tog det som en komplimang då valpen tycktes imponerad av hans svansar. Ärligt talat så ryckte de lätt till i en rörelse som kunde likna ett glatt och stolt viftande. Han tittade ner på haren framför hans tassar då magen kurrade i protest
Mephisto böjde ner huvudet och tog tag i haren för att sedan, med framtassarna på var sin sida av haren, slita bort ett stycke päls och kött. Han tittade på valpen och log trots att biten av haren dolde det ganska bra innan han kastade bort stycket mot valpen. Haren var inte av det tjockaste laget, den hade nog sprungit runt och letat bra mycket för den mat den hittat, och det skulle inte räcka långt med en hel för en vuxen varg, ännu mindre för två stora. Men han tittade på valpen och tänkte lite på sig själv som varit väldigt ung och kommit in i denna värld utan någon till hjälp. Och denna valp verkade till och med yngre.

Mephisto avbröt tystnaden:
"Err.. Mitt name är Mephisto." Han smålog och snabbt frågade han: "Vad er din name?" Han viftade lätt till med svansarna och lade de åter till rätta med två på ena sidan och en på den andra. Nästan lite beskyddande, som om de skulle kunna skydda honom mot allt och alla.

Förhoppningen gick inte att dölja när hanen böjde sig ner mot sitt byte och reaktionen på gåva lät sig inte dröja. Den lilla honans stora öron var glatt spetsade och hon trampade på stället. Svansen slog från höft till höft och hon närmast kastade sig över matbiten. För att understryka upphetsningen, eller kanske för att säga tack, gav hennes mage ifrån sig ett högljutt kurrande samtidigt som hon började gluffsa i sig av harstycket. De små valptänderna var inte överdrivet effektiva mot köttet men hon tog stor hjälp av sin tunga och fick i sig bit för bit. Hela hennes pigmetsfläckiga nos blev rosa av blod och man kunde riktigt se hur energin återvände till hennes ögon. Mellan tuggorna gav hon främlingen tacksamma blickar, hon tyckte mycket om herr tresvans.
Så talade han till henne, hon spetsade uppmärksamt sina öron och la huvudet på sned. Hjärnan jobbade febrilt men hans ord lät annorlunda och hon kände igen mycket få utav dem. Med hjälp av vilda gissningar och all den logik hon besatt gissade hon sig till att hanen försökte småprata. Vissa av ljuden lät bekanta, hon hade faktiskt hört det förr. Faktiskt alla hon mött brukade säga det. Name, namn, han hade alltså presenterat sig. Så mycket tankekraft hade gått åt till detta så att hanens namn nästan undgått henne, men det var något med Meph.. Mupp.. Mupphestino? Nej hon var inte säker, inget av förslagen klingade rätt i hennes minne. Hanens följande mening var en samling av bekanta ord lämnade oförstådda.
Med en bedjande blick såg hon på hanen, visste inte vad hon skulle säga. Även om hennes logiska del sa att hanen troligen villa ha en motprestation, presentera dig flicksnärta, så hjälpte det inte mycket. Hon visste ju inte vad hon hette...

Han lade sig ner på den kalla marken medan han väntade på att den lilla skulle äta upp. Han höll huvudet ganska högt och tittade även runt efter några mer varelser som skulle kunna tänkas vilja attackera. Men när han inte såg att några så tittade han åter på den lilla som inte svarat. Kanske visste den helt enkelt inte vad denne hette, eller så kunde hon inte tala så bra. Kanske var det båda delarna. Han tittade ledsamt på den lilla och påmindes lite om sig själv även om han nog troligtvis var äldre än den andre när han lämnades ensam. Hans tankar avbröts lite av hans mage som lågt klagade men han ignorerade den. Han var trots allt vuxen. Han skulle nog klara utan mat en stund till.

"Det er okey." Han log lite försiktigt mot den lilla. Men nog skulle han väl få kalla henne något. Det var lite svårt att göra sig förstådd då de båda inte direkt talade ett gemensamt språk. Men han kunde väl inte lämna den lilla här ensam. Om hon nu var ensam, vilket allt pekade mot. Han rörde öronen lite fram och tillbaka medan han tänkte.
"Vill du folja mig med?" Han rörde öronen framåt och slog lite med svansarna för att visa att set åtminstone var något positivt han frågat. Och förhoppningsvis skulle den lilla förstå något. Men kanske ville den lille vandra själv också. Och han kunde inte heller kalla den lille för just det hela tiden om denne ville slå honom följe. Men den lille visste kanske inte sitt namn eller så ville den lille kanske inte berätta. Han tänkte lätt medan han väntade på hennes reaktion.

[>..< sorry för segt svar.. MeppMupp är en liten softboll~ han skulle int kunna lämna henne c:]

Den lilla honvalpen smaskade i sig av köttet så gott hon kunde. Hennes långa vrenöron klippte uppmärksamt under tiden, hennes uppmärksamhet var ständigt fäst vid tresvansen. Hennes egna svans tycktes aldrig sluta svänga från sida till sida bakom henne. Så, när hennes hunger stillats och den lilla buken var fylld, backade hon bak från den döda djuret. Det var ganska mycket kvar av det, hon hade haft svårt med att få i sig så mycket. Med en himmelsblå blick fylld av tacksamhet och kärlek såg hon upp på hanen och log. Hon smaskade sig belåtet om munnen. Hanen hade talat under tiden hon åt, och nu sade han något igen. Hennes lilla huvud vippades snabbt på sned. Leendet låg kvar på de små läpparna och hon buffade mjukt sin nos emot hanens fluffiga päls. Hon tyckte om honom. Hon förstod inte riktigt var han sa men hon gillade honom, skarpt. En förnöjd suck lämnade henne medan hon stod med huvudet inborrat i hanens bogpäls. Vinden viskade mjukt i hennes öron och hanens hjärta slog i en jämn takt emot henne. Hans jämna andetag vaggade henne fram och tillbaka. En gäll gäspning lämnade henne och så sjönk hon ner på sida, men huvudet fortfarande lutat mot hanen. Tröttheten kom från ingenstans hos en liten valp, och den övermannade henne totalt. Hon hann inte ens märka att hon somnade in, men där låg hon i hanens famn med ett förnöjt leende och andades tyst.


[Ska vi kanske börja avsluta?]

Han hade inte direkt förväntat sig att den lille skulle svara honom, det verkade som om han själv kunde tala bättre än den lille och det hände inte ofta att han talade bättre Nordspråk än någon. Han log tillbaka mot den lille då denne log mot honom, kände en liten varm känsla i bröstkorgen då den lilla lutade sitt huvud mot honom. Självklart lät han den lille gosa in sig i hans päls - det var nära att hans hjärta smälte av den lilles handlingar när denne lade sig nära honom. Han lyfte på ena frambenet så att den lille skulle kunna få plats att burra in sig i hans päls och hålla sig varm. Det tog inte lång tid innan den lille somnade, trött och utmattad. Hans ansiktsuttryck ändrades lite vid tanken på att denna lilla, unga varg var ensam för hur länge och antigen inte kunde tala och förstå eller helt enkelt inte kunde sitt eget namn. Namnet skall vara ett tecken på föräldrarnas kärlek. Om hon inte kunde sitt namn så var det antigen på grund av att hon inte hunnit lära sig det innan det hände något som försatte henne i ensamhet eller så - Han lade öronen ledsamt bakåt och tittade på den lille. Eller så hade hon inte fått ett namn från sina föräldrar.

Han skakade av sig tanken och tittade istället upp för att hålla vakt - hans färg var inte direkt osynlig mot snöns vita färg och han höll ofta vakt, speciellt nu när han hade en sovandes valp med sig. Han kände att han verkligen ville beskydda den lite - kanske var det en ansvarkänsla lite beblandat med med vad han lärt sig från sin mor och lite med sin stolthet - Men han fattade tycke för den lilla, den var inte skrämd av hans yttre. Han koncentrerade ganska mycket men höll sig för att väcka den lille - det tog endast en kort stund för att han skulle hitta rätt för att förlänga sin päls - något han testat en gång innan - för att den lille skulle kunna sova varmt. Till sist lade sig hans svansar så långt mot den lille som de kunde nå för att ge ytterligare skydd. Mot kyla och vind.

Det kändes som en självklarhet att han skulle ta hand om den lilla. Han hade knappast samvete att lämna en valp ensam, han själv vet hur det både är att vara ung och ensamt samt att ta hand om en ännu yngre broder - det var inte i närheten av lätt att överleva.

[Ja, låter som ett bra ställe att avsluta c: goush min floofMupp, och Alcmeme är för söt <3]