Den lilla hanen rörde sig långsamt över det gulnade gräset medan solen gick ner vid hans sida. Hans steg var graciösa, och enligt en betraktare skulle han sett avslappnad ut, som om han inte hade några bekymmer i världen. Sanningen var att hanens huvud var rörigare än någonsin tidigare. De senaste dagarna hade varit udda, och han skulle behöva hela dagen för att reda ut det hela.
Han hade gjort som andarna velat. Han hade tagit sig till bergen norr om Snöslätten och sökt. Det faktum att han inte visste vad han skulle söka efter hade utan tvivel försvårat det hela, men medan han svor över andarnas tystnad hade han hittat det han var där för att söka efter. Visst tog det tid, men han klarade det. Platsen han hade sökt efter hade funnits långt in i berget, och på flera ställen i den låga gången hade han fastnat, ibland för att sitta fast i vad som kändes som timmar innan hans smäckra kropp kunde pressa sig vidare.
Väl där inne.. Andarna som funnits där hade varit starkare än några andra han stött på. Han hade fort insett att han var för svag för att påverka dem, att han nätt och jämnt kunde se konturerna utav de döda varelserna framför honom. Men de hade talat. Eller mer exakt, en av dem hade gjort det. Det var den första gången han någonsin hört en andes röst, vanligtvis verkade ens att öppna sina käftar vara bortom deras förmåga. Anden hade talat länge, och Koto hade varit tvungen att dämpa sina andetag för att kunna höra den låga, hesa viskningen. Legender berättades, men när han väl kom ut i det fria igen hade han glömt nästan allt förutom det anden berättat om dödsguden, men han kände sig starkare psykiskt. Som om hans krafter växt. Som om hans mentala kontroll hade ökat.

Hanen såg upp. Den bleka och kyliga blicken skannade världen omkring honom. Kroppen kändes mör, han tvivlade på att han skulle orka göra något som krävde större ansträngning utan att hans sega muskler svek honom.
Han hade aldrig tidigare sett de där källorna som täckte Eriinari, de som sprutade upp het vatten med jämna mellanrum. Gejsrar hade han för sig att de kallades, men var osäker. Han hade åtminstone fort lärt sig att dessa källor inte var att leka med - han befarade att han fått en smärre brännskada över bakre delen av sin rygg efter att ha gått alldeles för nära en av dem. Det sved en aning, men var inget som sinkade honom. Inget han tänkte klaga över.
En mjuk vind drog igenom hans mörka päls, smekte över de trötta lederna. Trots alla de heta källor som fanns här var vinden kylig, bet i hans torra nos och kändes frisk i lungorna. Ovanan vid kyla var något som skulle stanna kvar länge, men på sin lilla vandring hade han rört sig över många allt för kalla områden. Just nu ville han bara tillbaka till värme och täta skogar igen. Vädret, de underliga källorna och de öppna markerna gjorde honom obekväm. Helst av allt ville han vara tillbaka i Döda skogen, ligga ensam uppe på en gren i en av de döende träden medan skymningen föll.
Åtminstone hade han lärt sig mycket sen han lämnade flocken, blivit betydligt starkare både fysiskt och psykiskt. Tränat motion och styrka tills han knappt kunde röra sig i timmar efteråt, tränat sina krafter så intensivt att han ibland sovit ett helt dygn i sträck.
Han kom allt närmare sitt mål, allt närmare till att vara stark nog att begrava sina tänder i systerns groteskt muskulösa strupe. Och kanske hans andra systers efter det, känna hur hon skakade medan hennes blod fläckade dem båda, släcka den där äckliga sinnesparasitens inflammerade hjärna. Hon som trodde sig förstå sig på allt som pågick i hans sinne, hon som felaktigt trodde att han var så enkelspårig.. Ja, inte länge sedan hade han tyckt att det varit fel av systrarna att döda Hanar, hans enda bror. Saker hade förändrats sedan dess.
Hanen skrattade lågt, ett glädjelöst klingande ljud undslapp hans strupe. Sedan, med svansen lätt svepande, stannade han till och sökte efter dofter i luften. Det glimmade av frost i hans ögon och den vackra kroppen sträcktes.

Trotts åtskilliga möten med främlingar så hade valpen ännu inte lärt sig att vara försiktig. På förvånansvärt lätta tassar tultade hon framåt, över den tunt gräsklädda stäpp som aldrig verkade ta slut - var det såhär allt land bortom skogen såg ut? Här och var avbröts gräsets framfart av stora gejsrar som utan större förvarning kunde skjuta ifrån sig stora kaskader av brännande hett vatten, men i huvudsak var området extremt ensidigt. Och stort. Gigantiskt. Bara gräs och gejsrar så långt hennes blå blick kunde skåda.
Hon hade spenderat många nätter här nu. Börjat tröttna på att inte ha något skydd från vinden, tröttnat på kylan och bristen på mat och friskt rinnande vatten. Men just nu, trotts hungern, törsten och det faktum att hon var helt och totalt utled, så studsade hon framåt. Hon hade nämligen funnit sin vän himlen, och gick utan minsta tanke på annat med blicken fäst i det stora blå.
Där uppe seglade stora vita molntussar som mörka fåglar jagade fram och tillbaka över himlavalvet. Hon lämnade efter sig ojämna tassavtryck i det tunna snötäcket då hon då och då tog små skutt för att för en sekund komma närmre det betryggande vackra där uppe. Förtjust fnittrade hon då den hissnade känslan av att falla för några sekunder omfamnade hennes kropp innan tassarna åter vilade tryggt på marken.
Ett tyst, knappt märkbart, flyende fladdrande ljud nådde hennes spetsade vrenöron och för en sekund lockades blicken från skyarna. Istället fångades den upp av en fjäril. Flickan hade aldrig någonsin sett något sådant vackert förr. Eftersom hon var så ung och oerfaren förstod hon inte hur underligt och fantastiskt det verkligen var att en fjäril förirrat sig hit upp under den här årstiden, den måste ha färdats över halva landet, men detta betydde inte att hon inte kunde uppskatta det. Ett klingade barnaskratt lämnade henne och hon ändrade genast kurs, började med ren lycka i ögonen hoppa efter fjärilen. Hon hoppade så fort hon tog mark igen, inte för att försöka fånga flygfäet utan helt enkelt för att få tillbringa så mycket tid som möjligt i luften tillsammans med det.

Att någon annan än de två skulle kunna tänkas befinna sig i området var inget som slagit henne.

En främmande doft nådde hanens mörka nos. Genast rätade han upp sig, intog en kroppshållning som skvallrade om att denne karg värderade sig själv högt. Han stod stilla ett par minuter, med huvudet lätt tippat åt höger.
Ville inte slösa sin tid på onödiga samtal, men man kunde ju aldrig veta. Kanske skulle han äntligen möta någon som hade något som, om än vagt, liknade en hjärna innan för sina skallben. Och om inte fanns chansen att han åtminstone skulle få roa sig åt någon annans patetiska helhet.
Han gick med uppmärksam blick och högt hållen svans. Kylan fick honom att vilja öka takten, men han vägrade sig själv det. Stoltheten var för stor, och enligt honom var hans lugna gång betydligt värdigare. Visserligen var han varken välkänd eller mäktig, men det betydde inte att han skulle bete sig som vilken patetisk yngling som helst. Han höll sig anständig för sin egen skull, inte för någon annans. Det var delvis därför han var så fåordig, för om han inte var det skulle han säkerligen inte kunna hålla sig till sin artighet. Denna artighet rubbades ibland en aning, det tänkte han inte förneka, men han uttryckte sig aldrig så vulgärt i tal som han gjorde i tankarna.
De bleka ögonen skannade området. Han hade fötts med isblå ögon, men han misstänkte att det snart skulle vara vita så när som på pupillen. Det störde honom inte, men fick honom att se otrevligare ut.

Ett tjugotal meter framför Koto rörde sig en vit varg. Valp gissade han på. Den lilla gick med blicken fäst på något ovanför sig, om det inte var själva himlavalvet hon eller han så ivrigt såg på. Snart så vände den lilla sig i hans riktning, fortsatte sin skuttande gång utan att märka honom.
Han synade den lilla med kritisk blick, något tveksamt bestämde han sig för att det var en hona - och definitivt en valp. Hon såg svag ut, inte mycket för världen.
Vagt undrade han hur hennes blod skulle avteckna sig mot vintervit päls.
Koto hade alltid varit mycket självmedveten angående sitt framträdande. Han var medveten om att han såg bättre ut än genomsnittet, även om det var en kylig och mörk skönhet som han bar på. Han kunde liknas vid en hona angående kroppsbyggnaden, med sina långa ben och slanka kropp. Hans äckliga syster kunde inte ens jämföra sig med hans utseende, hon såg nästan grotesk ut när de stod bredvid varandra.
Men honan framför honom.. Hon delade många av de drag han var stolt över. Det fick honom att känna det närmaste irritation han kunde känna överhuvudtaget. Hans käkar pressades ihop medan hon skuttade närmare. Brydde sig inte om att han såg spänd ut - ty ogillandet för den lilla var redan stort.

Fjärilen fladdrade fram och tillbaka i en ostadig kurs, minsta vindpuss forcerade den flera meter åt ena eller andra hållet. Den hade nu märkt sin förföljare och totalt ovan med fredliga sådana som den var så flydde den nu bäst den kunde. Alcmeme fortsatte sitt glada skuttande efter den, en hit en dit. Välden runtom dem var suddig, allt som existerade för henne var den skimrande gula insekten. Den vit- och brunspräckliga omgivningen snurrade och geggade ihop sig med den blå himlen, allt som hördes var hennes egna andhämtning och snöns frasande under hennes tassar då klorna bröt igenom skaren. Så avbröts det harmoniska färgmönstret bakom fjärilen av något mörkt.
Alcmeme stannade tvärt. Huvudet snurrade lite och det tog någon sekund innan hon lyckades fokusera på den bara något större främlingen. Hans plötsliga uppenbarande fick honom dock att tyckas mycket större och hon backade överraskat några snabba steg bakåt, hopkurad med buken mot det kalla underlaget.
Hjärtat rusade i hennes lilla bröstkorg och hon sökte mycket tveksamt ögonkontakt med den andre. Långsamma sekunder förflöt och hennes hjärna började fungera igen, ta in och sortera upp intrycken. Med ens verkade hon mer avslappnad, rätade sig långsamt och rörde sig åter framåt – allt i en enda mjuk rörelse. Svansen vaggade från sida till sida bakom henne och med sänkt länd och snett bakåtvinklade öron sträckte hon fram den rosa nosen mot hanen.
Som sagt så saknade den lilla honan självbevarelsedrift totalt och hade inte dragit någon lärdom av tidigare erfarenheter. En annan, varm levande varelse skänkte inget annat än glädje till henne och tanken att han kanske inte alls var en sådan som man skulle tulta rakt fram till hade inte slagit henne alls.

Med kalla ögon betraktade han när det lilla kräket skuttande tog sig närmare, undrade vagt om den yngre fått utstå allvarliga smällar mot huvudet eller helt enkelt bar på en naturlig idioti, för ingen med minsta stolthet eller tankeförmåga skulle betett sig på ett sådant sätt. Han bestämde sig sedan för att frågan inte intresserade honom det minsta. Hon kunde sannerligen inte vara så värst omtyckt om de som ansvarade för henne lät den äckliga ungen traska omkring själv på en plats där en gejser kunde skålla henne fullkomligt. Kanske skulle han göra både dem och sig själv en tjänst genom att skrämma upp den lilla en aning. De fick en lydig liten hona, och han skulle i fortsättningen slippa ytterligare en av många vidriga små valpar. Åh ja, han skulle sannerligen göra dem alla en riktig jävla björntjänst. Hans tankar blev mörkare för varje sekund medan han lugnt funderade över hur det skulle vara att riva över hennes lilla bog, låta ärrvävnaderna bilda en fjäril. Något att minnas honom vid.

Det var först när hon nästan gått rakt in i honom som hon tycktes bli medveten om den illvilligt inställda hanen. Till en början var han nöjd med hennes reaktion, men förvånande nog så ändrades hennes uttryck snabbt. Hon gick från undergiven till avslappnad på några sekunder.
Koto höll sig stilla, betraktade henne under långsamma blinkningar med ett nästan osynligt nedlåtande leende. I vanliga fall skulle hennes naivitet irriterat honom, men han hade inte förväntat sig att hon skulle vara smart nog att inse att han inte var som en av de där gosiga ungvargarna hon förmodligen var van vid. Därför lät han henne hållas en kort stund, försökte avgöra om han kände igen någon underton i hennes doft som skvallrade om vilken flock hon tillhörde. När han inte kände något insåg han att han hade två val. Antingen kunde han utnyttja henne enbart för sina blodiga nöjens skull, eller så kunde han utnyttja det faktum att hon verkade lättpåverkad.
"Vem är du, sötnos?" Han spann nästan fram orden. De gav en sur smak i munnen och han hoppades att det var värt ansträngningen. Han insåg bittert att han skulle behöva göra något extra grymt mot en viss liten varelse om han talat i den där tonen utan att vinna något på det. Kanske var hon lätt att forma, kanske kunde han skapa en liten demon för sitt eget vridna nöjes skull. Lära henne smärtans och lögnernas eleganta väg. Lära henne hur man uppförde sig och hur hon kunde använda sitt utseende för att snärja och manipulera. Han hade dock inte alltför höga förväntningar, hon var bra långt ifrån idealisk för hans idéer. Och han hade trots allt inte ens hört henne tala ännu.
Han stod kvar när hon nosade på honom, men hans kroppsspråk visade dominans. Om hon inte lade av med tramset skulle han säga ifrån med hjälp av silverbetäckta klor.

Då hon studerat hanen färdigt så drog hon in två snabba andhämtningar och buffade honom i mungipan innan hon backade bakåt något steg. Öronen vippade fram och tillbaka då han talade till henne. Hon förstod inte riktigt innehållet av orden men hanen lät mycket snäll. Glatt slog svansen från sida till sida och en kort stund tänkte hon över vad hanen sagt och hur hon skulle svara. Hon blev närmast upprymd av att hon hade tänkt ut ett potentiellt svar, tänk att hon kunde kommunicera som en vuxen. Framtassarna trampade på stället och hon såg med en viss stolthet in i den andres kalla blick innan hon yttrade sitt svar.
"Hej."
Rösten var glad och valpig och ett vackert leende låg på hennes rosa läppar då hon uttalat det. Hållningen var nyfiket och bemötande sträckt och öronen riktade emot den andre, bakom hennes slog den smala svansen snabbt från sida till sida.



[Åh gud, korkade valp x___x Slå henne inte för hårt, hon ska bättra sig, förlåt mig!]

(Ledsen för att det tagit sådan lång tid)

Koto såg på den lilla med viss förväntan medan hon tycktes fundera över ett svar, gjorde dock en diskret grimas av äckel efter att hon vidrört honom. Han trodde inte att hon hade märkt något, men brydde sig inte så värst mycket heller. Skulle hinna ikapp henne om hon försökte springa iväg. Han såg hur nöjd hon verkade bli över en äldre vargs uppmärksamhet. Vissa kanske skulle kalla det gulligt, själv hade han svårt för att låta bli att berätta hur patetisk hon såg ut när de små tassarna nästan tycktes knåda marken under dem. Dock så höll han tålamodet uppe och log sitt vackraste leende.
När han hörde hennes svar föll hans mask en aning och han tippade huvudet på sned, nu med ett leende som såg mer elakt än vänligt ut. Han stirrade på henne med döda ögon och slickade sig om läpparna. Skrattade utan minsta känsla.
"Fel svar." Rösten var, som alltid, lågmäld och likt rinnande honung. Det faktum att hans tålamod snabbt rann ut hördes inte på honom. "Men eftersom att jag känner mig ovanligt vänlig idag, tänker jag ge dig ett nytt försök, sötnos. Så igen - vem är du?" Hans kropp var mer avslappnad än tidigare då den tidigare dominanta ställningen ändå inte dragit någon roande reaktion ur det lilla kräket. Silver började täcka hans tassar likt knivskarpa taggar medan han stint såg in i den andres ögon. Han var själv en aning osäker på varför, men när han var yngre hade han kommit till att ogilla honor mer än vad han ogillade andra hanar. En vitt främmande hane behandlade han med viss respekt - om inte denne betedde sig på ett sätt som krävde en tillrättavisning - men en främmande hona fick avsmaken att inta honom även om hon förde sig värdigt.

[Nu är det jag som verkligen får be om ursäkt för försening. Och haha, kvinnohatar-koto]

En rynka uppstod mellan hennes två glittrande ögon, orden hanen uttalade lät vänliga men hon kunde inte för sitt liv förstå deras innebörd. Eller vissa utav dem snappade hon upp, någon enstaka stavelse kändes bekant, men hans budskap bara rann ur honom och förbi henne alldeles för snabbt. Hon hörde iallafall att han upprepade sig. Det var alltså något annat han ville höra en det hon sagt. Ett litet sting av besvikelse kändes i bröstet. Öronen klippte från sida till sida. Pannan fick djupare fåror, hon visste ju inte. Ett frustrerat gnyende lämnade hennes sammanbitna läppar just när en tanke slog henne. Hon hade ju faktiskt förmågan att dra slutsatser och något hade hon lärt sig genom sina möten med främlingar, trevliga som fientliga. De brukade vilja ha en presentation. Vem är du. Plötsligt förstod hon orden. Men valpen sken inte upp för det, inte hjälpte detta det minsta. Hon hade inget sätt att förklara vem hon var, hade inget namn, ingen flock, ingen familj och oavsett inget språk att förmedla det med.

".....Vet inte.."
Fick hon slutligen fram. Att konversera föll sig ännu inte naturlig för henne och varje ord behövde tid för att ta sig fram. Detta var inte för att hon var korkad eller långsam, ett skarp intellekt gömde sig bakom fluffet, men hon besatt helt enkelt ingen kunskap. Potentialen till att lära sig hade hon, men ingen lärare.