En saftig smarrig bison. Det vore något, tänkte Theia där hon travade på i en hurtig takt mellan de ångande gejsrarna. Men det var förstås bara drömmar. Inte kunde hon fälla en bisonoxe helt själv. Hon hade inte lyckats få med sig någon från flocken, alla var upptagna med annat, gräva ut lyan, patrullera gränserna etc. Det var fortfarande mycket som behövde göras på reviret och egentligen skulle Theia följa med sin mor och lära sig mer om sin kraft, helande. Men idag kände hon bara för att jaga. Att låta kroppen arbeta och få utlopp för sin energi och frustration. För den växte allt eftersom dagarna gick. Hela tiden fick hon nyheter från småfåglarna, om oroligheter, krig, svek och mord. Oron växte inom henne, vad skulle hände om mörkret kom hit? Till flocken? Hennes blick hårdnade. De skulle bara våga trotsa våra revirgränser. Pravada vox hade tränat, flitigt och länge. De var lika dugliga i strid som vilken ond flock som helst. Hon skulle aldrig tveka att döda, om det var för att rädda flocken.

Hon tvärstannade och stirrade ut i tomma intet. Vad tog det åt henne? Den här ilskan och frustrationen fick henne att tappa greppet. Hon fick aldrig tappa kontroll. Hon visste var hon stod.

Den ljusa honan tvingade sig på andra tankar. Om hon inte kunda jaga bison, vad skulle hon då jaga? Hare? Hjort? Fåglar jagade hon inte. Fåglarna var hennes vänner. Hon saktade av och stannade tillslut och såg sig omkring. Inga djur hade varit här på länge av vittringen att döma. Kanske skulle hon vända om och fånga något på hemvägen. Solen stod redan högt på himlen och hon ville inte vara kvar här när mörkret kom krypandes. Fast... visst kändes det som att hon inte var ensam?

Liten, ensam och hungrig dansade hon fram över skaren. Med skuttande, trippande steg placerades den ena tassen framför den andra, tredje, fjärde. Hungern drev på henne, hon sökte febrilt genom området och vädrade med den lilla nosen i vinden. Alcmeme kunde inte jaga, doften av hjort som svepte om henne kändes blott retande, hon hade inte en chans ensam. Det hon letade efter var rester att äta, men det började kännas hopplöst. Hon tyckte inte om det här stället längre, det började bli lika uttjatat som skogen varit. Ingen mat och likadant vart man än gick.
Hon var vilse igen, så vilse man kan bli när man inte ens från början varken vet vart man ska eller är. Återigen hade hon passerat stadiet hunger och kändes sig mer tom och ihålig. Ännu en gång hade hennes senaste måltid fallit henne ur minnet, hur många nätter sen var det?
Hon hade svårt att avgör av många anledningar, nätterna kändes så otroligt många och så otroligt långa när hon var helt ensam gömd under ett tunt lager snö eller en låg gran.

Så slog en annan doft emot henne, varg. Närhet. Lycka strålade igenom den lilla valpkroppen som sprätte till och hon rusade framåt, åt det håll hon hoppades att doften kom ifrån. Tanken på social kontakt och värme trängde undan alla tankar på föda. Svansen snurrade som en propeller...

(awww så sööööööööööt <3 )

Så helt från ingenstans tumlade en liten liten varg fram och Theia fick väja undan för att inte krocka med pälsbollen. Förbryllat såg hon på den lilla varelsen, en ljus liten valphona, tanig, långbent och ett par extremt stora öron. Synen fick Theia att le och moderkänslorna svämmade över henne som havsvågorna.

"Hej lilla vän. Vad gör du här ute alldeles ensam? (peddovarning)". Försiktigt granskade hon valpen. Hon såg utsvulten ut och det skar i Theias hjärta att hon inte hade fångat något byte ännu. "Var är din mamma?" Snabbt såg hon sig omkring, men valpen verkade vara ensam. Besynnerligt. Vad gjorde en valp alldeles ensam här ute i ödemarken? Och hur kom hon hit? Theia satte sig ner och nosade försiktigt på den lilla varelsen. Hon önskade att Thia var höt, hon hade kunnat lösa den här situationen.

Men frågan kvarstod. Vad skulle hon göra nu?

För en sekund blev hon lite rädd, eller blyg var kanske rätt ord. Öronen stod rakt ut åt varsitt håll, rumpan kördes i marken samtidigt som svansen kröp in mellan hennes bakben. Långsamt och försiktigt ströks öronen bakåt samtidigt som nosen sträcktes upp mot honan.
Honan sade något. Alc var inte så bra på att prata än...
Men ljudet av den andres snälla röst lockade ändå fram den valpiga lyckan i henne igen, öronen spetsades blixtsnabbt och svansen började dunka mot snön. På av upphetsning lätt darrande ben reste hon sig sedan upp, svansen for så häftigt från sida till sida att hela hennes bakkropp svängde med och hon trampade lätt på stället. Den lilla tungan fuktade hennes rosa läppar och ett svagt gnyende lämnade henne.
"Var är din mamma?". Mamma. Hon kände inte det ordet, honan hade pratat lite långsammare denna gång, lite mer förberett, hon kunde förstå orden. Dem fick en sorg och en skam att fylla henne, äta upp henne inifrån. Blicken vändes mot marken och gled sedan undvikande iväg i fjärran, svansen hade sänkts men dess tipp slog fortfarande lätt mot hennes innerlår.
Den lilla pannan rynkades och hon suckade genom sin kalla nos. Inte visste hon vart mamma var, det enda hon visste var att hon inte var värd sin mamma. Skulle honan tycka illa om henne därför? Skulle honan också inse vad som var så fruktansvärt fel på henne och köra bort henne?
Hon kunde känna hur det brände av tårar bakom ögonen och vinden som drog fram över stäppen och slet i hennes ännu korta mankam kändes isande kall.
Uppgiven och djupt bekymrad sjönk hon ner i en liten hög, tassarna försvann under henne och hakan lutades mot snön. För en sekund slängde hon en blick emot den äldre, en blick fylld av sorg och ilska men mest skam och tusentals frågor, sedan vreds den åter mot någon avlägsen punkt åt höger.

Den lilla valpen blev först blyg och vågade inte riktigt se på henne, men det tog inte lång tid innan den lilla honan förstod att Theia inte ville henne något illa och hennes svans började vifta som en liten propeller igen. Ett förtjust skratt lämnade Theia då hon såg hur den energirika lilla valpen ivrigt tittade på henne. Men när Theia frågade om valpens mor förändrades hennes ansiktsuttryck återigen, Theia kunde urskilja både sorg och smärta i valpens ögon, men också något annat, en känsla som var svårare att sätta fingret på, var det skuld? Den svartvita honan log uppmuntrande och viftade på svanstippen.
"Oroa dig inte lilla vän, vi ska hitta din mamma." Sa hon lugnt och hoppades att svaret skulle nöja valpen. "Men först måste vi hitta lite mat till dig." Hon reste sig upp och såg osäkert på valpen, hade hon förstått vad hon hade sagt? Bara för att vara övertydlig pekade hon mot valpens mage. "Mat!" Sa hon med tydlig röst och log sitt strålande leende igen. Hon försökte visa för valpen att hon visste exakt vad hon gjorde, men inombords skakade hon av osäkerhet. Vad skulle hon ta sig till nu? Hon kunde inte lämna valpen här och oddsen att hennes försvunna mor skulle dyka upp verkade rätt små. Vad skulle Stripe säga om hon kom tillbaka till reviret med en valp i släptåg? Skulle han acceptera det? Hon kunde inte lämna valpen här, inte alldeles ensam och utlämnad till vildmarken. Theia ville inte tänka på vilka faror som lurade därute för en sårbar liten valp.

Hon samlade sina tankar och kastade en blick på den lilla varelsen, det viktigaste just nu var att få henne att äta. De resterande problemen fick hon ta senare. På tysta tassar smög hon iväg, noga med att hålla ett långsamt tempo så att valpen kunde följa med. Vinden tog med sig vittringen av flera harar inte långt därifrån. Perfekt, tänkte hon och fortsatte fram genom snölandskapet. Det tog dem inte lång stund innan vittringen stack starkt i hennes nos. Tyst vände hon sig till valpen. "Vänta här. Jag kommer snart." Viskade hon och pekade med tassen mot marken. "Stanna här." Upprepade hon vände sig bort mot valpen, hon var bekymrad över att behöva lämna henne. Men om hon skulle ha ens en liten chans att fånga en hare var hon tvungen att använda både list skicklighet, tyvärr saknade valpar de erfarenheterna.

Så utan en blick bakåt styrde hon stegen mot haren. Hon kunde se den på långt håll där den satt och tuggade på en torr gren med ryggen mot henne. Det var överraskande lätt att smyga sig närmare djuret, eftersom det fanns gott om klippor och stenar att smyga bakom.

Det tog inte mer än en kvart innan Theia stolt travandes kom tillbaka till valpen med en blodig hare slappt hängandes ur munnen. Hon viftade häftigt på svansen när hon såg valpen och spottade försiktigt ner djuret framför fötterna på den vita honan.

Alcmeme snappade upp ett och annat ord från honan, men hela innebörden av hennes ord förblev ett stort frågetecken för valpen. Så flög ännu en mening emot henne och ett ord drog åt sig extra uppmärksamhet. Hade hon sagt mat? Honan sa det igen och Alc följde hennes pekande tass och såg förundrat på sin smala buk. Svansen började vifta om möjligt ännu snabbare och de långa vrenöronen spetsades uppmärksamt emot den andre. Tungan trillade ur munnen då hon upphetsat började flämta, kunde knappt stå till. Hade honan verkligen sagt mat? Skulle hon få mat? Hela bakkroppen slängde från ena sidan till den andra då hon tänkte tankarna, magen sved till och ett ljudligt kurrande lämnade den. Hoppas honan förstod att detta betydde att ja, JA, hon var hungrig, hon vill ha mat, hon BEHÖVDE mat!
Så vände sig den andre om och började gå. Alc stelnade till för någon sekund, va? Tusen tankar surrade igenom hennes huvud och hon visste inte vad hon skulle ta sig till, men den djupa längtan att vara någon nära drev henne att följa efter. Hoppas detta var vad honan ville. Hoppas att hon inte skulle bli lämnad igen.

"Vänta här....."
Alc såg förvånat på honan. Va? Hon kunde inte riktigt identifiera något utav orden, de var så många och kom så fort, hon kunde inte ens höra alla. Med en bekymmersrynka tvärs över pannan tog hon några trevande steg efter den andra. Det kändes i henne att det var fel men hon ville verkligen inte vara ensam. Honan vände sig om mot henne, hon såg lugn ut, snäll.
"Stanna här"
Alcs blick gick från förvånad till direkt anklagande. Men Va? Men... Hon hade ju lovat mat. Hade hon inte sagt mat? Uppgivet satte hon sig ner och såg efter den andra då denne försvann. Alc kunde ju till och med känna doften av mat i vinden. Hon kunde inte för sitt liv förstå varför hon skulle behöva sitta här. Kanske var det för hennes eget bästa. Kanske skulle honan komma tillbaka med maten.


En kvart var en obeskrivlig evighetstid för en liten ensam hungrig valp.
Hon hade redan hunnit ge upp två gånger och övervägt att gå ifrån platsen minst tusen. Men vad tjänade det till? Hennes sista energi var slut, hon orkade inte leta efter nytt hopp. Det enda hon kunde göra var att ligga där och vänta på vad som nu skulle komma när den här tröttheten övermannade henne. En djup suck lämnade henne där hon låg platt på mage med hakan pressad mot marken. Den himmelsblå blicken var sorgen och matt, så var det något som rörde sig i ögonvrån. Öronen spetsades automatiskt men lades sedan lika snabbt längsmed nacken igen, för trött för att bry sig.
Men, var det inte doften av mat hon kände?

Så plötsligt stod honan där med en hare hängandes i käftarna. Alc flög upp och studsade runt av glädje, mest för att hon inte var övergiven. Och såklart för att det fanns mat. Mat mat mat!
Maten föll ner till marken, landade inbjudande framför henne. Med en enda snabb tveksamblick emot honan kastade hon sig sedan över den. Högg blixtsnabbt emot den mjuka, ännu varma, buken och njöt då huden gav visa för hennes små sylvassa valptänder.
Men hon hade bara hunnit ta en eller två små tuggor innan och backade bak ett steg från liket. Ett illemående hade omfamnat henne. Det var som om magsäcken knep ihop sig då hon svalde. Hon ville inte ens äta längre.

Bekymrat såg hon upp emot den stora vita honan.

De känslor som strömmade ur valpen när Theia kom tillbaka fick henne att le. Hon hade nästan glömt bort hur otroligt ärliga och oskuldsfulla valpar är, det fanns mycket man kunde lära av valpar. De ljög aldrig. Hon lade sig nöjt ner när den lilla vita parveln högg in på maten. Theia såg på henne när hon åt. Så liten, så sårbar. Återigen dök frågorna upp i huvudet på henne. Hur hade valpen hamnat här? Varför var hon ensam? Vad skulle hon göra med henne? Att lämna kvar henne här var inget alternativ. Skulle hon ta med henne till SilverPile? Hon kunde faktiskt inte komma på något bättre alternativ, och nu hade hon blivit fäst vid den lilla varelsen. Hon ville inte lämna henne. Hon avbröts ur sina tankar av att valpen slutat äta och nu tittade på henne med besvärad min. Theia reste sig oroat upp.

"Men lilla hjärtat, är du inte hungig?" Hon gick försiktigt fram till valpen och nosade på henne. "Har du ont i magen?" Hon slickade ömt det vita huvudet och mötte hennes blå blick. Vad gör man med en valp som inte vill äta? Theia hade ingen som helst aning. Vad åt valpar? Visst åt de kött? Hon visste inte varför men helt plötsligt hade hon kräkts upp ett stort, halvt smält, slemmigt köttstycke från hjorten hon hade ätit till frukost. Med rynkad panna såg hon på vad hon hade hostat upp, varför i hela friden hade hon gjort så? Hon gav valpen ett ursäktande leende.

Kanske skulle hon ta valpen till flocken, nu. Talathia skulle ha svaren hon letade efter, det var hon säker på.

Alcmeme rynkade på ögonbrynen o gav honan en bedjande blick, fixa mig. Långsamt steg hungern i hennes lilla kropp igen, men illamåendet låg kvar som en matt hinna över henne. Hon såg längtande på haren, öronen vippade fram och tillbaka, hon vågade inte riktigt äta än. Så plötsligt kräktes den äldre, hade hon blivit smittad? Var det kanske något fel på haren. Alcmemes öron ströks bakåt mot nacken, blicken vacklade mellan honan och bytet. Med öronen fortfarande klistrade bakåt slank hon fram emot honans uppkastade rester, som faktiskt var hjort. Som faktiskt luktade ganska gott. Impulsen var okvävbar, hela hennes stela hållning och öronens oförändrade position skvallrade om hennes stora tveksamhet inför detta, men instinkterna var större. Den långa, prickiga tungan slickade snabbt i sig uppkastningen. Det gick i ett naffs, smakade faktiskt inte alls så illa. Hon vred sedan sin blå blick emot haren och slickade i sig lite av det blod som klädde såren. Lyfte sedan upp det för henne ganska stora djuret och placerade det vid honans tassar, med svansen lätt vaggandes. Gav tillbaka den som ett tack.

Theia lade sig ned med en lättsam suck då valpen började äta. Hon såg fridfullt på den lilla vita krabaten, det fanns egentligen bara en sak att göra. Att ta med henne hem till Stripe och flocken. Valpen åt i ett nafs och det tog inte lång stund innan allt var uppätet. Theia log åt henne då den lilla envist lyfte upp den döda haren och placerade den framför Theia. Theia skrattade glatt och slickade valpen i pannan som tack.

"Du är väluppfostrad också!" Utbrast hon och viftade tacksamt på svansen. Haren fick bli reseproviant. De hade en lång resa framför sig, åtminstone för valpen. Om hon valde att följa med Theia.

"Vad heter du, lilla vän?" Hon lade huvudet på sned och såg på den lilla, men förväntade sig inget svar. Vad Theia förstod så hade inte valpen utvecklat talet ännu. "Vill du följa med mig till min familj? Vi bor i en skog av silverpilar och om kvällarna ylar vi mot månen tillsammans." Hon fuktade den svarta nosen. "Vi kan ta hand om dig, lära dig jaga dina egna byten och visa dig de bästa vattenhålen." Och om hon ville stanna skulle de lära henne flockens filosofi och hon kunde en dag bli en av godhetens krigare.

Honan pratade väldigt mycket, hennes ord var snälla och vänliga och hennes röst lät jättevackert. Alcmeme önskade att hon förstått vad orden betydde. Hon gläfste lite och viftade på svansen för att imitera en konversation. Ju nu var alla de negativa tankar som brukade hemsöka henne borta, hon var mätt och hon hade snällt sällskap. Det gjorde henne glad.
Innerligt hoppades hon att honan aldrig skulle gå, att de skulle vara med varandra länge. Hon ville inte bli lämnad igen, ville inte bli utfryst och bortslängd. Minnena fick en mörk dimma att lägga sig om hennes sinne. Hon såg ledsamt ner i marken. Våga hon verkligen hoppas? Hon hade hoppats på Tresvans med, men de hade förlorat varandra. Hon ville verkligen inte bli ensam igen, men ändå var ensamheten kanske bättre än att ständigt bli övergiven. Med en ledsam blick såg hon på den äldre honan. Bekymmersrynkan hade återvänt till hennes panna. Hon längtade lite hem. Längtade lite efter mamma.. O farmor. Suckade tyst o satte sig ner. De negativa tankarna var tydligen aldrig särskilt långt borta. Om hon bara kunde förklara.. men skulle hon våga det då?
Tänk om hon skulle vara för konstig även för denna hona. Tänk om hon skulle bli lämnad.


[ :( ]

Valpen gläfste och pep i ett försök att svara och Theia skrattade vänligt åt henne men den bekymrade rynkan i pannan försvann inte. Hon kunde inte få valpen att förstå genom att tala. Hur skulle hon då göra? Och vad skulle hon kalla valpen? Hon måste ju ha ett namn..

"Jag ska kalla dig Celia." Sa hon efter en stunds funderan. Det påminde om hennes egen mors namn. Det var fint. Passande. "Vad tycker du om det?"

Tveksamt vände hon sig sedan om och gick några steg ifrån valpen innan hon vände sig och såg på henne. "Kommer du?" Hon viftade med svansen och såg vänligt på den vita lilla parveln.

Alcmeme spetsade sina långa vrenöron och lyssnade på vad honan hade att säga. Det var jobbigt att inte förstå, hon kände sig dum. Så började honan gå igen. Nu förstod Alc inte alls. Varför skulle hon bli lämnad den här gången? Var det över nu, hade hon fått mat och nu skulle hon få klara sig själv igen. Hon saknade tresvans. Men han hade ju också lämnat henne, alla lämnade henne. Det kanske bara var sådan hon var. Övergiven. Men honan som haft en så mjuk vacker röst. Det värkte i hennes bröst då hon uppgivet satte sig ner och såg efter främlingen som blivit hennes vän.
Men så vände sig den stora om, och log mot henne. Alcmeme fick hopp, det här var inte alls samma "stanna där" ord. Öronen som strukits bakåt i förtvivlan spetsades igen, började vippa fram och tillbaka. Fick hon följa med? Förstod hon rätt? Skulle hon? Det ryckte lite i den lilla valpkroppen. Så placerades en av hennes stora tassar framför de andra, och sen så bar det snabbt av efter honan. Hon chansade på att hon fick. Hoppades innerligt att detta var vad honan menade.


[Ska vi börja avsluta? :3]

Theia såg tyst på valpen och hennes hjärta hoppade över ett slag då den ljusa valpen försiktigt skuttade efter henne. Theia viftade glatt på kroppen och gav valpen en mjuk knuff i sidan innan hon började röra sig i riktning mot Silverpile. 

Hon kände sig lycklig, lycklig över att hon inte behövde lämna Celia. Hon skulle ta hand om henne, ge henne den kärlek hon förtjänade, mata henne och lära henne allt hon behövde veta. 


[dööh kort och blööhff.... AVSLUTAT]