|| Deme och Mirrow vid TBB's revirsgräns möts lite senare av Thzuki ||

Natthimlen sträckte sig vida kring från norra horisonten där berg mötte himmel ända till den södra horisonten där himlen mötte slät mark.
Vinterns väckta stjärnor lyste mycket små intill halvmånens kalla sken som blev nattens enda ljuskälla. Trädtopparna såg mycket mörkare ut än vad de egentligen var och dit månskenet inte nådde alls var det svart.
De knotiga träden vid utkanten av Kaiwood, som tvingades leva med rötterna i sprickorna till klippstenarna som ännu sträckte sig hit från
Ken-Yak, reste sina skrangliga grenar över vargtiken.

Men trots alla skuggor som vägrade skingras,
trots all den tid som gått sen hon stått här sist,
trots allt hon tvekande inför- var detta skogen
som innefattade det hon kallade sitt hem.
Hon hade varit borta, hon hade varit hemmifrån.
Nu kom hon hem, nu kom hon bortifrån.

Den unga hanen intill henne som följt henne hela vägen hit, visste hon att hon inte kunde lämna här. Han skulle in i TBB med henne, inte som inkräktare utan som medlem. Om flocken inte tillät detta ske, blev han tvungen att stanna här och det skulle Deme isåfall låta ske. Han var vuxen nog att klara sig, trots allt. Men Demethra skulle ge det ett försök att få honom godkänd. Det var det värt.

Nattkylan höll sig undan från deras hetta, men snön under deras tassar hade redan hunnit anta en sådan stark isig form, att den inte längre smälte mer än till mjuka tassavtryck.
Demethras andetag var mjuka, hon ansträngde sig för att få dem sådana. Allt som förut varit en självklarhet var inte längre det. Hon fick lägga fler och fler tankar på allt det onödiga. När hon för nån vecka sedan gett sig ut på en jakt för att skaffa föda till dem båda och inte kunde hålla hjortens fart, kände hon hatet växa inför tanken på sin egen börda. Sedan dess hade Mirrow fått fixa sitt eget käk medan hon själv levt på mindre djur som inte krävde samma hastiga och snabba rörelser.

|| LoL, wierdo slut o.o ||

Så.. var det här som skulle vara slutet på deras sällskapsresa? Skulle han nu behöva gå ensam i numoori? Han visste varför Deme hade tagit honom till utkanten av TBB:s revir, kanske skulle han kunna ta sig an en plats i denna flock. Fast han själv kände sig osäker på det hela, han hade precis lämnat flocklivet bakom sig och skulle han nu slängas in i ett nytt? Men kanske kunde det vara en intressant flock som han skulle möta.. kanske, om inte var det inte värt det hela. Men han skulle vänta och se vad som mötte dem före han fattade något eget beslut. Tystnad.
Han sneglade på Deme under den tjocka lila luggen, hans gång var avslappnad men under ytan var han spänd som en stålfjäder och hade alla sinnen på helspänn. Svansen svepte lugnt till bakom honom och snuddade mjukt i Demes bakben, hon var med nervös över det hela, han kände det.
Hans blick riktades framåt igen, hans ansikte var slutet från känslor och tankar som kunde speglas utåt. Han gillade att få komma bort från Ken-Yaks steniga landskap och få komma in i mer skogsmiljö. Han visste att Deme var med valpar och han kunde väl inte säga att det gladde honom. Han gillade inte precis valpar, han hade inte ens gillat sina egna syskon. Förutom att valpar gick att sätta i vilka lögner som helst och de trodde blint på det.

En tyst fnysning lämnade honom och sen drogs läpparna upp i ett leende, svår tytt som resten av honom.
*"Yo te he causado problemas serios, yo creo, ¿eh?" sa han och vände lite på huvudet för att se hennes ansiktsuttryck innan blicken vändes tillbaks till området runt omkring igen.

[*Jag har orsakat dig stora problem skulle jag tro, huh?]

Demethra kände unghanens blick på sig och såg ner mot honom.
-No más de lo que puedo manejar*, sa hon med så säker röst som möjligt, även om hon verkligen inte kände sig säker just nu.
TBB hade varit mitt i en övergång då hon lämnat dem, Blossom var borta och Hielo tillfällig ledare. Hur det såg ut nu hade hon ingen aning om, och vem hon skulle komma att möta som sin nuvarande ledare var också osäkert. Hielo hade ju bara varit tillfällig ledare, så som de kallat det.

|| blev förvånande kort dethär...
Men fick räcka så Dx ||

Han visste att Kali inte kunde flyga, men att upptäcka dem såhär var det lättaste sättet. Han hade breddat ut de enorma vingarna och tog sig smidigt fram strax ovanför trädtopparna. Den mörk blå, skimrande färgen fick honom att smälta in om natten. Månen lös på hans ovansida, men hans undersida var lika mörk som natthimlen själv. Så länge nattens timmar bestod så var han så gott som osynlig. Han var blott en mörk skugga på natthimlen, svår att upptäcka och han hade ett uppdrag och han hade spaning att utföra. De iskalla intensiva isblå ögonen sökte kring området. Han synade en plats efter den andra. Mörkret distraherade honom inte, han hade utmärkt seende i mörker, kanske en defekt av hans värdelösa stämband. En rörelse väkte uppmärksamheten och han dök ner bland trädkronorna, alldeles ljudlöst, i luften var han likt en smidig katt under en jakt till skillnad från hur osmidig han var på marken. Han landade ljudlöst högt, högt på en av trädtoppens grenar. Han sänkte huvudet ner och fällde ihop vingarna. Där.

Han lyfte nästan lika fort som han hade landat och började cirkulera kring platsen. Nej det var dags att kalla på hans medhjälpare. Det fick ta den tid det tog för henne att komma. Han lät sin strupe ge ifrån sig ett uråldrigt gammalt läte. En blandning mellan en drakes vrål och en stor rovfågels skri. Det var Kali's signal. Armageddon for ner mellan träden och landade några meter ifrån Deme och den främmande ungvargen. Som för övrigt inte kunde vara speciellt mycket yngre än han själv, men denne var mindre till storlek. Hans blick var vass och fäste sig på Deme.
- I'm here to give you your welcome back. Order's from Thzuki.
Sa han med väsande stämma i Demethra's sinne, valpen skulle inte ha möjligheten att höra honom. Han valde med andra ord att frysa ute främlingen. Han gjorde som han blev tillsagd. Och han följde endast order. Kali skulle snart vara här, men han kunde börja utan henne.

Han samlade styrkan inom sig, men lät sedan elden flöda ur hans käft likt drakarna innan honom. Den turkosblå elden spred sig. Han visste att Deme bar eld krafter också, men de skiljde sig från varandra än smula. Geddon's var gjort av gift. Den frätte bort päls, skinn och kött på några sekunder. En cirkel bildades kring de två. Han var tvungen att skada henne för att komma åt den andre. Han lät elden stiga kring dem, men lät sedan vingarna bredda sig. Han använde dem för att göra sina språng och attacker snabbare och smidigare på marken. Han for fram emot Demethra. En vän, en flocksyster. Order var order. Han kastade sina käftar emot hennes ansikte och hans klor rev efter hennes kropp. Detta skulle skapa förödelse för flocken, det visste han. Ack det var inte han som gjorde valen och han ifrågasatte aldrig någon annans. Han gjorde endast som han blev tillsagd. Och han var välkomstkommiten den här gängen.

Skepnaden av den blå fakargen hade för länge sedan försvunnit ur hennes synfällt, lyft ifrån marken och med endast ett par slag med vingarna tagit sig upp och över trädtopparna, försvunnit ut i natten, smälte in väl med sina färger. Vad behändigt det skulle vara att kunna flyga egentligen, nog för att hon inte hade något emot att använda benen, som nu då hon i en språngmarsch smidigt tog sig fram mellan trädstammarna. Hon kunde skogen utan och innan vid det här laget, skulle så gott som kunna ta sig fram utan att se om hon ville, vilket var något utav en fördel i det ringa ljus som fanns denna natt. Hon hade inte direkt ett dåligt mörkerseende, men med tanke på den fart hon höll så fanns det inte mycket tid till att fixera blicken, tankarna var dessutom på annat håll. Om det var som Thzuki sagt, att Deme var tillbaka, vilket hon inte tvivlade på, så skulle den här natten kunna bli minst sagt intressant, underhållande. Hon kunde inte direkt påstå att hon någonsin fattat något tycke för den honan, det var någonting med henne som hon inte gillade, riktigt vad visste hon dock inte, något subtilt som inte riktigt gick att sätta fingret på, men som fanns där. Irriterande faktum, men sant. Detta var med andra ord inte till någon direkt sorg för henne, hon skulle snarare gilla det hela, se henne ställas till svars för sitt regelbrott, se henne lida. Hon kunde uppfatta doften av tre vargar i luften, Geddon, Deme, och en främmande hane, och endast sekunder senare så hörde hon Geddons vrål eka mellan träden. Det lät inte som andra vargars, så trots att hon aldrig riktigt hört det förut så var det inte svårt att placera, det var han, och hon visste vad det betydde. Hon styrde stegen åt det hållet som ljudet kommit ifrån, ökade takten lite ytterligare, hon ville inte missa allt det roliga, han skulle inte få allting. Det var dock få vargar som tackade nej till att få hjälp av henne, när de kände till hennes kraft och vad den kunde göra så var den eftertraktad. Henne själv som krigare kanske de inte hade lika positiva åsikter om, för vid en första anblick så såg man endast en ganska liten, slank, smäcker hona som inte verkade ha någon plats i en strid. Så fel blicken kunde ha. Visst, hon var inte fysiskt stark, men det fanns andra styrkor än endast den fysiska, och all träning gjorde stor nytta. Hon tog ett språng över ett buskage och tog mark på andra sidan där hon stannade upp, endast några meter ifrån de andra vargarna. Den vita blicken svepte förbi Geddon som befann sig en bit ifrån henne, och lät den sedan vandra vidare emot Demethra och ungvargen, och ett kyligt flin växte på honans läppar, ett som det låg en sorts galenskap bakom. ''Let's have some fun, shall we'' rösten hon talade med matchade uttrycket på hennes läppar, lika kyligt, lika galet, lika skadeglatt och lika ondskefullt. Den svarta svansen piskade till bakom henne och röda gnistor slog ut i luften omkring henne, och det var som att den svartvita pälsen fick ett vagt rött sken då de drog sig i pälsen på henne, knastrande och sprakande, med låga ljus som påminde om blixtar då de slog ut i luften. De vita ögonen började anta en ljusröd nyans och det dröjde inte länge innan hon satte benen i rörelse, tog ett språng emot den främmande ungvargen och lät en våg av mindre blixtar och stötar skjutas iväg emot honom. De var nog starka för att kunna skada honom, men de skulle mest ge honom en rejäl elchock, sätta honom ur spel i några sekunder. Hon tog mark i närheten av honom och riktade sedan in ett hugg emot hans skuldra. Detta skulle bli kul.

| CP inlägg, nåja, skit samma, let's have som fuuuun ;D |

Petpet

[Then get it moving bitches!!! ;D]

( moooviiing C::           -btw, Magga hoppar smidigt ur dethär rollet med Mirrow, det handlar ju inte heller om honom och hon har en invecklad Tidslinje kan jag säga ^^ )


De kristallblå ögonen speglade sig i månens sken och Demethra tittade ner på sin systers barnbarn, eller egentligen tittade hon inte ens ner på honom längre. Som den unga hanne han nu var, hade han kommit ikapp henne med mankhöjden och hon visste att han skulle komma att bli ännu större. Hon undrade stilla vad han skulle säga om att bli medlem av TBB igen, och hur deras ledare skulle reagera på Demes förfrågning. Hon hade varit borta från sin flock mycket länge, sen blivit havande med en oren ickke-TBBare's ungar och kommer dessutom dragandes med en ung hanne från TDN och ber om beskydd till denne, som lika väl skulle ha kunnat vara en spion.

Ett välbekant skri ovanför dem fick tiken att rycka till och snabbt se uppåt. Man kunde inte urskilja någon skepnad, men hon kände igen Armageddons udda läte. Demethra kände sig mycket ovarsam och dumdristig som inte kännt hans doft, men nu när hon tänkte på det kände hon även ett annat flocksyskons lukt. Dessa två var inte här av en tillfällighet och varghonan gjorde mycket hastigt ett beslut.

-Mirrow, tener que salir de aquí inmediatamente. Ha llegado tu tiempo a solas, nos encontramos de nuevo en el momento en que mis cachorros nacen y crecen más*, väste Deme till den mörkpälsade hannen och knuffade honom sedan påskyndande i sidan.
För ett snabbt ögonblick såg han henne i ögonen med sin röda blick, ett ögonkast som sade mer än vad han någonsin skulle ha kunnat säga med ord i denna stund. Sen utan att Demethra hann uppfatta rörelsen tvärvände han och sprang mot det håll de kommit ifrån, han uppfattade allvaret och lydde henne, Deme uppskattade hans handlingskraftighet.

När hon direkt efter vände sig framåt igen hade den storväxta vargen hunnit ta plats inför henne. Armageddon hade växt något enormt sen hon mött honom senast, och när han bredde sina vingar kände hon det som om hennes chanser till att klara av vad-än som skulle komma att ske, inte var speciellt lovande. Absolut inte om han dessutom hade en annan medlem med sig.

Hannens käkar särades och en turkosblå eld spridde sig hastigt kring enbart de två, Demethra var medveten om giftet som fanns där i. Geddon var trots allt hennes flockmedlem, men hon var även medveten om möjliga konsekvenser ifall det giftet nådde hennes blodomlopp och sen tog sig till hennes fostervalpar. När Geddon senare gjorde ett utfall mot henne var hon beredd och backade hastigt bakåt med sin smäckra kropp, sen kom hon att tänka på elden bakom henne och stannade häftigt till, vilket resulterade i att hannens klor rispade henne över bröstkorgen.
Den andre vargen närmade sig nu även, han som visade sig vara Kali.
-Armageddon, could you let me speak at first? Demethra vände blicken från Kali och såg mot Armageddon, hon talade så neutralt hon förmådde utan att fräsa åt honom. Man överfallde väl inte sina Egna utan att kunna tala till dem och låta dem svara för sig först, må tro?




( *Mirrow, ta dig härifrån omedelbart. Din tid som ensam är kommen, vi möts igen vid tiden när mina valpar är födda och vuxit upp.

Vet att dethär kommer fucka upp båda två's inlägg här tidigare, eftersom detta resulterar i att Mirrow inte längre befinner sig här. Så sorri för det. Btw vet jag inte ens om man kan säga "fostervalpar" på det där sättet men whateevaah~ We are on da road again! )

Armageddon hejdade sig en aning efter sitt utfall emot Deme. Det hade fart runt pälstussar och hans innersta klor var täckta med mörkt blod. Inte mycket, men tillräckligt för att få pulsen att öka. Han kunde knappt hejda sig inför nästa attack. Han visste att honan var snabb och smidig, men Geddon hade jobbat hårt med sin stora kropp, få den att bli hel, en och samma individ. Han stirrade på tiken och hennes ord fick honom att kisa med ögonen, vilket fick kattpupillerna att se ännu smalare ut. Han stod stilla funderade. - Just orders Deme. Sa han i sinnet till tiken. Han kunde inte göra så mycket åt saken. Thzuki ville ha tiken söndersliten och valpen dödad. Han fick helt enkelt spåra upp denne, flyga efter och ta död på honom. Det kunde trotts allt inte vara så svårt. Han stod fortfarande stilla och nickade förtydligande åt tiken och höll i ena vinkeln koll på Kali också. - The speak up! Explain. Hans röst var hård och kall som is. Det fanns inget där som kunde brista, inget tvivel om saken att han växt upp till en självsäker och stark ung hane. Ack han var på väg att bli vuxen och skulle snart få stå inför egna val. Ännu hade han det enkelt. Följde order, utan att bry sig eller blinka. Fel och rätt fanns inte i hans värld. Order från ledaren var viktigare än så. Lojalitet och respekt. I detta fall även så, därav tvivlade han starkt på att Deme's förklaring skulle röra honom ett dyft, men kanske. Kanske skulle hon ha tur.