Aamon

Han hade varit påväg hemåt, mot Samudr när han hade stött på den unga hanen. Vägen han hade valt att vandra, genom Ötamon, var endast för den rogivande naturen som fanns i området. Den uråldriga skogen var en stillsam plats och de vita blommorna som täckte marken gav en skönhet till platsen som var svår att beskriva med ord.
Det var enda anledning till att han gått den vägen, en simpel anledning som han nu fick bittert ångra.

På marken där den en gång stolte ledaren låg var blommorna inte längre vita, utan rödfärgade. Omgivningen runt honom var täckt av frost, men inte för att vintern var där, utan tack vare den unge hanen med iskrafterna. Platsen bar fortfarande samma stillhet, men skönheten verkade ha försvunnit, blivit förvriden till något hemskt.
Han drog ett rosslande andetag.
Det var inte såhär han hade tänkt sig det. Det var inte såhär han hade velat dö. Ifall han bara hade hållit tyst, inte delat med sig av informationen. Men han hade trott gott om den unge, sett en lovande flockmedlem i denne. Men så fel han hade haft. Den unge hade inte varit ute efter att följa någon, han hade varit ute efter makt och blod. Och båda de sakerna hade Aamon nu, utan att ens vetat om det, gett honom. Och som han ångrade sin dumma godtrohet.
Det var inte det här han hade blivit uppväxt till, tränad till, förberedd för. Det hade inte varit såhär det skulle sluta.

Den sargade kroppen låg där, smärtan var påtaglig. Han kände sig yr, kunde inte riktigt tänka klart. Hade svårt att förstå vad som egentligen hade hänt, men ändå var allting så uppenbart.
Han fäste blicken på eldflugorna som stillsamt susade omkring ovanför hans huvud. De verkade så fridfulla, som om ingenting hade hänt. Som om allting fortfarande var bra. Han ville också tro det, ville ena sig med dem i deras rofyllda stämning. Men han visste att allting inte var bra, det var där problemet satt. Allting var inte bra, allting var fel. Så fel.
Ännu ett rosslande andetag drogs.
Krafterna var borta, det fanns ingen styrka kvar i hans kropp. Smärta bedövade honom, ändå kunde han känna den så tydligt. Och han önskade, riktigt önskade, att det kunde ta slut. Att allting bara kunde ta slut.
Döden.
Var det dit han var på väg? Han var inte säker, men han önskade att plågan kunde ta slut. Att allting kunde upphöra.


Kaiito

Inget kunde stoppa honom nu.

Han hade lämnat allting bakom sig, lämnat allt det gamla. Han var en ny varelse nu, en ny varg - Starkare och mäktigare. Ingenting fick längre stå i hans väg.
Det var nu oförståeligt för honom själv varför han hade kämpat emot från första början. Varför han hade hängt sig fast vid Echo och de valpar han skulle bli fader till. Men slutligen hade han insett, hon hade visat honom den rätta vägen. Hon som först endast varit en röst i hans huvud, hon som han nu förstod att han var menad att älska.
Visst hade han undrat vad Echo skulle tro när han bara gav sig av. Lämnade henne en dag helt utan förvarning, utan att säga något, utan att ta avsked. Då hade han tyckt att det var bättre så, för i hans närhet hade hon inte fått leva. Han hade gjort det för hennes skull. Nu insåg han att det var för sin egen skull. Echo, Violet, Damon, Leale... Han behövde dem inte mer. Han behövde ingen. Han var fri att göra precis som han ville, och det var endast paetitska skuggor i hans förflutna.

Och så hade han stött på den svarta hanen som talat om en flock som denne var ledare över. Och läget hade inte kunnat bli mer perfekt.
Helt uppslukad av maktbegäret som Ristaka frammande inom honom hade Kaiito inte tvekat en sekund. Han hade kastat sig över hanen, givit sig in i en strid som han aldrig tidigare hade kunnat önska. Men nu var saker annorlunda, nu behövde han det. Nu kunde han inte längre tänka enbart på sig själv, han var tvungen att tänka på Henne också.
Och med några skador vandrade han vinnande från platsen, lämnade den mörka att förblöda till döds. Det var inte längre hans problem, han var på väg emot den makt som han var menad att äga.
Och han älskade Henne för att Hon vägledde honom.

Snart skulle de flocken som den svarte hade talat om få se en ny ledare resa sig ur askan av det som de en gång varit, och denna gång skulle de skriva historia.

Thrar slickade sig nöjt om munnen. Hon såg på kadavret av rådjuret. Det var inte mycket kvar på det. Långsamt reste hon sig upp. Musklerna i hennes kropp var stela från kylan. Hon rös till. Låga temperaturer var inte någonting som hon var van vid. Men hon skulle kanske vänja sig.

Tiken sträckte på sig i ett försök att väcka liv i sin kropp. Med en sista blick på kadavret började hon trava därifrån. Hon och Aamon hade gått skilda vägar. Jakt. Nu skulle hon möta upp med honom igen. Vart visste hon inte helt men det skulle säkert inte vara några svårigheter att gissa sig till. Hon visste vart de hade gått åt varsitt håll. Det var bara att följa hannens doft.
Efter en kort stund hade hon nått fram till platsen. Hon hukade sig och försökte hitta Aamons lukt. Det tog henne inte lång tid. Hon satte av i trav igen.

När den svartes lukt beblandades med andra dofter stannade hon upp. Det hade varit en okänd varg där för inte så länge sen. Men det var inte det som störde henne. Den påträngande doften av blod var vad som oroade henne. Det fanns två alternativ: antingen hade Aamon gett den andre enorma skador, eller så var det han som fått dem. Thrar lade ogillande öronen bakåt innan hon satte av i galopp. Tack vare sina långa ben kunde hon snart se något svart ligga i gräset längre bort.
"Aamon!" ropade hon och skyndade bort till honom.
De vita blommorna i omgivningen hade färgats röda och marken krasade under henne tassar när hon klev på det tunna islagret.
"Aamon. Tala med mig."

En röst, så långt borta. Vem var det som talade med honom? Han förstod inte, kunde inte höra orden, kunde inte förstå vad som sades eller vem det var som talade.
Blicken fastade på en vargs gestalt, ett bekant ansikte.
Vem?
Det snurrade, han var yr, illamående. Kunde inte förstå vad som hände. Hade han dött nu? Hade han blivit mött av en andevarg på vägen ned mot dödsguden?
Men nej, det gjorde fortfarande ont. Han kunde inte vara död, ifall han varit det skulle han inte ha haft. Nog levde han, men vem var det då som talade med honom?
Han sökte i tankarna, försökte komma underfund med vem som bar det där ansiktet. Och sedan mindes han.
Thrar, stäppvargshonan. Hon som hade fått honom att hoppas om Andheraa.
"Du måste... flocken..."
Det var tungt att prata, väldigt tungt. Andetagen rosslade, halsen kändes lika torr som en öken. Det var bara så underligt hur allting kändes konstigt. Var det verkligen såhär det var att dö?
Flocken... Vad var det nu han ville ha sagt? Tankarna var förvirrande, underliga. Kändes inte längre som hans egna, men vems skulle de annars vara?
"Flocken... Får inte splittras... Dö ut..."
Hans liv hade gått ut på att främja Andheraa, ifall flocken nu dog ut hade han dött för ingenting. Så fick det inte hända. Oavsett vad den unge hanen hade för avsikter fick Andheraa inte splittras. Visst, de var små, världen skulle inte märka om de försvann. Men han skulle märka det, och det var något som inte fick ske.
I ren desperation försökte han nu få henne att rädda den, även om han knappt kände henne eller ens visste vad som skulle krävas för att göra det. Det enda han kunde tänka på var att de inte fick splittras.

Thrar väntade spänt på att få höra en röst. När hon rörde på sig andades hon ut för en kort sekund. Men oron kom tillbaka när hon såg ut dimmig hans blick var. Varför hände sånt här alltid henne? När Aamon talade gjorde hon sitt bästa för att höra vad som sades. Flocken. Hon var inte helt säker på att hon tyckte om vart det här var på väg, men hon lyssnade uppmärksamt. Hon nickade till svar. Hon visste inte varför men det kändes som det rätta att göra. Hon kunde förstå honom. Hade hon haft möjlighet att fråga någon om de kunde rädda henne egen flock hade hon själv gjort det. Själv var hon helt oförmögen att göra det.
"Jag..." sade hon.
Vad skulle hon göra? Hon vågade inte ta steget. Tänk om hon förstörde ännu en flock? Hon skulle inte kunna leva med sig själv då.
"Tänk om jag gör det värre." viskade hon tyst.
Hon skämdes över sin rädsla. Hon skämdes för att Nevere och Celane hade gjort narr av henne. Hon skämdes för att hon splittrat sin egen flock. Hon skämdes över... Hon försökte tvinga bort tankarna. Tvinga bort dem åt ett annat håll och låsa in dem i ett skrymsle.

Huvudet rörde sig, i korta, ryckiga rörelser. En gest - Han skakade på huvudet så lätt att det knappt gick att uppfatta vad han gjorde. Krafterna som krävdes fick han mana på hårt innan de kom, han fick leta så djupt inom sig som han bara kunde. Endast för att visa att hon hade fel, alldeles fel.
"Nej."
Ett svagt ord förstärkte det hela. Rösten som sade det var hes, orkeslös. Han var helt slut, som om han hade sprungit till världens ände och tillbaka. Han kunde inte förstå varför han var såhär trött, men han kunde inte fokusera på det nu. All hans uppmärksamhet lades på Thrar.
Hon skulle inte förstöra, skulle inte göra det värre. Spelade det ens någon roll om det blev värre? Hans enda önskan var att flocken skulle överleva detta.
Ett andetag drogs, luften sögs så djupt ned i lungorna den kom. Synfältet blev suddigt och han blinkade en gång, två gånger. Det hjälpte föga. Luften släpptes ut med ett ansträngt ljud och ännu ett rosslande andetag drogs. In och ut, andas in och ut.
Ett litet leende gled fram på hans läppar, så svagt att det var svårt att säga ifall det verkligen var där.

[aaaah, fantasibrist xD]

Aamon ryckte till. Tiken kände sig obekväm över hela situationen.
"Nej."
Ordet slog nästan omkull Thrar. Trodde han så mycket på henne? Hon kunde inte förstå varför.
"Men..." sade hon innan hon tystnade.
Egentligen borde hon inte prata mer med honom. Han såg ut som om han skulle dö om han ens försöka säga någonting mer. Det var inte förrän den tanken nått henne som hon faktiskt insåg att han kunde dö precis när som helst. Han ville att hon skulle ta över flocken... Panik kom krypandes. Hon visste knappt någonting om den! Framför allt visste hon inte vad som väntades av henne. Eller, gjorde hon det? Hon skakade bort tankarna. Det där kunde hon fundera på senare. När hon var ensam och hade tid att tänka. Ensam.... Ordet hade en skrämmande klang.
Thrar såg på Aamon igen. Hon tyckte för ett kort ögonblick att hon såg ett leende, men det hade bara varit en illusion. Det måste ha varit det. Vem kunde le i det här tillståndet? Hon såg medlidande på honom.
"Jag ska försöka." sade hon sedan.
Hon kanske hade förlorat sin egen flock, men hon kunde kanske rädda Aamons. Hon visste hur smärtsamt det var, att sakta se den splittras, att veta att den glider isär, att veta att det är ens eget fel. Egentligen var det inte så mycket Aamons eget fel, men känslan fanns kanske där? Kanske kände han att det var hans eget fel? Hon ville inte fråga. Vägrade totalt. Vågade inte.

[Ingenting att vara orolig för ;D Du lyckas få ihop mer än mig när jag har fantasibrist xD Myyycket mer.. XD]

Ett litet leende var allt han lyckades frammana. Och det var också allt han kände behövdes. Ett uppmuntrande, litet leende. Trots den tråkiga situationen så kände han ett litet välbehag. Kanske detta hade varit meningen trots allt.
Ett svag ljud letade sig fram ur hans strupe då smärtan åter gjorde sig påmind. Brännande, huggande, bultande och ofrånkomlig.
Ögonen slöts och ett rosslande andetag drogs.
Tankarna var inte längre klara, han hade svårt att fokusera på något. Vad hände egentligen? Han kunde inte minnas var han befann sig, vad som hade skett. Varför kunde han inte resa sig? Varför hade han så ont? Vad var egentligen meningen med allt detta?
Ett mörker verkade sprida sig i hans sinne. Det gjorde så ont. Ansiktet förvreds i smärtor, medan han febrilt försökte fokusera på något. Vad som helst.
Men i hans huvud förblev allt blankt.
Ena tassen rörde sig svagt, bröstkorgen höjdes upp och ned i ansträngda rörelser. Han mumlade, ord som inte gick att höra och som han själv inte förstod.
Åh, vad han önskade att allting kunde ta slut.

[Hihi, she can kill him now. Sedan måste hon få möta Kaiito :'DDD så att hans evil planer kan bli verklighet. Haha, känns som att allting händer jävligt fort nu xD]

Thrar såg hjälplöst på Aamon. Att han ens hade överlevt såhär länge var ett under. Vad skulle hon göra? Tankarna irrade runt, famlade i mörkret, i hennes hjärna. Han mumlade någonting. Hon försökte förstå orden, men kunde inte. Åh, om hon bara kunde hjälpa honom! Hon såg ner på hans sargade kropp. Trasig. Han skulle nog aldrig bli hel igen, om han överlevde. Om. Hon såg hur han led. Hon bet ihop käkarna innan hon lutade sig över hans hals. Långsamt öppnade hon munnen. Hon kastade en snabb blick på honom i ögonvrån.
"Förlåt." viskade hon.
Sedan bet hon ihop. Snabbt. Hon kände hur tänderna sjönk ner i hannens hals, kände hur hon träffade halspulsådern och hur hennes mun plötsligt fylldes till bredden av varmt, metallsmakande blod. Minnena kom tillbaka. Hon tvingade sig själv att hålla tillbaka tårarna. Åtminstone tills hon lämnat Aamons kropp.

Thrar släppte honom. Såg ner på hans kropp. Hon backade ett steg innan hon vände och gick därifrån. Hon kastade inte en blick över axeln. Vågade inte. Stegens längd ökade och övergick i trav, och sedan i galopp. Hon passerade träd, tog ett språng över en låg sten och fortsatte. När tårarna flydde hennes ögon stannade hon upp och föll ihop i en hög. Minnena. Hon ville bli kvitt dem. Minnena av hur hon gjorde slut på två vargar som betytt så mycket under hennes liv. Minnena av hur hon dödade sin partner och sin bästa vän. Minnena av Nevere och Celane.
Hon kröp ihop så mycket hon kunde. Om hon gjorde sig så liten som möjligt kanske hon skulle försvinna från Numooris yta? Det var åtminstone vad hon hoppades på. Hon ville hejda tårarna som kom men kunde inte. Det fanns ingen möjlighet till det.

I tysthet förbannade hon sig själv.

[Jag tycker Kaiito är dum. Och läskig. Han skrämmer mig. OCH GÖR THRAR UPPRÖRD! >:C]

Det blev mörkt. Någon lyfte i honom, någon drog i honom. Det lilla leendet hängde sig kvar på läpparna, gjorde att han såg dum ut. Han höll på att dö, han plågades, och det var med ett leende på läpparna. Kanske dessa smärtor hade hunnit driva honom till vansinne. Men han kunde inte låta bli att känna sig lycklig.

Ett tryck ökade runt hans hals, det blev svårare att andas. Kanske det var dags att sluta andas nu? Kanske det var dags att gå vidare?

Och sedan blev allting mörkt.


[Ja, Kaiito är evil. Och dum D: Meeen, ja. Som sagt, det funkade inte mellan mig och Aamon, tyvärr. Och förstår som Thrar är förvirrad och fundersam, och självklart har du all rätt att hoppa av om du vill. Känner mig fan hemsk, men hade verkligen ingen ork för denne herre nå mera. Tyvärr D: ]