(Här är det episka rollet! 8D)


Ett par klart blodröda ögon betraktade den eviga dimmans virvlande dans.
Den eviga dimman, som alltid genomsyrade luften på denna plats. Skogen, vars tystnad sjöng ljuvt, var lika lugn som vanligt. Minusgrader fick frosten att nafsa i trädens döda grenar. De klagade svagt i vindens famn. Bräckliga och torra var de, dessa träd. Så gamla att inte ens han själv hade sett dem födas - och han hade levt många år. Generationer hade kommit och gått.

Vampyren stod ensam mitt i havet av dimma, som skingrades runt hans tassar. Hans svarta, aningen rufsiga päls låg slätt mot muskulaturen. Månens bleka sken hade brutit fram genom molnslöjorna som strök likt vålnader över natthimlen. Inte en stjärna syntes till.
Han stod så stilla att han nästan smälte ihop med mörkret. Om det inte varit för dimman, som nästan lyste vit, hade han inte avtecknat sig som den gestalt han nu var. Han slöt ögonen, och lät tankarna vandra fritt. Blev ett med natten.
Om han stod stilla såhär för evigt, kanske han skulle försvinna? Tanken var flyktig, och han visste att det inte var möjligt.
Så han slog upp ögonen igen, och blicken fokuserades genast på närmaste träd. Barken hade underliga mönster i sin skrovliga bark. Ytan glänste av fukt, och små droppar glittrade. De var frusna, fångade i sitt löpande nerför stammen. Tavar vände blicken ner mot dimman med fundersam min.

Generationer hade kommit och gått. Trots det liknade han fortfarande till utseendet en femtonårig ung hane. Hans kropp bar inga spår av hans levnad. Ärren fanns på insidan.
För alltid frusen i sitt tillstånd - utan liv, utan kärlek. Det var ett högt pris att betala för de styrkor vampyrismen gav honom. Han hade slitits ifrån sitt liv och sin familj, utav en enda individ. Han ville inte ens tänka namnet som gav honom kväljningar.

Han fann tröst - tröst var för övrigt någonting han aldrig skulle erkänna sig behöva - i dimmans böljande rörelser. Den lindrade smärtan, svepte in allt i ett spöklikt, grå dis.
Och allt han kunde göra var att skratta inombords åt sig själv.


(Luddigt inlägg, men det får gå. är trött :P)

[Ett super bra inlägg tkr jag!]

Natten var stilla. Det låg som en mustisk tystnad över skogen under dygnet's mörka timmar. Dimman stod högt kring de döda stammarna och kylan var fuktig, rå och kall. Det var något med detta område som fick den mörka tiken att ständigt återkomma till. Det var något med de mörka som lockade fram den inre varelsen inom henne. Hon kände sig hemma, även om detta var en plats hon aldrig kunnat tänka sig leva i som levande. Nej, öknen, värmen hade varit hennes hem. Men allt var annorlunda nu. Långtid hade passerat. Det var länge sedan nu, länge sen hon blivit det som kallas natten's barn och ack hon skulle leva för evigt om ingen verkligen bestämde sig för att ta hennes såkallade liv. Hon svävade fram bland dimmorna och mörkret, de tvefärgade ögonen glimmrade till. Det fanns en farlig torn i de lysande ögonen, en riktig rovdjurs blick. Dömd att leva i mörkret. Den svartblåa fällen glödde en aning i de stunder som månens sken träffade henne.

Hon hade genom gått en förändring och mönster hade skapats i den normalt väldigt mörka fällen. Hon bar mönster som hennes förfäder gjort. Fast det var troligtvis inte många som skulle lägga märke till detta. Hon var nattensvarelse och det var sällan hon mötte vargar som tog sig tid att lära känna henne. Vanligtvis skrämde hon ju skiten ur dem. Så konstigt var det inte egentligen. Hon saknade Malvado. Han hade funnits där en längre tid nu. Vän, kärlek? Tja hon kunde inte riktigt säga vad riktigt själv. Men det var i princip den ända som stod henne nära. Det fanns även en varg, en annan varg som hon ganska snart skulle söka upp. Hon hade givit tiken ett val senast det setts. Fast egentligen skulle det inte bli mycket till val för tiken. Men hon skulle låta denne tro det så att lojaliteten skulle ligga i Amanita's tassar som beräknat.

- Well well. What do we have here..
Sa hon och ett kallt skratt lämnade henne då hennes synfält förändrades. Hon tog sig närmre främlingen på några sekunder. Kände hon igen denne mörke hanen? Hon tvekade. Förblev tyst. Hon stod nu bara någon meter ifrån honom. De var olika, men något hade de verkligen gemensamt. Att de var fast i mörkret, dömda att sukta efter blod. Ja Amanita's doft för stunden bestod endast av blod. Blodet från en unghanvarg vid namn Caligato, gammalt och intorkat i hennes fäll, samt nytt blod, blod av en vanlig hederlig hjort. Nyligen fälld och lämnad död i en hög av resten av sitt blod. Hon hade lämnat den till resten av skogens rovdjur. Någon kunde säkert njuta av dess kött och ben. Hon var inte på samma sätt bunden till vargblod som sina syskon. Hon var annorlunda. Positivt eller negativt? Det kunde hon själv inte ens svara på, men det var hennes val. Hennes väg att gå.

pet pet

Ett kyligt leende bredde ut sig över hans svarta läppar när tiken som dykt upp hälsade på sitt underliga vis.
Vid första anblicken tyckte han att det var något bekant över henne, något han var tvungen att tänka efter för att förstå. Det tog inte lång tid innan han förstod varför han kände igen henne. Hans blodröda ögon fick en road glimt.
"Godafton, kusin."
Det var länge sedan han hade träffat henne, någonstans i bergen. De hade dock inte fått vara ensamma där. Han hade nästan glömt henne, så att de nu träffades var en trevlig överraskning.

Hon svepte sig smidigt närmre. En jämnårig. På sätt och vis, hon var något före hans tid, kanske något år, några. Hon höll inte längre räkningen. Det fanns ingen poäng egentligen. Hon skulle leva så länge som hon höll sig ifrån riktigt trubbel. Vargar var en föda, inte en fara. Det var att hamna på fel kant om andra vampyrer som innebar en risk.
- Såå, är du fortfarande Demetri's lilla "husdjur" kusin?
Sa hon sarkastiskt och med avsmak i rösten då hon nämnde hanens namn. Demetri var en avskyvärd varelse. Hon stretade fortfarande emot sin natur, även om det var en och annan varg som föll offer för hennes inre instinkter. Trotts det var hennes samvete starkare, höll henne till hjortarnas blod. Hon lyssnade kring sig, inget levande verkade vara i närheten, inget att lägga energi på i alla fall. Trevligt. Tavar hade alltså hennes fulla uppmärksamhet.
- Hur har du haft det.. Sen sist?
Hennes röst var vänligare, mjukare. Hon visste att vampyrer såg igenom varandras charm och skönhet. Men Amanita hade det naturligt i sig redan från varg tiden, så det var inte direkt något hon höll undan. Hennes päls skimmrade lätt i sin blå nyans, likt hennes trampdynor och klor. Ett starkt tecken på vad hon egentligen haft som kraft tidigare i livet.

"Såå... är du fortfarande Demetri's lilla "husdjur" kusin?"
De blodröda ögonen smalnade vid hennes fråga. Han hade aldrig sett sig själv som Demetris ägodel. Han var sin egen enligt sig själv och skulle det alltid förbli så.
Det var kanske just det som fått den vite vampyren att trampa ner honom i smutsen, så som han gjort. Behandla honom på det viset, så som han gjort.
Den svarte hanen höjde på svansen och väste till.

"Är du fortfarande lika envis?" Han flinade svagt, och lade huvudet på sned.
Något sade honom att det var så. Hon kämpade fortfarande emot.
Hans flin falnade långsamt av och försvann i takt med tystnaden.

Det ensliga ljudet av en kråka ekade bland stammarna. Fågeln gav upp sitt läte någon kilometer därifrån, och Tavars ena öra spetsades för att fånga upp ljudet. Men blicken hölls stadigt vid Amanita.

"Hur har du haft det... Sen sist?" Ville hon veta.
Han rynkade pannan, lyfte huvudet en aning bakåt och log glädjelöst.
"Hemskt. Hur har du själv haft det? Det har gått en lång tid nu."
I hans ögon skymtade allvaret fram, det allvaret som annars brukade döljas av hans leenden.

- Självklart, och det har betalat sig själv.
Sa hon och flinade svagt. Hon hade vunnit sin strid, i hennes ögon var det inte längre ett svårt val. Hon kunde välja att dricka en vargs blod, eller inte. Hon kunde välja att låta dem leva eller inte. Hon hade inte längre någon dum instinkt som gjorde besluten åt henne, de gjorde hon alldeles själv. Hennes val att leva på djurblod hade gjort henne stark, något enormt stark i psyket. Hon höjde ena ögonbrynet. Hemskt? Det lät fruktansvärt tråkigt. Hon hade dessutom märkt hans lilla misstycke. Kul att även Tavar inte längre höll sig till Demetris dumheter. Självklart skulle hon kunna se Tavar vid sin sida, men endast i en ända uppgift, att störta den vite.
- Jag har haft det.. Tråkigt? Jag har försökt roa mig bäst jag kan.
Sa hon och syftade mer eller mindre på en del udda möten. Vampyrerna i Numoori var inte direkt hennes favoriter, så dem höll hon sig undan, men hon hade mött en del intressanta vargar. Hon försökte hålla sig på kant med Malvado för jämnan. Han var en underbar individ och hon hade verkligen inget emot hans sällskap.