Åh hur hade han kunnat stå emot dessa vackra ögon innan, dessa himmelsblå ögon som så varmt såg tillbaka på honom. Hur hade han kunnat leva utan dem? Så många år som han hade förnekat det för sig själv. Men det var annorlunda nu. Han hade inte kunnat motstå det, de trånande känslorna hade översköljt all fruktan. Den vita, muskulösa vargen blottade sig från skuggorna. Den silverglänsande pälsen böljade i den svaga nattbrisen. I månens förtrollande sken kröp Tass närmare sin älskade.

”Hielo.” Andades han svagt och log ömt. Han söp in hanens myskdoft djupt ner i lungorna och blundade tillfredställt. ”Du är mitt allt.” Han kröp närmare och lutade tryggt huvudet mot den silkeslena tassen och såg tillgivet upp för att möta den blå blicken.

”Tramptass. Du har för alltid funnits i mitt hjärta. Jag ska aldrig svika dig.” Han lutade sig ner och kysste den bruna vargens panna med slutna ögon. Han tog ett steg tillbaka och såg upprymt på Tass. ”Låt oss försvinna. För alltid. Lämna Devils och följ med mig till landet i fjärran!”

Tass reste sig långsamt upp och stirrade med stora ögon på sin älskade, förbryllat . Hielo skrapade nervöst med tassen i marken i väntan på svar. När tystnaden blev så tryckande att han övervägde att lämna platsen brast Tramptass plötsligt ut i skratt.

"Ja, oh ja mitt hjärta. Jag följer dig till världens ände om du vill." Han kastade sig fram och tryckte kärleksfullt sin kind mot den vites. "Oh ja." Viskade han och fuktade den svarta nosen.

Hielo tog ett djupt andetag av lättnad. För en sekund hade han tvivlat, men nu var han säker. Han behövde aldrig tvivla på Tramptass igen.

"Du och jag, Tramptass min duva." Han slickade honom lekfullt i örat och log. "Vi ska övervinna allt som kommer i vår väg. Det är du och jag mot världen. Jag älskar dig."

Tramptass mötte hans blick med en brinnande lust. "Och jag dig."

Tätt ihop försvann de båda vargarna in i skogens skuggor för att aldrig mer återvända.

Än idag kan man höra deras vackra kärlekssång eka i landet i fjärran. I en glänta någonstans kan man se deras valpar leka bekymmerslöst i gräset, en bäck fyller luften med sitt porlande och någonstans i skuggan av ett träd kan man skymta den vita och den bruna, ligga tätt tillsammans och hålla ett vakande öga på sina valpar.

De har funnit frid.


[ Är det inte underbart <3 Vad vackra de är ihop :'D ]