|| Pax till Polka, Chaosroll- blir chaos senare. inte från början ||

Allt var en kamp.
Vem får födan?
Vem får dö för en annan?
Vem överlever dagen?

Vad hjälpte det om man överlevde dag ett,
när samma kamp om livet kom följande dag?
Vad hade det för skillnad om man så
överlevde alla dagar-om ens själsfrände dog redan dag ett?


Torkan var inte lika outhärdlig längre, den delen var borta. Däremot blev tiden outhärdlig. Dagarna och nätterna flöt ihop, allt var detsamma- väntan på ett mirakel från gudarna. Väntan på något som inte skulle hända, väntan på något man inte ens visste vad det var. Väntan på något.
Solljuset baddade ännu sanden, den hårda marken, de gulnade växterna, de halvt om halvt-levande träden, djuren däromkring. De som inte lärde sig att leva i värmen dog av den, de starkaste överlevde. Parhin såg ännu en tusende gång för varje dag, ner på sin bror. Var han då en av de svagare? Hon kunde inte tänka honom så, han hade alltid varit stark-tagit hand om henne. Hon hade varit den svaga, varför var det då han som dött. Varför inte hon?
Gudarna hade tagit honom ifrån henne, mot hennes vilja.
De hade lirkat honom ur hennes grepp under tiden hon inte visste vad det handlade om. Sen lämnat kvar en kropp för henne. Hjälp henne att inte irra runt i evighet i ett sökande utan att veta om den saknade var levande eller död. Gudarna hade gjort det enkelt och slängt ut kroppen framför näsan på henne. Hon behövde ju inte irra runt iallefall. Det ljusgula fluffiga huvudet svängdes bort, hon hade inga fler tårar.
De matta kaninöronen hängde långa bredvid henne, hennes pälskrage som annars borde vara så vacker och gräddvit, låg nu stripig och brunrandig av smuts.

Det röd-vita liket började snart lukta konstigt, de mörka gamarna hade gett upp hoppet om att få göra slut på det. Varje gång de, eller någon annan varelse, närmade sig Prahan, studsade Parhin upp och jäktade iväg den som för henne alltid var ett hot.
Alla var ett hot när hon var här, under flera veckors tid nu hade alla levande varelser varit ett hot. Den enda hon kunde lita på var Prahan, men honom kunde hon inte prata med längre. Han svarade inte, han fångade ingen mat till henne, han skyddade henne inte. Hon vågade inte gå någonstans när han inte kunde gå med henne, rädd för allt farligt som han i alla dagar jagat bort, men som hon nu själv förväntades jaga bort.

Polka vandrade sakta med nedsänkt huvud, han var hungrig, trött och ensam. men ensamheten var hans trygghet, ingen han kunde göra illa med misstag. Alla han hade vart med dog under olyckan då ett av huvuderna (det onda huvudet) druckit alldeles för mycket blod. Och det var alltid hans fel att hans nära och kära dog. Så han strövande omkring i detta land utan några vänner, ingen familj, ingenting.
Han satte sig ned och suckade.

Höger -Varför så dyster?
Mitten -Du vet varför, lika väl som jag vet det.
Höger -Du ska inte bry dig om sådant trams. Makt och styrka är allt! Och snart kommer vi utplåna alla de goda patetiska varelserna här!
Vänster -Om du inte håller käften snart om ditt jävla ta över landet trams så hugger jag halsen av dig!
Höger -Men ojjdå, så rädd jag blir.. sa han ironiskt och skrattade elakt.
Mitten -Om ni inte håller sams ber jag någon slita av er från min kropp!
Höger -Din kropp? Vår kropp.
Mitten -Den är min, det vet du så väl.
Höger -Haha, du vet vem av oss som är starkast, vilket är jag. Så lyd mina komandon eller så krossar jag skallen på dig!

Mitten huvudet vart skitarg och morrade mörkt, han högg det högra huvudet i halsen och bet honom i annsiktet. De högg varandra tills vänster huvudet fick vittring på en främling.

Vänster -Idioter.. sluta! det finns någon här i närheten.

De slutade motvilligt och kollade där doften kom ifrån.
De hade smalnade ögon och han vandrade mot doften.

Självklart.

Torkan hade avtagit, folk var i farten igen.
Doften av hanne stötte emot tiken som en stöt.
Ögonblickligen höjde hon sig upp i stående ställning,
de väldiga bakbenen som mycket väl liknade en hares,
trampade osäkert på stället.
Nosen darrade till och Parhin sänkte huvudet,
hon såg ner mot Prahan med trotsig blick.
-Urrrh praiigh [Jag ska göra dig stolt],
kurrade hon fram med rullande r-ljud och väsande h:n.
När hon återigen höjde blicken var hon beredd.
Ingen fick mucka med hennes bror.
Så som han alltid ställt upp för henne ställde hon upp för honom nu.

Han gick tills han kom ut ur skogen.
och han såg en gul liten... hare?
han stannade till först för att vara säker på att det var ett byte. men då han kollade noggrannare kunde det vara en sorts varg.
Så fick han sniff på kadavret och hans ögon vart större, han andades in doften med ett stort andetag och sen efter några sekunder andades han ut.
"Hejdär"

|| aj aj, fel där du. Parhin är inte liten, hon är i normal storlek av en varg :)) ||

Vargen kom närmare och en brist i kroppsformen visades, hanen hade tre huvuden.
Tre huvuden betydde 3 par ögon, tre käftar, 12 huggtänder och 6 stycken öron.
Allting som var negativt för hennes fördel.

Ett av de tre huvudenas nos vädrade och blicken riktades mot Prahan, eller så var det alla tre huvudena, Parhin kunde inte hålla reda på det. Hon kom ihåg en mörk tik som varit hit innan, hon hade också haft en överdos av något, var det ett flertal ben eller ögon, Parhin kom inte ihåg, det var länge sen. Men hon hade sett märklig ut, dock hade hon varit vänskapligt inställd, det verkade inte denne vara.
-Wraaahf mihgha la [-Jag dödar om du rör], väste hon spottande med stark stämma. Hon förvånade nästan sig själv, att hon fick ett sådant läte ur sig. Aldrig förut hade hon brummat fram ett sådant mörkt läte.

Polka kollade roande på denne kanin varelse.
Han satte sig ned, det var ju trottsallt bara en hona.
"jag förstår dig inte" Sa han lungt och granskade henne.

Parhin rynkade ögonbrynen.
Vad ville han henne?
-Besrrsh famh? [Vad vill du mig], väste hon varnande ut.
Så dum var hon tine, att hon trodde han kommit för att kallprata.
Han vill henne och hennes bror något som inte lutade åt den goda sidan.
Bara tanken på att hennes bror lätt var en fin lunch åt kanibalvargar
fick henne att vilja darra. Hennes bror, slitas sönder.
Det silvriga blodet som strömmade i de yttre pulsådrarna skulle rinna ut,
deras frätande kraft mot allt som nuddade vid den skulle vara svag för att det var så länge sen kroppen var igång. Kanske skulle de inte fräta alls. Sen skulle det silvriga blodet gå över till blodröd tjocka desto längre tiden gick. Han skulle torka bort snabbt om de lämnade honom. Det var Nino-vargarnas svaghet- får inte blöda för mycket, för länge, behöver mycket vatten för att hålla kroppsbalansen igång och tål inte värme som eld. De tre punkterna gjorde henne orolig när hon mötte de tre huvdenas ondsinta ögon.

"Kan du flytta på dig? du står ivägen för min lunch"
sa han och skrattade elakt.
han gick närmare henne och alla de tre huvuderna blottade sina tänder.

När hanen frästa fram något med ett elakt följande skratt tornade Parhin upp sig framför honom, hon blåste upp sin fluffiga bröstkorg, blottade ett par väldigt okaniniska huggtänder och spände vargklorna i marken. Om hon haft en, hade hon ilsket piskat till med svansen, dock lät hon sin lilla kanintofs till svans ligga stilla. Resten uppfattades som barnsligt. Som den utländska blandras hon var, kunde hon itne många ord på detta kallt hårda skarpa språk, men det behövdes inte. Han var hotfull, hon ville vara hotfullare. Han skulle inte komma sig att röra Prahan, och om han gjorde det skulle hon slita av honom hans tre huvuden. Strypa honom med sina öron och hugga honom som en vampyr tills hans blod låg utskvätt omkring honom istället för inuti i hans kropp.
-Du rhörrr, jahg döödhhr, väste hon vaksamt, blicken var klar men kall. Inväntade nästa steg som med säkerhet skulle komma. Vindarna som smekt hennes päls blev mer hårdhänta. Deras virvlande vräkte upp den översta lösa sanden och slog upp den i luften, för att sen kasta den till marken igen, oskonsamt.

Polka granskade Kanin varelsen med en blodtörstig blick.
Och han kunde inte låta bli att le hhånfullt då den mindre försökte att göra sig märkvärdig.
Han tog ytterligare ett steg fram och sa "Du gör det mycket enkelare för dig om du stiger åt sidan."