[Pax till kissen Saturn ^-^]

Hon hade kommit tillbaks hit, det här skulle bli hennes andra gång hon besöker denna halvdöda plats. Hon gillade den, hon kunde ta sig fram så tyst i dimman och känna sig ensam på jorden. Dimman som skingrade sig inför hennes ankomst, visade henne respekt. Träden som ihåligt tittade på henne då hon smög sig fram som den sanna jägare hon var. Det ända som kunde höras runt henne var hennes lätta andetag. Hon sprang, lät benen löpa i långa tysta språng. Hoppade över en nedfallen stock, vejde undan för ett fåtal kvistar. Men hon höll sig hela tiden undan från den okända flockens revir som lurade här nån stans. Två stora träd hade fallit ned på varan, det fångade hennes blick och hon saktade av till en snabb trav medan hon sträckte ut med de långa benen och tungan fuktade den svarta nosen.

Hennes andetag var inte lika fasta och rytmiska längre då hon smidigt hoppade upp på stammen och började med ett uttråkat ansiktsuttryck balansera på den, tills det blev så smalt att hon inte kunde fortsätta och gick tillbaks. Hon gjorde samma sak några gånger till innan hon satte sig ner på den mer grova delen med en suck. Hennes bärnstensfärgade ögon tittade som en hök sig runt omkring medan öronen vinklades för att fånga upp ljudet av en skrämd ekorre som kilade upp i ett träd. Så satt hon där som ett vitt spöke medan tankarna virvlade i hennes huvud. Ett svagt leende var format på hennes läppar, överläppen drogs upp och en svag morrning lämnade henne, som en av de tusen tankar hade stört henne. Morrningen var så svag så man kunde nästan bara höra den om man lyssnade väldigt noga och den darrade på tungan. Men så blev det åter tyst.

Den stora hanen vandrar omkring i döda skogen. Hans ränder ger honom ett rätt bra kamouflage och hans steg är ljudlösa tack vare att jorden och energierna samspelar med honom. Öronen står spetsade på huvudet och den gyllene blicken hålls fäst på en punkt någonstans framför honom. Han har mycket och tänka på... Eller egentligen... Han har inte mycket att tänka på. Men han grubblar för sig själv. På allt och ingenting. Vindens ihåliga röst hörs mellan de döda träden. Fast hanen kan bekräfta att träden inte är så döda som de verkar för andra. Han kan höra deras ihåliga röster viska illavarslande. Hanen vandrar vidare. Tyst. Lätt haltande på grund av det stora ärr på hans vänstra lår. Ett minne sedan kriget. Även hans ansikte och hals och framben har fått sig en del mindre ärr. Han stannar upp för att ruska lätt på kroppen. Det frasar mjukt i vingarna när de lägger sig till rätta mot hans kropp igen. Hanen sätter kroppen i rörelse igen.

Snart blir han varse om energier som inte hör hemma i denna skog. En varg. Jorden bekräftar detta för honom. En tik som springer omkring i skogen. Hanen fnyser. Tikar har han inte mycket till övers för. Borde han gå en annan väg? Främlingen är smart nog att hålla sig utanför reviret. Och hanen är inte på humör för att möta på främlingar. Han orkar inte bråka. Han är trött. Han borde gå tillbaka till öknen istället.

Tikaani satt stilla, som om hon frusit fast vid stammens bark. Hon funderade på andningen, om luften bara skulle försvinna. Skulle alla dö då? Skulle det bara ligga massor av döda kroppar på varan, eller skulle nån överleva. Udda tankar som igentligen inte hade någon större betydelse. Hon drog ett djupt andetag av den kyliga luften och fyllde lungorna med det. Sen slöt hon de annars så vaksamma ögonen, det var emot reglerna. Det ända gång man inte skulle hålla ögonen öppna och vara på sin vakt var då tröttheten tog över hand. Men här i skogen kände hon sig lugn, som om dimman renade henne från all oro. En ugglas hoande fick hennes ögon att slå upp som om någon skrikit henne i öronen. Och ögonen stirrade framåt med en tom blick. Tankar..

Plötsligt, doften av en hane i närheten som fick hennes nos att rycka till och öronen att spetsas. Huvudet höjdes men hon satt fortfarande kvar. Han kanske bara var någon sorts förbi passerande, eller så tillhörde han den främmande flocken. Och då kände hon inte för att bli intrasslat i något. Man visste ju aldrig..

Benen hade fortsatt gå medan han gått i trötta tankar. Han stannar upp när han inser att det inte är långt kvar förrän han skulle stöta på den där främlingen. Skulle han gå en annan väg för att undvika möte så är det hög tid att han gör det nu. En uggla hoar och öronen lägger sig mot nacken på vargen. Inte för att han ogillar ugglor. Men ljudet är rätt jobbigt att lyssna på. Han fnyser kort. Fjädrarna på nacken burras upp för en kort stund innan de sakta lägger sig till rätta igen. Hanen gäspar stort. Uttråkad. Sedan sätter han kroppen i rörelse igen. Framåt. Snart skulle han möta på den där tiken. Ointressant. Dimman ligger tät omkring honom. Men han behöver inte ögonen för att se.

Snart kan han skymta tiken i dimman. Hanen stannar. Tiken är vit så hon syns rätt bra. Men samtidigt smälter hon in rätt bra i dimman. Förutom att hennes kropp är en fast form. Dimma är bara... dimma.
"Vem är du och vad för dig till denna skog?" Frågar han. Det är en fråga. Men han låter inte så nyfiken eller intresserad. Det vilar bara det där lugnet över honom. Blicken är likgiltig och kylig.

Tikaani sitter kvar utan större planer på att flytta sig. Hon skulle lika väl kunna sitta där hela natten, bara att benen skulle bli stela. Den skära tungan fuktar den svarta nosen. En nattfjäril flyger fram mot hennes nos och Tikaani hugger ettrigt efter den. Men låter den fly och smäller igen käftarna. Hanen som hade varit en bit bort kunde hon nu höra om hon lyssnade noga, han var på vägar förbi. Hon riktar blicken mot ett par träd, där hon gissar att han nån stans ska bli synlig.

Och så, som hon hade antagit blev han snart synlig mellan stammarna och dimman som skingrar sig lite för att släppa fram honom. Men det förbryllar henne då hon får se att han ser så kattlik ut. Hon tippar huvudet på sne och ögonen spärras upp i förvåning och ett lätt skratt liknande läte lämnar henne, tyst för sig själv. Fast det intressantaste med honom var att han också hade vingar. Hon hade träffat på många med vingar i detta land, men ingen som var katt på samma gång.
Han ställer henne frågan vem hon är, och vad hon gjorde här. Hon reser sig upp och snärter till med svansen bakom sig innan hon höjer huvudet i en prydlig stolt ställning, innan hon tar ett lätt hopp ner från trädstammen och landar med en svag duns. Avståndet är fortfarande tillräkligt långt mellan dem, och inget hon störde sig på.
"Tikaani kan ni kalla mig" sade hon och fäste ögonen i hanen med en granskande blick, genomsökande.
"Tystnaden" det var nästan bara som en vindpust ur hennes mun som formade ordet, det fick bli hennes svar på hans andra fråga.
"Och jag kan väl lika väl fråga er detsamma".

[Ooh, kan ju säga dig detsamma. Tikaani har kraften att styra andras humör och känslor. Och då hon inte tänker på att använda den på ett speciellt sätt så får hon andra att känna samma saker som hon själv, så Saturn kommer troligen ryckas med lite. :) Sen så är hon väldigt ombytlig ^^']

Hanen står stilla och granskar kyligt tiken. Hon verkar inte vara det minsta intressant alls. Öronen står spetsade på huvudet och han står där rätt avslappnat. Men misstänksamheten är ändå riktad mot tiken. Hon presenterar sig som Tikaani. Inget namn som tilltalar honom. Kom hon hit för tystnaden. Kanske gjorde han detsamma. Denna skog är bra att ha när man söker tystnad. Fast den är inte så tyst som han skulle vilja önska.

"Mitt namn är Saturn". Presenterar han sig. Det frasar till i fjädervippan på svanstippen när han sveper till med svansen.
"Flocken jag tillhör har en del av sitt revir i denna skog. Och vi tar inte lätt på inkräktare som trampar över gränsen. Så jag råder dig att hålla dig borta". Säger han med en lätt varnande ton. Men han rör inte en min. Han är alltid lugn. Förödande lugn.

[Vet inte hur det där fungerar. :P Och Saturn har energier som kraft så skulle hon använda sig av sina krafter skulle han märka det i förändringen av hennes energier. :3 Saturn är vanligtvis en väldigt lugn och kanske lite dyster kille. x3]

[Som om Tikaani känner sig irriterad, skulle han också känna en svag irritation. Annars om hon låter sig själv kontrollera kraften så kan hon rikta in den för olika syften t.ex göra så att omgivningen känner ett lugn medan hon själv kan vara rasande.]

Tikaani lyssnade på svar på hennes tvåsidiga fråga. Saturn, hon lät namnet snabbt löpa i sitt huvud. Inga minnen som kunde knippas ihop med honom, och så inga tankar. Så vitt hon kom på. Han var endast en främling. Han verkade vara uttråkad och hade ett svagt kyligt ansiktsdrag. Hon fick inte rakt på svar på vad han gjorde här, men hon förstod att svaret innehöll samma sak. Och hon hade redan gissat sig till att han tillhörde den främmande flocken, så det var ingen större nyhet.

"Det är inte mitt syfte här" hennes röst hade hårdnat en aning, men inte märkbart. Öronen fångade upp ljuden runt omkring, men hennes huvud höll samma position som innan, och blicken var riktad framåt.
"Vad är ni för några då?" sade hon, och hon syftade på flocken som hanen tillhörde. Det var alltid vettigt att samla information.

Han är alltid uttråkad när han möter på tikar. För de väcker inget intresse hos honom. Har aldrig gjort. Vissa undan tag finns det som han respekterar. Blicken han har vilande på tiken går inte att läsa. Kyla och likgiltighet är allt man kan utröna. Han sitter där lugnt och bara studerar henne. Eller om det är det han gör. Han släpper tiken med blicken. Studerar något inne i dimman. Han behöver ändå inte se på tiken för att märka vad hon gör. Om hon skulle försöka något. Så länge hon inte försöker något eller kliver över revirgränsen så är hon inget hot.

"Vi tycker inte om inkräktare på vårat revir". Säger han bara som svar på hennes fråga. Saturn skulle inte gå omkring och sprida massa information om flocken. Han vet själv att det finns de som samlar på information för att senare kanske använda det på något vis. Saturn var själv sådan. Är fortfarande sådan. Men han skulle inte själv sprida sådan information. Därför håller han sig kortfartad.

Han var uttråkad, det såg man på långt håll. Hon gillade honom inte, han var för stel och stilla, verkade inte kunna byta. Hon höjde lätt på ögonbrynen och fnös, hanens ord fick en svag retsam irritation att väckas inom henne. Inte ens ett namn hade hon fått på denna flock. Något hon själv iallafall krävde.
"Jag tror jag börjat fatta det...".. kitty lade hon sen till i tankarna och svängde en aning med huvudet och hennes röst hade varit torr och kylig. Hon höll kvar honom med blicken och bet ihop käftarna hårt medan öronen riktades en aning bakåt. Han verkade inte direkt villig att dela med information och det gjorde henne en aning frustrerad.
"Men ett namn skadar väl inte att ange?" sade hon sen och fortsatte i akta honom.

Han bryr sig inte om henne. Struntar i henne faktiskt. För hon verkar inte har något att komma med. Endast en förbipasserande främling som bara verkar vilja ha information. Och hon måste vara lite efterbliven om hon inte känner till Devils som är en stor flock och känd i numoori. Han fnyser kort.
"Flocken heter Devils och du måste komma långväga ifrån om du inte känner till det namnet". Säger han och reser sig upp och sveper till med svansen så det frasar i fjädervippan på dess topp. Han vill bort härifrån. Vandra vidare. Slippa den här tråkiga tiken. Han ser på henne igen.