han skakar på huvudet och ser rakt på henne. - nej absolut inte Wami. jag lämnar flocken för att jag vill det, jag vill följa med dig, även fast vi har precis mötts så känner ajg en dragning till dig. han slickar sig om nosen och ser på henne, han kunde se krusningen på hennes ben och han undrande vad som hade hänt där, men han frågande inte, han ville inte riva upp gamla sår.

- erfaren vet jag inte att jag är, jag är ju fortfarande ung och får nya erfarenhet hela tiden. han ler vänligt mot henne. han ser häpet på henne när hon säger om att ingen trodde på henne. han ruskar smått på huvudet och rynkar på nosen.

- de som har sagt så till dig borde får rejält med stryk. han lägger huvudet på sned och ler vänligt ömsint mot henne. - för det jag ser är en självständig stark, modig och vacker ung tik som inte är rädd att gå i sin egna väg.

"Erfarenhet har inte med ålder att göra". Säger hon och har den glödande blicken fäst på honom.
Hon ler lätt.
"Jag föddes i en flock som inte är så toleranta mot svaghet. Och som minstingen i min kull så trodde de inte på mig. Jag var den fula lilla ankungen som var till ingen nytta. Min syster var den talangfulle som fick all mors uppmärksamhet. Jag försökte att leva upp till deras ideal. Men jag misslyckades alltid i deras ögon". Hon tycker inte om att tala om det.
"Min far är dessutom fienden. Och vi valpar fick ingen fördel av att mor var betahona. Förutom min talangfulle syster då. Det var bara min bror jag kunde känna någon som helst tillhörighet till. Men jag vågade aldrig öppna mig för honom heller. Han verkade alltid vara lojal flocken. Och jag försökte att dölja vad jag tyckte om dem. Och har velat lämna dem så länge. Men jag var tvungen att göra det vid rätt tillfälle. Det här chaoset kändes lägligt. För skulle de få reda på att jag tänkt lämna dem skulle jag ses som förrädare. Och förrädare straffas med döden. Så mitt alternativ var att stanna och dö för deras klor och tänder. Eller smita och hoppas att ingen följer efter mig. Men får de reda på det så kommer de jaga efter mig. Och när de finner mig kommer de döda mig. Jag kan bara hoppas på att de tror att dött i chaoset". Det kändes så lätt att öppna sig för honom. Hon behövde få allt ur sig. Kanske kan hon slippa tänka på det mer efter det här.

han kunde inte tro att en flock skulle behandla en valp sådär hemskt. han skakar på huvudet och rynkar på på nosen, det var så helt fel ingen valp skall behöva kännas så där. - Det där är ju hemskt. det du har fått genomlida skall ingen valp behöva få göra. Hans friska öga blixtrar till och raggen reser sig en aning.

- vad är det för idiotiska regel den flocken har satt upp? om en i flocken vill gå vidare och starta ett nytt liv så skall man straffas med döden för man är en förrädare? han skakar på huvudet. han önskade att Wami inte skulle ha fått genomlida allt det där. han önskade att han kunde göra så att hon skulle glömma sin dåliga barndomstid.

- om de kommer nära dig så skall de få med mig att göra. hans blick glöder och han ser riktigt arg ut nu... han är inte arg på henne utan på de som tänker skada henne. han vet mycket väl hur det känns när en anhörig tänker döda en.

"Man väljer inte sin familj. Inte den plats man föds på. Man kan bara göra det bästa av situationen. Och jag lever ju. Eller hur". Säger hon utan att släppa honom med blicken. Hon ser på honom när han reser raggen och det blixtrar till i hans ena öga. Det har inte slagit henne förrän nu att han inte verkar kunna se på ena ögat. Hon tippar huvudet på sne. Undrar vad han råkat ut för. Men tycker ändå att hans utseende är charmigt. Han är vacker.
"Det skulle vara lögn att säga att jag inte hatar dem". Svanstippen guppar till vid hennes tassar. Ja, hon hatar dem. Men hon låter inte det förstöra för henne. Hon går inte och tänker på det.
"Men jag låter inte tanken på dem förstöra för mig. Jag orkar inte bry mig om det som varit. Och alla stunder var inte helt hemska. Jag är glad att jag slipper dem nu. Att jag kan gå min egen väg. Mitt liv kommer nog alltid vara i fara. Men jag tänker fortsätta kämpa". Hon tänker aldrig ge upp. Aldrig tänker se på saker som att de är helt hopplösa och att hon inte kommer undan sitt öde. Hon kommer inte undan sitt öde. Och hon vet att hon inte kan göra något åt det när hennes stund väl är inne. Men hon tänker inte sluta kämpa. Aldrig. Hon ler mot Lihai.

Hans ilska lägger sig, han brukar inte vara arg länge och det inte är någon som verkligen har retat upp honom rejält. Han märker att hon tittar på hans blinda öga och han ler milt mot henne men hans friska öga blir plötsligt allvarligt. - jag växte upp tillsammans med mina syskon, nu är det bara jag min mor och min morbror kvar och så min halvsyster. han ruskar smått på huvudet och ser på henne - jag har ingen far, och det var min far som gav mig mina skavanker och höll på att döda mig, Tocho flockens ledare räddade mig.

han ler mjukt mot henne. - Min mor är den bästa man kan ha, hon har lärt mig så mycket. han klipper lite med öronen och han förstod att Wami hatade sin flock, det skulle han också ha gjort om han gick i samma flock som hon. Han nickar och ser på henne med beundran i blicken. - Det är rätta takter Wami, livet bjuder både hidner och framgång men trots alla hinder som dyker upp så fortsätter man att kämpa för att ta sig över dem för att nå sina mål.

Hon lyssnar på honom när han talar om sin familj. Att det är hans far som gett honom skavankerna. Liksom hennes mor gett henne skavanker.
"Jag har alltid stått ensam. Men min bror har gett mig lite stöt. Lärt mig om trädklättring. Min syster har väl lärt mig en del med och kanske har jag alltid varit avundsjuk på henne. Min mor är död nu. Men hon var en ond varginna. Jag är inte säker på vad jag egentligen kände för henne. Min far har väl bara sett oss som misstag. Och han har säkert en egen familj i sin flock. Det är utanför flocken jag mött vargar som visat sig hela annorlunda än de vargar jag vuxit upp med. Jag har funnit vänner". Hon ler mot honom.
"Därför vill jag skapa min egen flock. Och se till att ingen behandlas illa. Att alla handlas lika. Med respekt och att alla kan känna sig trygga". Och att möta Dyami. Som trodde på det lika starkt som hon var mer än hon kunde önska. Tillsammans kan de klara det. Hon är säker på det. Och det vore underbart om Lihai ville följa henne. Som han sagt att kan kommer göra. Hon studerar honom. Hon reser sig med en enkel rörelse och sveper till med den långa svansen. Dimman tätnar omkring dem. Hon går närmare honom. Möter hans blick.
"Jag är en skadad själ. Vill du verkligen följa mig, Lihai?" Hon tycker om att uttala hans namn. Så här snabbt har hon aldrig fattat tycker för någon. Hon har alltid haft ett öppet sinne och haft svårt att tycka illa om någon. Även om hon vet hur onda en del kan vara. Men med Lihai kände hon en underlig tilldragelse på en gång. Vad är det? Hon vill ha honom hos sig. Hon vill att han följer henne. Och hon vill lära sig allt om honom.

Han ser på henne och ger henne en slick på kinden och ser in i hennes glödande ögon. - alla är unika på sina sätt Wami. Du är speciell och är unik och det kan ingen ta ifrån dig. han ler mjukt ömt mot henne och klipper lite med öronen igen. Han visste itne vad han skulle säga, men han visste hur det är att en förälder såg sina valpar som misstag. Men varken han eller Wami var inga misstag, de är unga starka och friska vargar. - Min bror Achaz blev dödad för inte så länge sen och mian systrar är antingen döda eller försvunna. Han ser sorgset på henne, han är den ende kvar utav sina syskon.

Men visst saknade han dem, men det fick inte hindra honom att leva sitt liv. Men de fanns alltid med honom i hans hjärta. han ger henne en slick på kinden igen och ler ömt. - Jag följer med dig vart du än går Wami. Till världens ände om du så vill han möter hennes glödande blick. Han känenr en stark dragning till henne, en varm pirrande känsla sprider sig genom hans kropp när hon ser på honom och när han ser på henne.

Han ger henne en slick på kinden. Hon blir förvåndad och kunde hon rodna skulle hon nog gjort det med. Hon känner kinderna hetta.
"Alla är unika" Upprepar hon hans ord och nickar lätt. Trots all ondska som finns i landet. I Kaiwood. Så är alla unika på sitt sätt. En del har bara fallit för djupt. Man kan inte ändra på någon annan. Man kan bara kämpa för sig själv. Men hon vill kämpa för andra oxå. Om hon bara kunde. Hon är inte självisk även om även hon besitter själviska begär.

Hon blir lika förvånad igen när han ger henne ännu en slick på kinden. Vad ska hon göra? Vad ska hon svara? Hon möter hans blick. Ser in i hans fungerande öga. Sedan sträcker hon lätt på nacken och smeker med sin nos mot hans kind och vidare ner vid hans hals och burrar mjukt in nosen i hans päls. Vad håller hon på med? Hon är uppvuxen i Kaiwood. Men aldrig har hon varit så rädd som hon är nu.
"Det glädjer mig att höra de orden, Lihai". Svarar hon honom.

Han ler och nickar och stryker sitt huvud mot hennes. - Precis mumlar han fram. hand rar in hennes doft i nosen och suckar mjukt. I Hans ögon är hon speciell och unik och han undrande vad hon såg i honom. Kanske hade de förts ihop av någon kraft som ingen kunde kontrollera, eller att de hade liknade uppväxter förutom att hennes mamma var ond och död medan hans är god och fullt vid liv. Men deras fäder påminde om varandra mycket.

han ryser till och blir både förvånad och glad när hon smeker hans kind med nosen och hon borrar sedan in sin nos i hans päls vid halsen. han sneglar ner på henne och ler mjukt, kärleksfullt ömt, ja en massa känslor speglades i hans öga och leende. - Jag finns alltid här för dig. Han nafsar mjukt och ömsint på hennes ena öra.

Hon andas in hans doft. Det pirrar inom henne men samtidigt är hon full av rädsla. Varför? Hon har aldrig känt så här förut. Hon vet inte vad det är. Men det är en... underbar... känsla. Och det skrämmer henne. Alla hon har mött som kommit att betyda något för henne har hon glatt sett som sina vänner och hon bryr sig om dem. Skulle göra allt för dem. Men nu. Lihai väcker något annat hos henne. Vad är hon rädd för? Han talar så vackert om att följa henne. Det gör henne glad... lycklig? Vad är det då som skrämmer henne?

Det rycker till i örat som Lihai nafsar i. Hon ler. Lutar huvudet mot hans hals. Kan höra hans puls innanför skinnet. Öronen lägger sig mot nacken? Hon har inte tänkt så förut. Hon vill skapa sig en flock och kämpa för dem. Samla sina vänner och skapa ett hem tillsammans. I början av mötet med Lihai tänkte hon kanske att han kunde bli ännu en vän. Men sen hände något annat. Varför väcktes den här rädslan inom henne? Hon kniper ihop ögonen. Tänk om TBB får fatt i Lihai när de söker efter henne? Tänk om han får lida för vad hon gjort? Hon backar snabbt undan från honom. Öronen ligger mot nacken och hon ser ner på sina tassar.
"Jag kommer bara dra olycka över dig, Lihai. Jag kommer bara leda dig i döden". Hon känner tårar bränna i ögonen. Varför?
"Kanske mina drömmar om en flock bara är barnsligt fåneri. Jag skulle dra olycka över dem alla. Kanske jag borde försvinna lång lång bort så att ingen behöver lida". Hon mumlar fram orden. Vet inte vad hon ska göra.

han kunde känna och höra hennes andetag och han sluter ögonen och bara njuter, att känna hennes värme mot sig gör honom glad och avslappnad. Han trodde att han aldrig skulle hitta någon men det gjorde han och hon fanns här hela tiden bara i en annan del av Numoori. Han nynnar smått, han gjorde det alltid för att få sig själv eller någon annan att må bra.

Han öppnar ögonen när wami rör på sig och drar sig undan från honom. Han han gjort något fel, han ville inte skrämma iväg henne, hon betyder mycket för honom. han klipper med öronen mot henne och lyssnar på det hon säger. han skakar bara på huvudet och ger henne en slick på nosen - Wami, vad som än hände i din gamla flock så är det i det förflutna. han stryker sin nos över hennes kind innan han fortsätter igen, - Du är itne som dom , du är vacker snäll, och väldigt speciell, Du bryr dig om andra. han ser in i hennes glödande ögon. - och jag kommer se till att ingen rör dig. Du kommer bli en bra ledare Wami, ingen olycka kommer att drabba mig, dig eller flocken du tänker skapa och som jag tycker fortfarande att du skalla skapa.

han blir orolig och ledsen när hon säger att hon borde försvinna härifrån långt bort. - Wami, om du gjorde det så skulle det ge dem segern. Och dina vänner skulle sakna dig enormt. JAG skulle sakna dig enormt mycket om du försvann. Han tycker att hon förtjänar att få veta vad han tycker och han skulle aldrig ljuga för henne vad han tycker.

Försöker han att få henne att må bättre? Det uppskattas såklart. Hon ser på honom. Möter hans enögda blick. Ler lite lätt mot honom.
"Tack". Hon har tvivlat på sig själv många gånger. Men alltid har hon försökt lösa det eller välja en annan väg. Hon har aldrig haft någon som stöttat henne i hennes val i livet. Hon sätter sig ner och ser ner på sina tassar.
"Ibland drabbas jag bara av en känsla av hopplöshet". Hon ser på honom igen.
"Det skulle smärta mig djupt om du kom till skada på grund av mig". Hon vill verkligen inte det. Hon har hela tiden tänkt på att hon vill skydda de hon bryr sig om. Och skapa en stark flock där alla kan skydda alla. Men att inget krav ställs på dem. Men att förlora någon skulle göra ont. Men det känns som att hennes hjärta skulle dö om något hände Lihai. Varför? De har just träffats? Kan det verkligen fungera så?

han ler ömt mot henne och buffar mjukt på henne. - du vet att du kan prata med mig om vad som helst, när som helst han ryser i hela kroppen, han ville inte att hon skulle må dåligt, han älskade att se henne glad och lycklig, för det gjorde honom glad och lycklig också.

han stryker sitt huvud mot hennes och ler mjukt mot henne. -jag kommer inte försvinna, inte på flera år, jag kommer finns vid din sida. han skulle bli allt starkare, allt för att skydda Wami mot faror och hennes gamla flock. han skulle göra allt för att hon skulle bli lycklig. - Det är bra att du får ut känslorna, det kan kännas jobbigt när de släpps ut men efteråt kommer det känns mycket bättre min sköna.

Hon vet inte vad hon ska göra. Eller säga. Hon känner sig vilsen men ändå inte. För det känns bra att Lihai är här. Att han bryr sig och talar till henne på det sätt han gör.
"Tack". Säger hon igen.
"Tack för att du finns. Och för att jag mött dig". Hon ler lätt mot honom. Men kan inte bli kvitt känslan av rädsla. Hon vet att hon själv förmodligen kommer vara jagad hela livet. För inte kommer hon väl ha sådan tur att de tror att hon dött i chaoset?
"Snälla, Stanna hos mig". Säger hon och lutar sig framåt mot honom och ger honom en lätt slick på kinden.

Han ler emot henne. - det är jag som skall tacka. för att jag mötte dig. han slickar henne på nosen och flyttar sig närmare henne. han suckar mjukt. han ville inte att detta skulle ta slut. att de var tillsammans för alltid. Han klipper med öronen och ser på dimman som omsluter dem som en stor skyddande sköld.

han ler kärleksfullt och gnider sin nos mot hennes. - jag tänker itne lämna dig, jag stannar hos dig Wami.. han drar ett djupt andetag och möter hennes blick. - jag vet att vi har precis träffat men jag vill bara säga att jag... älskar dig... väldigt mycket

Han är underbar. Han är vacker. Hon kan inte tro att hon har mött honom så här. I Döda skogen. Är det bara en dröm? Nej, en dröm kan omöjligt vara så här verklig. Eller? Hon ser på honom. Känner värmen sprida sig i hela kroppen i en underlig pirrande känsla när han makar sig närmare henne. Hur kan sådant här hända så snabbt? Men hennes mor blev ju dräktig med en hane hon mötte bara sådär. De visste inget om varandra och sedan visade det sig att de var fiender. Ironiskt? Men Wami skulle inte kunna göra det. Inte bli dräktig med vem som helst. Eller? Ocn hon löper inte ens. Hon har aldrig erfarit löp. Och hon vill inte ha valpar än. Det är chaos i världen och hon vill skapa sig ett hem och en trygghet innan hon ens tänker tanken på att sätta valpar till världen. Hon förstår inte ens hur hon kunde tänka på valpar nu. Det är en dum tanke. Det var tanken på mor som drog upp det hela. Onödigt. Kanske är det rädsla över att allt gått så fort?

Hon ser på honom igen. Vad sa han? Älskar? Älskar han henne? Hon trodde aldrig någonsin att någon skulle vilja yttra de orden till henne. För hon har aldrig varit värd det. Hon är den fula lilla ankungen.
"Jag...". Hon sväljer lätt och fuktar nosen med den lilla tungan. Hon känner sig inte rädd längre. Men ändå känns det... underligt?
"Jag känner det samma för dig, Lihai". Säger hon. Hon flyttar sig närmare honom så deras kroppar möts. Deras pälsar blandas.
"Men... Jag vet inte om jag kan säga de orden". Hon ser på honom. Försöker tyda hans anletsdrag.
"Jag vill. Men... Kan du vara vid min sida. Och vänta på mig. Att jag ska finna de orden inom mig?" Kommer han dra sig tillbaka? Kan han vänta? Eller söker han sig hellre till någon annan som kan bejaka honom direkt?

han ser ner på henne med en mjuk blick. han visade ingen sårade min eller något annat. han ville inte stressa henne, hon skulle få ta sin tid. han kan vänta, han kan vänta i flera år om så behövdes. han blir glad att hon känner samma sak för honom, men han förstår att det är svårt för henne att yttra orden, orden som många vill höra men också många som har svårt att säga.

han buffar mjukt på henne och ler kärleksfullt. - jag kommer vara vid din sida och jag kommer att vänta på dig, i flera år om så behövs tills du finner orden inom dem. Han klipper med öronen och sveper med svansen. - Du betyder mycket för mig min vackra wami.

Hon känner sig glad över hans ord. Lättad? Att han trots att hon inte kan yttra orden ännu vill fortfarande stanna med henne. Hon känner så starkt för honom. Det känns så overkligt. Men det är så verkligt det bara kan bli. Hon puffar mjukt till honom på kunden med nosen.
"Jag trodde inte det var möjligt. Men du betyder mycket för mig med". Hon ser på honom. Möter hans enögda blick. Han har ett vackert öga. Även det oseende ögat har sin charm. För det är Lihai.
"Vill du följa med mig från och med nu vill du säkert säga till din familj. Så de vet om det. Men jag vill gärna röra på mig snabbt. Jag vill så långt bort ifrån Kaiwood som möjligt". Kommer han tveka nu? Det känns som att hon försöker stöta bort honom. Men det vill hon inte. Verkligen inte. Hon vill verkligen att han är med henne. Men kan han verkligen lämna sin familj? Sin flock?

Han buffar mjukt på henne med sin mjuka nos och ser in i hennes glödande ögon. Han trodde aldrig att han skulle finna kärleken igen som dessutom ä hans jämlike. Kunde han verkligen ha en sådan tur eller drömmer han bara?

nej, detta är så verkligt det kan bli, och han vill aldrig att detta skall ta slut. han klipper lite med öronen och ser på henne. Lyssnar på hennes ljuva röst som fick det att pirra inom honom. - Jag följer med dig från och med nu. han ler snett och ger henne en slick på nosen - Ja jag borde berätta det för min familj och speciellt för min ledare. han reser sig upp och ser frågande på henne, han förstod att hon ville komma iväg, det ville han med, bort till ett trevligare tillsammans med henne där de kan bilda en ny flock tillsammans någon gång i framtiden när hon är redo.

Hon ler lätt mot honom.
"Om du vill berätta för din flock så kan du göra det. Vi kan mötas upp sen igen". Säger hon och ser på honom. Det kommer kännas ensamt och tomt tills det att han kommer tillbaka. Men om han måste berätta för sin flock så måste han göra det. Hon tänker inte tvinga iväg honom utan ett ord till sin familj.
"Din mor vill nog veta var du tar vägen". Även om för mycket information kan vara farligt. Hon vill inte att TBB ska få nys om var hon är någonstans innan hon ens hunnit iväg. Hon vill bort så långt bort som möjligt.

Han stryker sitt huvud mot hennes igen och ler mjukt. - jag lovar att skall skynda mig tillbaka. han möter hennes blick - vart vill du att vi skall träffas igen?
han klipper lite med öronen, det skulle bli jobbigt att vara borta från henne, men det fick gå även om det värkte i honom att behöva lämna henne ensam. han svsper lite med svansen och nickar en aning med huvudet. Jo hans mor ville nog allt veta vart han tar vägen. men han lovade att han skulle hälsa på henne och resten av flocken. - ja det vill hon säkert. Hon kommer bli ledsen men samtidigt glad för min skull och jag komemr ju hälsa på dem...

Hon ler lätt och besvarar när han stryker sitt huvud mot hennes.
"Jag vet inte. Jag känner inte till alla områden i Numoor. Jag behöver utforska dem mer. Men Mardouf ligger väl här i närheten tror jag. Om vi ses på den här sidan av klyftan. Så ses vi om... 3 dar? Räcker det för dig?" Hon ser på honom och tippar huvudet lätt på sne.
Nog skulle hon vilja följa med honom. Men hon vågar helt enkelt inte tillbaka så nära Kaiwood igen nu när hon äntligen stuckit därifrån. Hon vill inte riskera något. Hon hoppas att Lihai kommer tillbaka välbehållen sen igen.

Han ler emot henne och slickar henne på kinden. - 3 dagar min vackra Wami.han möter hennes glödande blick och ler mjukt - jag kommer att hitta dig om vi skulle missa varandra vid Mardouf. han ville itne lämna henne man han är tvungen. Hans mor, flocken behöver honom. man vet ju aldrig vad som skulle hända och dessutom så måste han berätta om wami och hans planer.

Hon ler lätt mot honom.
"Då ses vi då". Säger hon och känner redan en saknad efter honom. Det känns underligt och lustigt att känna så här för någon annan. För en hane.
Hon ger honom en slick på kinden och sveper sedan lugnt på svansen.
"Ta hand om dig". Hon vill att han kommer tillbaka välbehållen. 3 dagar. Det är en lång tid. En evighet om man så vill.

Han ger henne en slick på nosen, en avsked men även en vi ses på nytt slick. Han ler emot henne, men det värkte redan inom honom av saknad, men tre dagar skulle gå fort, hoppas han. Han klipper lite med öronen och ler mot henne. - ja det gör vi min sköna. Han tar några steg bort från henne, men han ville inte, men han måste, men han tänker att snart får han träffa henne igen. - Ta hand om dig också Wami säger han med värme i rösten.