Vart har hon hamnat? Dimman är så tät att hon inte kan se särskilt många meter framför sig. Men som tur är behöver hon inte ögonen för att se. Träden verkar döda. Men lyssnar man närmare låter det mer som att de är döende. Eller att trädens andar fängslats i sina jordiska skal.
En rysning drar genom tikens kropp när hon vandrar framåt med lätta ljudlösa steg. Den blå blicken glöder mjukt som de alltid gör. Öronen ligger osäkert mot hennes nacke. Så här långt ifrån Kaiwood har hon nog aldrig gått förut. Men denna gången ska hon gå längre. Hon tänker aldrig mer återvända. Det råder Chaos i landet. Många själar kommer nog förtappas i Chaibos grottor. Kanske kommer ingen direkt att bry sig om hon skulle försvinna. Hon har alltid varit den lilla klena valpen. Minstingen till ingen nytta.
Hon tänker leva sitt eget liv nu. Tänker finna fler likasinnade. Hennes drömmar och hopp och tankar har blivit starkare efter mötet med den snövita tiken Dyami. Det här kan bli något stort. Det är hon säker på. Tillsammans kan de klara det. Och de ska finna fler. Kaiwood och TBB kommer från och med nu vara ett avslutat kapitel. Hon tänker aldrig mer sätta sin tass där.

Den lilla tiken har vuxit. Hon är inte längre liten och obetydlig. Hon har skjutit i höjd. Och hennes valppäls är nästan helt borta. Det är i en mörkare skrud hon befinner sig nu. Snart som natten. Men här och där kan man fortfarande se bruna fläckar. Hennes tecken är med framträdande nu. Den långa överrörliga svansen slingrar sig bakom henne när hon vandrar fram. Svansen är randig nu. Ränderna är lika blå som hennes ögon. Tikens kropp har även blivit smäckrare. Kanske kan hon även kallas vacker? Den lilla fula ankungen håller på att bli vuxen.

Hon stannar upp mitt i steget när jorden viskar till henne att vara uppmärksam. Att det finns någon annan i denna skog. Skärrat ser hon sig omkring. Bara det inte är en medlem av TBB som anat oråd och följt hennes spår. Men hon har varit noga med att dölja sitt spår. Kamouflera doften med jordens mustiga doft. Hon står stilla. Sänker huvudet till mankhöjd och stirrar in i dimman. Sedan kilar hon snabbt mot det närmaste trädet och hivar sig enkelt och elegant upp på en grov gren. Hennes trädklättring har förbättrats märkbart. Hon har övat mycket. Hon lägger sig på grenen och virar den långa svansen om stammen för bästa baland. Sedan stirrar den glödande blicken ner mot marken. Åt det håll främlingen närmar sig från.

[PAX TILL LIHAI]

Den stora gråa hanen går med försiktiga steg i den dimmiga skogen, han sveper lite med svansen och försöker se något i dimmorna, hans friska öga bärnstensbrunt precis som hans Mors ena öga är, hans andra öga är grått och blind. Ena örat är avslitet, ett minne från hans far som är ej vid livet nu. Han klipper lite med öronen och lyssnar, men han kunde inte höra något,eller jo, det var vindens spöklika tjut han kunde höra då och då.

Det går kalla kårar längst han ryggrad, nej det här stället gjorde själ för sitt namn för träden är verkligen döda, svarta förvridna stammar och så dimman gjorde det extra.
han slickar sig om nosen och går vidare, han hoppades att han inte skulle stöta på någon elaking eller något ännu värre. Visst är han modig och så men att slåss mot någon som är död eller i andeform är ju väldigt svårt, dessutom i den här tjocka dimman så kunde ju vem som helst komma i ett bakhåll.

Han går vidare, med alla sinnen öppna och mycket vaksam.

Hon ligger stilla och tyst på grenen och försöker urskilja något i dimman. Men hon ser inte långt så hon lyssnar till jorden istället. När den viskar till henne om vartenda steg främlingen tag. Snart kan hon faktiskt skymta något ljust i dimman. Något i en fast form. Öronen klipper till på tikens huvud. Det är ingen medlem av TBB. Hon pustar tyst ut. Hon kan fortfarande inte veta om främlingen är vänligt sinnat eller på dåligt humör. Vem vet vilka typer som gillar att hålla till i denna skog. Men främlingen ser inte alltför elak ut. Men skenet kan lätt bedra. Hon bestämmer sig i alla fall för att chansa och reser sig ljudlöst upp på grenen. Sedan tar hon ett skutt ner mot marken och landat mjukt och tyst framför främlingen. De glödande ögonen hålls fäst på främlingen. En hane verkar det som. Äldre och större än henne själv.

"God afton, främling". Hälsar hon. Egentligen är hon inte riktigt säker på vilken tid på dygnet det är. Men hon lämnade Kaiwood för ett väldigt bra tag sedan. Så kanske har det kvällats. Det är svårt att bedöma i den här skogen.
Även tikens röst har utvecklats. Mognat. Den är inte längre ljus och pipig. Den har fått en mörkare ton. En mildare klang och melodiska inslag.

Han fortsätter att gå, men han stannar upp och känner hur hjärtan nästan flyger upp i halsen på honom när någon mörk skepnad landar tyst framför honom. hans friska öga spärras upp och han blottar tänderna ifall det skulle vara en fiende, men när skepnaden kommer inom han synfält så ser han att det är en varg, en yngre mindre tik och han slutar att blottar tänderna.

han ler milt emot henne och nickar med huvudet så hans lugg faller ner mjukt över hans ögon. - God afton själv främling. hans röst är vänlig och charmig. Han klipper lite med öronen och ser på tiken. - Vad är ditt namn fröken? han sätter sig ner på marken och betraktar henne.

Hon kan inte låta bli att roas lite lätt av hans reaktion. Att han verkade överraskad av hennes plötsliga entré. Med blottade tänder. Nog kunde det gått illa om hanen attackerat utan att ta reda på vad det var som dök ner framför honom. Hon ler lite lätt mot honom och sätter sig ner med en elegant smidig rörelse och sveper den väldigt långa svansen om tassarna.

"Mitt namn är Wami". Det är hennes namn. Det är vad hon föredrar att kallas. Hon vill inte påminnas av Kaiwood.
"Vad kan ert namn vara, främling". Hon ser nyfiket på honom. Men skogens mörker, hennes svarta päls och de glödande ögonen döljer nog rätt bra hennes anletsdrag.

Han hade svårt att se hennes anletsdrag eftersom landskapet och hennes mörka päls och glödande ögon smälte ihop på något sätt, han tycker det är både fascinerade och läskigt på samma gång. Han ser in i hennes glödande ögon och ler vänligt charmigt,- Trevligt att träffa dig Wami. Han böjer på huvudet i respektfull gest. - Mitt namn är Lihai. han sveper med svansen och ser sig omkring fast vad han tittar efter vet han inte eftersom han inte kan se något i den tjocka dimman. - Vad gör en ung dam som du på en spöklik plats som den här? han klipper lite med öronen och slickar sig om nosen, han mor hade nämnt den här platsen för honom, det var här hon hade träffat sin partner, Zodiac heter han visst.

det är därför han blev nyfiken på den här platsen varför hans mor drogs hit och ja en massa annat också.

Lihai. Inget namn hon har hört förut. Men hon har ju inte kunnat röra sig särskilt långt från Kaiwood förut. Detta är första gången. Och hon vill både utforska landet och möta nya intressanta vargar. Och denne Lihai är den förste. Och hans namn klingar väldigt fint med. Hon fnissar lite lätt. Mest för att hon är exalterad och upprymd över att ha vågat det hon velat så länge.
"Jag har lämnat min födelseplats för sista gången och ska se mig om i landet. Jag visste inte att denna skogen fanns här men det tåls att undersökas". Säger hon och sträcker lite på sig. Men hanen är fortfarande högre än henne. Wami är inte rädd. Hon har mycket mod i sin lilla kropp. Såklart finns det det som skrämmer henne.
"Vad för er själv till denna skog, Lihai". Hon lägger lite betoning på hans namn. Mest för att smaka på det. Även denna gång finner hon att det klingar fint.

Han spetsar öronen åt hennes håll när hon pratar och ler vänligt emot henne. Trots att hon är mindre än honom så ser han inte ner på henne för det, även de som är små har mycket kraft och kan ge stryk tillbaka. Han behandlar alla som han själv vill bli behandlad och den här unga fröken framför honom är ingen fiende. - intressant, så var är din födelseplats? han ser nyfiket på henne och hans blick är hela tiden riktad på henne. - nej jag visste inte heller att denna skogens fanns , förrän min mor berättade om den. Han flinar snett och ruskar smått på huvudet så luggen faller mjukt ner över ögonen. - ja jag blev väldigt nyfiken på den här platsen när mor hade berättat om den, och dessutom gillar jag att utforska nya ställen. Sedan ger han ifrån sig en suck och blänger lite på dimman runt dem som om den skulle känna hans blickar och försvinna helt. - men hade jag vetat att dimman skulle vara så här tjock så hade jag nog väntat tills det hade lättat lite. Han vrider på huvudet igen och riktar blicken mot Wami igen.

"Jag är född i Kaiwood". Svarar hon kort. Och det hörs på hennes röst att det är en plats hon inte gillar. Kanske inte själva platsen i sig men flocken som bor där. Hon vill inte ha med dem att göra längre. Hon är glad att hon har lyckats lära sig att kamouflera sin doft så man inte känner flockdoften som fortfarande sitter fast i pälsen på henne.

Hon nickar lätt åt Lihai.
"Ja, det är jättekul att utforska nya platser". Säger hon glatt.
"En vän på färden hade inte suttit helt fel. Men jag är van vid att klara mig ensam". Hon sveper mjukt med den långa svansen och sätter sig ner. Den långa svansen sveps om henne tassar. Hon släpper inte Lihai med blicken. Hon försöker studera honom hans utseende i mörkret.
"Ja, dimman känns lite för mycket". Håller hon med och ler lätt.
"Var kommer du själv ifrån, Lihai?" Frågar hon för hon är nyfiken.

Han hörde på hennes röst att kaiwood inte direkt var hennes favoritplats trots att hon föddes där. han klipper lite med öronen och antog att det kanske var något under hennes uppväxt som hände. men han är inte den som snokar i andras liv utan låter det passera och eftersom hon verkade inte vilja prata om kaiwood så är det ingen ide att fråga vidare.

han ler emot henne och slickar sig om nosen - ja jag har itne gått till alla platser här i Numoori men någon gång skall det bli den första. han flinar lätt emot henne och nickar. - Även en ensamvarg behöver någon färdkompis ibland. hans friska öga möter hennes glödande blick. - jag menar att det kan vara skönt att ha någon att prata med och en som kan hjälpa till mot faror eller jakt.

inte för att han trodde att Wami är svag, hon ser ut att kunna klara sig själv. han rynkar lite på nosen och drar ett djupt andetag. - ja, vi kanske borde söka efter något skydd tills dimman lättnar? Han sveper med svansen och ler emot honom - jag är född i Lövskogen.

Hon nickar glatt. Glad över att ha funnit ännu en intressant individ att talas vid med. Hon är glad över faktumet att inte alla är som vargarna i Kaiwood. Att det faktiskt finns hopp om världen. Om världen nu klarar sig undan detta chaos.
"Allt måste utforskas. Det är ju därför det finns där". Wami vill se hela Numoori. Utforska allt hon kan finna. Kaiwood kan hon utan och innan. Den platsen kommer förmodligen alltid att vara en del av henne. Men hon tänker inte återvända. Aldrig. Det skulle med all säkerhet innebära hennes död.
"Så sant. Ibland kan det bli långtråkigt att tala med sig själv". Hon nämner inte jorden. Att den alltid talar med henne. Att dess röster väckts och nu berättar allt möjligt för henne. Men växterna kommer aldrig kunna ersätta en annan varg.
"Lövskogen? Där har jag varit". Säger hon glatt.
"Det lever en flock där va?" Det har skogen själv talar om för henne. Visat henne var revirgränsen går och sagt åt henne att akta sig för att vandra över på fel sida. Då hon fortfarande luktade av Kaiwood. Av TBB så kunde det vara farligt för henne. Men hon tänker aldrig mer lukta av TBB.

han skrattade till och nickade -det har du så rätt, vad skulle vi göra om vi inte hade något att utforska? han ler mjukt mot henne och är glad över att ha träffat en glad och trevlig individ som han själv. Han tycker att hon har samma tankesätt som han själv, men också att hon är lite mystiskt på ett charmigt sätt.
Han klipper med öronen igen och ser sig omkring, eller ja det går ju inte att se genom dimman som verkar allt bli tätare ju mer de är kvar här. han funderade på att leta efter ett skydd åt dem, men han skulle med stor säkerhet gå vilse eftersom han inte kan se ett dyft i dimman.

han vrider på huvudet och riktar blicken åt wamis håll när hon pratar igen. Han ler mot henne och Nickar. - ja, Cierzo, jag är medlem i den flocken. han skrattade till och sveper med svansen. - det är en bra flock, vi håller ihop och våra ledare är toppen.

"Förmodligen inte mycket". Svarar hon och fnissar. Vilket tråkigt liv det skulle vara. Om man inte kunde utforska någonting. Hon fuktar nosen med den lilla tungan.
Dimman omkring den stör henne inte så mycket. Kanske lite för att hon inte kan ta en närmare titt på Lihai utan att verka allt för närgången. Men hade hon varit ensam hade det inte varit några problem. För hon behöver inte sina ögon för att se vart hon ska gå och vart hon ska placera tassarna.
"Det låter som en bra flock". Säger hon och ler. Själv vill hon skapa sig en flock. En perfekt flock. Eller i alla fall så perfekt man kan göra den. Och hon har funnit en like som vill förverkliga den med henne. Det är hon så glad över. Men det behövs medlemmar för att en flock ska kunna vara en flock.
"Du trivs där eller hur?" Frågar hon med ett varmt leende på läpparna. Det låter som det när Lihai talade om sin flock och sin ledare. Det verkar vara en flock helt olik den flock Wami föddes i.

Han skrattar varmt, hon ahr ett smittande skratt. han tycker det är skönt att skratta också trots allt det här med gudarna så borde det ju finnas glädje också. Han ser på henne igen och reser sig upp och tar ett steg närmare henne. Han nickar som som svar åt det hon säger om Cierzo. - ja det är en väldigt bra flock. Han ler emot henne och klipper lite med öronen. Det hade börjat tjuta bland träden och det var väldigt spöklikt nu, han rycker lite på axlarna och antog att det är vinden som håller på att skoja med dem. - Har du funderat på att gå med i någon ny flock? Han sveper med svansen och han börjar också bli hungrig, men vad kunde man äta här? i den döda skogen finns ju ingenting om man inte levde på dimman då. Det sista var mer tänkt som ett skämt för att lugna sig själv. När hon ställer en fråga igen så nickar han och ler. - jadå jag trivs bra där, men jag kanske lämnar flocken för att söka efter ett nytt hem och kanske bildar en familj i framtiden.

Hon ler lätt men skakar på huvudet.
"Nej, jag har inga planer på att gå med i någon ny flock. Men jag har länge velat skapa mig en egen flock. En flock där alla behandlas lika och med den respekt de förtjänar. En flock där ingen ses ner på och ingen är utanför. En flock som kan erbjuda en trygghet och ett hem". Hon fuktar åter den blå nosen med tungan.
"Jag har mött en del vargar som sett ner på mina tankar. Och en del som tycker att det låter som en bra plan. Jag har även mött en som tror på det lika starkt som jag och vi har bestämt att slå ihop våra idéer och skapa en ännu bättre flock". Hennes ögon tindrar under glöden. Hon tror så starkt på det här. Det är verkligen vad hon vill. Och lyckas hon inte med detta vet hon inte vad hon ska göra. Det får hon grubbla på om det händer.
Öronen klipper till på hennes huvud när Lihai talar igen.
"Varför lämna ert hem när ni trivs?". Hon kan inte låta bli att undra.
"Eller beror det på att ni vill se mer av världen?" Hon är nyfiken. Nyfiken på honom.

Han lyssnar på det hon säger och han nickar. Det hon säger låter väldigt bra i hans öron, där alla är jämlika ingen behöver vara utstött. han ler emot henne. - Jag håller med dig, det låter som en toppenide, jag tycker verkligen att du skall skapa den flocken. han flinar lite menade. - vem vet, kanske jag söker till den någon gång?
han sveper lite med svansen och ser sig omkring. - Visst trivs jag i flocken, men jag känner att jag vill bilda mig ett eget hem, en egna familj. Jag har min familj i Cierzo och jag vet att jag är välkommen dit oavsett om jag väljer att gå med i en ny flock. Han skrattar till igen och möter hennes glödande blick. - Ja, kanske vill se mer utav världen, men det skulle vara trevligt med sällskap att göra det.

Hon blir glad över att han tycker om hennes idé. Att han skulle finna intresse i att kanske gå med i en sådan flock. Detta peppar henne ännu mer. Hon vill inget hellre än att göra den drömmen till en verklighet.
"Det vore väldigt roligt om du ville gå med, Lihai. Du är ett väldigt trevligt sällskap". Säger hon mer ärliga ord. Även om de inte känner varandra så väl ännu. Men han verkar vara en väldigt trevlig hane. En hon vill lära känna mer.
"Ibland behöver man få följa sina egna drömma. Skapa sitt eget liv. Det var därför jag lämnade min födelseflock. Hade jag stannat längre hade det blivit min död". Nej, aldrig att hon skulle dö på Kaiwood's mark. Aldrig att hon vänder tillbaka dit. Det livet är äntligen över.
Hon nickar lätt.
"Gott sällskap uppskattas alltid". Säger hon med ett leende.

Han bugar sig och ler upp mot henne och ser på henne. - jag tackar för komplimangen Wami. han reser sig upp igen och håller blicken hela tiden fäst på henne. - du är ett väldigt trevligt sällskap du också Wami. han ville lära känna henne mer, det kändes nästan som om det hade känt varandra udner annan tid? han skrattade smått inombords, ja men det kanske stämmer en deja vu känsla kanske? han nickar igen ochs er på henne - ja det har du rätt i Wami. Den dagen du har skapat din flock så komemr ajg att söka. han ler mjukt emot henne.

Tills vidare skulle hans tanna i Cierzo, Cierzo kommer alltid att vara hans hem, men han behövde som sagt gå sin egna väg.

Hon blir glad att höra hans ord. Hon sveper på den långa överrörliga svansen och öronen klipper till på huvudet.
"Det glädjer mig att höra". Svarar hon honom. Hon reser sig lugnt upp. Hon har sällan varit den som kunnat sitta still särskilt länge. Men med åren har det blivit lättare. Speciellt när hon är i uppskattat sällskap.
"Vad ska era tassar föra er nu, Lihai? Tillbaka till Lövskogen?" Nu? Hon skulle gärna vilja att mötet pågick längre. Men om han känner att det är dags att gå får hon bara hoppas på att möta honom igen en dag.

Han följer henne med blicken och tar ett steg närmare henne, han stod nära henne så att han nästan kunde känna hennes kroppsvärme mot sin. han klipper lite med öronen och ler varmt. - Om du itne har något emot det, så skulle mina tassar gå dit där du hade tänkt gå?.

han uppskattade hennes sällskap och han ville inte lämna hennes nu. och dessutom är det fult att lämna en dam ensam i ett sånt här ställe, även fast han trodde att hon kunde ta vara på sig själv. - Så vad har du för planer nu? skall vi söka skydd tills dimman har lättat? Han sveper med svansen och ser sig omkring, han tycker sig märka att dimman har blivit allt mer tjockare eller inbillar han sig bara?

Hon står stilla då han kommer närmare. Hade det varit någon annan hade hon förmodligen ryggat undan ett par steg. Men hon känner sig underligt dragen till denna hane. På ett sätt hon inte kan förklara. Hon är nyfiken på honom. Vill veta mer om honom. Lära känna honom. Öronen klipper till på hennes huvud. Han står så nära att hon kan se hans anletsdrag. Han är... vacker. Hon flinar lite lätt. Men inte elakt eller illmarigt. Det har hon sällan gjort i sitt liv. Kanske vill hon testa honom?
"Skulle du vara beredd att lämna ditt liv och din flock bakom dig för att följa mig? Jag är på väg härifrån. Mitt mål för stunden är att komma så långt ifrån Kaiwood som möjligt". Varför hoppas hon så att han ska svara ja? Hon tar ett stilla steg närmare honom. De står så nära varandra. Ändå utan att röra vid varandra. Hon mindre än honom. Hennes hos är lätt lyft för att kunna se hans ansikte. Möta hans blick.

han ler mot henne och sträcker fram huvudet och ger henne en buff på hennes hals. han klipper lite med öronen, hon är fascinerad på sitt sätt, vacker också, men han ville itne skrämma iväg henne. Dessutom en vacker tik som hon hade säkert redan en partner så han ville inte förstöra något.
han slickar sig om nosen och möter hennes glödande vackra blick och nickar - ja jag skulle följa med dig till världens ände.

Hon ler mot honom när han ger henne en buff på halsen.
"Vi får väl se". Säger hon med en lätt utmanande ton och tar några steg förbi honom och sveper till med den långa svansen så att den stryks mot hans bog när hon sedan helt går förbi honom. Hon stannar snett bakom honom och vänder sig mot honom.
"Skulle ni verkligen göra det? Har ni ingen liten söt tik i er flock som kommer sakna er? En vacker hane som ni måste ha många tikar springande efter er". Säger hon. Sätter ord på sina tankar. Wami är van vid att vara ensam. Hon är van vid att ingen bryr sig. Men hon har hört att flocklivet inte är densamma i andra flockar om man jämför med TBB.

Han ryser till när henens svans snuddar vid hans bog när hon går förbi honom. han följer henen med blicken och ler emot henne. Det hon säger sedan får honom att häpna men också att rodna. Han vacker? han som hade skavanker här och där, och han som hade bara ett friskt öga?

nej han är inte lika vacker som wami. han Flinade till och möter hennes blick. - jag skulle följa med dig Wami genom eld och vatten, genom helvetet och himlen om du bad om det. och nej jag har ingen söt tik i flocken som väntar på mig och tro mig, inga tikar springer efter en varg med skavanker som jag.

han ler varmt mot henne och ser på henne. - Men en vacker dam som ni mnåste ju ha en massa beundrare efter er?

Hade hon kunnat skulle hon rodna av hans ord. De har just mötts. Ändå säger han sådana ord till henne. Vågar hon tro på dem? Hon tippar huvudet lätt på sne.
"Är jag endast en snabb utväg för dig att komma bort från din flock. En snabb chans att få utforska landet utan att vara ensam?" Hon har alltid varit rakt på sak. Är det något som förbryllar henne måste hon ha svar. I TBB var det inte lika lätt att yttra sig. Och hon har fått en del tillrättavisningar bara genom att ha öppnat munnen. Hennes kropp har erhållit en del ärr genom åren. En del syns och vissa döljs av pälsen. Man kan se krusningen i pälsen på ena benet där hennes mor orsakade henne ett stort sår en gång.
"En varg med skavanker är en varg med erfarenhet". Hon sätter sig ner och sveper den långa svansen om tassarna. Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag var alltid den lilla svaga valpen som ingen såg något hopp i alls. Mitt liv har alltid varit en kamp". Nej, skulle hon ha en massa beundrare efter sig skulle hon nog börja undra vad som är fel i deras huvuden. Det är bara på senare tid hon faktiskt börjat tycka om att se sin spegelbild i vattenytan.