Snön föll tätt. Vinden slet i omkullfallna träd och dess döende grenar, och vart än man vände sig kastades vass is och vätande snö.
Nisha behövde inte oroa sig för det.
Hon bestod av inget, var inte en del av denna värld. Hon behövde inte känna markens skälvningar eller smaka fruset vatten i den bitande kylan som inte hörde våren till.
Hon var inte en del av den vinande vinden eller den fallande snön.
Men hon var en del av TBB, och av kaiwood.
I den form hennes ande hade antagit var hon inte mer än en oformelig gas. En ej konkret massa av dimma och smogg.
Barren täcktes av ett tjockt lager snö. Avtryck som andar gjort i sin vilda dans prydde delar, men där vissa abrupt upphörde, tog nya vid och tillsammans bildade de ett mönster av förvirring.
Nisha lurpassade i mitten av TBBs revir, huvudet klart för första gången på vad som kändes år.
Döden hade intressanta effekter på efterlivet. Det kunde hon säga.
I alla fall så hade hennes andra död det, för den första hade inte haft något större intryck.
Hon tänkte skydda sin flock genom gudarnas krig, försvara dem mot de olyckor som skulle kunna komma att hända dem.
Lojaliteten mot TBB kom alltid i första hand.
Hon försökte minnas vad hon hört sägas i grottorna innan hon släpptes lös, men kunde bara minnas gudens röst som ett vagt brus.
Andevargen väntade.

|| aande aande i flaskan, *gnider flaskan* ||

Den brunfärgade varginnan satt vid en skugsdunge med ryggen mot vinden,
trots det fick hon kisa med ögonen för att slippa iskristallerna som följde med vinden som nålar. Kylan slapp hon undan ganska fräckt, som den Inferno hon var, men snön kunde hon inte hindra att virvla med snökristaller i hård vind.
Hur fan kunde det snöa i maj? Det var absolut inte normalt, något annat var på gång.
Nått som inte till det vardagliga.

Fnysande reste sig Demethra och hon lämnade efter sig en mörk fläck av blött gräs
som snart skulle täckas av den ihärdiga snön som allt annat. Frusterat skakade hon bort
slaskig snö från sin rygg och vände om för att gå mot vinden.
Mot det hon antog var mot väst.

Hon svävade i intigheten. Frånkopplad och avstängd.
Men ack så närvarande.
Aldrig så levande.
Det välbekanta skrattet ekade mellan trädens nu vita stammar. Skrattet som så väl hörde hemma i kaiwoods mörka vrå.
Kaiwood, hennes hem.
Andevargens dimmiga yttre samlade sig, trotsade den skarpa vinden och tog färger som kontrasterade nattens mörker och snöns vita sken.
Klart lila, och närmast lysande svart.
Glödande ögon.
Röken vällde från hennes kropp, om hennes form kunde kallas så. Andevargar hade ingen kropp, bestod inte av något och saknade alla kroppsliga behov.
Hon var bara smogg i en skepnad. Vinden kunde inte röra henne, flingorna föll rätt igenom. Stegen hon tog framåt lämnade inga avtryck, för hon kunde själv välja om hennes närvaro skulle avslöjas i spår eller om hela välden skulle gå ovetandes.
Men hon hade inget att dölja.
Anden vandrade framåt, trotsade elementen som den envisa varelse hon alltid varit.
Skrattade åt gudarnas fåfänga försök att motgå henne.
Tiken tog stats och hoppade upp i luften, bara för att åter gå upp i rök och försvinna. Färdades genom skogen som en formlös massa, i sökande efter något att göra.
Det dröjde inte länge innan hon stötte på en flockmedlem. Eldtiken, vars namn hon för tillfället inte kom ihåg.
Fortfarande i form av utspridd dimma, väl maskerad i den fallande snöns raseri, svävade hon närmre.
Bestämde sig för att det skulle vara underbart roande att skrämma pälsen ur tiken. Tids nog.
Anden väntade, och iakttog.

|| om jag fattar rätt så ser Demethra Nisha bara som en tunn dimma nu- alltså ser hon inte varginnan, speciellt inte i vädret nu ||

Lika påtränglig som allt annat,
lika jävlig som allt annat
och framför allt-
lika provocerande.
Eldvarginnan stannade upp och
vände nosen mot en av trädstammarna,
fångade upp lukter av markeringar.
Avlägset från flockmedlemmar,
det var en stund sen nån gått här.

Detta förvånade inte varginnan märkbart,
de flesta höll sig undan,
speciellt tikar med valpar,
valpar som kommit till världen för att få se
den nyspruckna ljusa sidan av Kaiwood.
Istället får de se det här, Demethra skakar
roat på huvudet. Nog klarar sig små som
stora sig, bra för de små att lära sig,
även om de inte är så bra utrustade för
ett vinterväder. De får bara lära sig
att få saker här är på goda spår.
De är TBB, borde vara vana att
smaka på det dom ger.

|| mmm, inte känner väl heller Demethra Nishas doft eller något sånt? Men kan Nisha bestämma det där så att hon plötsligt "börjar synas", ge ifrån sig lukt och spår och hela faderullan? ||

[Det när min tokning av andevargar, ja ^^ i alla fall när de är som nish och har tämligen hög status. Kan förklara lite mer ingående i inlägget under :P ]

Nisha, som den fysisk oexisterande varelse hon var, gjorde sitt bästa med att smyga närmre honan hon kände så väl igen.
Nu kunde hon dock inte smyga. Hon fanns inte, inte egentligen. Svårt att göra ljud i från sig när den fallande snön inte ens kunde landa på henne.
Det var vad hon saknade mest bland de levande. Vinden, känslan, livet. I denna form ar det bara gudarna själva som kunde besegra henne.
Det var förenkelt, att smyga sig på någon när hon annars aldrig lämnade spår. Förut hade det varit en konst, ett mästervärk att vara stolt över.
När chaoset och de förvirrade andarna tillät, övade hon sina färdigheter med att göra sin form synlig och kroppslig. Hon tränade på att lämna spår och budskap.
Många utav de andar som bebodde skogen lärde sig aldrig mer än ljud. Knappt ens det. Hon hade under den korta stunden som hon åter igen vandrat skogen lärt sig att ta en fysisk form och lämna spår hon inte borde kunna göra. Att få sitt skratt att eka var inte längre en svårighet, utan snarare ett sätt att roa sig på.
I den fallande snön började den döda anden koncentrera sig, och bland sävande snöflingor började hennes osynliga själ ta form. Först bara som maskerad rök, men kort därefter hade smoggen tagit form av en varg.
En väldigt bekant varg, för alla medlemmar i TBB.
Vinden blåste hårt för att vara i mitten av en skog, men röken rörde sig inte ur fläcken.
Skuggan av vad som skulle kunna ha varit ett leende formades, ett skadeglatt flin. Den långa röksvansen slingade sig, och huvudet var lagt på sned. Annars så tod hon stilla och gjorde inga ansatser att ändra det.

[är det fortfarande några oklarigheter, så säg till :D ]

|| jaaaaa, tror jag fattade det ganska bra nu :) ||

Demetthra stannade igen, vände huvudet åt sidan, snett uppåt.
Hon sträckte ut nosen i vinden och snön och vädrade.
Ingenting, förutom den välkända revirsdoften. Hon
njöt av den, kände sig hel.

I ovädrets otydlighet uppenbarades en gestalt när Demethra
vände huvudet mot sin högra sida. Den var rökig, som en skugga.
Demethra vände hela sin kropp efter huvudet för att stå rakt mot främlingen.
Den gav inte ifrån sig doft, inte heller några ljud. Sakta med säkert figurerades
gestaltens kropp till en vargs. Formen blev fastare, vargen mer verklig.
Demethra säntke sitt huvud i mankhöjd, tog ett steg åt sidan med vänster framtass.
-Nisha, mumlade hon med svävande stämma som i en hälsning. Det var länge sen hon träffat tiken, och efter den gången hade hon tydligt fått veta att hon var död. Den förra gången hade tydligen inte velat lägga ut sig som den sista.

|| lite osäker hur länge sen det var Nisha dog och om medlemmarna visste så bra eller inte, vi får bara strunta i den delen annars.. mm... ||

Den döda tikens ande flinade, och smogens form rätade stolt på sig. Det var alltid välkommet att flockens medlemmar kände igen henne och fortfarande hyste respekt.
Trots det att hon var död och inte längre deras beta.
"Det var länge sedan" svarade hon, okaraktäristiskt. Inte likt henne att låta så formell, men det kanske var vad döden gjorde med en. Andra, och nya, prioriteringar. Annat sätt att tänka.
Nisha försökte komma ihåg när hon senast varit i kontakt med flocken på riktigt, som en beta och inte som en skugga. Det var länge sedan. Kändes som år.
Det måste ha varit en bit efter att hennes älskling hade fötts, hennes Jira. Valpen kanske hade varit nästan förbi den barnsligaste valpperioden, så kanske tio eller något.
Efter det hade allt gått åt pipsvängen.

((sorry, kort :P ))

Demethra öppnade stumt munnen som för att säga något men de förseglades igen utan ett ord. Hon visste inte vad att säga, hon och Nisha hade inte haft en sådan kontakt förutom det faktum att de var flocksystrar, så vad fanns att säga.
-Du lämnade oss aldrig, sa hon hest.
Blicken svepte över den döda vargen som stod där framför
henne i en halvt genomskinlig form[?].

|| ah, vad ska man mer skriva åt en död? ;D ||

Nisha slog med svansen. Röken skingrades och suddades ut i ett kort ögonblick, innan den åter samlades till en perfekt imitation av hennes kropps svans.
"Hur mycket har ni fått veta?" frågade hon, ögon smala och flinet brett. Så som det skulle vara.
Om sanningen skulle fram så hade hon väll övergivit flocken, lämnat dem, men om det var ett faktum osagt för resterande flockmedlemmar - varför skulle hon ändra på det? Om hon nu lät historien glida mot mord eller hjälteinsats, så skulle hon leva vidare i flockens namn som legend.
Inte som svag sjukling.
Huvudet lade i en nyfiken vinkel, siluetten skugga på marken snabbt efterföljande.

Demethra förde över kroppsvikten till vänster sida,
lättade den högra baktassen från marken för att
sen sätta ner den på en ny plats därintill.
-Om din död?, hon försäkrade sig om att hon
fattat frågan rätt innan hon besvarade den.
Huvudet höjdes sakta och den tilltagande vinden
rev i hårremmen runt halsen och nacken.
-Flocken känns splittrad just nu,
informationerna som kommer ut är vaga,
rösten var dämpad, det hon sagt stämde mycket
väl ordagrant. Flocken kändes verkligen splittrad,
såsom de varit förut var de inte nu. Men det togs
som att det bara var en fas, det skulle snart bli bra.
-Men visst fick vi veta om din död,
det var en sorg att höra att vår f.d beta avlidit,
respekterande sänkte Demethra huvudet i en mycket
kort nickning mot den högre rangade honan.


|| ... jag har ingen aning om hur mycket vargarna fick veta om Nishas död .. ||

Utan att visa det, gjorde tikens svar Nisha upprymd. De kände alltså inte till hur hon långsamt förtvinat och hur hon i slutet inte varit mer än en döende skamfläck för svag för att ens röra sig.
Detta kunde hon utnyttja.
"En främling övermannade mig" sade hon, fick rösten att låta osäker samtidigt som ett uttryck av fundersamhet övertog ansiktet. Om Nisha var något, så var det manipulativ, och hon hade fått möjligheten att både få en ärorik död och skapa lite jävulskap på köpet.
"Jag minns det inte så bra.. Det blir suddigt strax efter, men jag minns att det var en av dom vita lopporna." tystnaden talade för sig själv. Men jag vet inte vem.
Sedan vände hon bort huvudet, och för ett ögonblick fick vinden tag i den rök hon var och bilden suddades ut. Kort därefter var hon tillbaka, kontrollen åter i hennes ägo.

Demethra lyssnade stilla. "De vita lopporna"?
Hon var osäker på vilka dessa var, men valde
att inte frågesätta det närmare. Inte nu, av henne.

Varginnan rynkade sakta ögonbrynen
men sa fortfarande ingenting.
Hon såg hur Nishas kropp förlorade
sina skarpa konturer, började flyta samman.
Inte heller ännu sa hon något.
Efter en stund återkom linjerna och
dragen som kännetecknade den andre
varginnans egen kropp.
-Jag beklagar, avskyvärt att de blev orsaken,
sa hon stilla i monoton. Fortfarande med meningen att respektera.
Snöstormen som hägrade kring dem hade i samtalet hade blivit
direkt ignorerad, men nu i denna lucka gjorde den sig tydligt påmind.
Snökristaller som småsten haglade i hårda skott mot pälsen, lämnade
liggande sen ovanpå som vita korn utan vägan att gå.
Precis som allt annat skräp häromkring...

Chaoset som härjade i numoori var något ingen riktigt kunde förklara. Inget gick att förstå när stekande torka byttes mot bitande kyla på mindre än ögonblick.
Snöstormen färgade marken vit med sin framfart, trots det att det ännu var sommar. Eller var det det? Nisha var inte riktigt säker.
Dock kunde hon känna det, de andra andarna som med hysterins krafter fick nytt liv. Hysterin var källan till hennes existens, och dess energi gick ut i vågor likt massiva andetag.
Energin var på väg mot ebb, snöstormen i övertag. Bästa att avsluta detta innan hon försvann helt.
"Fega kryp, avskum. Se till att flocken vet vilka mina mördare är" ekade hennes röst, nästan som en order. Nisha visste att hon inte längre hade någon auktoritet över de i flocken. Hennes beta plats hade blivit fylld - av vem visste hon inte men den var i vilket fall inte längre hennes. Det hindrade dock inte vanan från att ta i överhand och få orden som lämnde hennes mun att starkt påminna om hur hon låtit som beta.
Hennes form flackade, röken skingrades för att samlas ihop igen. Krontrollen var det inget fel på, men hon saknade helt kraften att hålla sig samman. Inte ens en riktig ande var hon, bara ett eko. Hon skulle alltid vara bunden till källan, och den dag hysterin var slut, skulle hon inte kunna besöka jordlivet.
Då var det enbart Chaibos som gällde.
Hon öppnade munnen som om hon skulle säga något mer, men i samma stund upplöstes röken helt och hon försvann. Själen var kvar, men hon hade inget sätt att kommunicera. De skrik som vagt ekat genom skogen, galna andras skratt och plåga, upphörde tvärt.
Förutom stormens ilande blev skogen kusligt tyst.

Demethra fick känslan av att andevargen fortfarande var en av TBB:arna, att hon stod där med en högre rang och komenderade Demethra. För en stund blev hon störd av tanken, men skjöt sen undan den. Varginnan nickade ändå, hon skulle tala vidare för Nisha. Konturerna av den forntida flocksystern gav efter och kom tillbaka. Som att hänga mellan medvetenhet och avsvimmad. Efter en stund i velande kunde gestalten inte urskiljas alls, de löstes upp och blev ett med det dis som stormen förde med sig.
Nisha's kropp fanns inte längre där.
Demethra skakade sakta sitt huvud, vände sig bort och gick.

Mörker. Trötthet. Ljudet av vinande vind. Anden av den forna krigaren log, trots det att hon var för utmattad för att göra det fysiskt. Hon kunde inte se, kunde inte känna. Avlägset fanns bara ljuden. På andra örat hörde hon plågade skrik från andar som inte fått ro, och glada skratt från de som funnit sig själva i den sista vilan. Nisha visste att Chaibos inte var en ond gud. Han var bara lika närvarande och naturlig som döden själv. Inget man kunde undfly eller leva utan, hur mycket man kanske kunde önska. Hon ville inte vara en ande, ville inte vara död, men hon hade inte mycket till val. Hennes tid som levande var över, och snart var det dags att även hon skulle finna sin sista vila.
Hon omfamnades av mörker, energin från hysterin låg på sparläge. Det var bara att vänta.
Sen skulle hon vara tillbaka.


[ A V S L U T A T ]