Roströda tassar beträder denna dimmans land och dunklet vilar omkring henne likt en slöja.
Nattens mörker verkar dock inte så mörk om man jämför med var tiken gått igenom.
Men hon är inte den som tänker tillbaka. Hon vandrar framåt med stolt och rest hållning.
Den långa svansen sveper mjukt bakom henne och den ihåliga vinden märks knappt.
Skuggorna är långa i denna skog. Träden gamla och murkna. Kanske inte den vackraste
platsen att befinna sig på. Men vem orkar bry sig om omgivningen? Hon rör sig framåt
med en elegans och inneboende stolthet. En kämpes karaktär. Hon har genom hela livet
fått kämpa för överlevnad. Varför skulle det vara annorlunda nu?
En iskall isblå blick söker av området. Men hon söker inte efter något speciellt. Omkring
vargen vilar en blandning av dofter. För att förvilla främlingar. Hon doftar gräs, vind,
hav och kompost. Vargdoften är väl dold. Men hennes kraft är ännu inte vidare väl
kontrollerad.
Hon gör endast ett kort stopp i sin vandring för att ruska lätt på den smala, slanka,
feminina kroppen. Den mjuka halvlånga pälsen leker med den spöklika vinden för
en kort stund, för att sedan lägga sig till rätta över hennes kropp. Öronen står
mjukt spetsade på huvudet och blicken är vaken. Det är få dofter som undgår den
känsliga nosen. Men inte ens denna tik är perfekt.
[PAX TILL TAVAR]