[ Roll mellan mina karaktärer Aisu och Uriko, och Leviathan är med på ett hörn. Lite av en fortsättning till Steady My Heart ]

Aisu hade känt sig lättad efter samtalet med Uriko. Han skulle nog aldrig förstå riktigt hur tung den här bördan faktiskt hade varit, och fortfarande var, för henne. Men nu kanske den skulle bli lite lättare att bära, och i hennes situation så uppskattade hon varje hjälp hon fick. Envidia hade dock inte tillkännagivit sin närvaro på ett litet tag nu, men Aisu vågade fortfarande inte hoppas att hon var borta för gott, det verkade vara för bra för att vara sant (vilket det antagligen inte var heller). Men hon gladde sig åt den främmande tystnaden, och njöt av att inte ha någon annan röst i huvudet dagarna i ända. Visst kunde tystnaden skrämma henne ibland, men hon ville aldrig byta tillbaka till det som var tidigare. Det som gnagde i henne nu var den resan hon var på väg att ge sig ut på. Hon visste fortfarande om det var rätt.

För tillfället låg hon utanför lyan och vilade. Hon hade slutit ögonen och lyssnade nu till vindens sus mellan träden, lyssnade till fåglarnas kvittrande och tystnaden i hennes huvud.
"Mor?"
Aisu tittade upp på den som talat, även om direkt hört vem det var.
"Min son?" svarade hon frågande och satte sig upp.
"Varför ska ni försvinna?"
Aisu kunde se hur hans ögon var tårfyllda. Det gjorde ont i hjärtat när hon såg på honom. "Jag kommer tillbaka", försäkrade hon honom. "Jag skulle aldrig lämna er. Jag tänker inte försvinna", fortsatte hon sedan.
Inte som er far... Fortsatte hennes tankar, även om hon ljög för sig själv med sin tanke. Leviathan verkade dock nästan ha läst hennes tankar, för han sade sorgset:
"Far försvann..."
"Men det tänker inte jag göra!" sade Aisu bestämt.  Hon strök moderligt nosen mot hans kind. "Jag lovar, Levi."
Sonen svarade inte, utan nickade bara. Hon hoppades att han litade på henne. Hon förstod hur han måste känna, och hon skulle göra allt för att återvända till sina barn och flocken igen.
Leviathan ursäktade sig snart och sade att han hade ett arbete att utföra. Aisu nickade förstående, men misstänkte att han behövde vara för sig själv en stund, någonting hon mycket väl kunde förstå. Hon lade sig ner igen och slöt ögonen på nytt. Kanske skulle hon hinna få lite sömn men det verkade inte som att det skulle bli så.
”M’Lady, är det okej om jag slår mig ned?”
Aisu öppnade ögonen igen och tittade upp och mötte en klargrön blick.
”Ni är så välkommen så”, svarade hon med ett leende. Uriko log och lade sig ner bredvid henne, skruvade lite på sig tills han verkade hitta ett lämpligt avstånd mellan dem.
”Jag ville ta chansen att faktiskt tacka M’Lady, för förtroendet ni gav mig... Jag tänker på det ni berättade för några dagar sedan”, sade han efter en liten stunds tystnad.
Aisu skrattade till, road över hans ord. ”Det är jag som ska tacka”, svarade hon. ”Ni lyssnade, och ni gav mig styrka när jag trodde att jag inte skulle orka mer. Och inte bara nu senast, utan tidigare också”, sade hon och vände hela huvudet mot honom. Det var dock svårt att fånga hans blick då han inte verkade veta riktigt var han skulle fästa den. Till slut blev den dock stilla och deras blickar möttes och hon riktigt sögs in i den ödmjuka blicken han gav henne.
”Allt för er, M’Lady.”
Aisu log och förblev tyst. Hon uppskattade verkligen att ha någon som honom i sitt liv, någon som lyssnade, och som kunde göra det utan att lägga sig i de beslut hon tog. Någon som brydde sig om henne, men utan att spela förälder eller försöka få henne att göra si eller så. Någon som bara fanns där, helt enkelt.
”Varför säger ni alltid så?” frågade hon efter en lång tystnad.
”Vad menar ni? Att jag säger ’M’Lady’?” frågade han förvånat.
Aisu nickade. ”Ni när den enda jag har hört som säger så, och jag undrar varifrån det kommer.”
”Det är så jag är uppfostrad. Vargar av hög rang ska tilltalas med ’M’Lord’ eller ’M’Lady’, det har jag och mina syskon fått lära oss i ung ålder. Det är oerhört respektlös att inte tilltala en högt uppsatt varg med passande titel”, förklarade han. Aisu kunde höra hur han blev irriterad, detta var tydligen ett ämne som han hade starka åsikter i. Hon själv hade inga problem med hans val av titlar, då hon fann det väldigt smickrande att bli kallad ’M’Lady’. Men hon själv skulle nog inte använda det, men å andra sidan var hon inte uppvuxen med det.
”Vart ska ni?” frågade Uriko efter en stunds tystnad. Aisu såg frågande på honom, sedan förstod hon vad han menade.
”Det.. det kan jag inte säga”, svarade hon nedstämt och slog ner blicken i marken. Hon ville så gärna berätta för Uriko, men hon befarade att han inte skulle förstå. Hon visste att hon var tvungen att göra detta, men hon visste också att antagligen så var Åskvilja den enda som faktiskt förstod att det
”Men ni kommer tillbaka?” frågade Uriko sedan.
”Ja, självklart”, svarade hon bestämt. ”Jag skulle aldrig överge min familj och flock”, fortsatte hon med en självklar ton i rösten.
”Bra”, svarade Uriko och log varmt mot henne. ”Det skulle inte vara detsamma utan er.”