Han gick med försiktiga steg. Kvällen klättrade sig sakta närmare och dom ljusa ögonen såg sig omkring. Det var rått i luften och han fick inget annan än en obehaglig känsla av att befinna sig på denna plats. Som om att någon ständigt stirrade på honom.
En kall kår spred sig längst ryggen och fick den mörka pälsen att resa sig lite grann, knappt synbart för ögat.

Dom mörka tassarna tog honom längre in i diset och det dröjde inte länge så kunde han knappt se sina egna tassar. Dimman hade blivit tjockare och det blev svårare att känna dofterna omkring honom, det luktade bara vatten och kyla. Han slöt ögonen och försiktigt började den täta dimman runt omkring honom lätta och det spred sig sakta så att han skulle kunna ta sig fram och kunna se på samma gång. Trotts sitt blod så hade han aldrig tyckt om att ta sig fram med förbundna ögon.

Efter en liten stund stannade den mörka hannen upp och riktade nosen till vänster om sig. Dimman var för tät för att han skulle kunna se. Istället lät han nosen leda honom. Att han inte hade känt denna söta doft tidigare förvånade honom och han förstod att det var en vargtik som gömde sig i den tjocka dimman. Försiktigt började dimman att åter dra sig undan och en siluett av vad som såg ut att vara en varg trädde fram en bit längre bort. Försiktigt närmade han sig främlingen och höll huvudet lite lägre för att visa sin vänliga inställning.

Den unga beigea honan visste inte ens varför hon stannat kvar så pass länge på denna platsen. Den gynnade ju knappast hennes känslor av osäkerhet och tankarna på att någon alltid ville henne illa. Vem visste vad som dolde sig i dimman? Hon hade dock sin känsliga hörsel till sin hjälp som tur var, och på sätt och vis så ingav även dimman en viss trygghet. Kunde inte hon se någon annan så kunde inte de heller se henne, om de nu inte hade någon kraft som hjälpte dem. Det var dock alltför lätt att gå vilse när man endast mötte en vägg av vit dimma, och inte fanns det mycket ljud att fokusera på och navigera efter heller. Hon fick nog erkänna att hon var just det, vilse. Hade hon vetat vad för sorts monster som hyste på slätten så skulle hon nog inte stannat kvar, och då hade nog panikkänslorna återigen kommit upp till ytan av blotta tanken. Nu visste hon dock inte det. Frågan var om det var en fördel eller en nackdel? Hur som helst så hade hon tankar på att ta sig vidare från denna platsen, inte endast på grund av klimatet, det fanns inte mycket i bytesväg, och hon ville inte riskera att hanen hittade henne för att hon dröjt kvar på en plats för länge. Hon var ju fortfarande relativt nära bergen, kunde skymta dem i fjärran om dagarna. En rysning gick längs med hennes ryggrad. Hon hade lovat sig själv att inte tänka på det, men det gick inget vidare. Då ljudet av tassar nådde henne så fick hon en klump i halsen, inte var det heller särskilt långt borta. Vargen var ovanligt tyst och lätt på tassarna, och hon blev lite lugnare av det faktumet, den hanen skulle aldrig kunna röra sig så tyst och försiktigt, hon hade alltid hört hans tunga steg komma långt innan hon känt hans doft. Doften av främlingen i närheten vittnade dock om att det var en hane, och det resulterade i att oron steg igen. Tänk om den hanen var lika illa, eller värre? Var det ens möjligt att vara värre? Hon ville inte stanna och ta reda på det om han var det minsta hotfull. Det var inte det att hon ville misstro alla, men hon hade svårt att lita på främlingar nu för tiden, särskilt hanar. Det var nog egentligen inte så konstigt. ''Vem där?''. Hon försökte hålla ihop rösten, att inte låta oron höras, men den fanns där som en underton, en som inte alls var särskilt svår att höra.

En röst bröt tystnaden och han stannade upp.
"Buraindo, son av Akaryuu och ninja av Oga." han talade med ett lugn och höll sig på avstånd men lät dimman mellan dom lätta och snart kunde han se henne. Trotts mörkret som hade börjat lägga sig så kunde han tydligt se att det var en ljus, nätt och vacker varginna han hade framför sig. Dom ljusa ögonen granskade henne snabbt innan han sänkte huvudet en aning i en hälsning.
"Det var inte min mening att skrämma er fröken." lugnt höjde han det mörka huvudet lite grann och såg emot henne, inte i hennes ljusa ögon då han kunde se att hon var nervös och spänd. Skrämma iväg henne här kände inte som en vidare bra ide och stället fick honom att känna ett väldigt stort obehag.

En mörk hane uppenbarade sig framför henne i mörkret och hon tog några steg bakåt innan hon stannade upp igen. Hennes hållning skrek om osäkerhet och underlägsenhet, förutom de spetsade öronen, de var uppmärksamma, tog in varenda litet ljud. Hanen talade, presenterade sig med en förvånansvärt lugn röst, men hon litade inte på det, istället iakttog hon ljudet av hans andning och hjärtslag, ty de ljög sällan. Hon nickade vagt för att visa att hon hört honom, men gjorde inte särskilt mycket mer än så. Han hade inte endast sagt sitt eget namn, utan även namnet på vad han antog var hans fader, och sedan var det något som fångade lite av hennes uppmärksamhet. Ninja? Hon ville fråga om det, men kände sig inte nog bekväm med att göra det, inte ännu åtminstone. Hon hade egentligen inget att svara på det hela, han hade inte frågat efter hennes namn eller liknande. Hon lät blicken vandra över omgivningen, även om det enda hon såg var en vägg av vit och gråaktig dimma, öronen var dock hela tiden riktade mot hanen, iakttog honom. Det sista hon ville var att bli överfallen utan att hon såg det komma ännu en gång. Aldrig mer. Han fortsatte tala, sade att han inte haft för avsikt att skrämma henne, och det lät faktiskt som att han menade det. ''Där misslyckades du då''. Stämman var lite lugnare, men långt ifrån helt lugn, vaksam, men ändå inte otrevlig. Hon vände tillbaka den blå blicken mot hanen och mötte hans blick för en kort stund innan den vandrade vidare igen. Vem som helst skulle kunna se på henne att hon hade upplevt något som skärrat henne ordentligt, hon gick att läsa som en öppen bok.

Lite skamset såg han ner i backen och öronen tippades lätt emot nacken och huvudet sänktes ännu mer.
"Jag ber om ursäkt." rösten var lugn och han slog sig ned i den tjocka dimman för att sedan se emot henne lite lätt och log lite grann emot henne. Han hade alltid fått höra att han kunde det där med tikar, charma dom mest kyligaste och lugna ned dom mest hetaste. Men denna lilla ljusa tik behövde inget av det, hon såg mest ut att behöva hitta ut härifrån. Hon var rädd, mycket rädd och han ville verkligen inte skrämma upp henne mer än så här. Sprang hon iväg så skulle han nog kunna hitta henne utan större problem men det skulle nog bara skrämma henne ännu mer. Kanske om han talade till henne, kanske hon lugnade ned sig då.
"Må jag fråga, vad gör en så vacker dam som ni här ute mitt i ingenstans?"


[asöfkasjfakf, jag kan inte rolla längre Dx]

Hanen ursäktade sig. Stämman och alla andra ljud han gav ifrån sig tydde inte på någonting annat än att han verkade tala sanning, och det låg ett särskilt lugn över honom, ett hon aldrig hört hos någon förut. Ändå så kunde hon inte förmå sig att slappna av eller lita på det hela, det kunde ju vara någon sorts fasad, ett spel, hon hade ingen aning. Hon hade levt så avskärmat hela sitt liv att hon hade väldigt lite kunskap om främlingar och andra raser i landet. Hanen hade ju nämnt något om ninja, kanske hade det hela med det att göra på något vis? Alla dessa frågor, det ledde ingen vart om hon inte frågade om dem, men tänk om det skulle reta upp hanen? En låg, knappt hörbar, suck lämnade henne och blicken vändes än en gång in i dimman. ''Jag...flydde, och hamnade här''. Stämman var svag, blott mer än en viskning, och man skulle nog kunna urskilja rädslan och smärtan om man lyssnade noga. ''Kalla mig inte det, jag är ingenting annat än ett förstört, urholkat skal av vad jag en gång var...''. Hon slog sig ner på marken, förvånande nog, om än hon inte slappnade av det minsta. Öronen stod fortfarande spetsade, vaksamt riktade mot hanen framför henne. Hon skulle inte kalla sig själv vacker, särskilt inte efter allt som hänt. Det hade förstört henne helt och hållet, och var fortfarande så pass färskt i hennes sinne att hon hade svårt att se bortom det. ''Vad gör du själv här? Om jag får fråga''. Rösten var fortfarande rätt låg och osäker, men kanske låg där även en viss nyfikenhet begraven under allt annat, inte endast en sådan som ville ta reda på om han var ett hot. Något sade henne att han var annorlunda, och hon hoppades innerligt att det var sant.