Han kände sig skyldig då han lämnat Parhin ensam medan han skulle och jaga. Att äntligen kommit till en plats med mycket mera bytesdjur var en härlig känsla. Att inte behöva oroa sig varje gång om de skulle få något att äta på flera dagar. Nu var det han som skulle ta hand om sin syster och han skulle inte misslyckas. Prahan gav ifrån sig ett mörkt purrande ljud för att uttrycka sin sorgglädje blandning. Men att prata med främlingar hade inte varit det lättaste, de verkade inte förstå dem och han förstog inte dem. Det var ett komplicerat språk de hade.. Han brummade lätt och fortsatte framåt med öronen nästan släpande i gräset. Han gillade inte den här värmen, den gjorde honom yr och påminde honom om den hemska elden som var ett av de farligaste sakerna som han visste. En rysning gick genom hans kropp då han tänkte på det. Så fångade hans nos upp doften av ett större bytesdjur och han slickade sig runt munnen med en nöjd suck och började ta sig fram med en aning snabbare skutt än innan.

Efter ett tag kunde han också se sitt bytesdjur, en antilop unge som verkat slarva bort sig. Den var ännu så pass fet så att det inte bara skulle vara skinn och ben. Prahan stannade upp och väntade upp ett bra läge att anfalla.

[Bara att joina :)]

|| goda goria här ||

Att använda sig av sin andra skepnad tog på krafterna lite mer än av att vara i sin normala vargform-
Bara den lilla ändringen kunde spela mycket roll, värmen var hon inte alls van med. Inte alls nej, vad gjorde hon här? Vad hade fört henne ända hit, hon måste vara långt ifrån reviret nu. Alltför långt, hua nej. Nu skulle hon svänga om, här behövde hon inte vara.
Den vit-gråa vargen vände på klacken, käftarna var särade för att låta tungan andas.
Som Vintervarg hade hon fördelar i temperaturer som på Snöslätten och sånt, men grova minus på sånahär platser. Hon ville bara raka av sig all päls med det samma, det var för varmt.
I trötta travsteg började hon med hukat huvud för solen springa tillbaka mot platserna hon kom från.
Till Snöslätten skulle hon kunna ta en kort visit, bara för att få känna på svalkande kyla.

En stickande annorlunda doft mötte henne. Irriterad men förvånad stannade varginnan upp och höjde på huvudet, det var som en blandningav hare och varg som tillsammans blev en helt egen doft som man i framtiden skulle kunna komma att känna igen mycket bra i omgivningen- just för den speciella doften. Nyfiken börja Goria gå mot doften, ingen brådska- den verkad einte vara långt borta ändå. Mycket riktigt, snart skymtades en vit-röda varelse långt borta. Goria bytte gångarten till en stappa upp och hade öronen spetsade.
När hon kom närmare stannade hon på behörigt avstånd, delvis för hanens utseende och delvis för att inte störa hans koncentration mot ett litet hjortdjur.
Hon betraktade fashinerat hans utseende, de kraftiga bakbenen, öronen så långa att de gick mot marken, den fluffiga prydnaden runt deras manke och bringa, svansen. Allt, han var mycket speciell för henne.

Antilop ungen gav ifrån sig ett litet nästan bräkande ljud, så hjälplös. Han skulle få en snabb död och inget mer. Ungen var för upptagen att söka efter sin moder så han inte upptäckte Prahan som smög sig allt lite närmare, tyst hoppande. Han sänkte huvudet en aning och tungan slickade sig hungrigt om läpparna innan kurrade ihop sig innan han började springa eller skutta i en mycket snabb hastighet. Kanske vid första anblicken på dem kunde man tro att de knappt kunde hoppa snabbt alls. Men då Prahan sträckte ut sig på den långa slätten tog han knappt i så mycket. Ungen var försvagad och han knappt börja springa innan Prahan var upp gemsides med djuret. Ungen gav ifrån sig ett skärrande skrik innan Prahan hoppade mot djuret med sin tyngd så att det snubblade till och ramlade och snabbt var han över ungen och bet sig fast vid luftstrupen och bet till där för att strypa den.

Snart var ungen död, det hade varit ett inte så svårfångat byte och skulle räcka till både Parhin och han själv. Men nu skulle det stora jobbet börja, att dra det till platsen han lämnat henne. Han borde kanske själv äta innan så han fick samla krafter. Prahan släppte först nu antilopens hals och slickade blodet bort från munnen. Men han inte fundera så mycket mer vad han skulle göra av bytesdjuret då han kände doften av en främmande tik där i närheten. Han hade varit så upptagen med jakten så han inte märkt henne, men nu smög sig vinden fram och drog med hennes doft. Prahan vände sig om för att se vem främlingen var och tänderna blottades och ett morrande ljud lämnade honom. Det här var hans byte. Så såg han den vit, ljusgrå tiken som stod och betraktade honom och hans huvud sänktes en aning medan morrningarna mullrade varnande inom honom.

Goria följde med blicken hanens jakt, vilka språng. Han var ingen vanlig varg, sådana använde sig inte av en sån metod med bakbenen. Han var som en förstorad hare.
När han tagit livet av sitt byte lade han märke till henne och blottade varglika tänder.
Hon själv ryggade snabbt tillbaka men sträckte sen fram huvudet.
-F-Förlåt, nästan stammade hon förskräckt.
Hon mötte hans blick men sin mörkblå, och nickade stilla.