Sarabi
Sarabi ryckte till då hanen ställde sig frågande till Devils. Hon hettade till, svansen svepte irriterande slag bakom henne och ögonen intog en lätt gulnad färg. 
"Devils är Tenkais ättlingarna, den störtsa flocken numoori någonsin har och någonsin kommer skåda. Vi är ondskans frotlinje, vi slåss med heder och utan rädsla. Döden står på vår sida. En dag skall alla buga sig för oss."
Sade hon snabbt, och gav hanen ett galenskapens leende. Alla fick tolka Devils på sitt vis, men dem var sanningen och världens nästkommande härskare. Det faktum att hanen inte kände till dem var förnedrande, samtidigt var det i Sarabis ögon som ett dumförklarande. Om hanen inte kände till Devils var han antingen puckad eller så hade han spenderat de första 15 åren av sitt liv under en sten. 
  Den andres fortsatte konstaterande lätta dock upp hennes sinne, och ett klingande skratt lämnade henne. Huvudet lutades på sne dock blicken genomborrade honom.
"Det var den bästa förklaring jag någonsin hört."
Sade hon med en djupt road ton i den vassa rösten. Varm som hennes temperament och kraft, kall som hennes ondska och slughet, dödlig som en mamba. Underbart. Hanen hade plötsligt stigit i gillande hos den äldre men ännu unga honan. Hon räknade sannbt ut att han hade energikrafter, ganska uppenbart, och att han kunde läsa av andra med dem. Av hennes olika, motsägande, sidor verkade han mest förvirrad. Hon knyckte på nacken och ett lätt väsande lämnade henne. Ögonens färg slog över till orange, de eldliknande teckningarna på hennes framtassar började lystra och blötsligt flammade tassarna upp. Hon höjde den ena tramtassen, såg på hur långorna slickade den och hur det stundvis föll ner lågor och gnistor från den som slocknade innan de nådde den murkna marken. Hon log svagt och ögonen gnistrade, sedan vreds den för stunden oranga blicken igneom lågorna och fortsatte att genomborrande stirra ut den andre. Tassen sänktes emot marken men lågorna höjdes lätt så att de slickade hennes haka och skymde hanens sikt för hennes ögon. Åter ett djävulskt leende som blottade de vassa tänderna.

Gato
Devils, en urgammal flock alltså. 
Gato kände nästan en liten gnutta skams men strök bara bak öronen och skakade på huvudet, det var väl inte hans fel att han inte visste om Devils. Detta land var stort och många flockar fanns det som man tydligen skulle veta av. Han visste om TDN, TBB och nu Devils, även Qu hade han hört om men det var ingen flock som han hade fastnat för. Gå och slåss för frihet, en frihet som man aldrig skulle finna oavsett hur mycket man slogs för att finna den. "Era ord om Devils låter trovärdiga." ett litet slugt leende växte fram och funderingar började att komma fram. Det verkade som om att Devils och TDN hade samma mål och han trodde självklart att Devils skulle kunna ta dom. "Får jag ställa en fråga utan att det verkar för dum?" dom röda ögonen såg frågande emot honan och den svartblåa svansen svepte till. En zomande ljud hördes och det lös till i hannens päls. "TDN, vad är den flocken för er? Ni kommer att över, vad kommer ni att göra med dom?" han ville visa sin syster en gång för alla att Key har fel, dom är inte starka eller kommer att ta över. Dom är en feg lite flock som gömmer sig inne i skogen. Devils vet han dock inte så mycket mer om, men skulle inte tveka att lära sig mer om dom. 

När den brunaktiga honan blossade upp i eld så lös det till i hannens röda ögon och av ren reflex drogs han emot elden. Dom gula lysande trådarna som brukar färdas igenom den svarta pälsen blev fler och större. Eld består av liv, energi. Sådan som han har nytta av och blir starkare av, men av ren nyfikenhet och fascination drogs han emot det. Ville känna det, vara ett med det. Men visste mycket väl att han inte kunde och vaknade ur sin trans och tog några steg tillbaka så att han stod på samma plats igen. Han vred huvudet lite på sne och såg på honan ur ögonvrån med ett smått frågande uttryck. Varför hade hon blossat upp så och vad hade hon tänkt sig sedan? Vad att ta på hennes energi så verkade hon lugnare än tidigare. Men för det så litade han inte fullt på henne, ännu.

Din tur ärade Sarabi ^^

[Kan du inte spara Caligatos fina beskrivning på Sarabi oxo? (L) ]



Mörderskans leende låg kvar då hon hörde hans fråga, hon kunde ha blivit ilsk av att höra fiendeflockens namn - men vad tjänade det till? Dessutom fanns det lite som var roligare än att beskriva hur man skulle utplåna andra, förutom att göra det förståss. Men innan hon han börja tala avbröts hon av hanens fascination för henens eld, huvudet tippades lätt på sned och en rynka uppstod mellan de två 'ögonbrynen'. Detta gav henne oxo tid att tänka, inget sade att hanen inte var en spion. Att utge planer var dumdristigt. Hon var väll ändå en san krigare av Devils? Givetvis, därför släppte hon snabbt lös sina telepatiska krafter. De oranga ögonen blev mattare, som om en hinna lades över dem, och hon stirrade för någon sekund dött in i hanens brinnande ögon. Hon önskade inte att få reda på hela hans liv, utan sköt igenom sinnet emot sitt mål. Han var flocklös. Obefläckad. Sånär som på ett möte med en viss BloodBlossom - allierad och fiende samtidigt - vilket inte verkade ha intresserat honom allt för mycket. Hans tankar om Devils slank också in i hennes sinnen innan hon drog sig undan. Det var hon nöjd med. Givetvis kunde han vara en lika skicklig telepatiker som henne, men hon betvivlade det. Hans inte allt för höga tankar om TDN var också ett gott tecken, det fanns något mer där - men det skulle vara intressantare att försöka få ut det ur honom verbalt. Om det inet funkade kunde hon alltid söka igenom hans sinne igen.
"Oh, TDN."
Sade hon svävande, blicken - åter skarpt orange - seglade iväg emot trädtopparna.
"Dem är patetiska fegisar vilka ligger i sin ´lavaöken och solbadar istället för att komma och möta vår makt."
Sade hon sedan med en aggressiv väsning. Blicken vreds tillbaka emot hanen, genomborrade honom och man kunde se hur elden brann där inom henne i den hatiska blicken.
"Dem är ingenting vi behöver för nå våra mål - att beblanda oss med dem skulle vara patetiskt. De skall utrotas som den ohyra dem är, en skam för allt kallat ondska!"
Detta fick duga, om han inte hade följdfrågor. Hon anade att hon gjort ganska klart för sig att TDN inte var högt uppsatta i hennes ögon.
Elden falnade i tackt med att hennes ögon gulnade, och snart pilade hon på honom med samma giftigt gröna kristallblick som vid början av deras möte. Hon svepte den fluffiga vita svansen om kroppen coh sträckte värdigt på sig. Inväntade sedan hanen med ett svagt leende på läpparna. Vänligt sinnad och nästan sällskaplig - för till skillnad mot många onda vargar i detta land så var inte Sarabi kaxig och otrevlig oavbrutet. Hon var med av en psykopat, som kunde smälta in överallt och vara hur trevlig som helst - men som också kunde göra sig skylldig till de hemskaste av brott.

[nu har jag den på min dator vännen lilla ;D ♥]

Hela tiden höll han sin glödande röda blick på honan och såg aningen misstänkt emot henne.
Men när hennes gula blick blev matt så kunde han känna ett svagt pirrande längst den
röda nacken och ogillande strök han bak öronen och visste nog vad hon höll på med.
Vilket äcklade honom så djupt att han bara ville hoppa på henne, sluta upp strupen på
den bruna varginnan men lät bli. Ville hon rota så varsågod, men något spännande lär
hon inte finna. Att han har träffat på den ena flockledaren efter den andra har ingenting
med sökande till flock att göra, nej han ville ha information och hade redan nog mycket om
dom båda för att veta var dom står. Blossom den stora mörka varginnan, så stolt trotts
sitt sargade yttre och mörka krafter medans Key. En högbent och hornklädd varginna
var endast ute efter dom mest sinnessjuka. Dumt men smart drag på samma gång, Gato
visste mycket väl hur förblindad hans syster kunde bli om hon blossade upp.
En ilsken motståndare är ett lätt och öppet byte, dom tappar fokus och faller lättare.
Medans den unga hannen tänkte igenom detta så spred sig omedvetande ett kallt, slugt
leende i det mörka ansiktet. Dom lysande ögonen blev smala och började att glöda ännu
mer så att pupillen försvann. Även om det kunde se ut som om att hannen försvann ut
i sina egna tankar så höll han hela tiden ett vakande öga på den andre som stod framför
honom med hjälp av energin. När han slutligen kom tillbaka så började hon att tala
och ordern som lämnade hennes käft fick honom att åter le, le roat och förväntans
fullt. Han kunde inget annat än att hålla med henne och kunde inte låta bli att se sin
systers min framför sig då han står över henne och hela TDN har fallit. Om han
skulle skona henne eller inte den dagen visste han inte ännu, och brydde sig inte
så mycket heller. Hon valde sin väg och han sin och det skulle tydligen vara så att
dom skulle vandra skilda vägar och sedan mötas på slagfältet en vacker dag.
"TDN en dag kommer ni att falla och Devils kommer att resa sig över er.
Ty er benådhet kommer att krossas och kråkorna och korparna kommer att
äta er levande. Er kära lilla Key kommer inte att kunna skydda er för alltid
kära syster min. Ditt fall kommer att komma och dina sista andetag kommer
att avslutas i den patetiska flock som du anslöt dit till." Orden västes
fram och man kunde se och höra på hannen att han menade det. Han hatade
dom inte men ville visa sin syster att TDN inte är dom starkaste, dom mest fruktade
i detta land. Inte heller TBB även om deras ledare är något att tala om så är
den flock han tror mest på är Devils efter att ha träffat på denna bruna varginna.
"Eran metod med att rota i mitt huvud kommer ni inte långt med.
Jag har ingen viktig information som ni vill veta av. Vill ni nå så fråga så svarar
jag er med ord, telepati är för ynkryggar." dom röda ögonen såg emot honan och
hans blick var minst lika igenomborrande som hennes. Han var kall, slug och
drog nytta av andra. Även om det inte syntes så ofta. Hennes energi var
helt annat nu men han lät sig inte skrämmas av henne men respekterade
den galna varginnan som satt framför henne.

[Blääh D: Försökte ^^']

Ögonen smalnade vid hanens ord. Han lovorade Devils högt, det var ju något bra, men semtidigt irriterade det henne. han visste ingenting om flocken egentligen, han var blott en främling. Visst anade hon att han fått upp ögonen för hennes födelseflock - men vad gav honom rätten att tala osm om han tillhörde dem? Visste menade han sina ord, och det var fullt av heder, och nog skulle han kunna bli en god och patriotisk medlem just som de behövde. Men detta var inte bara plus, detta var lika mycket en blivande flockbror som en konkurent om den högsta platsen. En sådan syn fick man inte ha i devils, där alla var slutna förbundkamrater - förutom möjligen Azazel - men det var så hon nu såg på den mörka hanen. Han var inte bara ett hot utan något som ännu inte visat sig värdig, men likväl talade i högtidligt ton och med självsäkerhet i stämman.
"Dina ord är för stora för att tas på allvar då de lämnar någon som dig."
sade hon kort, konstaterande, och höjde likgilltigt på ena ögonrbynet. Han hade inte lyckats charma henne ännu. Hans följande ord, även dem fyllda med tankar om storhet, väckte inte den uppretade reaktion som han kanske önskat. Visst hade hon en kort stubin, men hon hade lärt sig att kontrollera sitt temperament - för att aggera bäst för flocken.
"Oh, det kan vara mycket praktiskt ibland."
Sade hon kort med ett lurigt leende.
"Men eftersom du själv belyser talets gåva - vem är denna syster och varför detta begär att bevisa henne fel?"
Syskonkärlek, hon visste så väl, men hade själv vänt den till något prositivt. Hon hade aldrig stått någon så nära som Vitani, Shetani låg på andra plats av den enkla anledningen att de hetsiga tikarna inte alltid gick ihop.
"Har du ett mål eller vill du bara vinna? Du måste ifrågasätta dina egna motiv..."
Fortsatte hon lugnt, lät tungan löpar över de mörka läpparna likt en konstpaus. inväntan av nådastöten.
"Devils tar inte emot vem som helt - tro inte att jag inte märkt din glöd och ditt engagemang - vi behöver dig inte om ditt mål är att besegra din syster. Henne kunde vi inte bry oss mindre om. Dessutom har du ingen rätt att tala som om du var värdig Devils, innan du tänkt över vad du har att säga och blivit lite mer vaksam över din tunga kan du lika gärna hålla käft."
Iskall hårt blick, vass röst, men inget hat - ingen ilska. Möjligen ett lätt ogillande emot hans ouppfostrade metoder. I devils handlade allt om heder och repekt, hon var född in i det, hade låg förståelse för respektlösa.

När han hörde hennes talan så såg han bara smått snett emot honan och förstod vad hon
menade och flinade slugt. Hans ord må ha varit stora, men oavsett vilken flock han
skulle vela ansluta sig till så ska han se till att livet blir surt för hans syster. Hon
så hetlevrad och egotrippad gjorde honom galen och ville bara slita upp strupen
på henne även om det var hans egna syster. Dom mörka öronen vinklades emot honan
och han satte sig ned och svepte till med svansen.
"Ni har rätt kära Sarabi, men att tala högt om sina tankar är väl inge fel?
Jag påstod aldrig att jag var ansluten. Så länge ni reser er över dom så är jag
nöjd. Oavsett om jag redan har fallit, inte är med eller är. Hennes fula nunna
är allt jag vill ha bort ifrån denna yta, hennes överlägsna leende." hannen vibrerade
smått vid tanken av sin syster men lugnade sig lika fort. Ibland förbarnade han sig själv över hur
patetisk han var, hur svag han var och inte hade ärvt sin mors förmåga.
Eldens heta element och själv kunna bränna bort systerns leende. Dock så kunde
han även dra nytta av henne, hon hade elden och energin drog åt sig allt levande.
Det sprakade vilt till om hannen och han strök ogillande bak öronen samtidigt som
dom mörka ögonen blev smala som trådar. Han må ha en lång stubin men det var
oftast han själv som fick den att brinna upp som snabbast.

När hon frågade vad han ville i livet så såg han bara upp emot varginnan
och tänkte sedan efter en kort stund. Ja vad var det han ville, vinna över sin
syster. Självklart, men inte tack vare en flock. Nej han skulle besegra honan själv
och låta sina glödande tänker sluta sig om hennes nacke.
"Eran fråga är svår. Något mål har jag ej. Men vinna över min syster?
Nej hon är inte värt de besväret, men visa henne vad som är styrka vill jag!
Men inte tack vare av att jag står under en flockledare. Hennes leende ska
jag själv sudda ut. Men jag kommer att behöva hjälp med att lära mig mina
krafter. Hon må ha elden, men jag har energi." han reste sig upp och svepte
till med svansen och hoppades på att honan skulle fatta innebörden i hans ord.
När hon talade om värdighet såg han emot henne med kroppen vänd emot varginnan
i en ställning som om att han tänkte lämna henne. Det mörka ansiktet talade om inga
känslor och han förstod allt hon talade om.
"Som sagt så vill jag besegra min syster, men inte med er hjälp.
Och om hon blir ansluten till TDN och jag fortfarande är fri så vet jag mycket
väl att jag kan ta henne, men är jag låst så får hon vänta tills den rätta dagen.
Om det så ska dröja till vi båda är färdiga att falla igenom marken." rösten var lugn
och den röda blicken vandrade upp emot den svarta skyn av grenar och natthimmel.
"Men ni har så rätt. Jag har kanske inte den värdigheten som krävs att gå med i er
flock Sarabi-san. Men man ska inte döma hunden efter håret" med en tung suck svepte han till med svansen och såg på honan ur ögonvrån.

Sarabi lyssnade lugnt på hanen, tog in vad han hade att säga. Ansåg fortfarande att han pladdrade för mycket, talade för utmålande och i för stora ord. Hans avslut fick öronen att klippa till, ås han trodde att han kund eåf in lite extra pluspoäng nu? Hon ville inte erkänna det men det funkade faktiskt, något som hennes plötsligt muka leende avslöjade.
"Caligato-kun..."
Sade hon sakligt, lugnt, sänkte huvudet lätt.
"Jag förstår vad du säger, även om ni talar i ord aningen för stora för er själv."
Hon var inte överdrivet imponerad av honom.

"Ert mål är att förinta din syster, jag skall säga dig att hur många gånger jag än velat ha ihjäl mina systrar så älskar jag dem i grunden. Att döda en släckting är inte så enkelt som man önskar..."
Hon hostade kort.
"Men att döda de ut TDN är inte ett problem för oss. Även om vi gör detta med heder, för det är vad som skilljer oss från dem."

Hon försökte hålla sig i skinnet, inte brusa upp sig, en spärr som lagts på sedan hanens respekfulla avslut.
"Och tro inte att jag dömmer dig efter håren, för respektlös ser ni inte ut. Nej ert utseende är inget att klaga på. Men hur ni ter er besvärar mig stundvis. Dock skall erkännas att jag är lättuppretad."
Svarade hon slutligen.
Det stack fortfarande lite inom henne efter den tanke som hon - av vana och faktiskt misstag - snappat upp. Hans ogillade gentemot eld, det väckte ett ogillande inom henne. Hon älskade sin eld. Elden representerade Devils, Ascar, Tenkai. Elden var deras signum, den röda elden, hungrig, farlig, utan nåd. Gödd av blod, färgad likt blod, varm likt öknens vidder.
Utan att tänka på det flammade hennes framben åter upp, och ögonens färg skiftade givetvis till Orange.
"Kraftträning är inget problem inom Devils, här slipas alla till de vassaste diamanter."

...

"Men, vad gör att ni skulle höra hemma hos oss?"

Dem behövde inga omogna hanar med storhetsvansinne, faderskomplex och hat gentemot sin syster (och eldkrafter). Dem behövde krigare.
Fast Nevada var ju fullt upptagen med att ragga nya medlemmar, hon visste varför - var så stolt över anledningen.

Orden var för stora.
Ja den känslan hade han känt av hos många och började förstå att det var en del av honom,
kanske också en sak som skulle vara bra att träna bort. Att pladra på för mycket kunde
göra den andre upprörd, arg och irriterad och onödiga bråk skulle komma. Vilket var
onödigt och slöseri med tid. När hon talade om utrotning såg han snett emot henne och
skakade på huvudet och log ett brett leende. Ta ihjäl sin syster var han inte ute efter,
det fanns inga såna agg emot henne som gjorde att han ville se henne död under sina tassar.
Bara den dagen dom två flockarna står emot varandra och det inte fanns någon annan
utväg än att låta hennes blod och kött flyta på marken. Men att tala om det nu skulle göra
hela samtalet så mycket mer förvirrande och det orkade han inte riktigt med just nu.
Istället lyssnade han vidare på vad hon sade och dom svartvita öronen tippade framåt
och han visste inte riktigt vad han skulle tycka över det hon sade om honom.
"Utseende brukar väl inte vara det man är ute efter?" sade han lite frågande och la
huvudet på sne men rätade på det lika snabbt igen.
"En bra muskelatur kan vara bra. Men det jag skulle söka hos en flockmedlemm skulle
vara dess lojalitet och styrka till ledaren och dom står över en." redan nu kände
Gato att han hade sagt för mycket, men han var alltid ärlig och sade vad han tycker
oavsett vad någon annan säger. Döden fruktar han inte men livet.

När frågan kom så såg han sett emot den bruna honan och ett lugnt leende
växte fram på dom svarta läpparna. Ja vad skulle dom få ut av honom?
"En lojal och respektfull medlem som följer er dit ni går." den långa svansen svepte till.
"Detta kanske inte gör att jag platsar, men jag vill lära mig mer om mig själv och er.
Länge har jag hört om er och denna så kallade Tenkai." nog hade han
hört små viskningar om denna hanne och frågor hade väckts, elden älskade han
lika mycket som han hatade den. En skam som gnagde inom honom och en
kall men samtidigt hettande smärta. Energin var något som han kunde ha stor nytta
av i livet, men det var hans mors gåva som han hade velat ha, inte sin fars.
Eller var den då kom ifrån.

Sarabi stönade lätt. Hon ville inte vara ansvarig för att värva denna hane till flocken. Men han verkade ha potensial, det hade hon sett hela tiden. Hon kunde heller inte vara ansvarig för att stöta bort en potensiellt bra krigare. Därför svalde hon lätt, som för att svälja stolheten, och sedan harklade hon sig.
"Om din vilja brinner så stark, så kan jag gärna följa dig djupare in i skogen. Vi kan försöka finna Tramptass-hakase, vår Beta, så får ni tala med honom."

Sarabi kråmade sig lite där hon satt medan hon talade. Tungan läpte över läpparna, nådde precis upp till kanten på de röda markeringarna över hennes nosrygg, fuktade sedan den mörka nosen.
Hon mackade sedan lätt med tungan, knyckte på nacken så att den röda luggen föll ner framför de för tillfället oranga ögonen.

"Varför hyser ni sådana blandade känslor till elden?"
Frågade hon sedan, om hon nu bestämt sig för att (försöka) acceptera hanen så kunde hon likagärna behandla honom som om hon gjort det. Detta var lite jobbigt, men Sarabi tog gärna utmaningar att lägga band på sig. Det var så hon från början vunnit ledarens respekt.
Hon hade stridigt, tränat, dödat, jagat (måsar) för honom - men det var då hon för första gången höll tillbaka och inte betedde sig ondskefullt som han verkligen sett henne. Brytt sig. Och sedan dess hade hon vuxit inom flocken. För bara någon vecka sedan hade hon stigit i dem flestas aktning än mer. Av anlendingar hon inte ens var tillåten att tänka på. Helt konfidentiella.

Sarabi lade huvudet på sned och såg på hanen, lågorna flammade fortfarande över hennes ben.

[VET INTE HUR JAG SKALL LOCKJA FRAM HANS KRAFTER D:< ]

Tramptass.
Caligato upprepade ordet, namnet några gånger i bakhuvudet och såg sedan upp emot
Sarabi och nickade. Att träffa vargen som står under ledaren är bättre än inget alls.
"Det skulle jag uppskata Sarabi-san." rösten var full med respekt och man kunde även
se på honom att han uppskattade det hon gör. Även om han hade lite svårt för honan
så misstänkte han att hon hade minst lika svårt för honom, men ändå så ville han tacka
henne på något vis. Förr eller senare skulle han det, men inte denna kväll/natt.

När hennes fråga om elden kom reagerade han inte först utan tittade bara på henne
med en frågande blick. Med en tung suck såg han bort en stund och tänkte igenom
det hon hade frågat honom. Eller om det var mer ett påstående, vilket som så fick det
honom att tänka igenom det. Ja vad var det egentligen med elden som fick honom att
undra, hata och älska plus en massa andra känslor. Egentligen visste han inte själv.
"Som jag sa tidigare. Ni har samma kraft som min moder och syster. Jag var den enda
som blev utan, i stället står jag här med energin som kraft." men kunde höra på rösten
att han känner skam över sig själv. Svansen svepte till och han såg emot henne med
starkt glödande ögon. Även om han känner skam över sig för att han inte har sin mors
styrka och kraft så ska han ändå visa dom att han inte är helt värdelös. Ögonen lös
av en glöd av beslutsamhet och det sprakade till runt om hans framben. Ett ljust
sken av tunna trådar, som små blixtrar av energi färdades runt hans gråsvarta
framben i sprakande och zomande ljud. Istället för eld så hade sådant som slukar
allt i sin väg förutom mörkret. Men den hade precis samma effekt, slukar allt i sin
väg, använder det för att bli starkare. Det var en underbar känsla som Gato älskade
att känna när det väl kommer, känna styrka och stolthet.