Terock sken upp vid lejonets ord och log stort.
- Menar du det?! han viftade smått på svansen och log ännu mer då lejonet förberedde sig för att flyga.
Terock fällde kvickt ut sina vingar, tog sats och hoppade upp i luften samtidigt som han slog hårt med vingarna för att vinna höjd. Han steg snabbt och var snart flera meter upp i luften.

När Terock slog med sina vingar för att vinna höjd tog Azazel ett par kraftiga språng framåt, det sista ut över lerhålet där vattnet krusades i breda ringar av vinddraget, och slog kraftigt med de vida vingarna. Han vann långsamt höjd innan fjädrarna fylldes av savannens varma uppvindar. Kvällen var ännu varm, och när solen sjönk steg värmen mot skyn. På termiken bredde den lejonlike ut vingarna och påbörjade sin stigning i vida cirklar. Utan att slå ett slag med vingarna höjdes den stora kroppen dussintals meter över marken. Tjogtals meter.

Blicken gled till den yngre för att bekräfta att denne var med. Han antog att stigningen skulle kräva mer av en som inte var en byggd glidflygare. I gengäld hade den yngre garanterat mer smidighet och snabbare vändningar i luften än han själv.

Han log stort när han steg högre och högre på de varma uppåtvindarna och lät vingarna ta en kort paus. Han glidflög ungefär på samma sätt som lejonet, men var tvungen att flaxa lite i mellanåt.
Han flinade stort.
- Försök detta om du kan! Terock fällde in båda vingarna och dök rakt ner mot marken, och endast några decimeter ovanför marken fällde han ut vingarna och steg fort igen.

Han slöt njutningsfullt ögonen en stund då han kände vinden blåsa i hans päls och bära honom högre och högre upp över savannen. Väl i höjd ungefär vid Azazel igen såg han allvarligt på lejonet innan ett stort flin bredde ut sig över hans ansikte och han vinkade till lejonet med ena vingen innan han fällde in den tätt mot kroppen och snurrade fort i sin färd mot marken, fortfarande med ena vingen utfälld. När han närmade sig marken igen fällde han åter ut vingen och steg upp till lejonet igen, väntade på att han skulle göra någonting.

[ när han såg allvarligt på zazz var var det bara låtsas allvarligt på skoj, bara så att du vet xD ^^]

Azazel fnös ljudligt när den yngre försökte visa sig på styva linan. Var det han eller ynglingen som skulle agera lärare? Att dyka var något Azazel gjorde dagligen. Kanske var inte gamen skapt för en sådan manöver - men sen var han inte helt en gam. Ett lätt minne av att ha jagat en eldig tik över marken på det viset svepte genom den lejonlikes sinne innan han själv lät sina vingar sluta sig mot sidorna. Till synes handlöst föll han, med nosen före, mot marken. Vinden rev i manen och ansiktet. De blå ögonen kisade mot vinddraget. Hans tyngd gav honom extra fart.

Endast ett ögonblick från att slå i marken fälldes vingarna ut på nytt. Med en dov duns som ekade över landskapet fylldes de med luft och Azazel rätade ut sig plant med markytan. I samma hastighet som tidigare svepte han över marken, så nära att han kunde röra gräset med tassen om han sträckte ut den. De djur som befunnit sig i närheten skuttade skriande iväg från området och lämnade en vid och öppen slätt åt de båda fakargerna. Det ryckte lätt i Azazels ansikte. Precis såhär hade han jagat henne. Framtassarna sträcktes ut och slog emot marken, men hann inte mer än snudda jorden innan den plätt de landat på försvann långt bakom honom. Precis såhär. Hon hade varit en snabb jävel.

Ett öga kastades över axeln, för att hastigt se var Terock befann sig. Trodde den yngre att han var helt stel, bara för att akrobatik inte låg i hans gener? I så fall skulle ynglingen få veta ett och annat. Vem var det som lärde vem? För den delen var inte Azazel säker på att han hade något att lära den andre. Vind kunde han lära ut, men då krävdes det att vind låg i den andres krafter. Han misstänkte att det inte gjorde så, med tanke på reaktionerna tidigare. Nej, han hade inte mycket att lära ut egentligen. Blicken fokuserade långt fram, för att upptäcka träd eller annat som kom i vägen långt innan han behövde väja för det. Längre grässtrån piskade hans nos för att sedan buga för det vinddrag han förde med sig.

Han skulle kunna glida här länge. Uthålligheten var på hans sida.


[Zazzel har glidflygit nära marken mååånga gånger i många år och rollspel XD Jag har lite annat han ska få göra sen, beroende på vad Terock gör C; ]

Han följde lejonet tätt bakom då han dök, men tvingades att fälla ut vingarna tidigare än Azazel för att de inte skulle krocka. Och sedan när lejonet började glidflyga flög Terock en liten bit över lejonet, men precis ovanför. Han log stort och kände hur hans tjocka päls rufsades till av det starka vinddraget.
Han ökade farten ytterligare och försökte flyga förbi lejonet tätt över honom.

När Terock försökte passera över den lejonlike sträckte Azazel ut tassarna mot marken. Med en dov duns fylldes vingarna med luft då dessa vinklades framåt för att hastigt sänka hastigheten. Gräset och den torra jorden kastade sig åt sidan då Azazel lät tassarna ta mark. Manen for fram omkring hans ansikte då den längre pälsen ville fortsätta framåt, medan resten av kroppen saktade in. Musklerna spände och han hukade mot marken av hastigheten. Utan att helt stoppa farten lät han skjuta ifrån marken med ett kraftigt språng - uppåt. Vingarna slog ett kraftigt slag och den kraftiga kroppen vände i luften för att segla åt motsatt håll, om än i lägre hastighet än nyss. Allt på ett par korta ögonblick.

Han var kanske inte smidig i luften, men med markens hjälp kunde kattens vighet komma fram.

[Den här rörelsen går väldans fort, så det är inte säkert att Terock ser hela/reagerar på att Zazz vänder direkt C;]

Plötsligt hördes en dov duns och terock såg sig förvånat omkring. Och då upptäckte han att Azazel var borta!
Han såg sig förvirrat omkring och stod stilla i luften. En plötslig rörelse i ögonvrån fångade han uppmärksamhet och han kollade fort dit, för att se när den lejonlike fakargen sköt upp från marken och steg fort.

terock flinade och pilade efter det stora lejonet upp i luften. Hur hade han gjort för att komma iväg så fort?
- Hur gjorde du det där?! utbrast han chockat och flög upp bredvid Azazel.

Den yngres fråga nådde honom när Terock seglade upp längs hans sida. "Övning och många skrapsår" skrattade Azazel och blinkade åt ynglingen. "Jag är kanske inte den smidigaste i luften, men några trick har jag." Ett okynnigt leende spelade i det breda ansiktet. Det var skönare att inte bråka. Just nu ville han helst av allt låta dagen avslutas trevligt och sen få en lyckad natts jakt. Det skulle han behöva för att fylla på energin på nytt.

Terock skrattade till och slog en gång med vingarna för att hinna med den stora fakargen.
- Lär mig! sade han envist och rullade åt sidan så att han snurrade runt sidleds.

Han kunde inte låta bli att skratta åt den andres entusiasm. Det var nästan komiskt hur lätt Terock bytt attityd. Naivt kanske. Jo.

"Jag kan förklara, men inte lära. Jag är inte och har aldrig varit en lärare." Han kisade åt den andre med sina blå. "Övning får du stå för själv. Erfarenhet kan man endast själv skaffa." Stjärtfjädrarna breddes ut för att sänka hastigheten.

Terock nickade åt azazels ord och saktade ner samtidigt som den andre.
Han höll vingarna stilla en stund innan han behövde flaxa några gånger igen för att inte tappa höjd.
- är det svårt? han såg undrande på lejonet och rynkade smått på pannan, tänk om han misslyckades och landade fel på marken eller lågonting liknande så att han skadades allvarligt?
Terock ruskade smått på huvudet, han fick inte vara rädd. Det var ingenting att vara rädd för.

"Kanske svårt för en nybörjare" Azazel mindes hur han själv störtat i marken flertalet gånger som yngre. Kusinen hade varit mycket bättre än honom själv - men så var ju Raphael äldre. "men det är det mesta. Personligen vill jag absolut inte påstå att jag är fullärd. Men jag kan försöka förklara litet..." Det var roande minnen han hade av sin barndom. Han saknade dem ibland. Familjen. Kanske kunde han få hälsa på dem någon gång?

De breda tassarna tog mark när den kattlika fakargen saktade in för att landa. Det var lättare att förklara när man stod still - vinden hade en förmåga att brusa i öronen även om hastigheten var låg.

Han nickade och tog mark bredvid Azazel. Glad över att lejon-fakargen hade tålamod att försöka lära ut sin teknik till en hanne som bara en stund innan försökt döda honom,
Men detta gav bara Terock ännu mer respekt mot den äldre fakargen.

Terock såg väntande på att lejonet skulle börja prata.

Den lejonlike log, aningen ironiskt, när den yngre landade bredvid honom. De blå ögonen fästes vid Terock efter att hastigt ha svept över området. Han harklade sig omärkligt innan han började tala. Han hade inte gjort så mycket egentligen. Endast vänt hastigt, och då Azazel själv inte var den vigaste i luften lät han marken hjälpa till. Klorna på framtassarna spändes ut då den äldre fakargen sträckte ut frambenen på ett demonstrerande vis. Vingarna höjdes när han så gott han kunde förklarade att han först saktade in - med för hög fart stod man på nosen i backen, det hade han lärt sig den hårda vägen. När Terock nickade fortsatte han. Tassarna fick ta mark så snart hastigheten var låg nog - absolut inte långsam dock. Utan att stanna tog även bakbenen mark, och i ögonblicket därpå sköt han ifrån, som för att hoppa uppåt. Missade man det ögonblicket skulle man också garanterat stå på öronen.

Ett kort skratt lämnade den lejonlike medan han talade. Minnen lurade i var vrå av hans sinne. Roande minnen. Han ruskade på huvudet åt sig själv innan han fortsatte: "Om man bara skjuter ifrån uppåt kommer man inte så långt, så jag använder den framåtriktade hastigheten för att vända. Lite som när ett blad vänder då det faller till marken. Trots att det är på väg åt vänster så ger det sig snart av åt höger." Han log och lät sina blå möta Terocks gröna blick. Kanske förstod den yngre, kanske inte. Personligen skulle han aldrig bli en lärare. Inte vad han själv planerade åtminstone. Han var inte bra på att lära ut.

[Zazz förklarar så gott han kan. Det där med den framåtriktade hastigheten - tänk när man släpper en fjäder till marken (eller ett löv, ett papper, jah du förstår). Den gungar genom luften, och kan ibland snurra runt i ett "liggande U" för att ta av åt det andra hållet. Az menar att han använder den hastighet han har för att byta riktning, istället för att stanna, vända och sedan försöka få fart på nytt C; Kanske framgick det nog tydligt i texten, men ville förklara lite mer här om det inte gjorde det C:]

[klydd klydd xD det är svårt att föreställa sig, men jag tror jag fattar ganska bra iaf... ^^]

Terock fick en fundersam rynka i pannan då han lyssnade inyensivt på Azazels beskrivning.
Han funderade en liten stund och gick igenom lejonets ord i huvudet. Prövande sträckte han fram frambenen och fällde ut vingarna. Sedan funderade han en stund till innan han hoppade upp och åt sidan.
När han landade såg har undrande på Azazel, hade han gjort rätt?
- är det så, fast i luften?

[Ska försöka förklara bättre, och kort. Kolla den här videon: https://www.youtube.com/watch?v=LF75cBaJ0YU
Du vet ju hur löv faller? De gungar och byter plötsligt riktning - utan att stanna upp. Det är det Az gjorde (i princip). Använde sin hastighet för att byta riktning utan att stanna upp.]

"Ungefär." Han lät blicken åter svepa över platsen innan den återvände till Terock. Han hade egentligen ingen större lust att dröja kvar. "Övning ger färdighet. Jag kan tyvärr inte förklara bättre."

[Börjar få ont om idéer och funderar på om vi borde avsluta. Vad tror du?]

[kan inte se videon på min mobil "/ och kan inte se den på någon dator heller, för den är sönder xD ]

Han nickade smått åt azazels ord. Hans blick svepte över den orangerosa himlen som färgades vackert av den nedåtgående solen. Det började bli sent.
- Ja... hans blick dröjde kvar vid den vackra himlen och han fick en stark lust att flyga, flyga upp mot den vackra himlen ovanför dom.

[samma här, skriver du ett till så kan jag avsluta om du vill ^^]

Han brummade lätt - ett aningen förnöjt ljud. Han följde Terocks blick mot himmelen. Solen lämnade dem snart. Natten var i antågande. Det ryckte litet i det breda ansiktets mungipor. Ett kort ögonblick av tystnad. Det var lättnande för den lejonlikes öron. Han var inte särskilt förtjust i ombytliga främlingar. De hade så lätt för att missuppfatta allt, och sen smöra som bara den. Nej, det fanns intressantare individer i hans värld. Men för denna kväll fick det vara. Just nu tycktes valpen ändå bete sig någorlunda okej. Han studerade Terock i ögonvrån. Såg hur dennes blick försvann in i solljuset.

Ett kort, skrockande läte lämnade den större fakargen. "Flyg du." Ansiktet vändes åt den andre. Ett varmt leende på läpparna. Kanske skulle Terock bli som han själv en dag. Ynglingen påminde onekligen om hur han själv varit.


[Vill du avsluta, så gör det C; Annars skriver jag ett sista med Zazz sen - för jag antar att Terock flyger sin väg? C; ]

[ nä, nu blir jag avundsjuk! Jag vill också kunna göra lika fina bilder med dig! Själv ritar jag som en kråka xD kan jag... (hehe) få lägga upp bilden på Terocks press? (hehe kan inte låta bli ^^ )]

Öronen klippte till vid lejonets ord och han flinade när han tänkte på allt som hänt under dagen.
- Jag vill bara säga... Förlåt innan jag ger mig av. Men det har varit lärorikt att träffa dig, Azazel. En ovanlig upplevelse. han fick en vänlig glimt i sina gröna ögon och såg tacksamt på lejonet, både för erfarenheten han fått och för att han inte blivit dödad.

Den svartgröna fakargen backade några steg och fällde ut vingarna. Han nickade smått mot Azazel innan han slog hårt med vingarna och hoppade upp i luften för att flyga mot horisonten.

[ haha xD konstigt inlägg, men du får göra hur du vill ^^ ]

[Au ^^; Du skulle sett den innan jag förminskade bilden - bara en stor blandning av omaka streck och snabbt ditkluddade ljusfläckar ^^; Den ser bättre ut när den är för liten för att visa failigheten C; Är det så viktigt att du har alla bilderna? XD https://i.servimg.com/u/f45/16/45/03/26/i_sava13.jpg Ett tips är att lägga dem bredvid varandra istället för under varandra som du har nu på pressen - det blir lättare att överblicka dem då C;]

Han nickade endast till det den yngre sade och studerade honom sedan medan han tog av emot skyn. Huvudet lades lätt på sned när han för en stund följde Terock med blicken. Kanske skulle han få se om det blev något av ynglingen en dag. Med ett dovt spinnande läte vände han om för att vandra åter till trädet. Än en gång lättad över att få slå sig till ro.

Avslutat.