Hon va helt slut, nästan död i sina tankar. Allt hade tagit hennes energi och hon orkade knappt engagera sig i något större. Men hon visste att det fanns mycket som behövde sägas inför hela flocken, och innan hon utmattat skulle slänga sig på marken skulle hon tala med dom alla. Göra dom beredda.
Ögonen slogs upp och pupillen smalnade utav solens sken. Ögonbryna sänktes och verkade lägga en mörkare skygga över hennes annars gyllene ögon.
Han hade försagt sig, ja. Det kunde hon väll höra, det kunde väll dom alla som talade latin. Men det hade ändå kommit ifrån ingenstans, och samtidigt lät det så milt på något sätt, och hon verkade ha tagit emot det personligt och släppt in det. Kanske var det även anledningen till att hennes blick blev något mörkare - då hon uppfattat att det vart fel.

Käftarna va tät sammanslutna, tänderna nästan gnisslade då hon tvingade fram ett kvickt leende, nickade åt den bevingade. Kanske skulle dom ses en annan dag, i en annan situation. Det återstod att se, och hon skulle inte ha något emot att slå sig samman med denne en annan gång. Trots sin unga ålder verkade Aciers son ha en välutvecklad personlighet, han hade även något som ingen längre verkade ha. Respekt.

Den vita tiken såg tillbaka mot Acier igen, hon hade ännu inte sagt något till honom, inte heller kommenterat det han sagt. Kanske för känsligt att dra upp.
- Quae mihi fatendum est in pascuis.
Hon nickade med sina ord och verkade se avkopplad ut igen. Tankarna på annat och komma bort ifrån oönskade ämnen fick henne alltid att andas lättare.

Aicer flinade svagt, både retsamt och milt på samma gång. Han visste inte riktigt vad han skulle visa för känslor nämligen då han klart och tydligt såg hur tiken va extremt besvärad av samtalsämnet och själva situvationen. Det kunde egentligen inte bli bättre, den gamle Acier hade dock skrattat av lycka och flygit över henne som en hök med försökt till att göra henne rosenrasande i stället. Varför han inte gjorde det hade han ingen förklaring på själv. Han trivdes helt enkelt bättre nu mer, med en lugn och egentligen ännu mer med en självsäker Murderotic. Där av de tidigare komplimnagerna. Så egentligen var det förklaringen. Han ville inte se henne arg på honom längre.

- Maybe illic est nihil dicere?
Sa han efter en stund och såg frågande på tiken. Han undrade hur det var med henne egentligen, då hon kändes extremt besvärad ut. Hon verkade inte riktigt må bra, kanske oroade hon sig över hur flocken skulle ta sig an alla nyheter hon verkade bära runt på? Han vinklade öronen svagt bakåt, nästan så att de lutade åt sidorna, men inte speciellt tydligt. Han försökte fånga ledarinnans blick när han väl bestämde sig för att ställa ännu en fråga.
- Quam sunt vobis, vere?

Hans fråga fick henne att skaka på huvudet, det blev ett simpelt svar utan ord eller någon som helst dold mening. Det fanns inget mer hon kunde ta nu direkt med honom, men det fanns ett och annat att känna till. Tids nog, han skulle få höra det tillsammans med Treontha inom några få minuter. Han kunde vänta.

Hon rörde inte en min, blinkade knappt då han ställde den sista frågan. Vad skulle man egentligen svara på det? Nu gick det inte längre att bara skaka på huvudet eller nicka, det här skulle kräva ett svar. Ett rakt och ärligt svar, hur svårt kunde det egentligen vara? Kanske skulle hon leka dum och låtsas att hon inte uppfattat frågan, bara för att få mer tid att tänka över svaret. Det var väll så man gjorde?
- Lorem illustraverat sed est.
Ett svagt leende kunde skymtas.
Hon tog inte till någon undanflykt, det fanns inget att dölja ändå. Hennes liv kunde anses vara perfekt till skillnad från många andra i landet. Hon hade ingen sorglig barndom, inte heller hade hon blivit illa behandlad eller utnyttjad. Så vad mer kunde hon begära? Det var dom små detaljerna som hon lätt hakade sig fast vid, men tänkte hon bara om en enda gång kunde hon snabbt glömma det.

Ögonbryna rynkades, och hon såg förundrat på honom.
- An tibi aliquid addere?
Kanske var det han som hade något att säga, något han egentligen inte alls ville ta upp med henne eller ens erkänna. Men det var något underligt med honom, helt plötsligt verkade han vela klämma orden ur henne, få henne att prata. Stanna. Kanske hoppades Acier att hon skulle säga det orden han inte ville, vågade, nämna.
- Quicquam factum?

[Kan jag öm få översättningen igen så ska jag fan ta och svara på detta :'D]

* nej då, jag är bara lite stressad.

* själv då, har du något att säga?

* Har det hänt något?

Acier tittade på henne och nickade. Vad hon säker? Kanske, men hon var i alla fall helt säker på att dölja allt för honom. Det kände han på sig. Hon sa helt enkelt inte hela sanningen, men sedan när har de gjort det emot varandra? Han vände tillbaka blicken och stirrade på henne med sina fler färgade ögon. Han gillade inte tanken på vad framtiden skulle bära med sig. Han hade levt, frodats. Han hade haft mycket planer i livet och han hade åstadkommit alla sina drömmar. Han var en välkänd, stark General, som med även sitt temperamentsfulla skådespel var en del i ledningen som höll flocken samman. Han hade tagit hand om Murder, varit där, nästan hela hennes liv. Hans uppgift var över, Murder kunde helt klart klara sig själv.
- Nemo ex valores..
Sa han och log vänligt emot henne. Till skillnad från förut fanns ingen mask kvar Acier hade veknat för tiken, orkade inte längre hålla sin fasad. Egentligen fanns inget kvar att dölja för henne. Han hade bara sett till att hon aldrig fått lära känna honom. Antagligen var det så det skulle förbli tills han försvann från jordens yta. Han suckade lätt då hon talade igen, något som hänt? Han hade vuxit upp? Funnit lite mer visdom än han tidigare besuttit. Inget hade hänt. Armageddon var hans son, men han hade redan växt upp. Han hade hellre sett honom växa upp i Treontha, men den lilla själen passade troligtvis i flocken han befinner sig i. Han hade brutit mot regler hela livet, till vilken nytta?
- Nihil est factum, domina mi, sed diutius stare non .. Vestri posterus et volo, mox non amplius manus in manu.

Öronen klipptes till och hon blinkade inte en enda gång under tiden som Acier talade.
Hon visste att deras samtal var över, det fanns inte mycket kvar att slänga i ansiktet på den andre. Orden var slut. Dom båda visste det men ingen rörde på sig.
Det sista han sade fick henne att se bort för en sekund, hon kunde inte placera ut orden till en början och se sanningen i dess innebörd. Det var precis som om en del utav henne förnekade det, hon ville låtsas att inte förstå det.
Men det gjorde hon, eller? Hade han tänkt att gå nu, lämna dom? För vad?
Läpparna sprack i ett kyligt leende och utvecklades strax därefter till ett kort, oroligt skratt.
- No..
Allvaret lade sig sedan över henne igen.
- Non erit facilis.
Hon viskade fram orden och skakade svagt på huvudet. Men kanske skulle han tro henne nu, att hon inte släppte han så lätt som han hade hoppats på.

Det uppstod en kort tystnad mellan dem båda men hon lät den inte bestå allt för länge.
- Non est hic aliquid quod non sentis? Non potest vos videtis hanc Acier?
Hon klev fram, närmade sig honom. Hon bar inget vänligt leende och hennes blick avslöjade inga som helst känslor. För tillfället såg hon nog mer död än levande ut, men att le vid ett sånt här tillfälle skulle se svagt och mesigt ut. Om inte oseriöst.
Stegen tog stopp, och hon såg upp mot hans ansikte.
- Latronum inter nos nisi quam. Quidquid accidit, tam ex parte nostra mortem non frangitur. Non negare, quia scio.

Han fnös kallt och drog bak öronen, vadå Nej?! Hur kunde hon beordra honom sådär. Nåväl hon var ledare, men inte över hans personliga åsikter eller över hans liv. Hon styrde verkligen inte hans framtid. Det blir inte lätt? Han höjde ena ögonbrynet, förstod verkligen inte vad hon menade. Eller vägrade han bara inse sanningens allvar? De andra skulle säkerligen inte förhindra honom att gå sin väg, kanske Medusa och Remi, men tveksamt någon annan i flocken. De såg väl honom mest som Generalen som skrek på dem att arbeta hårdare och skärpa sig. Han skulle sakna sina krigare. Det var ett som var säkert.
- Dubia.. Quae posita est?
Sa han sedan till hennes första riktiga mening. Det hela började skrämma skiten ur honom, mer eller mindre faktiskt. Hans ögon smalnade av. Spelade hon ett av sina spel? På honom? Vilken fräckhet i så fall. Han fnös kallt, för att bevisa att han inte gillade vart detta var på väg. Det var han som gjorde andra osäkra på vart de hade honom, inte tvärt om. Det kändes bara så fel. Inget han tyckte om.
- Et adhuc est tape si verum dicis. Data est mihi vita aliaque onera .. Quando tempus sit ius ..
Sa han sedan och såg minst lika allvarlig ut som Murder gjorde. Nog förstod han vad hon menade. Han hade varit vid hennes sida, växt upp med henne, funnit sin plats i livet bredvid henne. Trotts allt de gått igenom så var vägen slut nu, den skulle snart dela på sig. Kanske vävdes de samman igen i framtiden? När hans övriga plikter var över? Kanske behövde han inte lämna dem genom förräderi utan få 'ledigt' ett tag? Han hade inte direkt planerat något ännu, så han förberedde bara henne på vad som skulle kunna komma.

Öronen la sig tätt mot nacken då han började tala, ögonbryna sjönk ner i en missnöjd position. Hon kapade nästan av hans ord på hälften och ville inte längre höra mer. Hon fnös och vred bort huvudet.
- Sed de hoc probare.
Mumlade hon fram med något mörkare stämma. Hon bönade och bad aldrig någon, ingen annan förutom Gudarna i alla fall. Därför tänkte hon inte längre säga något mer, inte om det.
- Super vicis sciemus.
Hon drog kort i ena mungipan och gav Acier en sista blick innan hon började röra på sig igen, in mot reviret. Hon lämnade det här bakom sig tillfälligt. Hon hade en hel flock att leda vidare.

- EGO coniecto ita.
Sa han bara som svar och tittade bort från tiken. Såg sedan emot henne igen då hon talade. Hon hade mycket att göra. Han klandrade henne inte, nej. Hon fick gå, de hade trotts allt talat klart. Han skulle gå, spendera tid med sin son. Så mycket som möjligt, då denne verkade så glad då han sökte upp honom, då och då. Han gav Murderotic en sista blick och log svagt emot henne. Tiden får utgöra. Han fick väl se vad framtiden bar med sig helt enkelt.
- Puteus 'animadverto..
Sa han och leendet blev till ett svagt flin. Han började gå han också, mot det håll han visste Armageddon hade tagit vägen. Han stannade sedan efter några steg, såg tillbaka emot henne. Först tvekade han, men varför inte? Han hade aldrig varit rädd för något tidigare, så varför skulle han börja med det nu?
- Provideas domina mea.