Morgonens ljud väckte skönheten ur hennes dvala. Men hennes uppenbarelse var nu endast ett spöke av det forna jaget. Tufsig och svag, även om hennes trogna son gjorde allt som kunde göras. Kärleken mellan de båda gjorde det till en självklarhet. Fast trots allt var Omen endast en tonåring, och med allt som hänt de tärde på inte minst honom. Imani log vagt, hennes älskade son var en välsignelse i det regerande eländet. Utan honom hade hon nog inte klarat sig till nu. Men var det bara en utdragande på lidelsen som var vardagen? Fanns där ljus i tunneln?

Andetagen rev i lungorna, smärtan tärde på både psyke och kropp. Men för att försäkra sig om sina valpars framtid, men även av saknad, måste Black uppsökas. Det var nästan som ett familjeband som höll de tu samman. Hoppet om att det skulle hålla länge till krymptes för var dag som hennes tillstånd förvärrades. Faktum var att det inte verkade vara mycket till framtid ju mer som hon tänkte på det. Även om Omen skulle mista sin mor, så fanns där en tröst i att vara säker på att han en dag skulle få träffa sin syster igen. Men då han konstant behövde se till hennes behov så fanns där ett hinder i att uppsöka henne. 

Beslutsamheten gav styrka. Kärleken till de älskade, men förlorade, döttrarna var och skulle alltid vara stark. Det fanns knappt något som fick längtan att smärta så mycket som att se dom igen. Men för allas skull så var det dags. Kvidande kravlade den ljusa sig ut ur lyan, och blev stående på svaga ben. Ett lågmält yl kallade på hennes vän, kära Black.

[Black]

Black hade så snart mötet slutat skyndat sig mot Imani's lya. Han tog sig hastigt fram i den täta undervegetationen då han hörde hennes yl. Man kunde höra svagheten även i hennes röst. Han var snart framme, och fann henne alldeles utanför sitt krypin.
Han stannade vid åsynen av den svaga vännen. Hennes lidande tyngde hans hjärta. 

"Imani." sade han med värme, men även en gnutta av hans stora oro slank in. När han var nära sin sjuka vän blev den hårde hanen mjuk och försiktig. Han skyndade fram till henne och placerade hakan vid hennes axel med sidan av sin hals mot hennes, som en kram, innan han tog ett kort steg tillbaka för att granska henne. Det hade blivit värre.

Omvärlden tedde sig inte lika livlig och färggrann som vanligt. Som om den inre sorgen tvingat med skogen och alla dess invånare. Men ändock var det välkommet att äntligen få andas lite frisk luft, istället för lyans instängda. Ögonen tedde sig nästan en mörkbrun färg, den växlades ofta mellan olika brunaktiga nyanser men sällan en så mörk. Men det sades ju att själen speglades i ens blick.
Oförmögen att hålla tillbaka sitt uppriktiga leende välkomnade hon Blacks omfamning. Mjukt buffades den tvåfärgade nosen in i den mörka pälsen. Doften som slog emot henne var värmande och trygg. 
"Käre Black." Värmen i rösten var påtaglig. Som hannen såg på henne vart leendet smått vagare. Som en påminnelse om varför det var viktigt att talas vid. Men för stunden räckte det med att vila blicken på sin vän och ledare, och uppskatta allt han gjort för henne.

"Jag har hållit ett flockmöte idag." Berättade han. "Jag presenterade medlemmar för varandra, delade ut ranger och talade om att flocken ska flytta till mitt barndomshem Lövskogen."
Han mötte hennes blick.


(Extremt kort men you know)

Med matt blick såg hon på honom som det talades om dagens händelser. Inte för att det var ointressant, men för tröttheten aldrig riktigt lämnade henne. Det var som en igel som ständigt sög ur all energi.
"Uppförde sig Omen?" Det var en tydlig skämtsam ton. 
"Så säg, hur ser det ut? Vem har vilken rang?" 
Stelt till en början böjdes bakbenen, innan hon tungt föll ner i en sittande ställning. "Ni kommer få det bra i Lövskogen." sade hon knappt hörbart, med ett litet leende. 
Blacks gröna ögon betraktade henne, som hennes mörkbruna såg tillbaka. Inte för en sekund betvivlade Imani sin väns ledarskap, hon visste att det inte fanns någon bättre lämpad. Men det var något lindrande med att lyssna till framtidsplanerna.

"Uppförde sig Omen?" 
"Han var väldigt duktig." försäkrade han henne om. "Han kommer växa upp till en bra hane."
"Så säg, hur ser det ut? Vem har vilken rang?"
"Kasai och Sitera är jägare, Omen och Ronia är väktare, Tear och du är rådgivare." berättade han. 

"Ni kommer få det bra i Lövskogen." Hans öron vinklades framåt för att fånga upp det låga ljudet. Sedan vinklades de bak mot nacken. Han tog ett steg tillaka och rätade på huvudet. Hon hade uteslutit sig själv. När han föreställt sig den nya tillvaron i hans gamla hem hade hon alltid funnits där. Hon hade kommit att bli en självklar del av hans liv. 
Aldrig i livet att han skulle flytta utan henne.
"Vad menar du, Imani? Jag tänker inte lämna dig." han rynkade pannan. "Om du är för svag för att gå... så ska jag bära dig på min rygg tvärs över landet." 
Han sökte efter svar i hennes ögon.
"Imani?"

Ja, Omen hade vuxit så mycket till både kropp och sinne. Stolt var hon över det lilla knytet som nu blivit stort.
"Vad skönt att höra." Stämman var mjuk. "Det kommer bli bra, det är jag säker på." sade hon och valde att inte kommentera sin plats som Black tydligen ansåg fanns.
Andetagen var tunga som den ljusa lyssnade till den mörke. Det virus som tagit över kroppen gjorde alltid tyngre, men att anstränga sig för sin väns skull var en självklarhet. 
"... så ska jag bära dig på min rygg tvärs över landet."
Även om det var brutalt opassande, så sprack leendet upp i en varmt litet skratt. Kämpartågan i hannen gick inte att ta fel på. Men för ett slag såg månvargen bort, reflekterade över vad som sagts och vad som behövde sägas. 
Till slut vändes blicken åter mot de gröna ögonparet. En liten tår grumlade hennes blick, men hon stålsatte sig.
"Du vet att du är som familj för mig, Black." Ett sorgset leende tvingade fram en paus. "Jag vet att det kommer vara svårt, men jag tynger endast ner er. Och detta är inget jag skulle fråga vem som helst. Det vet du, du känner mig." 
Andetagen rosslade vagt under en kort tystnad.
"Kära du, kan du avsluta detta lidande?"

Ljudet av hennes skratt var någonting han inte hört på länge. Han hade saknat ljudets skönhet och det behag det satte i öronen på alla som hörde det. Han kunde inte låta bli att dra på munnen. Hon tittade bort och en stund av tystnad och tankar följde. När hon åter mötte hans blick glänste hennes ögon av tårar. "Du vet att du är som familj för mig, Black." sade hon.
"Åh, Imani, du är detsamma för mig." 
Imani log ett sorgset leende. 
"Jag vet att det kommer vara svårt, men jag tynger endast ner er. Och detta är inget jag skulle fråga vem som helst. Det vet du, du känner mig." 
'Fråga vadå?' tänkte han, fortfarande med ett leende. Under tystnad lyssnade han till hennes ansträngda andetag innan meningen lämnade hennes läppar.
"Kära du, kan du avsluta detta lidande?"
Leendet falnade från hans ansikte. Hennes ord ringde i hans öron. Tiden verkade sakta ner. Kalla klor tycktes krama åt runt hans hjärta, vars slag bultade i hans öron i takt med ringandet. Black om någon visste precis hur det känns när ens hjärta krossas. Han hade känt det förut när hans kära Rosie försvunnit för evigt. Nu kunde han känna den alltför välbekanta känslan, den där värken innanför revbenen som talade om att bara för att någonting är trasigt så är det inte en omöjlighet att det kan gå sönder en gång till. Han stirrade på henne med en hård klump i halsen. Hans synfält blev suddigt och han kände sig kall, tom och eländig. Han hängde med huvudet, undvek hennes blick. Gömde sina tårar. 
"Imani..." fick han fram med kvävd röst. "Jag skulle hellre bränna upp mig själv än att förlora dig."

Redan innan frågan yttrats, faktiskt redan vid det stadie som det endast varit en tanke som knappt funderats över, så hade Imani förstått att Black inte skulle ta lätt på det hela. Tiden hade bundit de två samman på ett sätt som aldrig förut upplevts av den ljuse. De var som en självklar del av varandras liv. Ändå var det så otroligt svårt. Att bringa honom sådan smärta var något som gjorde lika ont för henne. Leendet som nyss funnits på hans läppar var något hon alltid ville se. Men flocken kunde inte bära bördan som var hon längre.
"Det är förfärligt att ge dig en sådan smärta..." Stel av värk sträckte hon sig efter honom, och gav en liten kärleksfull buff på bogen. "Men du förstår också att flocken lider av detta."
Blicken som nyss burit en mattslöja såg nu varmare ut än någonsin - som vännens plågade ord blåst nytt liv i ögonparet. De betraktade den stora, starka, ledaren. Uppvisandet av sina känslor gjorde endast att Imani såg honom som starkare. 
"Jag har sån plågad kropp nu, mitt sinne klarar det inte mycket till." 
Sades det svagt, med en ursäktande stämma. Som om hon bad om förlåtelse för sin svaghet.

"Det är förfärligt att ge dig sådan smärta... men du förstår också att flocken lider av detta. Jag har sån plågad kropp nu, mitt sinne klarar inte mycket till." Black lyssnade till hennes röst och lade det vackra ljudet på minnet. Bara utifall att. 

Han höjde huvudet och såg henne i ögonen med ny skärpa. Tårarna som bebott hans ögon flydde ner över kinderna. 
"Jag ska hitta en helare åt dig." sade han bestämt. "Jag ska hitta en, vad som än händer och vad jag än behöver göra." 
Han tog ett steg fram, sänkte huvudet och placerade sin panna mot hennes med en suck. Solen gnistrade i dropparna som föll från hans ögon. Vännens ord plågade honom. 
"Håll ut, Imani. Lite till. För min skull... Ge mig sju soluppgångar. Om jag inte funnit en helare åt dig då så ska jag följa din vilja." 
En kort paus följde och han slöt ögonen. Hans röst sänktes till en viskning. "Men ge mig denna chans att rädda dig... och att rädda mitt hjärta."

Genom den grumlade synen så såg hon Black klarare än någonsin. Hela vargens väsen var blottat på ett annat sätt, så ledsen hade hon aldrig sett honom. Även om omständigheterna var allt annat än vad som de borde, så kände Imani sig på något sätt hedrad att där ändå fanns ett så stark band de emellan att hannen lät tårarna falla inför henne. Men att var anledningen till dom smärtade i bröstet. Orden som yttrades uppfyllde på nytt kroppen med en känsla, denna mer svår att sätta namn på. Att ändå betyda så för någon, att han var villig att försöka hjälpa även om loppet nog var dött.. Ett litet frö av hopp rotade sig ändå, någonstans inombords. Om han såg en väg så var hon villig att hoppas, tro, och försöka. 
Panna mot panna stod de, så de vackra gröna ögonen kunde skymtas. En vän så fin var en välsignelse. 
"Jag ska försöka, käre vän." Andetagen verkade bli tyngre för var minut som förflöt. 
"Men ge mig denna chans att rädda dig... och att rädda mitt hjärta."
Imani kunde inte hålla tillbaka ett svajande andetag, så djupt rörd av vad som sades.
"Du är högt älskad." Orden var så tyst, att de endast kunde delas av de två.

"Du är högt älskad." sa hon tyst.
Black öppnade ögonen.
"Du också, Imani. Låt den vetskapen styrka dig medan jag är borta. Farväl." svarade han och gav henne en varm slick på nosen. Sedan slet han sig ifrån sin vän, vände om och skyndade därifrån. Tiden var dyrbar. Varenda sekund räknades. Han hade sju dagar på sig. Han sprang.

"Du också, Imani. Låt den vetskapen styrka dig medan jag är borta. Farväl."
Under tystnad slöts ögonen, än var det för tidigt för farväl. Hon ville inte. Men avskedet värmde den stela kroppen, inte minst slicken. Inte för en sekund betvivlades faktumet att Black skulle göra sitt yttersta för att hjälpa. Men frågan var om det ändå inte var alldeles för sent? 

Som den mörke hanen sprang iväg, men ett mål tydligt för honom, hade energin sinat. Det enda som fanns kvar att göra var att vänta och hoppas. Med deras samtal i bakhuvudet gjorde tiken reträtt in till sin lya, där hon kände sig trygg.

[Avslutat]