Under mörkrets skyddande hydda sprang en stor skepnad mellan träden, med lätta tassar tog han sig fram med otrolig smidighet. Hoppade upp mot trädstammar sköt ifrån och såg ut att svinga eller säva upp i trädens toppar. Han sprang på trädens grenar, det såg ut som en omöjlighet så hög och stor som han var, men det är inte mycket som är omöjligt för en varg med jordens mäktiga krafter. Han var en del av den, nu och föralltid. Ständigt doftandes som naturen kring honom. Han hade en smäcker figur för sin höjd, men ändå hade han kraftig benstom. Han delade Naktakins blod och hade klor skapta för att klätta, likt en katt. Kraftfulla och flexibla leder. Allt för att göra honom till den stridsmaskin han är idag.

Hans tankar sted emot hans principer, hans själ och vad man näst intill skulle kunna kalla hjärta sa en sak och hjärnan en annnan. Vad var detta? Var han verkligen så lojal flocken, men samtidigt dragen till sina misstag ifrom av ett liv? Han fnös föraktfullt åt sig själv. Trotts motgångar hade han ändå sökt upp sonen igen och åter igen. Han drogs dit av olika anledningar, men samtidigt höll han sig kvar av principer. Tränade medlemmar individuellt så som i grupp. De alla respekterade honom så som en General bör bli respekteras, men det verkar inte räcka längre. Var det verkligen hela sanningen?

Han stannade, for ner med ett lätt språng på marken och sänkte sin blick över området, som nu började fyllas med små, små gröna rosenknoppar i snåren som också dem började få färg efter vinterns kyla. Frost hade samlats på backen och skulle stanna kvar tills solen som snart skulle stiga upp värmde marken tillräckligt och förvandlade frosten till morgondagg. Han började gå igen, till gläntan i utkanten av reviret, men fortfarande innanför. Han skulle vänta. Kanske skulle planer gå som planerat? Han visste inte längre. Han hade tappat stinget nästan. Det kändes som så, där han satt nu och väntade in timmarna som skulle passera.

[Murderotic]

Allt för många gånger hade hon sökt sig långt bort för att finna svar, allt för många gånger hade hon bugat, gått ner för Gudarna. Allt för sällan hade hon fått svar. Ända tills nu. Hennes sinne, och hjärta hade fått den frid som det så länge ropat efter. Nu kunde hon återvända, tala till dem alla och förklara. Hon skulle komma med en förbättring, sen fick dom äldre tycka och säga vad dom ville.
Ett svagt flin lade sig över hennes vita ansikte, och hon klev in i skogen. Pälsen var inte alls lika tjock som då hon lämnat skogen bakom sig, istället hade den börjat tunna av sig då våren va här och hennes fläckar hade blivit mer synliga. Hon var väldigt lik sin mor.
Den vita tiken stannade upp, slängde en blick åt sidan. Men hon var ensam, men det fanns någon annans närvaro i närheten. Eller inbillade hon sig? Murder höjde huvudet, öppnade munnen halvt men stängde den sen, för att dra ett djupt andetag genom nosen, hon drog även med sig mängder utav dofter. Ögonen slöts. Regn, det doftade regn. Inget annat, det fanns ingen här.
- Acier?
Hon sade det tyst, väldigt tyst. Mest för att inte verka dum om han inte var här. Men visst hade hon för sig att den hannen saknade doft, eller i alla fall kunde dölja den tillräckligt bra. Eller, så hade hon totalt fel. Ögonlocken öppnades och hon flinade återigen. Mest åt sig själv.

Han funderade, kände Murders sinne komma närmre, varför skulle hon befinna sig här, just nu? Hans trefärgade ögon smalnade en aning, men han slappnade sedan av. Han kunde handskas med henne. Tillräckligt bra för att klara sig ut detta i alla fall. Han hade ingen aning om hur hon skulle ta det, men för honom spelade det ingen större roll faktiskt. Han var just nu mer intresserad över den stora förändringen i tikens sinne. Varför denna ro? Han klippte med öronen, trotts att hennes mjuka stämma befann sig en bra bit bort kunde han höra henne.

- I'm over here..
Mumlade han med klar stämma för att sedan vända blicken tillbaka emot himlen. Han kunde se hur den mörka färgen sakta men säkert ljusna för att bytas ut mot den gryende morgonens färger. Stjärnorna skulle sakta men säkert bli osynliga, även om månen skulle bestå ett tag in på ljusa dagen. Han hade tid att tala med Murder, en dag som denna, kanske de inte skulle stå och skrika på varandra som de brukar? Tveksamt, men han skulle antagligen behöva visa henne den kontrollerade sidan också, för nog finns alla sidor hos Acier. Alla man kan tänka sig i ett vackert oändligt skådespeleri. Där falska känslor speglar hans yttre.

Han reste sig upp och vände sig emot Murder håll, även om han ännu inte kunde se den ljusa tiken. Även han hade påverkats av vårens värme, all vinterpäls hade rasat av med väldig fart och nu återstod en lång, men ytterst tunn fäll. Färgerna hade en betydligt mörkare nyans än vinter pälsen och ärren syntes betydligt bättre. Det va de ärr han plockat på sig i stid, men ännu hade ingen mer lyckats skada honom på det sätt att ärren skulle bestå. Underligt, men så var det. En general kan knappast gå runt utan ärr, right? Tanken fick honom att svagt flina innan han tycktes skymta en vit silluette bland träden. Och han förblev stilla och tyst.

Hon hade haft rätt ändå, kanske började hon bli van vid det hela.
När hade dom egentligen setts sist? Var det tiden efter att hon stått på fältet tillsammans med Diablo? Kanske. Hon hade i alla fall återhämtat sig nu, hon kände sig som en ny individ.

Den vita tiken vände sig långsamt om och började röra sina steg mot rösten. Hon visste inte vad hon skulle säga, hade hon ens något att säga honom privat? Nej.
Det hon hade att säga skulle endast gå direkt till flocken, och inte från enskild individ till en annan. Dock fick hon väll se hur allt skulle gå, vart allt skulle leda. Kanske fanns där en liten nyfikenhet på olika reaktioner. Treontha verkade nästan alltid få en hjärtattack så fort något nytt skedde, stackars gamlingar...

Hon stannade. Där stod Acier vid gläntan, helt ensam, men det såg ut som om han var på väg någonstans. Eller inväntade någon. Hon vred huvudet och tippade det på snedden, men när solens första strålar träffade hennes blick ryckte hon till, rätade på sig och fortsatte stegen framåt. Solen, ljuset sträckte sig allt längre in i skogen ju närmre hon kom generalen.

- Vad är det du väntar på?
Hon kisade med blicken då hon såg upp mot honom. Inte kunde Murder veta helt säkert att det var något han väntade på, men vad skulle han annars göra?
Den vita tiken följde generalens blick, såg upp mot himlen i all hast innan hon återigen såg tillbaka mot honom.
Hon avslöjade inga känslor med varken leende eller blickar. Likt vanligt va hon stel, verkade nästan sakna känslor för omvärlden. Men sån hade hon alltid vart, det fick dom alla leva med.

Acier vände blicken emot henne, följde hennes steg, ack då dagens första solstrålar träffade henne i ansiktet och honom i ryggen tycktes han se en glans av skönhet. Han hade alltid sett henne som en liten valp, det hade hon alltid varit i hans ögon. Inte längre kanske. Hon verkade ha lärt sig något den senaste tiden och han ville gärna veta vad. Han kunde inte låta bli att se den slående likheten mellan Murder och hennes mor, ja Murder började verkligen växa upp ordentligt nu. Han flinade svagt åt tanken och lyssnade till det hon sa.

- Waiting for you leader, for you to come home..
Sa han bara och flinade retsamt, undan höll saningen en stund. Han ville gärna få ett kort samtal med Murder innan den lilla parvlen kom förbi. Han hade en del att fråga henne, då han ganksa nyligen beslutat sig för att sluta rota runt i hennes sinne utan tillåtelse, eller vad man ska säga. Kanske hade han blivit lite mer hederlig på senaste tiden, eller så hade han bara bestämt sig för att vara mindre provecerande vid detta möte, mindre än vanligt i vilket fall.

- You seems to have heeled well?
Sa han och blickade ner mot de ställen där tiken haft stora sår efter striden emot Diablo. När han hade hjälpt henne upp för att hon inte skulle förbli liggandes på backen. Hon hade varit svårt skadad och varit alldeles för envis för att låta honom hjälpa henne mer än vad han redan gjort. Hon var alltid så envis, hade alltid varit i princip. Han flinade svagt när han tänkte tillbaka på tiden då hon verkligen varit valp. Han hade inte då förstått innebörden av att bara Murder var kvar efter att hennes bror rövats bort. Han hade inte förstått att hon skulle vara Alpha en dag. Kanske hade han förberett henne tidigare då? Hjälpt henne innan hon tagit an sig rollen. Gjort e gjort, han kunde inte ändra på det förflutna, inte nu, men nog verkar hon klara sig bra hittils. Med vissa beslut och andra som han inte riktigt håller med om.

Då han hade besvarat henne rynkade hon snabbt på ögonbryna innan hon återigen fick sitt vanliga uttryck. Väntade på henne? Jo, knappt så att hon trodde det. Hon ville inte ens tro det. Men Acier var den som svarade direkt om han verkligen ville säga det, och skulle hon försöka dra svaren ur honom skulle han bli sur. Igen.
Hon flinade svagt.

- If you say so..
Sade hon tyst och sneglade bort,bort från reviret och ut mot det land som egentligen skulle ha klassats som fritt. Vilket det inte längre verkade vara, mörkret hade övertaget. Nog hade Numoori allt för länge legat under en skugga. Men sanningen skulle fram en dag.
- Mh?
Hon hade hört honom, hört det han sagt men ändå inte hunnit koppla ihop det för att kunna svara direkt. Hon såg tillbaka på honom
- Of course, thanks to the sun.
Hon log i all hast när hon sade det. Utan solens ljus, eller den energi hon fick utav självaste ljuset skulle hon aldrig kunna läka lika snabbt som hon nu faktiskt gjorde. Nu när sommaren var på väg tillbaka kunde hon inte känna sig mer än tacksam då hennes starkaste själ skulle pryda himlen varje dag. Eller nästan varje dag. Hennes kraftkälla skulle alltid finnas nära.

Både Acier och hon själv var inga bra talare, dom kom och gick. Utan ord. Kanske det var därför deras flesta möten brukade va så stela och allvarliga. Men om dom väl fick fart på samtalen kunde det blossa upp till något helt annat, en stridshetta. Dock hade dom aldrig gått så långt att dom hade gått i närstrid. Kanske var det bara en fråga om när.
Nej..
- What have you been up to lately, Acier?

Han höll kvar sin mask, nickade och lät flinet bestå. Det var inte speicllet hånfullt, så som de brukar vara, ne han hade verkligen på något sätt mjuknat i tikens sällsakp, inte känslomessigt, nej men personlighets messigt så visade han nu mer bättre sidor av sig själv inärheten av henne. Varför hade han ingen aning om, men kanske behövde Murder se mer än bara dåliga sidor hos honom? Antagligen. Han ville helt enkelt också försäkra sin plats i flocken, fast om hon inte kunde se tillgången att ha honom kvar så kunde han lika gärna gå. Hon behövde bara säga det, så skulle han gladerligen lämna flocken bakom sig. Fast det var något hon inte visste om och det behövde hon heller inte veta om förens den dagen kom då hon säger orden.

- Oh yes, the sun.. Spring is here again..
Sa han och vände blicken ut över området i stället, slet sig från den mindre tiken för att studera något annat för stunden. Han mindes deras hetlevrerade konversationer och skrik på varandra. Tillrättavisningar, hot, så som blanka ord i toma intet. Han sträckte smått på sig, svängde ut sin långa svans, som ständigt hjälpte honom med balansen uppe i träden. Han vände blicken emot henne igen. Nåja, det hade varit bra synd om hon hade haft tydliga ärr över sin vackra fäll. Hon passade att se ut som en skör, vacker vas. En spricka skulle få vasen att se ut att vara urbalans, men samtidigt visa hur skör den verkligen är. Han lät flinet övergå till ett svagt leende i stället. Något som inte skedde speciellt ofta.

- Oh, mee?
Sa han sedan och låtsades låta en aning förvånad. Han var knappast förvånad över att hon frågade egentligen, däremot visade han sedan upp ett smickrande ansende och såg allmänt stolt ut. Just för att han ville att hon skulle tro att han tolkade hennes fråga på fel sätt. Han sänkte blicken en aning och såg sedan in i hennes ögon, rakt in, med de svaga leendet på läpparna. Leendet som sakta men säkert förvandlades till ett svagt retsamt flin i stället.
- Nothing of importance.. Why do you ask?
Hans stämma var mörk och charmant, ja varför inte visa den roande sidan också emot tiken, allt på en och samma gång om han fick välja, men så krävande hade han inte tänkt vara denna tidiga morgon. Dessutom var han en aning trött och skulle knappast orka hålla masken på hela tiden. Så han lät hellre bli att ställa till med en scene just nu. Det kanske lät som något ovanligt, men det är inte alltid som han orkar med de där. Inte alltid.
- So your plans, ehm, went well?

Hon var lugn, det kunde man även skymta i hennes blick. Trots att hennes övriga drag verkade stela, nästan obekväma. Våren var här, ja.. Hon nickade svagt, mest för att visa att hon hade lyssnat och hört. Men hon hade inget att tillägga. Inte med ord.

- Just wondering.
Blicken lät hon Acier behålla, även om han för några korta sekunder valde att se bort. Då han va så illa tvungen att slänga i en bit utav sarkasm i det hela gav hon honom en hastig blick utav kyla, men den försvann lika snabbt som hon hann blinka. Nej, hon tog inte illa upp men också ville hon visa klart och tydligt att sådant beteende inte funkade på henne längre. Det var dags att hon började få någon slags koll inom flocken. Innan hade dom alla vart så fria. Dock va frihet viktigt inom flocken, det var nästan det dom stod för. Inga onödiga bugningar, heller inte fjäska för varje medlem. Man skulle va sig själv, och få ha kvar sina åsikter så länge det var rimligt inom flocken, och Gudarna.

- Better than well.
Sade hon slutligen och ett leende pressade sig fram över hennes ansikte.
Svansen slog lugnt bakom henne och hon tog det sista stegen fram till Acier. Innan hade det vart ett litet mellanrum, so nu hade ersatts utav enda några fåtal centimeter mellan dom. Hon satte sig ner.

Allt hon hade vart med om skulle hon ta senare, då kunde hon berätta allt från början. Dock fanns det andra saker hon hade hunnit fundera på och fattat beslut om på hennes färd. Saker hon visste som flera skulle se förvånade ut över. Men hon kände att det var rätt. Även Aurinko hade medgett att det var dags nu.
- I've been thinking alot lately about taking chances..
Började hon nästan försiktigt, men sträckte slutligen på sig, höjde huvudet en bit för att kunna se upp mot Acier. Han va ju trots allt större än henne själv. Vilket många verkade vara i dagsläget.
- Angelus, i'm going to give him a chance to become a beta.
Varför började hon ens berätta det för Acier? Det var inget han hade med att göra. Hennes beslut. Men kanske var det något inom henne som ville smyga fram det. Ungefär som om det skulle vara ett gammalt par och hon på något förvridet sätt bara ville ha hans åsikt kring det hela, om inte hans godkännande. Dock skulle hon inte vika undan om han nu bad henne om det.

Han nickade som svar, talade inte mer. Han kände på sig att hon hade mer på hjärtat än vad hon faktikst sade just nu. Han var därför tålmodig nog att förbli tyst även när hon talade vidare. Bättre än bra. I hans öron lät de ändå ganska negativt, man visste aldrig vad Murder skulle få för sig. Det kunde vara i princip vad som helst. Han mindes klart och tydligt då de började ta in andra än Stäppvargar. Han hade varit ovan, men som tur var hade Medusa varit en av de första, hon hade varit enkel att handskas med. De passade bra ihop, som team. Fast det hade itne förändrat hans åsikt om resten som helt plötsligt började vandra in. Han hade ogillat det från början.

Han lät lugnet lägga sig över honom och flinet försvann. Han hade lagt märke till hennes kyla, men kunde inte låta bli att roas av det. Hon visste att han gjorde som han behagade för det mesta. Så länge det inte satte flocken i någon sorts risk. Det visste hon mycket väl och han visste i princip att han var svår att byta ut, som den general han är. Han var med andra ord behövd och därav tänkte hon inte sparka ut honom hipp som happ. Där av tänjde han också lite på gränserna då och då. Bara för att se hur långt han kunde driva henne.

Han spettsade nyfiket öronen då hon talade igen. Hon hade tänkt en massa på senaste tiden tydligen. Han funderade, över vad nu då? Vilka förändringar skulle vara till ahns fördel, så som nackdel? Han drog osäkert bak öronen, smått fundersam över om han skulle gilla det han skulle få höra eller inte. Så kom det irriterande beskedet. Denne Angelus. Hans ögon smlnade och flammade till av hat, men han var tyst.
- The chance? Well if you think he are worthy that kind of responsability so be it.. Just don't expect that I will respect him or anything else, untill he show's him worthy to me..
Sa han med fullständigt allvarlig stämma, det fanns inget hon kunde göra för att ändra på hans åsikter om den hanen, verkligen inget. Och om hon ens så begärde att han skulle titta på Angelus med respekt så skulle det vara alldeles för mycket begär. Att hata inom flocken är inte relevant enligt honom heller, men han hade inget val när det gällde den där vrenen. Han var inte ens en flockmedlem i hans ögon, knappt.

Han verkade inte alls reagera som hon först hade trott, inte till det yttre. Kanske kokade han av ilska eller frustration inombords. Det spelade väll ingen roll. Nu hade hon fått det sagt, sen var det upp till Angelus själv om han ens ville ta del av den platsen. Det var ett flertal vargar inom flocken som skulle flyttas runt lite, även hade hon jobb åt dom speciella grupperna. Kul, kul, kul...
- I know he's worth it.
Vart hennes slutliga svar på det hela, med en självsäker röst. Hon blinkade inte ens då hon sade det, det gyllene ögonen stirrade fortfarande på honom, hon vägrade vika undan en enda sekund.

Angelus hade bevisat mycket för henne under den tid han vart med dom. Dock fanns det vissa grejer hon behövde ta med den vrenen, det där med att hjälpa en vampyr... Dock kunde hon inte klandra honom, dessutom skulle han även snart bli en far till Medusas valpar.
Murder drog kort i ena mungipan då hon kom och tänka på det ämnet. Valpar. Det var så mycket kring det, bara det ordet kunde koppla henne till både det ena och det andra. Inte minst Acier, efter vad han hade berättat. Men hon kom även att tänka på sig själv. Så många unga hon stött på i Numoori verkade dom alla ha bildat sig ett slags blodsband till familj, och ännu flera hade frågat henne om varför inte hon gjort det. Speciellt nu, när hon började bli äldre. Men sanningen va den att hon inte var den typen, hon skulle inte ens kunna bli en bra moder. Heller trodde hon inte på att hon skulle kunna ha den kapaciteten att kunna gilla någon annan levande individ för att fortsätta utveckla en sådan relation.. Det fanns inte i hennes värld.

Öronen ströks bak mot nacken, och utan att riktigt vara medveten om det lät hon blicken segla bort mot ett helt annat håll. Hon visste inte vad hon såg på, hon visste bara att hon såg bort från honom.
Hon visste inte vad mer som kunde sägas.

- Lets hope so..
Sa han bara med mörk stämma och sänkte huvudet närmre då han sa det, så att hans andedräckt skulle kännas i hennes ansikte tillsammans med allvaret. Han såg in i hennes vackert, gult skimmrande ögon. Likt hans trefärgade blick, svagt bittert blickade tillbaka på henne. Han slappnade sedan av igen, höll kvar blicken och spettsade sedan sakta men säkert öronen igen. Log ett halvt retsamt som vänligt leende. Han lät huvudet och nacken vara böjt ned, så att han lät hennes andedräckt fläkta tillbaka i hans ansikte. Sedan var han nöjd och sträckte på sig igen.

Han funderade, höll sig undran från hennes tankar och funderingar trotts att hon såg ytterst mer tankspridd ut än vanligt. Något verkade bekymmra henne en aning, men han kunde inte riktigt veta säkert. Han förblev tyst i stället. Väntade in saker och ting, för han visste att allt skulle falla på plats, så småningom. Sedan så vek tiken av med blicken. Varför detta? Han hade alltså haft rätt? Hon var bekymmrad över något? Han kände henne för väl, bättre än vad han själv anat. Han såg upp mot himlen för en sekund, den började ljusna nu.
- What concerns you?

Hans röst hade varit lika tydlig som alltid och när han sagt det hade han vänt tillbaka blicken emot henne. Han visste inte om det var något han själv skulle vara orolig över. Han ville inte att Murders bekymmer i vilket fall skulle gå ut över flocken. Konstigt nog så verkade tankara dock luta emot Murder, men det va inget han var intesserad av att acceptera. Ne han höll sina tankar till flocken och dess överlevnad. Han höll dem inte som famlij, på samma sätt som de höll om varandra. Han var inte beroende, men samtidigt var han fäst där för att göra sin plikt i alla lägen. Han tänkte inte lämna dem i sticket, men om han så behövde skulle han också klara sig bra utan dem.

Hon hade vart borta i sina tankar, på djupet, men ändå hade hon så klart och tydligt hört hans fråga. Frågan hade fått henne att flina lite lätt och blicken smög tillbaka mot hans håll.
- Why do you ask?
Ögonbryna höjdes och öronen spetsades då hon retsamt slängde tillbaka samma kommentar som han tidigare hade gett henne.
Det var bara pinsamma saker hon hade funderat på, och allt för onödigt att ens dra upp. Heller fanns det inget att säga om det heller. Därför valde hon att svagt skaka på huvudet, för att istället med ord berätta att det inte var något viktigt. Och ännu mindre ointressant.

Hon reste sig återigen upp, vände sig halvt om och såg upp mot den ljusa himlen. Hon kände hela tiden hur ljuset gav henne energi, gav henne liv. Det var en obeskrivlig känsla.
- No more adventures..
Mumlade hon fram, flinade för sig själv. Nu skulle hon hålla sig hos Treontha ett tag och ta tag i allt. Nog visste dom flesta att Murder allt för ofta sökte sig ut, runt om i landet i jakt på kunskap och svar. Men nu var det även dags att ta ansvaret flocken behövde för att komma vidare.
- I'm sure you missed me.
Hon såg tillbaka mot Acier, flinade i all hast då hon gav ifrån sig den sarkastiska meningen.

- Cause my concern is tha pack..
Sa han med mörk och tydlig stämma. Hon kunde retas och skämta så mycket hon ville, men just nu var han blott hundra procent allvarlig. Han hade lovat att beskydda henne, stötta henne, hjälpa henne. Kanske hade han inte gjort det på de sätt som förväntats av honom, men nog hade han alltid funnits där. Förutom en kort period i hennes uppväxt, si sådär två eller tre år hade han varit borta, när han själv varit i sin ungdom.

- Your decisions affect us all and also your concerns..
Sa han och såg allvarligt på henne. Han hade säkert sagt det tidigare, men han tvivlade lite på om Murder förstod allvaret i det hela. Han lyssnade och nickade sedan. Inga mer äventyr. Kanske inte för henne, men för honom, förhoppningsvis. Han lyssnade åter igen och lät sedan ett svagt flin torna upp sig igen. Hon kunde fortfarande retas, det var något han inte riktigt sett på länge. Hon var alltså ganska nöjd för stunden, med livet, med allt, med sina val. Han hoppades att de var flockens bästa också.

- Well of course my love..
Sa han sedan med en charmant stämma, så mörk, så stark på samma gång. Tornerna i hans röst kunde kyrpa en in på benen, om han så ville att det skulle vara av obehag som av välbehag. Retsam som vanligt svarade han alltid med något värre. Han slickade sig om nosen och vände sedan blicken upp emot himlen igen, därefter tillbaka emot Murderotic. Hon var inte ung längre, inte så ung som han egneltigen såg henne som. Hon var en bra ledare över lag. Egentligen.
- Your a good leadre Murder, maybe it's not seems that I think that, but I do, sometimes.. And now you know it..

- Oh no, not this time. It's all about me, just me. No one else.
Hon nickade snabbt efter sina ord. Tankarna hon hade haft berörde endast henne, och det skulle det alltid göra. Hon gillade inte ens att diskutera sådant med andra, som den dära förvuxna valpen en gång hade dragit upp.. Påpekat både det ena och det andra och påstod att hon va känslolös. Han hade fel, det hade dom alla. Hon var bara bra på att dölja sina svaga sidor, speciellt för dom som kom åt henne.

Hon skrattade tyst, till kommentaren som han så smidigt gav tillbaka. Dom var både lite udda på den fronten, han va liksom den enda i flocken hon kunde säga sånt till. Dom andra va hon annorlunda mot, mer mogen kanske? Hon visste själv inte varför det var så, men i vissa stunder tog hon alla chanser hon fick för att återuppleva gamla minnen och låta valpsinnet ta över. Som yngre hade hon aldrig haft chansen att utnyttja den sidan. Den tiden hade inte funnits, istället gällde det hård träning.
Dock kunde hon inte förneka att en värmande känsla kröp genom henne då han hade yttrat sig.

Kroppen stelnade. Hon vägrade se mot honom då han gav den slutliga meningen. Ord hon aldrig hade trott skulle lämna honom, men det var ord som hon så länge hade längtat efter. Det ingen visste var att hon hade grumlat över det ända sen hennes föräldrar dog, hon hade haft känslan av att inte vara tillräckligt. Dom skulle bara veta hur många gånger hon övervägt att ge upp, ge upp allt som kallades liv. Offra sig själv till Gudarna i hopp om att flocken skulle kunna få det bättre och det dom behövde.
Allt detta hade så länge legat dolt i hennes tankar, aldrig hade hon pratat om det med någon.
- Well...
Hon rynkade ögonbryna i en förtvivlad gest, harklade sig snabbt och såg återigen mot honom. Vad skulle man svara på det?
- Thanks..
Hon lät återigen svag, så liten och förstörd då hon yttrade ordet. Det var typiskt, att han alltid skulle vara på plats under dom svaga stunderna. Kanske var det han som drev fram det inom henne.

Han nickade, accepterade de faktum att det faktiskt bara handlade om henne. Trotts det så kunde han inte låta bli att fundera över det som hon faktikst bekymmrade sig över. Något måste det ju vara, eller hur? Han kände henne för väl för att kunna tänka åt något annat håll. Han visste inte riktigt vad det var med honom. Intalade sig att det var flocken som han brydde sig om och om hon var ur balans så skulle flocken bli det, men faktum var nog att han faktiskt brydde sig lite om henne också. De hade trotts allt växt upp tillsammans.

- Speachless?
Sa han sedan då han hörde ett svagt skratt efter hans ord. Nog skulle han fortsätta retas med henne. Det var ett som var säkert. Han gillade det, utan tvekan och på något sätt hade det retsamma gått över från att vilja egga upp henne till aggrisioner försvunnit. Att se henne glad vid detta tillfälle var något av mer värde tydligen. Just nu, om det skulle bestå tvivlade han ganksa starkt på. Då han gillade att trippa på hennes närver coh driva henne mot gränser hon knappt anar att hon har själv. Han tittade på henne innan han öppnade munnen för att säga med arrogant och självsäker stämma;
- Well that's not a news.. Every female is speachless around me..

Han la sedan flinet åt sidan och lät allvaret komma tillbaka. Ja hon var värd lite berömm, för om han skulle vara ärlig så trodde han inte något berömt henne eller sagt något positivt om hennes ledarskap. Hon rättade till sina misstag, som med den där tiken. Vad hon nu hette. Mörka, lila man och vita ränder eller något. Hon var en svikare i hans ögon och hade fått sota för det med ett staff, att få lämna flocken. Han kunde ibalnd inte låta bli att lee emot henne, halvt retsamt och halvt vänligt.
- You needed to hear it, it was the right moment.. I know everything..

Hon himlade med ögonen, och behöll ett kort flin.
- Yeah, i can see it. They are all around you, all the time.
Vackra sarkasm. Fast vad visste hon om honom, och hans tid utanför flocken. Ingenting. Dock hade han tydligen skaffat sig en valp, så kanske låg det en del sanning i det han sade.
Valp.. Valpar. Hon vred sig smått då den obehagliga känslan besökte henne igen. Återigen hade hennes tankar yrt kring det ämnet hon inte fick tänka på. Kanske var det den dära biologiska klockan som den förvuxna valpen hade tjatat om?

- Oh really, so you know everything?
Frågade hon honom senare. Hon försökte trolla bort den allvarliga situationen med motfrågor. Helt plötsligt kände hon något nytt som förde med en slags obehaglig känsla. Hon kände sig inte alls bekväm med hans beröm gentemot henne. Kanske var det för att de va nytt, och att det var han utav dom alla som sade det. Hon visste inte, hon ville inte heller forska vidare i det hela.
- Why ask so many questions if you already know?
Hon slog huvudet på snedden, kom senare på att hon kanske inte borde tänka så mycket på det saker hon just nu gjorde. Då kanske han bara skulle rabbla upp det.
- You can see right through my mind, Acier.
Var det kanske en påminnelse till henne själv?

Han flinade svagt till hennes svar, han hörde sarkasmen i det hela, men hennes uttryck sa något annat. Det uttryck han såg med andra ord, inte det hon visade, för på utsidan visade hon inget, men han kände det hon kände. Naturligtvis med hjälp av sina krafter. Eftersom han lovat sig själv att hålla sig borta från hennes tankar, så började han ganska snart lära sig hennes sinnes uttryck i stället och han lärde sig även tolka de känslor hon höll kvar inom sig och itne visade utåt. Han hade helt enkelt stor nytta av sin ledare, det var henne han ständigt tränade sig själv på, blev bättre och starkare.

Han vet allt, som han sa, men hon verkade ifråga sätta det hela, inte konstigt. Det gjorde hon alltid, då hon var en ganska misstänksam typ, dessutom hade hon all rätt att ifråga sätta honom, men trotts det visste han att hon litade på honom i grund och botten. Positivt, för det bör hon kunna och bör göra, enligt honom. Man kunde lita på honom, han var svuren flocken och därför svuren dem alla som var accepterade, av honom såklart. De kunde lita på honom i alla lägen.
- Well..

Började han med en mörk, smått tveksam stämma. Var detta rätt tillfälle att tala om något sådant? Han funderade inte ens när han hade börjat. Varför ens säga det till henne? Hon skulle helt enkelt kunna utnyttja det delvis. Utnyttja det emot honom på något underligt vänster. Det var hans första tanke, men sedan lät han bli att tänka överhuvudtaget. Det var något som yttest sällan kom för Acier, men ibland släppte han helt enkelt på guarden och slappnade av lite. Det han skulle säga skulle knappast låta snällt, nej han ville inte låta snäll, så i stället fick han det att låta som om han var sitt gamla Själviska jag igen. Att han gjorde det för sin egen skull och inte för hennes. Med en allvarlig och ytterst mörk röst sa han sedan;
- I train my powers.. So I promised my self that I wouldn't read your mind any more..

Hans tvekande ord fick hennes blick att fackla, fram och tillbaka innan den slutligen slog fokus på honom igen. Då han återigen yttrade sig.
Ett objekt. Det var det hon va för honom, i alla fall då man talade om om hans kraft. Men hon hade inget emot det, hon tog inte ens åt sig. Heller hade hon inga tankar på att kunna utnyttja det, för vad skulle hon vinna på det? Absolut ingenting. Hon fick se det som en liten frihet. Hon kunde behålla sina privata tankar för sig själv.

- I see.
Sade hon endast och flinade för att inte verka allt för stel, kanske skulle då Acier tro att hon hade tagit illa upp av det.
Nej hon brydde sig, inte det minsta. Absolut inte. Fast varför fortsatte hon då att tjata om det i sitt huvud? Troligen försökte hon övertyga sig själv, och ingen annan.

(bajskort förlåt >: )

- Well see it positive, you don't like when I sneek around in your mind, I learn more about my powers and more about you.. Nothing to worry about..
Sa han och log skämtsamt emot henne. Han sa det också för att han inte alltid skulle låta stel och som en robbot. Lite kunde han allt visa att han brydde sig, även om det lät mer själviskt än vad han menade att framföra det som. Han var inte speciellt bra på att bry sig på allvar nämligen. Att fejka, självklart, det var inte svårt för då betydde det inget. Han hade undan hållit så mycket för Murder, hållt undan sanningen. Det räckte med det och efter han slängt ur sig i princip allt om sig själv vid deras tidigare möte så kändes allting på något sätt lättare med just henne. Positivt.

- And one more thing.. The hour's getting late but I hope you don't mind that I invited a guest?
Sa han sedan och flinade retsamt emot henne. Han kände nämligen att sinnet var närmre nu, tillräckligt nära för att han själv skulle lägga märke till sinnets närvaro. Hans son, ack så oönskade son var på väg. Han hade varit ett test från gudarna. Han hade räknat ut att om han inte klarade det första testet, alltså att inte gå nära den vackra röd ögda tiken, vilket han misslyckades med så hade han räknat ut att resten av testet i så fall var att uppfostra och handskas med sina misstag. Alltså Armageddon. Han skulle lära honom det mesta som gick att lära, träna honom psykiskt som fysiskt. Han hade mycket kunskap och vishet att föra över till en son. Kanske var detta menat att ske? Tja Acier hade lärt sig att se positivt på saker nu förtiden och han accepterade gudarnas vilja, mer än vanligt.

Han var kung, kung över himlen och jord. Så kändes det i vilket fall när han for fram mellan molnen i en otrolig fart. Vinden skjutsade på honom ständigt och de långa vingarna bar honom högt. Hans vingspann var över två meter nu och han hade växt säkert tio centiometer sedan Acier såg honom senast. De hade redan haft tre tidigare möten nu, sammanlagt och denna gång skulle han få se hur Acier levde och inte tvärt om.

Han swischade fram och sedan dök han ner emot slätten som han flög förbi. Något av intresse hade fångat hans blick och han flög lågt. Studerade alla ben som låg utspritt överallt. Vad var nu detta? Om han inte hade fel så var det också vargars skellett. En kyrkogård? Han grubblade inte mer över det utan steg sedan i höjd när han skymtade trädtopparna längre fram. Acier hade sagt åt honom att flyga längs de första träden och sedan åt nord väst för att ta sig dit han skulle befinna sig.

Han seglade ner, flög smidigt på snedden och tog sig ner bland träden. Där fick han sedan zick zacka i en lugnare fart för att hinna med och inte flyga rakt in i ett träd. Hans vingar och kropp hade blivit större, men han hängde med även fast han växte fort. Dun syntes fortfarande i de inte fullt utvecklade vingarna och valp pälsen fanns vkar, kring nacke, mage och över benen. Det var en bra bit kvar innan han skulle klassas som vuxen och färdi växt. Han var trotts allt bara 10 m.år. Han hade mycket kvar att både lära och förstå. Han hade många växt perioder kvar och han var långt ifrån färdi utvecklad när det gäller krafterna. Han saktade in farten och fann sedan med sin höksakrpa blick två gestalter. En bar doften av omgivningen och sedan en svag vargdoft bakom det. Fardern var där han skulle vara. Han lät ett gällt, fågel och drak liknande skri lämna hans strupe, ett läte som skulle uppmärksamma dem på hans ankomst.

Han flög fram med högre hastighet och när han kom in i gläntan slog han sig uppåt med vingarna och emot vinden för att stanna upp nästan helt i luften för några sekunder. Han hade blivit en riktig stjäna på att kontrollera sina vingar och sin kropp nu för tiden. Han sänkte sig sedan ner långsamt med många slag ner emot marken för att hålla jämn nedstignings fart. Han tog ett lätt andetag och knyckte till med nacken. En gammal ovana kan man säga, som alltid fick honom att se ut mer som en fågel än som en varg för några korta sekunder. Han höll vingarna ute, medans han tog huvudet djupt ner mot marken och bugade halvt.

- Father, nice to meet you... Both..
Sa han med en äckligt väsande stämma i sinnet till dem båda. För som de flesta bör veta som träffat honom är Armageddon helt stumm. De ända lätena som han ger ifrån sig med munnen är skrin, morranden och underligga läten från väsen komna långt ifrån denna värld och bortom det. Han är verkligen inte som alla andra, men vad hade man förväntat sig att en son efter Acier skulle vara? Normal? Knappast. Han vände blicken emot den ljusa tiken, som verkade vara i samma höjd som han själv. Hans giftgröna ögon stirrade skarptsint på henne utan att släppa hennes uppmärksamhet. Han stirrade djupt och intensivt in i hennes ögon. Vad var detta för varelse?

Hon rynkade bara på ögonbryna då hon hörde vad Acier sade. Vadå för gäst? Vem skulle han har bjudit hit? Dock hann hon inte fråga något först ett skri ekade genom skogen. Ett förfärligt läte, enligt henne själv. Öronen vinklades mot nacken och med en kisande blick såg hon fortfarande på Acier utan att röra en enda muskel.

Men snart kunde hon uppfatta ljud från vingslag och motvind. Den vita tiken vände då på huvudet, såg mot vargen som så smidigt hade tagit sig genom skogen. Det första hon lade märke till var att han va väldigt likt Acier själv, dock hade hennes general inte vingar. Men annars fanns det nog bara liknande drag.
Far.. Ja, såklart detta var hans son. Dock verkade han äldre än vad hon själv hade trott från början. Han var ju i samma storlek som henne själv, om kanske inte lite högre i manken.

Öronen var fortfarande vinkla bakåt, även när han hade hälsat, och gått ner i en bugning. Bugningar... Han gick ner för fel individer, dock kunde hon inte undgå ifrån att faktiskt gilla det.
- Whats you're name?
Hon hade ett kling utav kyla i hennes röst när hon talade och flinet hade pressat sig fram över hennes bleka ansikte igen. Alltid var hon likadan vid första möten, det var helt enkelt så hon funkade tills hon fick sin egna uppfattning om dem hon träffade på.
Den gyllene blicken sjönk, ner mot den bevingades tassar och hela vägen upp igen, mot dennes ansikte. Han var nog inte så gammal, då det fortfarande kunde skymtas lite fjun. Sånt man hade då man ännu var ung, var en valp.. Helvete också, skulle hon in på det ämnet igen.

Acier studerade den smidiga lilla varelsen som kom farandes mellan träden. Ja han hade märkt valpens ständiga minskning i avstånd. Denne hade verkligen lärt sig kontrollera vingarna som han ska. Underbart. Han kunde inte låta bli själv att se likheten mellan honom och valpen. Mönstren var slående lika, färgerna lika så. De hade sina skillnader, men de var små och inte speciellt markanta. Självklart var vingarna en stor skillnad, men inte gjorde det Acier något. Nej det var en fördel att ha vingar, även om han förväntade sig att denne sak som fortfarande var liten i hans ögon skulle bli ganska så stor, om han inte såg helt fel.

- We meet again son..
Sa han sedan och flinade svagt. Han hade lärt honom väl, uppläxning hade inte direkt behövts, bara en aning, men han var en smart valp eller bara för trög för sitt egna bästa. Där var väl skillnaden, Acier hade en knivskarp hjärna och sinne i samma skärpa, Geddon verkade följa den som visar sig värdig och verkar inte direkt tänka själv utan endast handla efter vad som känns rätt. En aning tragiskt, men han lärde sig att handskas med det. Där av bugningen, han hade klart och tydligt förklarat att äldre är värda respekten från de yngre, samt de som visar sig extra värdiga. Allt är uppbyggt av respekt och respekt är viktigt, för att få måste man ge dessutom.


Armagedon höjde sitt huvud igen efter bugningen. Han sträckte på sig och spände upp sig en aning, som alltid vill säga. Han höll öronen spettsade och den knivskapra blicken fäst på tiken. Hon va i fokus och av största intress för stunden. Acier kunde han helt enkelt umgås med senare. Detta var något nytt och som alla valpar är det nyfikenheten som regerar.
- Armageddon is my name miss, and yours?
Sa han i hennes sinne, med sin tunna väsande röst. Det lät inte annorlunda än vad den borde gjort i verkligheten, men nog lät det en aning stelt och kännslo kallt även för att vara sagt i sinnet och inte med en vanlig stämma.

Han lät vingarna sträckas ut en sista gång innan han enkelt och smidigt vek ihop dem och la dem över ryggen. Ner för nacken, mellan skulderbladen och över ryggen stack en kam upp av underligt organiskt material, päls blandat med en hårare hud, likt pansar spettsar. Dock var det ännu inte speciellt tydligt och stack bara upp några centimeter över skinnets och pälsens början. Han skulle visa sig vara en underlig varelse, men det var bara något framtiden kunde visa och inget som någon kunde ana nu. Han skulle låta tiden flyta förbi, för det ända han ville just nu var att växa upp. Tjäna flocken och följa faderns spår vid sidan av. Att bli en sådan respektabel varelse som han var just nu det största i hans ögon.

[PUTT PUTT på Mikkis]

Det var nästan lite emot hennes natur att stå här med Acier's son. Mest för att hon hade svårt att uppskatta, och ännu mindre respektera hennes medlemmar som skaffade sig avkommor utanför flocken. Men även det var väll något nytt hon fick ta hänsyn till. Dock hade det inte gått lika smidigt för Hinata.

Stelt nickade hon bara. Armageddon, det var ett underligt namn. Men hon gillade det. Det var långt och liksom stack ut, inte alls så typiskt som det flesta andra i landet hade.
- Murderotic.
Hennes svar blev lika kort som hennes blickar hon gav dem båda. Det fanns så mycket i luften nu, hon hade stressat sönder sig själv i onödan allt för många gånger, hon bar även allt för mycket. Mer än vad hon hade begärt.
Luften började bli tung, svår att andas in och fokusen ville inte alls hamna där hon planerat det. Varför denna drastiska förändring helt plötsligt?

- Gratias passus me ad eum.
Hon sade det helt uppriktigt då hon såg mot Acier, nickade för att bekräfta på något sätt att det var okej. Men själv visste hon inte varför hon hade gjort det. Mungiporna drogs smått upp och hon såg mot den bevingade varelsen igen.
- Nice to meet you, son of Acier.

Acier förstod direkt att det skulle bli stelt. Han visste att Murder skulle ta det en aning hårt, med tanke på Hinatas förräderi, fast Acier fann trotts allt inga direkta känslor till den bevingade svarta varelsen som han förökat sig med. Nej det hade varit ett av gudarnas test, som han misslyckats så han va tvungen att ta konsekvenserna och lyckas med deras andra test i stället. Att faktiskt uppfostra hans son som en son i Treontha borde bli uppfostrad. Det var inte mer än rätt.
- Multus munda faciam escam meam, sed magis volo vos.. Eh.. ad auxilium vobis..

Han såg smått stel ut efter det han sagt. Han visste inte riktigt om han hade formulerat sig på ett sätt som hon riktigt skulle förstå honom på, inga misstolkningar. Fast han visste att det skulle vara svårt att missa själva poängen. Han vände blicken emot Armageddon och log svagt. Han var en oskyldig varelse, ny skapad, på ngåot sätt så ren en varelse kan vara. Ännu inga misstag gjorda i livet och Acier kunde hjälpa honom styra sina steg åt rätt håll. Han var ren, även om blodet i valpen var delat. Han sa sedan med mörk stämma;
- Est purus..


Armageddon nickade endast och tog in tikens namn i sin skalle. Murderotic. Detta var tiken som styrde och ställde i flocken Treontha. Hon styrde över Acier och hans order. Vad han antog för stunden. Han lät sin skarpa blick släppa tiken för några sekunder för att möta sin faders leende, med samma stela, kalla uttryck som vanligt. Sedan vändes hökblicken tillbaka emot Murderotic igen. Han fann detta inte speciellt roande. Han nickade därför djupt emot ledaren och vände sig mot fadern sedan efter att ha sagt tikens namn i tankarna till dem.
- Murderotic.. Father, I will meet you up later on.. Looks like your not done here..
Han nickade kort emot fadern och längde sina vingar för att flyga från platsen för några sekunder. Han skulle självklart vänta i området någonstans, efter en liten upptäcksfärd. Fadern skulle säkert leta upp honom efter att denne var klar med att samtala med ledaren. De verkade ha viktigare saker att tala om än att så och babbla med honom trotts allt. Så han ville inte direkt störa dem.

[Lugnt om vi gör så att Acier och Murder bubblar lite till och sen att vi avslutar? :)]