Kaiito funderade fortfarande. Han hade planerat att släpa Emon, men kunde för sin inre syn inte förstå hur det skulle gå till. Visst kunde han förvandla sig, men vad skulle det hjälpa?
Nej, det måste finnas ett enklare sätt.
Så han koncentrerade sig, visste att det inte var omöjligt att göra det han tänkte göra. Hans iskrafter var ganska välutvecklade, men aldrig hade han försökt flytta ett sånt här stort isflak med sina krafter. Vanligtvis så smälte han delar av det, för att sedan låta vattnet frysa på andra sidan att han skulle flytta något så här stort, men det skulle inte fungera nu. Han måste spara på energin.
Så han koncenterade sig, och när han sedan slog upp ögonen kunde han med en nöjd blick se hur den tunna hinnan av is svävade en bit ovanför marken med Emon liggandes ovanpå.
- Vem var den brunröda honan?
Kaiito började vandra, utan att riktigt fråga ifall Emon var redo. Men det borde han vara. Små rökpustar kom ur Kaiitos mun medan han talade och andades, men han var oberörd. Kylan var en del av honom, han klarade av den. Han hoppades endast att det inte skulle bli för kallt för Emon.

Det kändes som om hans päls på magen,
tassarna och de övriga partier som låg mot isen
hade fryst fast i den. Han brydde sig inte om att
testa riva sig loss, det hade ingen skillnad,
han skulle ju ligga på samma ställe hela tiden.
Ändå blev han överraskad när hela "plattan"
reste sig från marken och svajigt svävade däröver.
Han spände klorna, lutade huvudet bakåt och
låg stilla. Beredd på att plötsligt falla ner igen.
När sen plattan började röra sig framåt,
sänkte han lite på huvudet. Fortfarande
osäker mot säkerheten med denna idé.

Hanen kastade en blick mot Kaiito där han, utan synlig börda på sin kropp, flåsande ställde en fråga. Det måste vara tungt för honom, Emon kände omedelbart en skam över sig där han oberört låg på ett isflak en flockbroder fick bära honom fram på.
- Hon var Demethra, medlem av TBB, sa han stilla.
Han kom att tänka på hennes sista ord innan hon lämnat honom vid Darzo's flock som tonåring- Jag kan lämna dig, det kan jag alltid. För jag vet att du finns kvar.
Sen hade hon vänt sig bort, börjat gå. Han trodde det varit hennes avsked, men sen hade hon stannat, utan att kolla tillbaka och fortsatt-Du kan lämna mig, det kan du alltid. För du vet att jag finns kvar. Då först hade hon gått,
och det hade varit hennes sista ord.
-Min syster, sa han sen lugnt.
Blicken i skyn, den plats där solarna lyser som svagast

Han lyssnade uppmärksamt, skakade lätt på huvudet då han hörde vilken flock hon var med i. TBB, en flock som han inte gärna skulle beblanda sig med efter vad han hade hört. Onda, gillade krig. Och visst kanske även han längtade svagt efter att få strida då han tänkte på alla ärorika berättelser han fått höra av sin mor och på sin resa genom livet. Men han hade ingen brådska med det, han var fortfarande ung och han visste även riskerna med strider. Det var inget onödigt krig han skulle ge sig in i, han skulle inte kasta bort sitt liv för det.
När han väl skulle strida skulle det vara meningsfullt, därför hade han inte bråttom att kasta sig in i det.
- Det måste vara skönt att ha sin syster nära.
Tankarna nådde hans egna systrar, bröderna med. Han visste inte ens om de levde. Han hade en äldre bror, Hermes. Men det var de enda av alla de många syskon som han visst hade som han hade träffat på länge. Och det hade kommit som en chock då han inte ens hade vetat om att han hade äldre syskon. Och han kunde inte låta bli att undra hur många av dem som hade klarat sig, speciellt inte nu när Emon talade om sin syster.
- Kanske jag får ett bättre tillfälle att träffa henne någon gång.
Ibland önskade han att han hade något syskon nära till hands. Bara för att han saknade sin gamla familj, den tiden då han varit valp på väg att växa upp.

Emon fick nästan känna efter, skönt att ha sin syster nära? Han ville neka, med allt som kom omkring just nu. Så mycket nära, för mycket omkring. Men sen insåg han vad som överhuvudtaget gjort att han kom sig hit, hon. Hon och Afrodite. Utan dem hade han fortfarande varit vid Darzo´s flock, bara tanken fyllde honom med en avsky, mörk och grå. Det var för sina systrar han trotsat flockens hårda lagar om föräderi, helt kallt en mörk natt lämnat deras revir, deras område, hela deras land och allt runtomkring det.
-Jag hade aldrig funnit detta hem, Cierzo, om det inte varit för henne och en annan syster, erkände han stilla. Såna här samtal låg honom inte varmt om hjärtat, de var för nära. Ännu en sak som bara fick det att klia under pälsen.
[color=green]-Ändå kan jag inte säga att det är röda rosor med en syster intill alltid[/coor], han var bara tvungen att tillägga det.
Annars hade det bara varit halva sanningen.

Andetagen var aningen tunga, men han kände sig inte direkt utmattad. Inte heller hängde tungan ut munnen och inte var det med stela rörelser han rörde sig framåt. Men nog visste han att tröttheten skulle komma, han var så ovan att använda sin kraft. Eller, kanske inte direkt ovan. Men han hade aldrig direkt tränat på den. Och på sista tiden nästan försökt glömma den, skjuta undan den, eftersom att den påminde så mycket om Damon.
Huvudet ruskades lätt. Luggen lade sig stillsamt till rätta igen över de blåa ögonen, ett mörkt och ett ljus. Även det ett arv av fadern, blåa ögon.
- Nej, visst vet jag det. Familjen kan under vissa tillfällen vara mer som en plåga än något annat. Men det sägs att man älskar dem innerst inne.
Han hade gjort det. Han hade letat efter sin far, älskat denne trots att han övergav Kaiito och syskonen, trots att han sårade deras mor så. Kaiito hade trott på honom, hoppats på honom. Men han gjorde det inte mer. Älskade han fortfarande sin far, långt där inne? Han kunde inte svara på den frågan.
Han suckade lätt, valde att skjuta ämnet åt sidan. Det var inget att tala om i denna stund.
- Så, du sa att du hade mött en underligt varelse i Kwazatri?

Emon kastade en tacksam blick, väl gömd tacksamhet i en överdragen stelhet som lätt skulle ha kunnat vara på grund av hans fysiska tillstånd, till Kaiito. Emon hade aldrig gillat känslosamt prat, ändå hade han självmant valt att säga så mycket som han sagt, bara tanken att han gjort det gjorde honom orolig för sin hälsa. Det var inte vant, men det var inte något han heller ville att skulle bli vant. Det var något han bara undvek så mycket som möjligt och än så länge levde han med det och hade klarat sig fint.
Distraherat sökte han Kaiito's ord, bjässen i djungeln var talan, mycket mer ytligt.
-Jag vet inte, en reptil på mer än 5 meter lång, svarade Emon och skakade sitt huvud till minnet av ödlan som mött honom själv där i regnet.
-En krage han spände upp och käftar som öppnades tills man trodde att lederna skulle gå av, hans tyngd föll över mig när han attackerade från ett träd. En hejare på klättring, berättade han kortklippt. Drog fram det viktigaste som kunde tillfredställa Kaiito's fråga, lämnade resten.

Huvudet nickade kort, som om det var något han fann intressant. Det var det också, eftersom att beskrivningen som Emon gav var väldigt lik den varelsen han själv hade mött i djungeln.
- Jag har också mött den.
Sade han utan att tveka samtidigt som han mindes mötet för ett tag sedan. Ett möte som lika gärna hade kunnat sluta i hans död, men som hade ändrats tack vare varelsen som hade hjälpt honom. Faktiskt. Det hade varit otroligt, men trots att den inte verkade förstå varken ord eller något annat så hade den hjälp Kaiito där han hängde över grenen, och det trots att de tidigare hade slagits mer eller mindre. Kanske inte så allvarligt, men det hade för Kaiito visat hur missförstådd den stora reptilen egentligen var. Den var inte ond och verkade inte heller vilja slåss, den hade bara ett väldigt underligt utseende.
- I djungeln. Något som liknade ett monster. Men det var det inte. Tro det eller ej, men den hjälpte mig då jag utan att kunna göra något hängde från en gren högt ovanför marken. Jag slogs också med den först, det såg ut som att vi skulle bli fiender. Men sedan fick den övertaget, knuffade mig så jag hängde från grenen, långt ovanför marken. Men den vände om, den hjälpte mig att klara mig.
Han visste inte om Emon skulle tro på det då han verkade ha fått sig en rejäl omgång av den ödleliknande varelsen.

Emon lyssnade, jovisst gjorde han det. Han hade ingen anledning till att inte göra det. Men orderna Kaiito sade lät inte som den varelse Emon stött på.
-Det kanske finns fler, föreslog han, ett töcken av dåsighet slog som på en sekund över honom. Först spände han sig, han borde inte få känna sig trött, det kunde vara en biverkan. Nått farligt.
-Eller så var reptilen helt enkelt på dubbelt artigare humör när du mötte denne, sa han sen. Som för att ge upp talan om varelsen. Det hade ingen skillnad egentligen. Det ända som spelade roll just nu var att den gjort något icke bra med Emons kotor i ryggen. Nått som fått honom att tappa känseln och rörlighetsfrömågan från mitten av ryggen och bakåt.

Kaiito skrattade till, ett kort och glädjelöst skratt som ekade smått mellan de höga klipporna de just då vandrade mellan.
- Ja, kanske det.
Sade han som ett kort svar på Emons ord. Vem än varelsen var, och ifall det fanns fler, så var det ingenting som de någonsin skulle få reda på. Åtminstone inte som det såg ut i nuläget, och dessutom var det inte heller det viktigaste. Prioritet nummer ett var att få Emon till reviret, eller åtminstone närmare. Och det var en lång bit att gå. Väldigt lång.
Han kunde inte hjälpa att sucka när han tänkte på vägen. Men han var i alla fall inte ensam på sin vandring, och även om sällskapet i detta sammanhang kunde ses som en börda klagade inte Kaiito. Han var glad att kunna hjälpa en flockbroder, och han var glad att han slapp vandra ensam. Inte för att ensamhet störde honom på något vis, men ibland vad det helt enkelt trevligare med sällskap. Och han anade att denna vandring kunde bli en sådan.

[Alltså, ska vi ta och börja avsluta, för det är väl egentligen inte så mycket mer som ska hända förutom att de ska vandra till reviret? ^^ och Kaiitos tidslinje är fuck up med tanke på just detta roll xD]

|| Självklart ska vi avsluta... jag lägger ett sista inlägg här :) ||

Emon kastade en blick mot Kaiito när han skarttade till, men vände sen huvudet framåt utan att svara. En låg suck lämnade Kaiito och Emon kunde inte låta bli att kika mot honom igen. Ingenting följde nu heller.


De fortsatte trotsigt framåt, målet närmade sig, målet var reviret. Men det gick långsamt, självfallet gick det långsamt. Det var en fullvuxen varg att boxera tvärs genom landet. Emon visste att han fick vara Kaiito evigt tacksam för hans insats. Han var skyldig honom en gentjänst, minst sagt.


|| AVSLUTAT ||