León höll ansiktet tomt nickade bara till Demes ord, vad skulle det igentligen spela för roll. Hon skulle ju endå dö. Skillnad. Inte för att hon skulle förstå, förstå varför mor dödade henne. Hon skulle inte fatta att hon gjorde nytta. Och hon brydde sig knappt om Dite kom tillbaks. Hon hade lämnat för få tassavtryck i hennes liv.
"Hur ska vi göra då?" sa hon och lät blicken glida mellan Deme och Emon och sen tillbaks igen och lät den sjunka tillbaka till Melani. Den gråa lilla valpen gnydde av oro och León gav henne en till kort blick innan hon lät sitt huvud höjjas igen, denna gång med en ståltare hållning. Chaibos skulle ändå aldrig vilja ge henne något tillbaks. Hon hade spottat honom i ansiktet.. Spottat döden i ansiktet. Hon skisade med ögonen, så det såg ut som om hon funderade.
"Ska jag bara döda henne sådär, och be åt gudarna att lämna tillbaks henne?".

[Inte blir dethär så mycket bättre heller xD]

Emon säntke återigen huvudet mot marken, blundade.
Smärtan dunkade om vartannat. Höll på att ta livet
av honom.Han tillhörde inte diskussionen, den
pågick mellan Demethra och León. Vad han
visste handlade den om Melanis liv och
Afrodites återkomst. Han ville gärna
Afrodite skulle få komma tillbaka,
han ville träffa henne igen. Se
henne i vuxen skepnad. Inte
bara där hon skakande av
rädsla gick bort från
flocken med Darzos
närmsta mannar
som förde
henne till
labryinten
för att svältas.

|| Konstnärligt :3 ||

Demethra såg stilla på León, allvarligt.
- Jag vet inte, kanske säga nått troende och respekterande... Sänkta över Melani. Bön åt Chaibos att vi ger honom flickan för att han ska ge oss Dite? föreslog Demethra, hon såg upp mot den molnande himmeln. Hon var inte säker på om det här skulle funka. Men de fick ju hoppas.
Om inte, hade de på sätt och vis inget förlorat. Melani skulle ändå ha dött.
- Du är modern. Säg du först så upprepar Emon och jag efter dig
Demethra kastade en nick åt Emon som såg halvt livlös ut där han blundade låg. Helt ute från samtalet. Verkade inte heller närvarande. Deme undrade inte. Han var skadad, men dog gjorde han inte. Dessutom avr det hans fel och misstag.

León tittade mot Deme och nickade instämmande. Fast hon trodde inte riktigt på hela dethär.. Men ett försök gick väl alltid för sig? Hon gav Emon en hastig blick, han såg nästan livlös ut där han låg. Men man kunde endå ana hans bröstkorg som rörde sig upp och ner. Han fick så lov att klara sig nu en stund. Det var han som hade gjort misstaget att slåss mot en ödla, inte hon. Hon tittade ner på Melani medan hon funderade hur hon skulle formulära sig. Fast flickan var halvt döende så hörde hon ju vad de sade, och dedär rädda ögonen mötte Leóns egna röda och León höll kvar blicken ett kort tag innan hon höjde huvudet för att prata. Sakta öppnade hon käftarna, några minuter till så skulle Melani vara nån helt annan stans.
"Te suplicamos Chaibos... " [vi bönfaller dig Chaibos] började hon och sneglade upp på Deme och Emon innan hon sänkte blicken igen och slöt ögonen.
"Tomándola en sus brazos al otro mundo." [Att ta henne i dina armar till den andra världen].
"Y que Afrodita elegir el camino de nuevo, que venga de nuevo" [Och att låta Afrodite välja väg igen, låta henne komma tillbaks], där stannade hon och öppnade ögonen för
att böja sig över Melani och lyfta henne försiktigt upp i sina käftar.
"Despedida Melani" viskade hon tillsist i hennes päls innan hon bet ihop sina käftar och ett skrik lämnade flickans ´lilla mun innan allt blev tyst.

Emon tog in vargarnas röster i sitt huvud igen, det var som om han varit borta en stund.
Enligt Deme och León var det dags för valpens sista stund. Med starka framben drog han sig framåt från sitt skyddsnäste, hjälpte till så gott det gick med bakdelen. För stunden var den mer åt den förlamade hållet, betydde att smärtan inte kändes lika hård.
Han stönade halvt när han halvsittandes-halvståendes böjde sitt huvud ner över Melani.
León började, nästan trevande. Emon stirrade ner i valpens päls och försökte tro.
-Te suplicamos Chaibos, upprepade han mumlande i stämma med Demethra.
-Tomándola en sus brazos al otro mundo.. varje ord León sa upprepades exakt till punkt och pricka av de två andras lågt mumlande röster.
-Y que Afrodita elegir el camino de nuevo, que venga de nuevo, det kändes religiöst det de gjorde. Viktigt på nått sätt, det kändes som om Chaibos verkligen lyssnade till deras spanska mumlande böner.
När Emon sen, i ögonvrån, såg hur Leóns käftar spändes- visste han att det var sekunden före.

Sekunden före de tre vargarna drog ett litet livs gång, släckte dess ljus och låga.

Skriket galade gällt, av förskräckelse och chock. Misstro att hennes egen mor gjorde så.
Oförståelse, vad hade hon gjort fel? Men hon hann aldrig känna smärta. León var för stark och snabb, Melani för svag.
Emon slöt ögonen i skriket och mötte tystnaden i mörker.

Demethra såg på León, men tiken hade redan lagt koncentrationen på Melani.
Deme följde snabbt Emons exempel att böja sitt huvud över valpen och stirra ner i pälsen med djup och koncentrerad blick.
Hennes och Emons stämma blandades ihop till en ända stark, mörk och dov.
Det kändes för sekunden som om de var de fyra ända på mils avstånd. att inget levande fanns runtom. Det inbillades som om det var så stort.

|| Blev kort, skriver inte bönerna med Demethra också. Hon säger med Emon, efter León. ||

Hennes skrik rev och slet i Leóns inre, men León höll kvar den kalla hårda masken och kände blodet i sin mun, som annars kunde ha en så ljuvlig varm smak, men som nu bara äcklade henne. León vände på huvudet och spottade ut lite av det blod hon hade i munnen på marken bredvid. Hon tittade på den lilla droppe blod hon skapat där hon spottat och vände sen på huvudet och såg på Melanis döda kropp som låg framför hennes tassar. Den var tom och ögonen var vilt uppspärrade. León lade sin tass över flickans ögon och lät den mjukt stänga hennes ögon. Hon höjde sen långsamt huvudet och tittade först på Deme och sen på Emon. Och nu? Inget värkade hända, vad hade hon igentligen trott, att Dite skulle dimpa ner från himmlen? Nej, och Chaibos skulle nog aldrig ge henne något tillbaks. Nej, León reste sig sen och gick fram till Emon. Hon ville inte se på sin dotters döde kropp längre.
"Var blev du träffad?" frågade hon och granskade hans kropp med sina röda ögon. Han såg nog en aning risig ut.

[Kaiito kan ju joina nu? :)]

|| ska ta kontakt med honom ^^ ||

Emon hasade sig backande tillbaka i tystnad. Platsen där han tidigare legat var ännu varm och nersjunken. Han såg sig runt, som om han var på en ny plats och var tvungen att utforska omgivningen. Allt var som vanligt, förutom en kall vind som drog över hans ansikte. Leóns skugga var plötsligt över honom och han ryggade bakåt men tvingade sitt huvud att lutas bakåt för att kunna se upp mot hennes ansikte från sin liggande ställning.
-Jag klarar mig flicka lilla. Ska vi bara lämna den yngsta där?
Hannen böt skickligt samtalsämne från sin hälsa till Melani med en nick mot hennes håll bakom León.
Efter skriket blev det så tyst, vad de än sade och hur mycket de än sade var det som om tystnaden märktes mellan varje ord och mening.

Demethra backade undan med sänkt huvud.
Stämingen mrellan de tre var onekligen dämpad
och tystlåten, innan León uteslöt valpens döda kropp
och gick fram till Emon. Hon brydde sig.
Demethra tog några steg i den riktningen och kollade igenom hans kropp.
Förutom de några dagar gamla rivsåren som börjat läka såg han inte ut att vara så illa tilltygad.
Men då var det såklart det som kunde vara ett lindrigare benbrott i ryggen.
Det bådade sällan gott att inte känna hälften av sin kropp.
Emon bytte samtalsämne så som han alltid gjort.
-Ska vi bara lämna dig här tycker du? svängde hon tillbaka frågan.
Hon förstod sig inte på honom, även han måste veta att han inte kom sig långt sådär.
Där han var nu kunde han ju inte heller lämna. Men han vägrade ändå att ta emot hjälp,
vägrade att överhuvudtaget prata om sin skada.

León backade bort och skakade enkelt på huvudet. Att lämna honom skulle
ju vara nästan galet. Han skulle inte klara sig alls. Om han knappt kunde gå.
"Du behöver hjälp" sade hon och fäste blicken på honom och svepte
med svansen bakom sig.
"Om du inte har några andra idér?" sade hon och höll kvar blicken
på honom. Bestämd. Han frågade vad de skulle göra med Melani. León
vände då bort blicken från honom.
"Hon är död, vad gör det för skillnad?"

EMON

Han såg deras blickar, anklagad.
Han fnös och såg åt sidan, öronen vinklades.
-Jag är medlem av Cierzo, jag kan få hit nån
av dem, jag klarar mig så pass bra att ni inte behöver lägga er i
besvarade han dem båda, han gav León en sträng blick för att sen nästan
vilja blotta tänderna men han avstod. De ville ju bara hjälpa.


DEMETHRA

Demethra såg bak mot valpliket hon också när de två andra gjorde det,
hon hade inget att säga om det. Leóns valp, hennes beslut.
-En av Cierzorna? nästan frusstade hon och såg på
honom som om hon undrade om han var seriös.
-Ni har ert revir i Lövskogen va? sa hon, mest som ett påpekande
och bevisande på varför hon inte trodde på hans idé.
Skulle de vara här utan anledning av en slump?
Den chansen var en på femtio.

León stog kvar där hon stält sig och lyssnade på deras samtal. Hon borde gå tillbaks men det var kanske var bäst att vänta tills det här var uträtt? Iallafall satt hon kvar och tittade på Emon. Han i cierzo? Hon hade inte hört flockens namn förut. Men hon visste knappt någons flock. De onda flockarna och Qu var de enda hon visste existerade. Sen hade hon väl känt flockdoften här och där på olika ställen hon passerat, men varför bry sig då hon ändå kom helskinnad därifrån? Men nu fanns det visst en flock vid namnet Cierzo, kanske något att lägga på minnet?

EMON

Det verkade inte finnas något som fick de två tikarna att lämna honom.
- Det är mitt problem Demethra, han kände sig som en tonåring igen
när han halvlåg och gnatade på med sin syster. Känslan fick det att krypa innanför
skinnet på honom samtidigt som han kände ro med det. Frustrerat ruskade han av sig
det hela och såg mot León.
-Hay que ir ahora [Ni ska gå nu], sa han bestämt och såg mot henne. Sen svängde han på huvudet och såg på Demethra som för att poängtera att det gällde henne också.

EMON

Det verkade inte finnas något som fick de två tikarna att lämna honom.
- Det är mitt problem Demethra, han kände sig som en tonåring igen
när han halvlåg och gnatade på med sin syster. Känslan fick det att krypa innanför
skinnet på honom samtidigt som han kände ro med det. Frustrerat ruskade han av sig
det hela och såg mot León.
-Hay que ir ahora [Ni ska gå nu], sa han bestämt och såg mot henne. Sen svängde han på huvudet och såg på Demethra som för att poängtera att det gällde henne också.

DEMETHRA

Demethra såg irriterat mot hanen, han var nästan löjlig.
Men ändå fnös hon stilla, vände sig om och gick upp till stigen nån meter snett ovanför dem.
Hon svängde sig om och satte sig ner där.
Usted es hermano de casi risible [Du är nästan skrattretande border], sa hon och skakade stilla på huvudet.

Hon hade inget här mer att göra. Det var slut, inget hade hänt förutom att hon mist sin dotter. León drog sig sakta bakåt. För att inte väcka större uppmärksamhet. Hon lade tassarna tyst framför sig då hon vände på klacken och gick som ett spöke iväg med huvudet en aningen sänkt. Öronen åt sidorna, i en fundersam gest medan svansen hängde efter.


[kort.. men här är det förbaskade svaret allafall c;]

[Vet ej om det är natt och för mycket att läsa igen, men gissar på att det är det. Annars - ignorera bara den delen ;D]

Med de stora vingarna utbredda gled han fram under det mörka himlavalvet. Natten hade slutit sig om världen och det kändes som att det var med en nyfunnen styrka han tagit sig an örnens gestalt och lämnat lövskogen för att glida mot den stora klyftan i marken. Han hade varit där för ett bra tag sedan. Vad han gjorde här denna gång hade han ingen aning om. Men han hade velat se den igen, av någon outgrundlig anledning.
Och snart hade han kunnat skymta den, men det hade inte räckt med det. Utan han hade fortsatt följa den, hade ingen direkt anledning till att skynda tillbaka till reviret. Utan han hade följt den stora sprickan, flugit ovanför den och blickat ned i mörkret. Funderat över vad som fanns där nere, men inte känt något behov av att undersöka saken. Det skulle vara samma sak som att söka sin egen undergång. Och ännu längtade han inte efter döden, att han liv skulle ta slut. Trots att det hade haft en del motgångar hade han fortfarande livskraften kvar. Han var ung och fortfarande lockade världen på honom.

Han hade nått Raukakekedjan utan några större problem, och utan att stöta på någon annan varg. Och han började fundera på att vända tillbaka, då han kände att färden var fullbordad. Han hade inget mer att se, och flocken kanske skulle behöva honom.
Men bara minuter efter att han hade vänt tillbaka fick den skarpa blicken syn på två vargar. Nyfiket gled han lite lägre, och till hans förvåning kände han igen en av dem. Den gröna hanen som halvlåg (?) ned på marken hade han sett på flockmötena. Det var en Cierzo, och när han sjunkit ytterligare några meter kom han ihåg att denne hette Emon. Blicken smalnade av en aning och han flög närmare, landade i ett träd en liten bit ifrån de två vargarna. Han granskade dem, men sade ingenting. De verkade vara uppe i en konversation av något slag, och han valde att inte lägga sig i. Inte ännu. Samtidigt undrade han ifall den gröne skulle känna igen honom också.

[Skumt, men vet inte alla detaljer, så ja xD]

|| antar att Kaiito är så nära att man ser honom? ehm.. ja xD ||

EMON
Emon nickade stilla mot Leóns svarta gestalt som gick bortåt,
Demethras ord skar i hans öron. Han vände huvudet ditåt,
mötte hennes blick och öppnade munnen utan att säga något.
Sen stängde han den igen och nickade stilla, som för att hålla med.

En doft han kände bra igen kom uppifrån, han höjde inte på huvudet utan
var istället noga med doften, den kom närmare och närmare. Blev starkare.
Han såg åt sidan efter en stund, Kaiitos ögon mötte honom från ett träd en
bra bit bort. Emon ville le men hade ett lika stramt ansiktsuttryck. Istället
sträckte han på huvudet mot Kaiito och spetsade öronen.

DEMETHRA
Demethra såg stilla sin brors ansiktsrörelser, utan att svara
svängde hon sig om och gick. En doft nådde även henne.
Hon kastade en blick bakåt, Emon välkomnade stumt en
örn. Vän. Hon kunde lämna honom, det kunde hon alltid.
För hon visste att han fanns kvar.

Det var med en orörlig min som Kaiito studerade de två vargarna när de såg honom. Den gröne hälsade honom medan den rödbruna endast såg mot honom. Han nickade stillsamt tillbaka från plats på grenen. Han visste inte riktigt ifall han skulle avbryta dem eller fortsätta sin färd. Visserligen så hade han ju redan avbrutit dem, dessutom verkade hans flockbroder vara ganska illa däran. Och vem den rödbruna var hade han ingen aning om, så han bestämde sig för att stanna. Han ville inte lämna Emon för att sedan behöva ångra det beslutet.
Så han sträckte ut vingarna och gled sakta mot marken och just innan han landade antog han sin vargskepnad och med ett tyst dunsande landade de fyra tassarna stadigt på marken.
- Emon.
Sade han med en blick på flockbrodern och vände sedan ögonen mot honan som också befann sig på platsen. De olika blåfärgade ögonen granskade henne medan han tyst undrade vem hon var.

|| *Demethra traskar iväg* ||

Emon ser på när Kaiito byter skepnad och kommer
mot honom, han känner sig hel. Han kommer.
-Kaiito. Du kommer välpassande,
Emons ansikte skymtar inget leende men hans tonfall är lugnt.
Han behöver få sin osammarbetsvilliga kropp till reviret som
var alldeles för långt borta just nu mot vad det borde ha varit.

|| aaaaah, noll inspo DD: hej du, btw. Ska vi göra så att vi liksom fixar klart det här rollet på nått sätt med att Kaiito och Emon ska försöka ta sig till reviret och sen bara säga att tjoppsan så e han där.. ;D Det skulle ta så länge och bli så frålligt i tidslinjen om vi ska börja rolla vägen ditt och såntdär..? eller vad säger du? ||

Han såg efter den främmande varghonan som vandrade iväg från platsen och han kunde inte låta bli att undra vem hon var. Men det fanns inte tid för den saken och blicken vändes åter mot den illa tilltygade Emon som talade till honom.
- Något annat skulle jag inte vilja påstå. Du ser ut att vara ganska illa däran. Vad har hänt dig egentligen?
Med en smått bekymtad min vandrade Kaiito närmare flockbrodern medan han med en granskade blick undersökte den sargade kroppen.
De var en bra bit från reviret, och Kaiito visste att de inte kunde vara borta länge. I alla fall inte tills Emons skador fick läka. De måste tillbaka, där skulle de dessutom vara säkra. De kunde inte stanna här i dessa gudsförgätna berg. Det skulle mest troligt bli undergången för en av dem, om inte båda, med tanke på de skadorna som Emon hade.
- Vi borde ta oss tillbaka till Lövskogen. Behöver du hjälp?
Kanske en dum fråga, men det skadade ju aldrig att fråga faktiskt.

[Sorry för segt svar, men har varit i USA ;D Och jo, vi försöker hålla det kort i rollet, men sedan pratar de säkert en del under vandringen osv, men det behöver vi ju inte direkt skriva så vi får se hur det blir ^^ Antingen så avslutar vi när de börjat gå, eller så hoppar vi i tiden tills de är vid reviret och avslutar då ;D]

Vad han hamnat ut för.
Tusentals flyktvägar skimrade i hans tankar
men han ägnade inte en stund åt dem.
Det här var hans flockbroder, mot alla odds.
-Dumdristiga drag, barnaspel, sa hanen dystert.
-I djungeln mot en sex meters lång reptil med passlig vikt till,
wrah, det var bara idiotiskt, han svängde undan huvudet med ett
irriterat uttryck riktat mot tanken på den stunden för inte lång tid sen.
Inte alls lång tid.
Emon stödde sig upp i sittande ställning och visade för en stund sin stålgrå blick
mot Kaiito. Han brummade till i något man inte kunde vara säker på vad det stod för.
-Hjälp tillbaka till Lövskogen skulle visserligen sitta fint, jaa. Man tackar, respekterande och utan sarkasm nickade Emon i en mini-bugning
mot Kaiito. Reviret. För en stund oroades Emon om hur han någonsin skulle kunna
möta Tocho's blick och berätta vilket oerhört sjukt möte han styrt in sig på och vilka barnsliga drag han gjort. Helt för ingenting. Den här ställningen han nu hade antagit, släpigt sittandes- kunde bli det högsta hans kropp förmådde sig till i framtiden.
Bara för den dumdristighet han lät sig lida av.

Kaiito lyssnade, och öronen rörde sig svagt medan han tog in varje ord som Emon sade. Och det var något med historien som lät bekant.
- Djungeln...
Ett fundersamt uttryck prydde hans ännu unga och oskadade ansikte medan han funderade. Han hade också varit i djungeln för ett tag sedan, innan han gick med i Cierzo. Och han mindes mötet han hade haft där mycket väl.
- Det är mycket möjligt att vi har stött på samma varelse. Innan jag gick med i flocken passerade jag Kwazatri, och mötte där en enorm ödla som jag gick in i strid med. Dock slutade det mötet lyckligare än vad ditt verkar ha gjort.
Han log kort mot den gröna hanen.
Medan Kaiito noterade de stela och smärtsamma rörelserna som den andre hanen gjorde då denne stillsamt satte sig upp funderade han över hur han skulle kunna föra Emon till reviret. Han skulle aldrig klara det utan sina krafter, men frågan var då vad han skulle göra? Skulle kylan kunna hjälpa honom, eller kanske han kunde skifta form till något lite mer... användbart.
- Kan du gå?

Emon skrockade buttert till och
skakade sakta på sitt stora huvud.
-Gud nej, inte utan en jävla ställning,
hans röst var nästan skämtsam men
rågad med sarkasm. Ja, om han kunnat
gå hade han traskat till Cierzo direkt.

Men hur hade de då tänkt ta sig framåt?
Han var ju som en handikappad i detta läge.

Kaiito granskade den gröna hanen medan han funderade över vad han kunde göra för att hjälpa denne. Det måste finnas något...
Han slöt ögonen medan han höll kvar bilden av Emon framför sig.
På marken, runt den gröne, började is bildas. Kaiito samlade ihop kyla i luften runt dem, det blev kallt. Och vattendropparna som fanns både på marken och i luften frös till is, is som Kaiito kunde kontrollera och samlade till en en stor matta som han tänkte täcka marken med.
Ögonen öppnades och det var med precision som han stillsamt lät det frysa till under tassarna på Emon. Han ville inte skada den andre, ville inte heller att denne skulle få tassarna fastfrusna, så han koncentrerade sig.
Och det verkade som att han lyckades.
- Ledsen som det är kallt.
Han log ursäktande.
- Men det är det bästa jag kan göra. Is är något som jag kan kontrollera. Du borde lägga dig ned och spara på krafterna, jag kan släpa med mig isblocket.
Riktigt hur han skulle göra det visste han inte ännu, för han kunde inte flytta saker med tanken. Och det skulle ta alldeles för mycket energi att smälta och frysa vattnet som bildade det tunna islagret. Han var tvungen att förvandla sig, frågan var bara till vad. Något som orkade mycket, och länge.

Emon kände en obehaglig känsla börja krypa under honom,
hans ragg restes automatiskt och han svängde snabbt huvudet
mot sina tassar. Ljusa fläckar omringade dem, is.
Luften runt Kaiito och Emon blev också kallare,
snart kunde Emon bild vita rökmoln när han andades.
Kaiito använde sin iskraft som hjälp i förflyttningen av Emon.
Han kände sig som en tung låda som skulle baxas till reviret.
Han försökte sänka sin egen hetta för att göra arbetet lättare, men
det var svårt. Han gillade inte kylan med uthärdade snällt, det var ingenting
mot vad den andre försökte göra. Skapa is under en Infernovarg.
När Kaiito sen "beodrade" honom att spara sina krafter såg Emon
undrande på Kaiito och lydde honom till sin egen
förvåning och lade sig ner på sin isfläck.