| Till Emon, León och Melani |

En brunfärgad tik med prydande eldröda tecken över sin kropp tog sig fram över bergen, hon vandrade på en stig mellan bergerna över berg efter berg.
Tassarna landade stadigt i taktfast gång, noga med var de lades. Oroliga för att trampa fel. Varginnan var inte van vid sådanna marker, hon brukade föreslå fast platt mark istälelt för berg, men hon hade trots det dragtis till dessa bergskedjor.

Demethra stanande upp och såg ner för berssluttningen, bergkedjorna hon gick över just nu var några av de lägsta, bakom sig hade hon de höga som tornade upp sig långt borta. Nästan mest som en dimmig skugga.
Hon hade blivit allt säkrare på foten ju längre hon gick.
Månen hade härskat över himlen i några timmar nu och dess tid började lida mot sitt slut.
I öst såg man himlen skifta över i ljusblått, om någrat imemr skulle solen synnas, men det var tid ditt än.
Nu var ännu nattens sista timmar på gång.

| blev kort och fantasilöst. Men.. IT IT IT D:: |

Leóns hade lämnat lavaöknen sent de första nattimmarna då månen rest sig på himmlen, fast denna gång inte ensam. Det var därför allt hade gått mycket långsammare en annars.
Hon hade en annan med sig. Melani. Melani låg i hennes käftar då hon bar den lilla valpen.
Käkarna var trötta efter att ha bärt henne hela natten. Varför hade hon ens gått såhär långt. Igentligen skulle hon bara gått en liten bit. En liten bit utanför lyan men hon kunde inte stoppat sina tassar. Hon ville att Melani skulle få se världen innan feberns kraft tog över. Lite av den och inte bara öknen av lava. Detta var ansträngande, fast ungen var liten så efter många timmars färd började både hennes nacke och käkar börja säga ifrån och ibland gav hon i från sig dova morrningar för att klara av att fortsätta.
Hon ville igentligen ta sig till numoorislätten, men flickan värkade inte klara sig länge till.
Hennes päls, som hon hade i munnen, löst så att det inte skulle göra ont.

Hon stannade snabbt upp och såg på den lille, gav henne ett snabbt ögonkast. Dethär var inget hon ville skulle hända. Men hade hänt.
Allt hade gått så fort, hon hade knappt brytt sig. Men nu var hon sjuk och det var inget hon själv kunde göra åt det.
León svalde och fortsatte fast allt sa åt henne att stanna där. Hon hade kommit till bergen, bergen som hon flera gånger korsat. Men nu var de inte lika lätt. Och hon tvivlade att hon skulle hinna till numoorislätten.
"Så.. vi ska snart stanna" mummlade hon. Hennes röst var fortfarande stark, och neutral. Hon halkade till på några stenar och smärtan i nacken ilade till. Snart.. dethär var endå de sista timmarna.. minutrarna. Så hon fick inte stanna ännu.

Snart mötte en doft henne som fick henne att endå stanna till med en tass i luften. Den var så obekant men endå så nära. Hon visste vem det var och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Deme... León svalde, blundade lät några sekunder gå innan hon fortsatte, frammåt.

Svetten lackade över den mörkt gröna hanens bringa, hans ansträngda flåsningar hördes ikapp med skrapningarna av när de blodröda klorna mötte det hårda stenunderlaget.

Hans framdel var stark, eller fick i varje fall försöka visa sig stark. Bakdelen vinglade fram, benen var ostadiga och mörbultade.
För var steg han tog gav hans ena framtass ifrån sig blod, under slagsmålet för kanske ett halvt dygn sedan, eller så var det ett helt dygn sen han mötte reptilen. Eller bara några timmar. Hanen hade ingen tidsuppfattning mera. Han bara drog på och hoppades att hinna så långt som möjligt.
Den muskulöst byggda kroppen stannade upp en stund för att hämta andan, den stålgrå blicken var matt när den sökte över landskapet.
Framför honom bredde Raukakedjan ut sig, blicken sökte efter ett krypin. Han avr inte säker på om han skulle orka ta sig längre bort, om hans ens skulle komma över bergskedjan.
Stigen uppåt var ojämn och brant. I hans tillstånd var det redan jobbigt att bara gå på platt mark.
Med avsky i blicken såg han bakåt, mot djungeln han lämnat.
En dag skulle han gå tillbaka, d skulle han möte den enorma ödlan igen och ge honom vad han förtjänade.
Han skulle ge igen, ja men inte nu.
Nu behövda han bara vila.
Ögonen stannade på ett lämpligt krypin halvvägs upp för berget, inte långt borta.
Det var en inhacka i stenmassorna, inte så farligt djup, en-två meter kanske.
En granbuske dolde mer än halva av ingången.
Med darriga ben tog sig hanen dittåt, när han väl inne var lät han bakdelen dunsa i backen ljudligt, han ahd einte låtit sig sätta sig under hela färden från djungeln.
Han hade tvingat sig att stå upp hela tiden, ständigt på färd med många pauser då han stannade upp. Men aldrig lade han sig ner, förrän nu.
Utmattningen sköljde över honom och han önskade att han kunde få sova.
Från mitten av hans rygg och bakåt kände han sig bedövad, smärtan hade runnit av honom, ilningarna som reptiel orsakat när han föll ner över honom hade sakta men säkert avtagit och nu kände han knappt sina ben över huvudtaget.
Någonstans längre bak tänkte han att det inte var bra, han borde känna.
Men han årkade inte undra nu, han fick göra det sedan. När hans hjärna avr villig att sammarbeta igen.
Obrådskande släpade han sig bakom granen.
Han hann nyss vila sitt huvud mot framtassarna och sluta ögonen när en stark lukt nådde hans nos.
Ögonblickligen höjdes huvudet igen och öronen spetsades på hans huvud, han avr tvungen att vara på sin vakt när han var i ett sånt här skick.
Han var tvungen. Måste.

Därefter föll hans huvud ner igen, med slutna ögonlock. Utmattat.

| Here we go again! 8D |


Demethra fortsatte gå igen efter att ha stanant upp, hon kände dofter.
Dofter som var mycket kända men som det var så länge sen hon kännt senast, att hon nästan missat deras innebörd.
-León...niña bonita Afrodita [León...Afrodites fina flicka], sa hon mumlande, nästan för sig själv, på spanska.
Hennes steg var nu nersaktade, lugna och sansade.
Hon väntade få se den svarta gestalten uppenbaras framför henne.
Då kände hon fler dofter, inte bara León var här.
En valpdoft, Demethra rynkade pannan och letade bakåt i minnet.
Självklart, León skulle ju få valpar, men vad gjorde hon här med de små?
Ännu var inte vindarna klara med sin inferomationspridning, en handoft nådde Demethra också. Hon kände igen även den, det var inte länge sen hon mötte den hanen.
-Emon, mumlade hon enkelt.
Så han hade nu mött León, gick de å samtalde, var de på väg ifrån varandra eller höll de på att mötas?
Men detso längre den bruna tiken kom, desto mer fick hon veta av dofterna.
Emon var inte alls på samma plats som León och valpen.
De var skilda åt.

Hon stannade snabbt upp ännu en gång, det var en annan bekant doft som hade mött hennes nos. Det var den främmande hanens doft som hon hade blivit... hmm... lite förbannad över. Hon morrade åt sig själv inombords och undvek att skaka på det svarta huvudet innan hon beslöt sig att möta Deme.
Sen kanske den gröne. Hon fortsatte frammåt, lät tassarna hålla balansen för att inte falla av stenarna som pressades under hennes tassar och ville få dem att rivas upp.

Väldigt snart så såg hon henne, den mörbruna honan med de röda tecknen. Och doften av eld och aska fanns runt henne.
León stannade osäkert upp och såg på Deme. Det kändes knappt som om hon fanns där. Så ovärkligt på något vis. León tittade sen snabbt ner i marken innan hon började gå ännu närmare på berget hon vandrade på.
Då det bara var några metrar mellan dem så satte hon ner sin dotter framför sina egna tassar och hon stog stilla och bara tittade på henne.

"Así que ... aquí estamos otra vez." [Så... nu står vi här igen.] sade hon på flytande spanska, med en neutral stämma.
Fast denna gång var allt mycket annurlunda, det var mycket hon ville säga och fråga men det kom knappt ett ljud från hennes mun.
"Perdóname, Deme" [Förlåt mig, Deme] sa hon tillsist, ord som inte var vana att lämna hennes mun. Hennes huvud sänktes och höll blicken på Melani och hon gav valpen en tröstande slick över huvudet.

| I tidigare inlägg svimamde typ Emon där i slutet.. den stackarnnn ): |

Emon såg upp igen, hans huuvud dunkade.
Varför låg han här, varför kände han inte sin bakre del av kroppen, varför hade han öppna sår här och var?
Med rynkade ögonbryn höjde han sakta på huvudet och tog stöd av den högra framarmbågen som var mot väggen i öppningen han låg i.
Han såg ut, himlen avr ännu mörk men i öster såg man en liten strimma ljus som letade sig fram. Morgonen var på väg.
Den stålgrå blicken sökte över platsen, genom inbuktningen han låg i, över sin kropp.Den såg sliten ut, han betrktade den nån sekund innan han kom ihåg allt.
Smärtan som tidigare ilat, bedövningen som kommit. Färden från djungeln, reptilen...
Lukterna. Emon ryckte till, just innan han svimmat av hade han kännt lukter i närheten.
Han drog in syre i sina lugnor och dofter följde med. De vr starka, inte långt borta och han kände igen dem. Hans spanska släkt.
Systern och systersdottern.
Demethra och León. Självklart.
Han fuktade de kruttorra läpaprna med en skär tunga, huvudet såg ut, utanför hans trygga näste. Han såg uppåt mot stigen däruppe, han tyckte sig skymta en svart figur längre bort. Skulle han kalla på dem eller invänta att de såg honom?
-Hermana[Syster], kallade han på Demethra, rösten var svag med tonen kraftig. Han hoppades de hörde.
-León, mumlade han sen, också hörbart.
Han slöt ögonen för en stund och lutade huvudet mot stenväggen bredvid honom.
Inväntade deras ankomst.

Demethra såg lugnt mot León, hon log inte men visade inte kyla i blicken heller.
Hon blev smått förvånad av Leóns förlåtelse, hon hade inte väntat sig det.
Demethra tittade forskande på León, mötte hennes blick.
-Usted ha sido muy parecido a su madre[Du har blivit väldigt lik din mor], komenterade Demethra på sitt andra modersmål, det hon hade innan. Det hon senast prata med Blossom på. När hon ville med i flocken. Demethra mindes tillbaka, hur ledaren chockat henne genom att tala spanska, om än raspigt men ändå.
Henne skomentar var en lättning, en lättning på vikten som stod dem emellan.
ÄVen om det var en komentar om Leóns uppväxt så visade det vad som hänt. De hade båda förlåtit varandra. Det som hänt var glömt. Demethra visade att nu var även hon redo att gå vidare, hon hade godtagit Leóns ursäkt. Med den lilla komentar hon givit.
Ett mjukt leende skymtades i Demethras anikte, nästan bara som en skugga.
Ett svag stämma dansade mellan dem, en hanes röst. Emon.
För stunden hade Demethra glömt sin broder.
Hon vände på blicken bakåt längs stigen hon kommit från, han var inte där, inte heller bakom León.
Han lät svag, hans normala starka mörka stämmas klang var inte där.
Demethra lyssnade efter röstens grund, varifrån den kommit.
Hon fick sin bekräftelse när han sen sa Leóns namn.
Han var defenetivt inte normal just nu. Det lät kanppt som han.
Demethra började söka sig nerför bergssluttningen. Hon hade tänkt fråga om Leóns valp. hon hade inte sett ut att må bra. Men nu hann hon inte mera, hon fick göra det senare.
Halvvägs ner såg hon Emons gröna huvud bredvid sig, när hon gick lägnre ner såg hon att han låg i ett "krypin"på några meter. En inbuktning i stenslätten.
-Hermano, ¿qué has hecho?[Broder, vad har du gjort?], rösten var stark. Nästan sträng men ändå orolig.
Den kristallblåblicken letad eöver hanens såriga kropp, rivmärken syntes och torkat blod låg över hans bringa. Tillsammans med bitmärken.

León höjde huvudet då hon hörde vad hon sa. Hon komenterade det inte, fast hon hade förlåtit Deme, eller hon hade förlåtit henne så hade León inte förlåtit mor för vad hon hade gjort. Det var något som var så djupr inborrat så om det skulle försvinna hade hon ingen aning om. Hon tänkte precis öppna sina käftar för att säga något men så hördes en röst, hanens. Och Leóns öron ryckte till och hon fångade upp hans ord och hennes huvud vändes och sen tog hon åter upp Melani i sin mun och följde efter Deme, cirka 5 meter ifrån henne. Avvaktande.
Hon förde sina tassar välplasserade framför henne medan hon förde sin kropp frammåt och såg då den gröne. Och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Så därför sade hon inget heller. Han var sargad och skadad. Kanske hade han varit med i en strid?`
Hon hörde vad Deme sade och hon själv satte sig ner och lade sen ner Melani framför hennes tassar medan hon virrade svansen kring dottern.

Deme skulle klara dethär bättre en hon. För det låg endå något oklart mellan den gröne
och hon själv. Och det mest patetiska över dethär vad att hon inte visste hans namn, men han visste hennes. Hon sänkte ännu en gång huvud för att lägga sin nos mot den lille för att känna om den andades. Och ja hon gjorde det fortfarande. Sen vändes hennes egna huvud upp mot den gröne och tittade på både Deme och han.
Men en sak förstog hon nu, dethär var hennes morbror.

Emon såg mot Demethras oroade ansikte och ett leende smittades över hans ansikte,
varför och varifrån det kom visste han inte.
Där stod de, systern och León, som förövrigt verkade helt oberörd.
En valp satt vid hennes tassar, omvriad av den svarta varginnans svans.
Emon rynkade pannan och stirrade på valpen som var minst lika svettig (??) som han själv. Den verkade inte må mågot vidare.
-¿Quién es?[Vem är det där?] frågade hanen med smått ansträngd stämma och nickade mot valpen utan att bry sig om Demethras fråga.
Han gillade inte när folk frågade om hans hälsa, men den här gången visste han ändå att han var tvungen att berätta för dem.
-Conocí a un reptil en la selva, uno muy grande. Nos sorprende uno al otro bajo la lluvia y el trueno. Durante la refriega que se produjo se deslizó a un árbol y cayó con un gran peso sobre mí. Se rompió la espalda y se produjo un dolor rápido. Mientras tanto, saqué sorprendió al partido de la ida y vuelta. Ahora lo siento no más[Jag mötte en reptil i djungeln, en mycket stor en. Vi överraskade varandra i hällregn och åska. Under slagsmålet som uppstod smet han upp i ett träd och föll med tung vikt ner på mig. Det knäckte i ryggen och en ilande smärta uppstod. Under tiden jag tog mig ut bedövades partiet från ryggen och bakåt. Nu känner jag det inte mer], förklarade hanen i korta drag med en irriterad suck mest riktad till händelsen han nyss berättat om.
Han ville slå med svansen mot marken men när hans hjärna skicakde signaler till svansen att genomföra tanken lydde den knappt.
Endast en liten viftning syntes.

Demethra rynkade på pannan när hon lyssnat färdigt på Emons kortfattade historie.
Det var en detalj hon inte förstod, brodern hade alltid varit en varg med sin våg av rättvisa.
Hon gjorde få saker utan att ha en anledning till det, varför skulle han ha startat det här slagsmålet med reptilen eller besvarat dess slag om det var den som började.
Reptilen måste ha gjort något mot Emon eller mot någon annan som kan ha varit inblandad som han inte nämnde.
- ¿Qué hizo que usted responde? No lo habría hecho sin razón. Sé que[Vad fick dig att besvara? Du skulle inte ha gjort det utan anledning. Det vet jag], nickade varginnan sakta.
Hon såg i ögonvrån hur León satte sig ner, utan ett ord. Bara beskådade.
Så hon hade alltså träffat hanen innan, det måste hon ha gjort.
Deme brydde sig egentligen inte, det var inte hennes ensak.
En gång i tiden brydde hon sig, och då brydde hon sig för mycket.
Hon var inte på samma humör mera.
Leóns liv och Leóns val bestämdes av ingen mindre än León.

León tittade på hanen. Hon visste att hon borde säga något. Fråga hur han mådde. Om han hade ont, bara något! Men inget undslapp hennes läppar. de var hårt igen seglade.
det var inte det att hon inte gillade honom. Eller hon hade ingen uppfattning om honom. Men hon hade den svaga känslan av att han inte gillade henne. Och den irriterade henne, faktiskt och hon hatade det. Hon höll höll istället huvudet lågt mot Melanis kropp. Viskande tysta ord som de inte hörde. Och hon var för orolig över sin egna valp för att kunna riktigt angagera sig i sin morbror.
Men så hörde hon en röst. Och det var inte Demes, det var hanen. Hon höjde blicken och undvek denna gång att möta ahns ögon och huvudet sänktes sen igen.
"Melani.. Min dotter" sade hon och denna gång inte på spanska [för att jag int orkar ta fram google translateee... D:], hennes röst var stark men blicken sänkt undvek honom.
Hon visste att Deme skulle ta väl hand om honom. Hon ville inte lägga sig i.
Dethär var endå något som de kunde reda ut. Det skulle kännas för spelat att bara gå fram för att fråga hur han mådde.
Nej, kanske om det var Deme. Men hon kände ju knappt den gröne
och senast de sågs så hade de bråkat. Och allt hade väl slutat åt helvete.
En suck lämnade henne innan hon tvingade sitt huvud upp igen.

Emon såg stilla på de två tikarna framför honom, León verkade inte bry sig desto mer.
Det förvånade honom inte, med tanke på hur hon betett sig förra gången.
Den mörkgröna hanen vände blicken till Demethra, hon frågade honom något, han inklade fram öronen och försökte fånga upp hennes ord i efterhand, han hade inte hört på.
Något med hur han reagerade så. En dov fnysningen lämnade honom och han böjde ner nosen, han gav tiken en irriterad blick.
-Senast du mötte mig var det i bakgrund med alla de hyperonda vargarna i vår barndomsflock, de som saknade egna liv. Det fick mig att verka så mjuk, men jag kan säga dig det, jag är ännu ond. Jag reagerar när en sån som han ger sig på mig. Varför skulle jag inte? hans ord var mörka, stötta.
När de var sagda lutade han huvudet lite bakåt, stödde det mot stenväggen vid sidan om honom. Slöt ögonen för någon sekund, öppnade dem sen igen.
-Vem är det lilla livet då? ledde han över samtalsämnet med en nick mot valpen mellan Leóns framben. Han ville inte tala om sin skada just nu. Även om han visste att det skulle bli ett problem när han skulle ta sig till reviret. sig. För ditt måste han ta sig, han bara måste.

Demethra besvarade hans ord med en identisk fnysning till hans tidigare.
Hon svängde huvudet ner till sin vänstra sida och skakade det sakta.
-Puede haber sido innecesariamente lo que hizo, pero demostró que todavía tiene sangre infierno en ti. Que no sople el mal por el bien. [-Det kan ha varit ondöigt det du gjorde, men det visade att du ännu har infernoblod i dig. Att du inte sumpat ondskan för godhet.]
Tystnad stannade till, lät ordena surra runt för ett ögonblick och sen lägga sig ner över dem.
Emon bytte raskt samtalsämne. Han har aldrig velat tala om sina svagheter när de varit aktuella. Demethra kastade en blick bakåt på León när Emon nickade mot valpen.
Varginnan rynkade på ögonbrynen när hon betraktade valpen, hon verkade inte må bra där hon satt.
Demethra valde att inte fråga, hon skulle antagligen få veta det strax när León besvarade Emons fråga.

Hennes huvud var en aningen sänkt, hon hade inte samma dominanta värdiga kroppshållning hon brukar ha. En aning vekare på nått sätt. Hon hade fått sina aningar att hon började bli rätt lik sin mor på något vis, fast hon ville själv inte acceptera det. Att hon hade förlåtit Deme för allt som hade hänt kring dem var inte konstigt. Men att förlåta Afrodite var helt omöjligt. Nej. Hon ville helst glömma henne, hennes lila söta kropp som kunde gå på den tunnaste skaren utan att braka igenom. Fast hon hade rammlat igenom skaren, och nu låg hon där.. under marken. Eller nej det var fel. Hon skulle aldrig gå ner dit, hon skulle upp till himmelen, bli en av gudarna. För hon var som en ner skickad gudinna från himmlen. León skällde ut sig själv inombords, hon skulle glömma, inte tänka.
De ord som lämnade de två fick henne att vakna till ur sina tankar. De pratade om ondska. De värkade ha en hel annan uppfatt ing av ondska en vad hon hade, men undvek att ta upp det utan satt stilla och betraktade dem båda. En kärlek fanns mellan dem, ordet kärlek hade hon igentligen aldrig upplevt. Kanske i sina unga valpminnen så fanns ordet där. Men efter sina första år har hon aldrig känt kärlek. Inte ens till sina egna valpar, inte till Deme. Hon minns knappt var kärlek var nuförtiden.

Emon talade till henne och hennes blick försökte koncentrera sig på honom. För mycket tankar härjade i hennes huvud. Han upprepade sin fråga och León rynkade aningen pannan innan hon svarade igen med en stark stämma, neutralt kall.
"Melani, Mi hija. Ella se está muriendo" [Melani, Min dotter. Hon är döende", hon sade allt enkelt och tittade på dem med de blodröda brinnande ögonen. Hon vände blicken ner mot den lilla tiken, hennes ansiktsuttryck mjuknande en aning om man tittade noga. Men det var fortfarande tomnt av känslor.

[León lekeeer hååårdiiiing xD]

Emon lyssnade vad Demethra sa, han nickade stilla utan att svara,
fast besluten på att lämna samtalet.
-Melani... Han sa valpens namn på spanskans dansande språk, långsamt, som om han smakade på det. När han sa det höjde den lilla valpen långsamt på sitt trötta huvud och såg mot honom. Hon var inte tvungen att böja på sin nacke för att nå upp till hans blick, han låg ju ner just nu och därmed var hans grå blick i samma höjd som valpens. Hennes ögon var matta men man kunde inte undgå att märka vilkas de var.
Emon kände genast igen sin systers glans i dem. Samma valpögon, Afrodites ögon hade inte haft den pigga glansen, så som hon trackats ner i sin barndomstid. Den här valpen hade samma ögon och inte hade de heller den pigga valpblicken,
hon var ju döende som León nyss sagt. För ett ögonblick kände Emon medlidande, för Afrodites barndom och för den här valpen.
Afrodite föddes precis så som hon var, det kunde hon inte hjälpa, ändå fick hon genast finna sig i sin plats. På en rangplats som låg ständigt under omegan.
Nu med Melani, hon hade hela livet framför sig. Ett liv som borde börja med spralliga valpår, men började döende.
[i]-¿Qué pasa? [Vad är det för fel?] hans fråga tog genast bort honom fån blickmötet med valpen och de medlidande känslorna. Drog ut honom, vände honom och kastade honom i väggen. Fick hans tankar att slungas ut och trampas ner.
Han hade inte medlidande för en valp, han kände inte ens valpen. Släktingar hit och dit, han kände ynglingen ändå inte.

| Vi låtsas som om den där lilla frågan om valpen
inte upprepades två gånger av min Emon.. ;) heh.. |

Demethra vände bak huvudet och kollade snett mot León. Hon väntade också på samma svar, valpen såg verkligen febrig ut. Verkade inte ha nån livsgnista i sig, men på samma gång allvärldens. För hon kämpade som få, flämtade och väste. Krampade och skakade.
Demethra rybkade ögonbrynen sakta, vände långsamt och totalt obrådskande huvudet frammåt, såg förbi Emons liggande profil snett framför henne. Såg bara kallt rakt fram, tomt, men ändå fyllt av tankar på eget.
-Jag tror hon skulle må väl av att få dö utan känslan av förslust till sitt liv, sade Demethra sansat innan León hann svara.
Nu var det perfekta tillfället.
Att bara gå och låta de två sköta resten, hon hade inte lust att se valpen i skakningar, att se dess moder vara moder, att se sin bror verka lam. Hon ville vara klar. Ville gå, ville lämna. Ville låta bli och ville låta vara. Man kan vilja så mycket, vilja nå målet man har.
Det värsta är då när man känner förlusten, inte till vinsten utan till sig själv. För de gånger man ser målet, och vägen är fri. Man kan gå, man kan vinna sig dit, utan hinder utan strid. Men man ändå väljer att låta bli och göra en samvetesavsvägning på en enskild stig.
Den känslan av förlust till nått man egentligen kunnat nappa åt sig, bara på vägen. Förbivägen som tog en från flyktvägen, från kronan, från sången som klingade likt spunnet guld i en midvinternatts bitande köld.

Hon hade huvudet en aning sänkt för att hålla koll på henne. Hon skulle endå dö snart, ingen tvivel om saken. Igentligen skulle det vara lättast att bara döda henne nu. Ta tag om hennes lilla nacke, göra greppet bara liiite hårdare, och så. Ett knakande ljud skulle höras. Hon skulle vara död och borta. Tänk vad lätt det var att döda valpar. Så små så skadliga, så ömtåliga...
Emons ord fick henne att väckas ur sina aningen dystra tankar. Men hon skulle precis svara honom men Deme han före och hon kunde inte undgå och skänna sig lite irriterad över hennes ord. Var det inte hon som visste vad som var bäst för sin egna dotter?! Men att slita sönder freden mellan dem nu var så dumt. Och hon kände själv att hon inte ville.
Hon ville ha någon sorts salig fred mellan dem, det kändes bättre på något sätt. Och hon skulle inte vara den förste som bröt den freden, isåfall fick Deme sköta det själv. Men hon nickade bara kort åt henne ord och öppnade sen sina egna käftar för att själv ta till ordet.

"Hon kommer endå dö snart. Och jag tänkte göra slut på hennes lidande" sa hon och vände nosen ner mot tikvalpen och drog in hennes doft och andades sen ut och höjde huvudet irriterad över sig själv. En irriterad känsla hon inte riktigt visste vart den kom ifrån. Hon tittade på Emon och Deme med en fundersam blick. Vad hade hon igentligen menat?
"Hur menar du? Vad skulle hon kunna göra, hon är ju bara en valp.." sa hon neutralt frågande och såg nu endast på Deme.

Emon såg stilla på valpen,
betraktade dess lidande stund.
Om det blev som Leóns sa,
skulle det snart vara över.
Han stirrade tyst, inte i sorg,
inte i tomhet, inte i ilska...
Bara i frustation.
-Så vi dör. Som flugor.
sa han stilla, rösten var neutral,
ganska tom, men inom honom
kokade frustationen.
[color=green]-..Afrodite, de som Darzo ej "godkänt",
Våra Infernovalpar som saknar sin styrka- eld och
såna som Melani[{color],
han stirrade fortfarande på samma punkt,
som om han avr långt borta i tankar men lämant
blicken på samma punkt ännu.
- Vi Infernon, vi växer starkt,
men i perioder torkar vi bort som vatten i öken,
han flinade för en sekund vid tanken.
Hur patetiskt det egentligen var.
Leendet försvann lika snabbt som det dykt upp,
varade i nån sekund.

Knappt synbart.

Demethra betraktade Emon när han talade, det var inte riktigt som om han besvarade León, han bara talade. Demethra var mer fokuserad när hon fortsatte efter honom-
- Det jag menade var att flickan just nu ligger i en kamp. Mellan sjukdomen och henne själv. Liv och död. Om hon dör i sjukdomen förlorar hon kampen, det hon dör med är enbart förlust. En Inferno är värd mer än så. En Inferno av vårt släkt. Hon är bara en liten själ av många, men nu har hon ju faktiskt ändå ett val, hon fortsätter inte direkt emd vad hon menar med det valet. Låter de två Infernovargarna smälta orderna och tänka lite på egen hand först. Från att ha fäst blicken i marken såg hon nu upp, först på Emon, sen León. Alldra sist Melani själv.
- Hon skulle kunna dö för något sa Demethra sen, såg bort i fjärran mellan brodern och systerns dotter.
-Dö med känslan av förtjänst, för någon.


Efter det sista vände den mörkbruna varginnan
sitt huvud mot den svarta, lite yngre, tiken.
Lät den klarblå blicken fästas vid de blodröda,
hållas kvar. En stund, allvarligt. Menande.
Sen bort igen. I fjärran till höger.

Leóns blick var fast i den grå pälsen, höll den fast där medan hon hörde på vad de andra sade. Både Emon och Demes ord lät hon slinka in. Hon och mostern värkade ha väldigt olika åsikter trotsallt.
"Bara för att vi är eldens barn så är vi fortfarande bara en varg. En Inferno kan vara stark och svag, samma sak med en helt vanlig varg. De starka överlever och de svaga dör, så är naturens lag, alltid varit, kommer alltid vara" sa hon med en känslolös ton och höll fortfarande blicken fast på Melanis gråa päls men höjde sen huvudet och mötte både Emon och Deme med blicken och nickade till dem båda.
"Men jag förstår vad du menar på ett visst sätt. Men vad är det du försöker komma fram till, som skulle visa att hon gjort nytta i sitt liv?" sade hon med samma känslolösa klang men också med en djupare spöklig röst. Vad den lille skulle kunna göra var rätt svårt. Om det inte var något påväg till döden som Deme menade, kanske kunde hon göra något. Men hennes huvud var så mörkt och tomt att hon kunde knappt få fram någon vettig tanke.

Emon såg undrande mot Demethra för en sekund, hon försökte nå fram till nått.
Som om hon lockade dem båda att komma på hennes tankebanor.
Det verkade inte klicka för León, inte heller han var med på hennes noter.
Han ändrade halvt ställning med framdelen och ryckte sen till med det övre bakbenet,
mest för att se om de var vid liv ännu. En stark smärta ilade till från tassen upp till ryggen,
hela hanen ryckte kraftigt till av stöten, stönade svagt och sänkte huvudet en aning.
Ibland försvann all känsel från hans bakdel, sen kom smärtan som om han fick elstötar.
Han föredrog nästan lamheten. Då slapp han också smärtan.

Demethra lyssnade stilla på Leóns utblandade svar.
Efter henne var det Emons tur med ett stönande tillägg
av plåga. Demethra vände blicken mot honom,
rynkade oberört ögonbrynen. Honom kunde de inte lämna här,
han skulle plockas till sist. Men det fick de ta itu med
senare, han fick uthärda en stund till. Det hade gått bra hittills.
- Vi veta alla att hon kommer dö, men vi vet också att det finns en dödsgud ,
sa hon stilla. Såg från person till person. Väntade.

Ingen sa nått ( :face: ) så hon fortsatte-
- ..Och vi har en syster och mor i dödsriket. Chaibos brukar kunna utföra byten...

León satt stilla, lyssnade på Melanis andetag, räknade dem (ja just he, matematiska vargar >8)) och höll på samma gång blicken framåt. Uttryckslös och tom. Hon suckade och hörde sen på vad Deme sade och då hon slutade så hade Leóns ögon smalnat en aning.
"Så du vill offra min dotter för att få tillbaka Afrodite?!" hennes röst lät mer gäll en hon hade menat då de röda ögonen blixtrade till.. Men så slöt hon dem. Det gör ju ingen skillnad.... tänkte hon och öppnade ögonen och höll nu samma hårda mask.
"Okej"
[uscha vad kort, men orkar bara int skriv langt xD]

Emon rynkade pannan,
han gillade inte Demethras argument hon lade fram.
Han fattade vad det gick ut på nu,
men han ville inte vara med på idéen.
Inte heller León verkade hänga med,
men sen verkade hon på nått sätt ge med sig.
Hon valde att låta Melani offras med ett "okej".
Hannen vände blicken mot den unga tiken med rynkad panna,
han vände den neråt i stenunderlaget med att stilla skaka på huvudet för sig själv.
Knappt synligt.

Demethra sänkte huvudet
och skakade det långsamt.
- Inte för att få tillbaka henne,
men för att ge henne en chans till här på markytan.
Melani ska ju ändå dö. Om vi gör såhär dör
hon med en mening. För sin mormor
sa varginnan och ett leende skymtades
i hennes mörkskuggade ansikte.

|| asså åååh, värdelös fantasiii idaag ||