[Ensamroll - Utspelar sig på LKs revir]

Hans liv har inte varit lätt. Maddox har alltid tränat extra hårt för att inte vara en börda för flocken. Trots att han är blind är hans högsta dröm att växa upp och bli en värdig medlem av Ljusets Krigare. Någon som hans flockbröder och systrar kan vara stolta över och trygga med att han tillför så mycket liksom de alla gör.
Maddox vet att han inte är ensam även om han själv många gånger placerat sig så. Det är inte det att han är utanför men det känns som att ingen förstår. Han alienerar sig själv och det har bara blivit så just för att han så innerligt vid vara en tillgång för flocken. Så han har alltid tränat extra hårt, ger sitt allt på träningarna och lägger ner sin själ i alla sina uppgifter. Det är han själv som har dragit sig undan, det är han själv som tagit till sig tränarnas kommenderingar och när han haft tid över så har han gått tillbaka till träningsområdet eller trampat upp ett eget bara bortanför träden lite avsides från de större ytorna inom flockens revir. Där han kunnat träna ensam, ibland har han känt blickar på sig men har helt gått in i träningen för att bli så stark som möjligt, så smidig och så flexibel som han bara kan. Så han kan navigera denna värld som han aldrig har sett.
Ensam har han dock aldrig varit. För att peppa sig själv och få sig själv att fortsätta framåt, fortsätta kämpa när han många gånger bara har velat ge upp så har han sett dem framför sig, flockmedlemmarna som är hans familj, Ljusets Krigare. Alla de vargar han kallar bröder och systrar. De har alla varit där för honom på ett eller annat sätt, likt ett visuellt foster av hans fantasi, deras röster lever i hans hjärta och det är på grund av dem som han måste bli bättre, bli starkare, bli värdig. Endast genom att följa denna enda sanna väg ligger hans hopp i att en dag välkomnas i Meimeis ljus som en fullvärdig medlem.
Sedan han var mycket liten samlade Maddox dessa mentala bilder han skapat sig av flockmedlemmarna samman i en enda närvaro. Deras egenskaper, röster, lukter och energier har antagit en enda gestalt som genom åren bytt skepnad och växt tillsammans med valpen. En trygghet han skapat sig själv för att ha någon vid sin sida, någon han kan dela sina tankar med när ingen annan tycks förstå, någon han kan blotta sitt hjärta, känslostormar och frustrationer för så att han kan vara sitt bästa jag inför flocken. En träningskamrat som sett alla hans felsteg och hjälp honom att resa sig varje gång han fallit.
Det har alltid bara varit hans fantasi men än dock en trygghet och med tiden har den bara växt sig allt starkare. Maddox känner den upptrampade marken under sina tassar. Djungeln har alltid varit en god träningplats för honom. Där har han lärt sig att navigera i sitt mörker och övat upp både styrka, flexibilitet och reflexer. Han kan den som baksidan av sin tass, men djungeln är även föränderlig och det är alltid något nytt han har att lära. Varje steg han tagit sedan han föddes har varit ett steg som gjort honom starkare och mer härdad, ljuset i hans hjärta har bara lyst att klara. Men han lade inte märke till grenen han klev på förrän den bröts av under hans tass. Ljudet skrämde en fågel som satt och slumrade i en buske. Fågeln tar till väders med ett skrän men trasslar in sig i lianer. I sitt vilda fäktande för att komma loss bryts en av lianerna av. Lianen i sin tur höll uppe en stor trädgren som nu slungas i farlig hastighet mot vargen som stannat i steget för att lyssna till vad som utspelar sig runt omkring honom. Han reagerar för sent på den väldiga grenen som far mot honom och gör sig beredd på smärta. Smärta som inte kommer. Vargkroppen slår i marken och grenen dunsar ner bredvid honom. Han ser inte vingarna som omslutit honom och sakta bleknar bort. När Maddox reser sig och försiktigt undersöker grenen lugnar hjärtat sakta ner sig och återgår till en stadig rytm, likaså hans andetag. Ingen kommer tro honom så det finns inget att berätta. Han är oskadd. Maddox höjer huvudet. ”Tack.” andas han ut och ser sin påhittade vän framför sig, förnimmelsen av hennes varma leende sprider ett tryggt lugn genom den unga hanens kropp. Han sluter ögonen och lutar pannan framåt som om han skulle lägga den mot någon annan. Tack. En tyst tår rinner ner för hans kind och endast djungeln står vittne.

[Maddox besitts av ängeln Andeo Niara]