Modig hade alltid varit en vandrare. Hon hade vandrat hela sitt liv, från det att hon först lärt sig stå tills nu. När känslan av att där fanns en plats hon behövde befinna sig på än en gång dragit i henne hade hon simmat tillbaks till fastlandet på egen hand. Hon hade pratat med sin familj, men både hennes pappa och bror hade valt att stanna i Shendu. De var säkra där, det var den plats de hörde hemma på. De var inga vandrare. De hade förstått hennes magkänsla, och hade önskat henne all lycka. Modig skulle sakna dem, men hon hade inte kunnat ignorera känslan som dragit i henne. Det var samma känsla som en gång hade lett henne hem. Den här gången hade den lett henne tillbaka.
     Till Jaro.
Hon hade hittat honom på stranden när hon landstigit i Nordanskogen. Hur lång tid hade det gått sedan hon sett honom senast? Ett år? Nästan två? Det hade spelat mindre roll. Han hade varit sig lik, samma stora varg med sin långa fäll och sitt gamla leende. Modig skulle aldrig kunna missta honom för någon annan. Hon hade sprungit till honom och tryckt sitt ansikte i hans päls. Hon hade saknat honom, mer än något annat. Det var han som hade funnit henne, han som tagit henne med sig, fostrat henne och lärt henne. Det var han som hon kommit att se som sin fadersfigur. Han var hennes trygghet och värme. Det var hos honom som känslan hade slutat dra i henne.
     De hade berättat om allt de varit med om. Modig hade berättat om Shendu, hur hon hittat sin familj igen, allt hon hade sett och upplevt där. Jaro hade berättat om flocken, om hur den splittrats och hur han letat efter henne. Han hade berättat om en sjukdom som nått landet, och om platser bortom bergen som Modig bara hört om i hans historier. Hon hade velat se dem.
     Nu låg hon hopkrupen i Jaros varma famn. Runtom dem lade sig natten när solen sakta sjönk under horisonten, bortom all is och snö. De hade passerat bergen för flera dagar sedan, men trots det karga landskapet och den bristande värmen så kände sig Modig säker. Trygg och varm. Hon lyssnade med ett halvt öra på en saga som den gamle hanen hade berättat förut, en som hon tyckte om. Hennes blick sjönk från himlen, där stjärnorna en efter en tändes, och hon slöt ögonen med en nöjd suck. De hade fortfarande långt kvar på sin resa, långt tills de var bortom Numooris gränser och långt tills de nådde varmare trakter igen där gräset växte grön och där vatten porlade över mjuka stenar. Men det var en resa de skulle göra tillsammans, och Modig kunde inte föreställa sig något annat.

[Modig och Jaro har lämnat Numoori]