Himlen började ljusna bakom bergtopparna, och ljudet av flocksystrar och bröder som förberedde sig för dagens vila och sömn var ett lugnande sorl i hans öron. Han kunde höra valparna försöka dra in någon på något äventyr de hittat på. En lättad suck lämnade honom. Musklerna ömmade något otroligt. Ingen lyckades pressa honom till sin fysiska gräns på samma sätt som Azdell, och hon hade lyckats igen. Något i hennes träningsstil eggade honom till att försöka bli bättre varje pass, han gillade det.
 Den blå blicken landade på Mephisto. Den rödgröna räven hade kommit att bli otroligt viktig för honom, det de gått igenom hade förstärk de band de haft innan, och det var honom han spenderade nätterna med. Det var en trygghet han inte ville ge upp. Ett minne av det han varit innan samtidigt som en symbol som fått honom in på den här linjen av sitt liv. En framtid han aldrig kunnat gissa att han skulle få som valp, då han fortfarande trott vampyrer var skuggvarelser påhittade för att de inte skulle ge sig ut om nätterna. Visst hade det funkat, även om han inte riktigt trott på dem, vem ville ta risken?
 "Kon'nichiwa" ett av få ord han kunde på rävens modersmål, men han försökte.
 "Lika öm som jag idag?" rösten var varm och ett genuint leende låg över det trötta anletet.

Den röda blicken vandrade ut över flocken, det var längesedan han var del av en flock som den här, hans blick rörde sig ner till valparna. Det var så annorlunda, var det på grund av vad Barakiel had sagt till honom. Han kanske mindes allt fel.
Hans blick tyngdes ner mot marken. Han tänkte inte släppa minnerna. Nya eller gamla. Men hans nya mål var att få reda på sanningen. Var han helt enkelt förblindad av hur hans flock hade agerat mot honom? Det var frågor som följt honom sen den dagen. Han lyfte sin blick igen.
Han var helt enkelt tvungen att fortsätta med det han alltid gjord. Söka efter sin bror. Men han var tvungen att bli starkare. Han hade fått lära sig mycket den tiden han varit i flocken. Vampyrer. Han släppte omedvetet ut en morrning när han tänkte på hur hans bror kunde göra så.
Kon'nichiwa
Han drogs tillbaka till verkligheten och lugnade sig. Den andre röda kunde inte mycket av hans modersmål men det han hade lärt sig fick alltid Mephisto att lunga sig. Det fanns en trygghet att höra det.
"Konchan." Svarade han medan han vände på blicken mot den andre. Blicken fastnade direkt på den andres ärr. Han förstod inte riktigt känslan som steg inom honom varje gång han såg det nu för tiden. I början hade det varit ilska över hur hans bror kunde göra något sådant. Men nu var det mer som ett brinnande avsky varje gång han blev påmind.
"Ganska." Han hade börjat ta språket på allvar nu, även om han fortfarande bar på en tung dialekt. Han hade aldrig förstått vikten av att kunna det och han var rädd att han skulle förlora sitt modersmål. Men ville han verkligen kunna sitt modersmål om allt var sant?

Ett lätt, varmt, skratt lämnade honom. Han hade funnit sig i sitt hem här, sin familj, och även om det stora äventyret han sökt som ung tedde sig till att var mycket annorlunda än det han fått så var han genuint lyckligare här. Han hade inte insett hur mycket han saknade gemenskapen i familj.
 "Värre än en runda mot Azdell?" frågade han retsamt och slog sig ned bredvid vännen, nära nog för att deras pälsar flätades samman, redo att sova, men också öppen för samtal. Det var svårt att hitta tid under Nattens träningar och rutiner, speciellt då han så intensivt ville visa sig värdig, ville kunna bidra.
 Blicken lades åter på vännens ansikte.
 "Du såg fundersam ut, tänkte du på Det igen" han behövde inte säga vad han menade, blicken sökte svaret i hans ögon. De hade talat om det tidigare, men inte på djupet, men det hindrade inte honom för att se hur det fortfarande hemsökte den mindre röda hanen. Han borde inte glömma det, men heller inte älta över det, det gjorde honom inget gott.

Värre än en runda mot Azdell?
Han lät ett skrock ut.
"Nej. Inte värre." Svarade han, svansarna rullade harmoniskt runt varandra bakom honom. Den tydligaste indikationen på hur hans humör var.
Du såg fundersam ut, tänkte du på Det igen.
Han svarade inte direkt, men svansarna ryckte till i ett snabbt piskande innan de lugnade sig igen.
"Ja. Men jag vill inte släppa. Jag vill reda ut." Han vände blicken mot den andres blåa blick. "Jag måste bli starkare om det är sant. Om allt är sant." Han sa inte det medvetet, men självklart fanns det alltid lite förnekelse. Han hade alltid förnekat allt hans bror gjort tidigare i deras liv, och även om han trodde på allt som hade med vampyrer att göra så ville han förneka in i det sista att hans bror var en. Även om det var det enda som verkade logiskt. Han tvekade kort.
"Jag.. Jag tror mina krafter är borta." Han svalde hårt, han hade länge upptäckt att han inte kunde imiterar andras rörelser, han kunde gissa med det var en liten del av vad han på instinkt kunde göra innan. "Jag är rädd för att pröva."

En ytlig suck lämnade honom då hanen bekräftade hans misstankar, Capheus hade förstått att Mephisto inte ville erkänna för sig själv att Barakiel var den de utgav honom för att vara. Capheus skulle antagligen inte vilja se sina syskon som vampyrer heller. Men han mindes, om än luddigt, hur den röda brodern hade reagerat på Jägarnas hymner och böner. Gett upp innan de ens hunnit fram.
 "Du behöver inte släppa det, men du måste gå vidare någon gång, vi båda var där" påminde han honom med en lugn röst, även om han egentligen inte behövde, vännens känslor av skuld var inte svåra för honom att läsa av när han såg Capheus ärr. bådas ständiga påminnesle om händelsen.
 Han nästa påstående fick en beskymmersam rynka på hans panna. Förlorat krafterna? Capheus visste inte ens att något sodan var möjligt, och han visste inte riktigt vad han skulle säga. Vad fanns där att säga? Han var maktlös i situationen, hade bara uppleft att krafter försvann i templet.
 "Sen när upptäckte du det?" frågade han fundersamt såg automatiskt åt det hållet han sett Dimitrij senast, visste inte hur hon skulle kunna hjälpa, men om någon visste något kunde han tro att det var hon.

Du behöver inte släppa det, men du måste gå vidare någon gång, vi båda var där.
Mephisto gav ifrån sig en lätt suck medan hans svansar piskade till bakom honom.
"Tillslut." Hans blick följde individerna under. Han var inte alltid den mest pratglada individen, han diskuterade det gärna, men hans huvud var fylld av tankar han företrog att inte prata om.
Sen när upptäckte du det?
"Inte så länge tillbaka, jag har varit osäker på det. Men jag kan inte se hur andra rör sig längre och jag kan inte följa med dem på instinkt.." Svansarna stannade till i sin dans och lades ner på marken, till ovanligheten stilla. "Jag visste inte ens att det var möjligt. Så jag trodde det var allt i mitt huvud. Men jag tror inte det längre." Hans blick rörde sig upp mot himmelen.

Det verkade otroligt, hade gudarna tagit dem? Var den effekt av templet? Han bestämde snabbt att det borde ha påverkat fler om det varit templet. Men kunde fortfarande inte förklara det hela.
 "Kan du morpha?" egentligen var han rädd för att fråga, ville inte förvärra situationen, men kände sig tvungen att utvärdera den grundligt, även om han var trött efter natten aktiviteter.
 "Testa" uppmanade han, och hoppades innerligt att det skulle fungera, visste inte vad han skulle säga och göra om det inte funkade, kände en slags andra hands sorg av förlusten.

Han stängde ögat och rynkade pannan medan han koncentrerade sig. Andades djupt. Vanligtvis behövde han aldrig riktigt fokusera på det, det var något han bara kunde göra. Men han var lite nervös. Han gick igenom alla steg som hans äldre hade lärt honom. Alla förutom att kasta sig ut för ett stup. Tänkte han för sig själv. Fokuserade på anatomin. Örn var det han hade förvandlat sig till mest och han tänkte tillbaka till när han gick igenom fåglars anatomi med de äldre. Han visste att det inte fungerat innan han öppnade ögat. Inga ben knäcktes, och ingen smärta från att hans form ändrades fanns.
Han ständge ögat igen och koncenterade. Det lättaste han kunde göra var att sätta ihop sina tre svansar till en svans. Han såg det framför sig flertal gånger innan han öppnade ögonen. Han vände blicken bakåt. De tre svansarna hängde ledsamt bakom honom.
Han kunde inte hålla tillbaka sin förfärade blick från sitt ansikte.
Han var arg, inte på Capheus, det var inte hans fel. Men han var arg på gudarna och han var arg på sin bror. Han behövde en förklaring, även om han var säker på att ingen kunde ge honom någon förklaring. Hans blick gick upp mot himlen igen, månen var inte där. Han hade behövt fråga månen om råd.

Det var med ett sjunkande hjärta han såg vännen fokusera hårt på att lyckas med en förvandling, det hade aldrig krävts sådan koncentration förut, han hade sett honom fläta samman sina svansar till en helt utan att ens ägna det en tanke. Han visste innan han vännen sade något att det inte skulle lyckas, och han hade inga ord som tycktes lindra situationen. Inga förklaringar och inget som kunde hjälpa honom. Chaibos vad han önskade att han kunde sitta på alla svar just precis nu.
 Mephisto sade inget, men inget behövde sägas, det var tydligt att det inte fungerat, och känslorna inför misslyckandet var klistrade i ansiktet, som att läsa en bok.
 Utan att riktigt tänka sträckte han ut frambenen och drog vännen tätt emot sig, så att han nästan dränktes i den mjuka ulliga pälsen, tills han kunde känna hans kropp emot sin egen. Lade det grova huvudet över hans nacke och höll om honom. Det skedde nästan instinktivt, så nära hade han aldrig varit någon utanför stridsträningarna.
 "Vi ska lista ut det, tillsammans, jag lovar" rösten var bestämd, men låg. En värme låg emellan dem, men han kunde inte avgöra om det var för att Mephisto var fysiskt varmare än  förut, eller om de hörde ihop med de starka känslorna som stred i hans bröst. De skulle lösa detta, de måste de.

Avslutat